Christopher Lundgrens webbsida

Vänskap och kärleks sidan
Tillfällen då jag har varit kär eller känt stark vänskap.

Personer som nämns här har givit mig starka intryck genom att visa respekt och ge vänlighet och omtänksamhet. Vissa personer får man av någon anledning starkare intryck av och känslor för än andra, med såväl vänner som arbetskamrater och mer eller mindre främmande personer. Det handlar om att kemin måsta stämma mellan olika personer. Om kemin däremot inte stämmer blir det inte heller någon djupare relation men om kemin stämmer, att man tänker lika eller på andra sätt har någonting gemensamt så blir det ofta en djupare relation. Några sådana tillfällen har jag varit med om i såväl vänskaps- som kärleksförhållanden. Observera att kärleksförhållande i detta avseende bara handlar om att man har varit kär, och inte att man har inlett ett förhållande.

Till föregående sida

Till startsidan

Möten med tjejer (eller/och kvinnor)

Känslor för en tjej i Fyrisskolans cafeteria.

Jag gick fyra år i gymnasiesärskolan på Fyrisskolan i Uppsala där det naturligtvis fanns bibliotek och cafeteria. Under mina första år hade jag bara gått till biblioteket och cafeterian någon gång ibland. Nästsista läsåret blev det dock ändring på detta då min vän Niklas tog med mig till cafeterian. Jag upptäckte att det fanns mycket gott att köpa. Det såldes godis, läsk, smörgåsar med mera.

Niklas som hade varit där betydligt oftare än mig var känd av kassörskorna. Två av dessa visste jag vilka dem var för att jag nu hade varit vid cafeterian några gånger, oftast med Niklas. Vid ett tillfälle när Niklas skulle köpa någonting eller panta burkar en fredagseftermiddag då vi hade rast samtidigt var verken ingen av de ordinarie kassörskorna i kiosken utan en ung tjej som jag inte hade sett där förut. Niklas och kassörskan Jessica presenterade sig för varandra. När han skulle betala för en läsk var han på lite busigt humör så när Jessica precis skulle ta emot pengarna drog han bort handen för att skoja lite.
Sedan dess började jag gå oftare till cafeterian, vissa gånger med Niklas och vissa gånger själv. Efter ytterligare några besök var även Jessica bekant för mig. Även fast hon inte utstrålade lika mycket som de två andra verkade hon vara snäll. Eftersom jag hade börjat vara där ibland blev jag snart känd för henne och småningom började även vi prata när jag besökte cafeterian. Dock kunde man inte prata så länge eftersom personalen hade fullt upp med andra kunder. Om jag fick prata så mycket jag ville skulle cafeterian ha gått i konkurs för längesedan och jag skulle inte ha lärt mig så mycket i skolan eftersom jag i så fall hade missat flera lektioner.

Eftersom jag har en tendens att lätt bli förälskad i saker, eller snabbt tycka om saker eller personer gillade jag även Jessica. Om jag tycker om någon vill jag visa det, oftast genom att säga det eller ge personen i fråga någonting. När jag hade rast skrapade jag ihop några meningar på ett papper plus att jag ritade en bild på skolan men istället för att byggnaden stod på mark var den en kryssningsfärja.
På samma rast, eller rasten därpå, var jag ner till cafeterian för att köpa någonting samtidigt som jag gav Jessica papperet.

- Vad gulligt, sa hon och frågade om hennes kollegor också fick se?

- Ja visst, sa jag. Det är självklart.

Att personalen blev glada gladde mig. Personalen blev populära för mig, alla var omtyckta. Föresten, Jessica fick sedan ett smeknamn av mig som jag endast hade för mig själv utan att hon fick reda på det. Jag kallade henne för Token för att hon kunde vara lite tokig ibland, fast på skoj.

Jag ville dem allt gott så jag kände medlidande när Jessica en onsdag i oktober sa att hon skulle avliva sin häst. Hon sa det inte rakt av för jag frågade bara om det var bra med henne och det var det ju inte då. Så närmade det sig jullovet då Jessica var i någorlunda bra form igen efter omständigheterna även fast det förmodligen satt kvar djupt i hennes själ.
Jag vet hur det känns att behöva avliva djur. Brorsan ägde en hund när han fortfarande bodde hemma. Den var en blandras där bland annat raserna chefer, labrador, Siberian Husky och Dalmatien ingick. Det var en tik som han hade döpt till Lisa. Hon mådde dåligt av att vara själv vilket vi i familjen hade upptäckt då rummet var delvis sönderrivet. Det var brorsan som beslutade om avlivning, något som inte var roligt.

