FILOSOFI

 

Moralen enligt Nietzsche
 

Av Victor Sjöstedt
 

Nietzsche, kanske främst känd för citatet ”Gud är död” från sitt verk Så Talade Zarathustra, hade flera stora kritiker mot kristendomen och dess budskap. En stor del av dessa bestod av det som han menade var dess slavmoralitet och dess relation till mästarmoralitet, och hur detta undertrycker våra mänskliga drifter – det som gör oss mänskliga.

Kristendomen grundades av de förtryckta. Slavar, fattiga, prostituerade, småtjuvar, bönder och de spetälska var de som sökte botgörelse för sina synder i en frälsare som inte förkastar sina följare (likt första testamentet) men som ger folket en väg att följa till paradiset. Dessa människor behövde någonting som gav dem en mening med livet. Detta visade sig vara en karismatisk religion som lade grunden till mycket av vad västvärlden står för.

Det som dock har funnits kvar är slavmoraliteten, som i stor del förkastar mänskligheten själv. Slavmoralitet hyllar det som gör slaven en slav genom att vända på det som mästaren hyllar för att enligt Nietzsche ljuga sin svaghet till en styrka. Makt blir till dygd (inför en auktoritet), rikedom blir till anspråkslöshet och ambition till ödmjukhet (i bristen på möjligheter). Till sin goda sida förespråkar dessa saker sympati och givmildhet bland medmänniskor, men såväl även mediokritet och blind lydighet. I sig själva är dessa värderingar inga problem, men när de vinner och regerar all tankegång tar samhället skada. Nietzsche menade inte att man skulle se ner på de svaga, men istället att man inte skulle bli besatt av dem. Att enbart mäta livet efter de minst kapabla i samhället tar blicken från vad de starka kan åstadkomma, för de är dem som genom deras succé driver mänskligheten till innovation och framgång. Ofta är dessa människor starkt egoistiska, men det kan vara ett nödvändigt element för att driva sina drömmar framåt, som kan komma att gynna oss alla.

Även Marxismen är en slags sekulär religion som trots sin ironiska vägran till religion grundades på ungefär samma principer som kristendomen; ändock med revolutionära ambitioner. Slavmoraliteten regerar ideologin. Det är ett trots mot mästarna, de borgerliga, som i varje försök till att gå hela vägen har resulterat i förtryckande diktaturer. Stalins filosofi var bottenlöst besatt av att de borgerliga förtryckte proletariatet, och varje sak som gick fel var därmed ett sabotage av de borgerliga, för att hans rike var ett paradis där inga sanna kamrater kunde göra fel. Så de som fick misskörd skulle dödas tillsammans med alla de var i kontakt med för att utrota all möjlighet till motstånd. Om det blev ett haveri i en fabrik, skulle någon och alla de kände dö.

I kontrast har även mästarmoraliteten uppenbara problem, ty mästarna avskydde medmänsklighet till skada för utilitarism och eggade på slavmoraliteten. Men Nietzsches sinne kollapsade innan han hann ta itu med dem. Han led av megalomaniska episoder, och slutade upp infantiliserad. I sitt oavslutade verk Viljan Till Makt hade han för avsikt att kasta bort all konventionell moral, för att introducera övermänniskan; en individ som överkommer livets begränsningar för att nå mål som når bortom de själva, genom att kritiskt och med självintresse driva sig själv och sin omvärld till nya höjder. Viljan till makt är viljan till makt över sitt syfte i livet.

Det fanns dock ett grundläggande dilemma som Nietzsche aldrig lyckades ta sig förbi: att reducera mänsklig moral till en sammanfattad princip är precis det problem han hade identifierat de filosofier han hade identifierat som felaktiga, och att göra samma sak vore mot hans principer. Hans sista förståndiga beslut skulle kanske visa sig att inte publicera dem, men de blev publicerade ändå, under en ny penna. Och det som följde var katastrofalt.

När Nietzsche var helt infantiliserad omskrev hans nazistiska syster hans anteckningar, manipulerade och publicerade dem för att passa hennes ideologi, och Hitler själv kom i kontakt med dessa texter. Hans budskap var fördärvat. Mästarmoraliteten tog över. Nietzsche hade aldrig godkänt Hitlers slutgiltiga lösning. Han uttryckte avsky för antisemitism och för nationalisternas ideal. Nationalisterna var likt socialisterna på sin uppgång under Nietzsches tid, men värderade att rota bort svaghet så att enbart styrka återstår. När nationalsocialisterna tog makten efter Nietzsches kollaps, kungjorde de ”VILJANS TRIUMF” som skrämmande ekade Nietzsches texter. Likt en parodi av Zarathustra från berget föreslog Hitler en ny filosofi där staten skulle utrota undermänniskorna för att skapa en ny enastående, renare mänsklighet. I trots mot medmänsklighet skulle den nya människan vara hård, stark, enad och rättfärdig.

Ungefär hundra år efter mordet av Gud verkar Nietzsches kungjorda kris kanske överdrivet för de flesta. Världen har inte kollapsat, och idén om Gud som den absoluta auktoriteten av fakta och moralitet verkar ha glidit bort relativt tyst. Men kanske är detta för att vi saknar perspektiv? Nietzsche förutsåg att det som skulle fylla tomrummet är ett kaos av kulturella preferenser, och en övermängd av personliga val som är skadlig för att den förevigar massornas tomma värderingar; värderingar som han bar sitt starkaste förakt för. Han kallade detta den sista människan.

Dessa är män och kvinnor som övergiver driften till att ge livet syfte i fruktan av svårigheter för att istället söka en banal existens där de ljuger för sig själva att de är nöjda. De gör allt för att begränsa succé och förlust, och deras största angelägenheter är det triviala och narcissistiska, och blir del av det som Nietzsche kallade bekvämlighetens religion. Dessa människor gör sig av med högre värderingar och hyllar vardagen. De äter och sover sig genom åren. De ser mot de stjärnor som Nietzsche menar är livets höjdpunkter där människor fullkomligt dedikerar sig till livet och dess storslagna potential, och har ingen lust till att söka efter den. De utvecklas aldrig som individ.

I vår tid har den sista människans roll blivit den som kommer att definiera framtiden. Den sista människan har historiskt varit den som gör enkla jobb som hållit samhället igång, även för de andra. Hushållsarbetare, kockar, sopgubbar och tjänstpersonal är inga ämbeten för visionärer, men de fyller sitt syfte likväl. Nu när automatiseringen av samhället står för dörren kan det dock bli absurt svårt. Man spekulerar att ekonomin kommer att kollapsa i arbetslöshet för att i slutändan falla in i en harmoni där inga arbeten längre är nödvändiga. Även kognitiva sysslor som diagnostisering av sjukdomar och medicinsk forskning kan idag styras av en artificiell intelligens såsom IBM Watson, som svarar på tal, tolkar tusentals dokument dagligen, och har vunnit på Jeopardy. När även övermänniskan är fullkomligt ersättbar, vilket alternativ finns kvar om inte att bara äta och sova sig genom livet, utan något syfte för inlärning eller karaktärsutveckling? Finns det något syfte till någonting om det inte går att berika livet genom arbete och att sätta nya mål för dagen?

 

Tillbaks till Victor