Namn: Tess Paulsen

Född:   1965

Yrke:   Skådespelare

Tess Paulsen var med i Rederiet på 1990-talet, och jag var nyfiken på vad hon sysslar med nu för tiden. Därför gjorde jag en telefonintervju med henne strax innan jul.

Frågor om skådespelaryrket

Hur kommer det sig att du ville bli skådespelare?

Det kom väldigt tidigt. Jag var bara sex år faktiskt när jag bestämde mig. Jag tittade mycket på gamla svenska långfilmer när jag var liten, och amerikanska, och sedan efter halva filmen ungefär så började jag spela själv och sedan upptäckte jag att jag tyckte att det var väldigt roligt, för jag bestämde mig väldigt tidigt kan man säga.

Vilken teateruppsättning har varit roligast att medverka i?

Jag måste nästan säga de uppsättningarna som jag gör med min kollega. Jag har startat en teatergrupp med min kollega Åsa Karlin som heter Besatta teatern och vi gör föreställningar om historiska kvinnor i nutidsperspektiv, och nu så spelar vi en föreställning som heter Skandal, som vi spelar runt om i hela Sverige och den går väldigt bra och det är fantastiskt roligt att ha fått skrivit ett eget material och sedan få uttrycka sina egna åsikter och drömma kring hur teatern ska se ut.

Brukar du vara nervös inför ett teateruppträdande?

Jag var det när jag var yngre men jag är lite krassare nu tror jag, om du förstår mig? Nu handlar det nog mer om vad jag vill berätta än kanske om jag gör rätt. Det är viktigare för mig att det går fram själva budskapet än att jag själv är duktig, om man säger så. När jag var yngre var jag mer osäker på om jag räckte till, jag är tryggare nu.

Vilken typ av rollkaraktär tycker du mest om att gestalta?

En humoristisk stark person, skulle jag vilja säga är roligt. Jaa, det är svårt att säga men jag dras nog mer åt humorn än åt det seriösa. Det ska gärna vara ett seriöst budskap men jag tycker det är roligt att jobba med humor. 

Går du själv och ser på teater?

Ja det gör jag absolut. När jag hinner gör jag det, när jag inte spelar själv. Senast nu så var jag och såg en rolig föreställning på Orionteatern som heter Hålet, där de även har riktiga kaniner med.

Vad är roligast: teater eller TV och film?

Det är så olika för det är roligt på olika sätt, tycker jag. När man jobbar med teater så får man den där direkta responsen på någonting medan det med film och TV är en annan bearbetning innan resultatet, om an säger så. Jag tycker nog att det är roligt på olika sätt.

Hur var det att spela Rebecca Dahlén i Rederiet?

Det var väldigt roligt. Det har ju faktiskt levt med väldigt länge i mitt liv i och med att det på något sätt går en ny våg när det kom på Öppet arkiv, för då börjar folk titta igen. Det är som att det lever kvar, hela den här serien finns kvar hos unga. Nu är unga människor idag som också vet vad det är, så den har nog följt mig hela livet och den har gett mig väldigt mycket positiv respons, faktiskt. Det var ett härligt gäng att jobba med. Man blev lite som en stor familj som jobbade ihop. Jag gick lite in och ut i serien, för att jag valde att göra lite annat också. Eftersom jag var ganska ung ändå när jag började och då kände jag att jag ville göra lite annat. Jag åkte med Riksteatern emellan och gjorde lite andra produktioner.

Vad minns du mest från din medverkan i serien?

Jag minns nog mest att vi skrattade väldigt mycket ihop, och sedan minns jag att det var, till skillnad från idag, så kändes det som om att vi hade ganska mycket tid och jobba med varje scen. Då fanns det repdagar som man hade. Idag går det väldigt fort tycker jag när man gör TV-serier, snabba ryck och sedan är det klart. Då var det insatt mycket tid för repetition, minns jag. Framförallt så minns jag att det var en god stämning, att det var en speciellt god stämning. Det är nog därför som den blev så långvarig också, det är nog därför som den höll på i tio år för att de människorna som jobbade, de jobbade med varandra för att de tyckte att det var kul att jobba med varandra också och det tror jag syns. Det känns liksom att det var den här goda stämningen, är det inte det så slutar man.

Har du sett programmet nu när det finns på Öppet arkiv eller på DVD-boxarna?

Jag har sett det ibland när mina barn har tittat, för de har tittat lite sporadiskt. De tyckte att det var kul när de var yngre, men då har jag kikat och tittat lite grann också för att det är kul att se, men inte så att jag sätter mig och tittar på mig själv. När man tittar på en sådan sak som man har jobbat med då ser man också vad som är bakom, som med hissarna ser man att det är scenografi. Det är inte det att man ser scenen rent objektivt utan man ser scenen lite från hur det var när man spelade in den. Det är inte samma sak som för en som tittar på ett annat sett. Sedan går man vidare också. Varje sak man gör har en period, sedan är man på något sätt på nästa, nu är jag på en annan sak, nu håller jag på med det här. Sedan kanske det kommer något annat nytt. Jag tror att man nog behöver gå vidare i livet, man kan inte bara stanna upp och fastna i det gamla.