Så var det jullov då jag fick vänta i drygt två veckor för att se skolan igen. Det vår det året då flodvågen skördade runt 250 000 människors liv i Sydostasien. Många svenskar befann sig i de drabbade områdena vilket gjorde att många svenskar hemma i Sverige kände någon som hade skadats eller gott bort. Ingen av mina släktingar hade gått bort.

När skolan började igen kändes det väldigt märkligt, bland annat hade rektorn ett tal som hördes i skolans samtliga lokaler med högtalare. De flesta var tillbaka i skolan förutom en person som hade befunnit sig i ett av de drabbade områdena.
När jag vid ett tillfälle gick till cafeterian frågade jag om någon av personalen kände någon personligen som hade försvunnit i flodvågskatastrofen eller dött. Ingen kände någon men Jessica hade en kompis som fick vikariera i en affär för att den kompisens kompis var försvunnen. Jag blev inte förvånad att någon jag frågade kände någon eller visste någon som var försvunnen eller död. Däremot var det ju väldigt tragiskt.

I slutet av januari då jag hade smält det värsta efter flodvågskatastrofen kändes det rätt okej. Det hände titt som tätt att jag köpte någonting i cafeterian. Ibland var jag en sväng till skolans bibliotek också. Även nere i biblioteket befann jag mig rätt ofta.
Plötsligt ville jag göra en viss dam glad genom att ge henne en CD-skiva. Vid datorn där hemma lagrade jag in spår från olika CD-skivor med musik som jag förknippade med Jessica. Exempel på musik var Beethovens andra symfoni, en av Leopold Mozarts sinfonior och Brandenburg-konsert nr 4 av Johann Sebastian Bach. Jag hade dessutom några spår från Andrea Bocellis respektive Fredrik Kempes album. Utöver dessa stycken hade jag läst in några av berättelserna ur "Vänskap och kärlek" som finns här på sidan. Observera att inläsningen inte var så bra.

En fredag då CD:n var färdig tog jag i akt att ge den till Jessica. Det var efter lektionstid som jag var vid cafeterian som nästan var tom för stunden.

- Kom, sa jag. Du ska få en sak.

Jessica som sysslade med någonting längre in i cafeterian kom till disken. Då gav jag henne CD-skivan som tydligen hade musik av en favoritartist. Hon blev förvånad att jag hade tagit med musik av Fredrik Kempe.

- Visste du att jag gillade honom eller chansade du? frågade token.

Från den stunden blev mitt minne lite glappt vad gäller cafeterian. Det innebär bland annat att jag inte visste vad jag svarade. Efteråt sade någonting plötsligt till mig att det var bäst att inte vistas där allt för mycket, jag hade delvis gjort ett misstag genom att ge henne CD-skivan.

Det är visst under loven som det hände saker. Efter påsklovet hade Jessica fått problem med ryggen, vilket inte var så kul för en 21-åring. Hon är nämligen född 1984. (det hände år 2005). Då tyckte jag förstås synd om henne, en så ung tjej som Jessica ska väl inte behöva ha problem med ryggen. Det ska föresten ingen ha egentligen. Hon sa vid ett tillfälle att hon var tvungen att styrketräna årligen för att stabilisera ryggen. Att styrketräna var inte hennes grej.
Eftersom jag hade fastnat för henne - mina ytliga känslor hade börjat att bli kärlekskänslor på något sätt - så tyckte jag ännu mer synd om henne. Token var för det mesta en trevlig prick och när en person är väldigt trevlig mot mig tycker jag oftast om den personen mycket. Just när det är tjejer som är så trevliga kan det lite för lätt komma kärlekskänslor från min sida även fast jag inte direkt visar dem.

Vid vissa tillfällen gav jag personalen en kram, exempelvis inför skolloven. En fredag var jag, ja ni vet där man köper godis och sånt, och personalen hade det roligt. En tjej som också brukar vara vid cafeterian försökte lära Jessica några ord på sitt modersmål, ett språk som jag inte kunde definiera. Jessica, Token, flabbade mest åt de kluriga orden samtidigt som jag tydligen var något osynlig.
Efter en stund dök Anna-Karin upp som i alla fall märkte att jag var där. Då gick det lättare att prata med de båda. Jag skulle snart iväg hemåt så jag önskade en trevlig helg och gav de båda en varsin kram.

- Tänk om Jessicas pojkvän blir svartsjuk, sa en person bakom mig.

