Tempelriddare - de stridande munkarna
Föreställ dig en tårta med följande tårtbitar, tempelherreorden bildas, hur den var organiserad, Jerusalem intas, Arn de Gothia en fiktiv gestalt i riddarsagan, Rikard Lejonhjärtas korståg, legender och myter, avslutande ord. För inte så länge sedan skrev jag om kyrkor och kloster under medeltiden, och nu tänkte jag att jag en än gång skulle föra läsaren på en resa tillbaka i tiden, och denna gång för att få stifta bekantskap med tempelriddarna. Jag ska försöka göra mitt bästa för att besvara frågor som, vilka var tempelriddarna, och varför stred de och för vem. Häng med för nu åker vi….” “När du drar ditt svärd tänk inte på vilken du skall döda utan vem du skall skona.” Tempelriddarnas gyllene regel.” Jerusalem intogs 1099 Korsfararna intog Jerusalem år 1099. Källorna berättar att attraktionskraften var stor och att det inte bara var riddare och andra vapenföra män som deltog den här dagen, utan även sjuka, gamla och extremister. Därför blev högst sannolikt även logistiken något komplicerad. Men man har uppskattat att mellan 60 000 - 100 000 personer deltog i det första korståget. Riddare, väpnare och andra män i stridbar ålder deltog, men också till exempel kockar, eftersom alla behövde mat på vägen till det heliga landet. Trots den dåliga planeringen så kunde Jerusalem efter ett blodigt slag intas 14 juli 1099. Det erövrade området omtalade fransmännen som Outremare, vilket betyder
“landet på andra sidan havet”. För den kunskapstörstande och den vetgirige kan
jag berätta att till Outremare hörde Jerusalem, furstendömet Antochia,
grevskapet Tripoli och Edessa, (vilket idag motsvarar Israel, Palestina,
Libanon, delar av Syrien och sydöstra Turkiet). Men det berättas även att
korsfararna saknade en plan för att fortsätta, och vad skulle de göra med det
heliga landet? Överfallen var många och soldaterna få, och nu kunde pilgrimer återigen resa
till Jerusalem. Outremer blev snabbt instabilt, och inbördes intriger och
maktstrider var vanliga. Emellertid var den verkliga akilleshälen (svagaste
punken) att man saknade kvalificerat sällskap. Efter att ha besökt den heliga
graven återvände de hem. En krönikör som hette Jacques de Virty nedtecknade följande “att deras dubbla uppgift var att beskydda pilgrimerna mot stråtrövare och våldtäktsmän och att leva i fattigdom, kyskhet och lydnad enligt de regler som gällde för präster”. Från början var deras främsta uppgift att hålla vägen från Medelhavet till Jerusalem fri från banditer, men snart tog munkarna allt som rörde Oltremare. De inkvarterades i al-Aqsa moskén som snabbt döptes om till Salomos tempel. Brödraskapet kallade sig Kristi fattiga riddare. Snart fick de emellertid heta tempelriddarna eller tempelherrarna. De blev korstågsrörelsens elitstyrkor. Tempelriddarna följde fasta religiösa regler, och hade en strikt militär
hederskodex. Vid sidan om den militära funktion byggde de upp ett handels- och
bankimperium, vilka hade förgreningar både i Mellanöstern och hela Västeuropa,
särskilt i Frankrike, och tempelherreorden blev sin tids rikaste och mäktigaste
organisation. Detta var något som i hög grad vållade påven Urban II bekymmer. Men han fick en idé och han utmanade kristna stridsmän att göra en pilgrimsfärd till Jerusalem och befria staden från de “orena” muslimerna. Urban höll en uppfordrande och efter vad det berättas, en mycket skicklig utförd korstågspredikan, i franska Clemont 1095. Det skulle visa sig förändra historien. Nu uppstod en rörelse som skulle bestå i flera hundra år, tempelriddarorden. Vidare berättas det att korstågen utkämpades över stora geografiska områden och bevisligen berörde många människor. Korstågens ideologi knöt samman våld och frälsning. Det berättas att de som
deltog i ett korståg sökte botgörelse för världsliga synder och denna koppling
mellan frälsning och heligt krig var någonting nytt för medeltidens människor. Men plötsligt helt utan förvarning anföll korsfararna (de kristna
Västeuropéerna), vilket ledde till att Saladins soldater skingrades, men själv
lyckades han att undkomma tack vare sin livvakt. Nu berättas det hur såväl
Saladin själv som hans män flydde mot Egypten och att det erövrade området
övergavs. I motsats till vad många tempelriddare nog hoppats på i den här stunden, var att få behålla livet. Så tänkte minsann inte Saladin spara riddarna i de militära ordnarna, förutom tempelriddarnas stormästare. En skara sufier sa sig inte önska något hellre än att avrätta dessa och företog avrättningarna med behag. Värt att nämna i sammanhanget är att i Jan Guillous skildring sparar Saladin Arns liv, men i verkligheten gavs tempelriddarna ingen nåd, utan fördes ihopkedjade till Damaskus. Soldaterna som hade lägre gradbeteckning såldes på slavmarknaden. Historien
berättar att det var så många som skulle säljas den här dagen, att priset föll
tre dinarer. För 80 dinarer kunde man köpa en hel familj (köpa en man, hans fru
och deras tre barn). En muslim ansåg att man kunde byta en fånge mot några
sandaler. Det berättas att efter slaget vid Hattins horn låg vägen öppen till
Jerusalem och Saladin intog staden den 20 september 1187.
|
© Snabel-Posten - Arbete&Bostad - Uppsala kommun - Mona Lagvik - 018-727 16 55