Vilken roll tror du att du är mest förknippad med?

Rebecca Dahlén, det kan jag nog inte komma ifrån. Så är det nog. Jag har jobbat med Beck också. Sedan har jag gjort lite andra saker på TV, men den var ju så lång och pågick så länge. I och med att jag var en av döttrarna i familjen Dahlén så blev det så påtagligt att man blev så förknippad med den, men sedan har jag större delen utav mitt yrkesverksamma liv jobbat med teater. Sedan emellanåt så har jag gjort TV och så men det som jag jobbar mest med är ju teater.

Det har jag hört av flera skådespelare, att de flesta jobbar mer med teater än med film.

Jo, det är på något sätt så. Teaterdelen för mig är ju grunden till varför jag sökte scenskolan. Jag sökte inte scenskolan för att jag skulle bli filmstjärna utan jag sökte scenskolan för att jag ville tillsammans med andra berätta en historia och gå in i det. Och skillnaden tror jag är om man inte går i scenskolan så börjar man - det finns ju de som inte går en teaterskola men som ändå jobbar med film - man kan gå en annan väg. Men för mig var det viktigt att ha en riktig utbildning, att teatern är själva grunden, just scenteatern. Sedan är det jätteroligt att jobba med serier eller med film men mitt hjärta skulle jag kanske säga att jag ändå har i teatern. Teater är så mycket och det är så fantastiskt när man har den här interaktiviteten med publiken, när man står i sekunden av att det bara är i det här rummet som det händer precis just nu och det kan vara ett stort skratt eller det kan vara gråt eller det kan vara ilska eller var det än är men det är stort. Det är någon magi i det på något sätt.

Jag förstår, och på film är det väl bara att ni har spelat in efter ett manus och sedan är det klart.

Alltså, magi i film är ofta det som tittaren sedan kanske ser. Sedan kan det vara en magisk situation under en inspelning. Det kan vara så att man upplever en jättetight situation med en annan skådespelare och känner att ”å det här blev riktigt bra”, och det kan vara lite roligt. Men en föreställning pågår om och om igen, flera stycken, och då får man möjlighet till att ha det här mer. En inspelning är kortare om man säger så, men det är säkert olika, det finns säkert de som tycker att spela in film är det roligaste men jag tycker att spela in film är fantastiskt också men grunden på något sätt till varför jag håller på med teater började med teater, att jag ville uttrycka mig på teaterscenen. Det är också mycket med teater som handlar om kroppsspråk och tal och röst och att nå ut. Det finns mycket som är skillnad med film och teater, tycker jag. Det är inte alla som är duktiga på att spela teater som är bra på film och vise versa. Det är ju olika medel skulle jag säga.

Hur tycker du det är att se dig själv på TV?

Helt okej. Det är klart att med gamla inspelningar så kan man tycka att oj, där var jag kanske lite mossig. Det är också för att det var en annan tid. Men jag har lättare idag att se mig själv än när jag var ung, då var jag självkritisk, nu är jag ändå lite mer att jag är inte det viktigaste som existerar på jorden, för man måste inte hela tiden alltid vara perfekt. Man får lite större perspektiv när man får barn och familj. Det blir inte lika egocentrerat som när jag var yngre. Sedan har jag en son som går teaterhögskolan i Luleå och då känns det lite som att han kan ta över den här stafettpinnen och fortsätta. Det är kul att han går där för då plötsligt så börjar vi ha nya diskussioner om teater och han har ett perspektiv och vi pratar med varandra, det känns jätteroligt för att han är en ung person som gör den resan som man själv har gjort för många år sedan.

Har du något på gång just nu?

Det är den här föreställningen som vi åker med nu. Vi har en grupp då jag och min kollega som heter Besatta teatern som vi har hållit på med i tio år och vi har vår tredje produktion som heter Skandal som vi har spelat på bland annat Parkteatern, Stadsteatern och runt om på stadsteatern i Göteborg och länsteatrar på turnén, och sedan spelar vi den också på universitet, så att vi har ganska mycket spelningar med den, den har liksom gått väldigt bra och den handlar om kvinnliga Nobelpristagare, eller bristen på dem. Sedan är det mycket sång och dans, det är interaktivitet och humor. Det är på något sätt det som vi vill uttrycka. Man vill lära sig någonting men det ska också vara lättillgängligt, att man tycker att det är kul att titta på det, och den spelar vi på olika lunchteatrar runt om i landet och sedan har vi spelat den på Parkteatern och på deras inomhusscen som heter Kretsteatern.

Från ett uppträdande med kollegan Åsa Karlin på Besatta teatern.

Några snabba favoritfrågor

Favoritresmål? Italien

Favoritsällskapsspel? På spåret

Favoritbok? Ferrantes serie

Favoritämne när du gick i skolan? Musik