Några av bespisningspersonalen hade dykt upp vilket jag hade missat. Orden från den kvinnan hade givit mig en tankeställare. Jag hade inte riktigt tänkt i de banorna måste jag erkänna. Tänk om Jessica har tagit det på fel sätt. "Jag var olyckligt kär" uttryckte jag mig på den tiden. Idag vet jag att det hela var överdrivet. Även fast jag hade lite känslor för Jessica visste jag egentligen att det bara var känslor och ingenting annat. Det var bara det att för stunden kände jag mig något ledsen. Jag använde Niklas som kurator för att minska det jobbiga.
Efter helgen hade jag förklarat hur jag kände, att det kanske var fel av mig. I samband med detta gjorde jag den femte Jessica-konserten.

I ärlighetens namn var det inte så stort som jag hade uppfattat det då. Efter sommarlovet då jag gick sista året brydde jag mig inte lika mycket. Det var bara innan julen som jag tänkte på det ibland. Den 3:e december var jag på en bowlingfest då det blev kärlek på riktigt. Hur det gick får ni reda på efter denna historias slut, lite längre ner på sidan i ett nytt kapitel alltså.

Under vårterminen var det som förr, det fanns inga kärlekskänslor för Jessica. Två gånger stötte jag på henne också. Första gången var när jag skulle gå mot min buss. Jag gick i rask takt och såg plötsligt henne bakifrån. Vi morsade på varandra och jag följde med till hennes buss. Att prata med henne privat kändes kul. Oj vad hon verkade vara mån om djur, hon pratade till och med till några fåglar som gick längst gatan bredvid Fyrisån.
Andra gången var då jag hade varit på praktik för att sedan träffa några kompisar i skolan. Först träffade jag en annan tjej som jag känner lite grann från en praktikplats där jag var förut. När jag fortsatte åt skolan mötte jag Jessica. Det var hon som såg mig, jag hade precis satt in lurar i öronen för att höra på musik som jag hade lånat på stadsbiblioteket.

Så slutar den historien.

Till startsidan

Text - tillägnas en tjej vars jobb var inne på en affär.

Förut bowlade en av mina bästa vänner, Niklas, varje onsdag på Fyrishov där han var med i klubben Kobbers. Den 3 december 2005, ett halvår innan han slutade bowla, hade Kobbers 10-årsjubileum då alla bowlingtagare fick ta med sig en eller flera vänner och Niklas hade bjudit med mig.
Jubileumsfesten började vid 19-tiden då alla satt och lyssnade på vad bowlingledarna hade att säga plus att de inledde en lottdragning då man kunde vinna lite olika priser. Jag vann ingenting medan Niklas vann en ljuslykta. Sedan var det matdags då alla hade tagit med sig egen mat. Jag åt potatissallad medan Niklas åt sushi.
Därefter var det disco och relativt många dansade. Vissa hade börjat dricka glögg som fanns att ta. Jag och Niklas hade naturligtvis tagit några glas glögg. Sedan gick vi ut i bara t-tröjor, så dumma vi var. Vi blev rätt förkylda några dagar senare.

Lite senare på kvällen, runt 21 eller 22-tiden hade jag dansat med några tjejer, det var väl inte så märkvärdigt, utan bara kul att dansa. Ytterligare en stund senare kom en tjej som var trevlig. Hon pressenterade sig som Anna och vi pratade lite. Jag och Anna dansade en stund medan Niklas som är rädd om sin kärlek mest var bredvid och pratade lite.
Vi dansade inte bara till en låt som jag hade gjort med de andra tjejerna, utan till kanske tre, fyra låtar. Så tackade jag för dansen och gav henne en kram.

- Du verkar så trevlig, sa jag och kände mig lite kär faktiskt.

Sedan fortsatte vi att prata och vi tre. Jag, Niklas och Anna höll ihop en lång stund. Vi pratade lite om diverse saker. Anna var en 26-årig tjej, en väldigt trevlig sådan (lite extra trevlig på grund av alkoholen kanske). Hon var liksom jag singel. Hon hade haft otur med killar och vad Niklas upplyste mig flera dagar senare hade vissa varit elaka mot henne.

Lite senare var hon med sina tjejkompisar medan jag och Niklas höll ihop. Efter en stund kom hon tillbaka och dansade med oss. Ibland dansade vi alla tre, ibland dansade bara hon och jag. Klockan var runt tolv på natten och det kändes som jag hade börjat att känna den där Anna. Nu var jag kär.

