Christopher Lundgrens webbsida

Personliga åsikter om Joseph Haydn

Anledningen till att Joseph Haydn är en favorit

Till en början var inte Joseph Haydn lika självklar för mig som Wolfgang Amadeus Mozart. Med tiden fick jag en annan uppfattning och jag började lyssna på en del av Haydns musik. Han hade väldigt många olika sidor, både stilmässigt (allt från experimentella kompositioner och "Surm und drang" till rena wienklassiska kompositioner) och vad gäller genre (kammarmusik av olika slag, orkestermusik som symfonier och konserter samt olika vokala verk). Just de olika sidorna är jag fascinerad av, och att han blev så gammal för sin tid. Haydn föddes ju före Mozart men dog senare. Jag skulle personligen vilja ha årtalen på följande sätt:

Joseph Haydn 1732 - 1791
Wolfgang Amadeus Mozart 1956 - 1809

Då hade både Haydn och Mozart blivit över 50 år gamla men det är ju som det är och man kan inte ändra på historiska ting. Även om jag ibland skulle vilja göra det så är det omöjligt. Om man ändå pratar om att ändra på kompositörers åldrar skulle jag även vilja sätta några extra år på Vivaldi så att han blev runt 80 år som Telemann. Då hade Vivaldi levat mellan 1678 och ca 1760.

För att gå tillbaka till det väsentliga så hade Haydn som sagt olika sidor i sitt komponerande, eller olika stilar. De tidiga kompositionerna utgörs av experiment med såväl utvecklingen av sonatformen som att göra någonting historiskt. I detta avseende har Haydn någonting gemensamt med Vivaldi som fastställde konsertformen med tre satser: snabb, långsam, snabb. I Haydns fall gäller det dock symfonin som i övrigt är en utveckling av sinfonian vilket är upphovet till Haydns smeknamn "Symfonins fader". De första symfonierna hade dock fortfarande delvis samma karaktär som sinfonians eller konsertens, med tre satser. Efter några symfonier stoppade Haydn in en menuett mellan andra och tredje satsen vilket blev den klassiska symfonin.
Just de tidigaste symfonierna är uppskattade, och tillhör de allra bästa utav Haydns tidigare mer experimentala avdelning och den stilriktning man kallar Sturm und Drang. Symfoni nr 2, 3 och 4 tillhör de absolut bästa från de tidigaste symfonierna. Dess karaktär gillar jag, speciellt det kontrasterande mörka andantet ur symfoni nr 4 i D dur samt finalsatsen Alla breve i symfoni nr 3 i G dur som delvis låter som senbarock i mina öron. Bland de något senare symfonierna kan symfoni nr 51 i B dur och symfoni nr 52 i c moll nämnas som favoriter. Likaså symfoni nr 22 "Filosofen" och nr 43 "Marcury", båda i Ess dur. På senare tid har jag dessutom börjat uppskatta de mer mogna symfonierna, bland annat de så kallade "Londonsymfonierna". Symfoni nr 92 i G dur "oxford" och nr 95 i c moll är två favoriter.

Stråkkvartetter är en genre som jag av någon anledning inte har lyssnat särskilt mycket på. Jag har väl blivit bortskrämd av något modernare kompositörers stråkkvartetter vilket har givit intryck på att även de äldre kvartetterna ska vara svårlyssnade, fast de egentligen inte är särskilt svårlyssnade. Det var faktiskt Haydn som fick mig att tänka om för när jag ville låna musik av honom ville jag ha någonting i moll vilket var svårt att hitta eftersom han skrev mycket mer i dur. Efter en stunds letande hittade jag i alla fall en CD med stråkkvartetter där en av kvartetterna gick i d moll (kvartett ur opus 76). Jag lånade denna CD-skiva och tyckte att musiken lät bra. Självklart lyssnade jag på övriga stråkkvartetter på denna inspelning även om de gick i dur. Sedan dess har ett gäng stråkkvartetter hamnat i min CD-spelare, speciellt Haydns stråkkvartetter.
Faktiskt så gillar jag Haydns stråkkvartetter mer än Mozarts eller Beethovens. De är mer intressanta på något vis och så kommer det nog alltid att vara, åtminstone som det ser ut just nu. Jag kan också tillägga att Haydn var tidig inom genren men att han även där mognade som kompositör.

Mer om Haydn kommer förmodligen att visas senare.

Uppdaterat: 2011-12-05