- Vilken trevlig tjej, tänkte jag samtidigt som vi dansade.

- Ska vi kolla efter Niklas? frågade hon ett par gånger då Niklas hade gått undan för att det var ganska mycket folk.

- Ja visst, sa jag och vi gick för att se vart han befann sig.

Anna verkade mån om sina medmänniskor vilket gladde mig. Jag gillade hennes personlighet, det jag hade sett av henne just den där kvällen. Det var en kväll som jag aldrig ville skulle ta slut. Runt halv ett skulle Niklas åka hem men när han sa adjö var det som jag knappt hörde hans ord för att jag njöt av sällskapet med Anna. Jag fick lite dåligt samvete för det när jag pratade med Niklas några dagar senare.
När Niklas äntligen fick kontakt med mig så vi adjö. Niklas hoppades att det skulle kunna bli någonting mellan mig och Anna, trots att hon var sex år äldre än mig. Det sa han dock inte då, det ade han sagt tidigare under kvällen då Anna var med sin atjejkompisar.

- Jag vill inte att kvällen ska ta slut, sa jag till Anna när det bara var en kvart kvar till klockan ett då festen skulle sluta.

Jag mins inte vad hon sa tillbaka, jag och hon bara dansade på. Den där kvarten gick väldigt fort, för ganska snart tackade vi för sista dansen och Anna började hjälpa till att plocka undan. Jag visste inte varför hon var så schysst att hjälpa de andra men sedan förstod jag. Anna som också hade följt med sin bowlingkompis Natalie hjälpte till att plocka undan för att Natalie och hennes mamma hade tagit ansvar för det hela.
Straxt efter ett då de flesta hade åkt hem hann jag fråga Anna om jag fick hennes mobiltelefonnummer. Så snäll som hon var gav hon ut det fast jag sa att det inte var tvunget om hon inte ville.

På söndagen den 4 december 2005 skickade jag ett SMS-meddelande till henne och hon svarade på det. Det jag skrev var ett tack för gårdagen. I hennes svar avslutade hon med "Ha det bäst". Att hon svarade gjorde mig ännu gladare.
Några dagar senare skickade jag ett till SMS men fick inget svar. Ytterligare en vecka senare skickade jag ett nytt SMS men fick inget svar då heller.

- Strunt samma, tänkte jag. Hon kanske inte har tid att svara alltid.

Jag hade ju överseende för detta så jag blev inte arg, däremot blev jag en smula orolig för jag hoppades att ingenting hade hänt. Så fick jag en idé som jag idag tycker var lite dum. Det var så att jag gick in på hitta.se och sökte på Annas telefonnummer. Jag fick en träff där det stod gatuadress och fanns vägbeskrivning.
På måndagen, samma vecka som julafton skulle inträffa, åkte jag till stan för att se om hon var hemma. Först hade jag kollat om hon var hemma efter skolan men det var hon inte, så jag åkte hem. Lite senare åkte jag tillbaka för att se om hon var hemma. Hon var inte hemma då heller så jag bestämde mig för att vänta. Samtidigt skrev jag en lapp ifall hon inte skulle komma hem. Anledningen till detta var att jag skulle ge henne en CD-skiva i julklapp.

Plötsligt kom hon och vi pratade en stund. Jag frågade om jag hade skickat för många SMS eller ringt för mycket. Enligt henne hade jag inte gjort det. Så gav jag henne en CD-skiva där jag hade lagrat diverse musik. Eftersom hon hade bråttom till sin mamma gick det snabbt. Sedan gick jag med glatt humör till Stora torget för att vänta på min buss.
Busschauffören jag åkte med kände igen mig för jag och mamma hade åkt med honom flera gånger tidigare. Då berättade jag för honom om vad jag hade gjort. Han önskade mig lycka till.

Den trevliga person Anna hade varit fick mig att tänka på mitt komponerande. Det resulterade i en komposition i samlingen "Strong Feelings".

Så kom höstavslutningen som var den sista för mig. då jag hade äran att först ringa jultomten för att få reda på julklappar, för att sedan sjunga inför resten av klassen. Texten inleddes med "När kommer tomten, Snart kommer tomten" där musiken är från Franz Schuberts första så kallade Marche militaire. Jag var stolt över att sjunga och en av anledningarna till att det gick så bra var att jag var så glad för att ha börjat känna en sådan trevlig person som Anna.

Bara en dag senare slog det mig en tanke. Jag skulle ringa Anna och önska en god jul och säga vad jag kände för henne. På kvällen, runt 21 eller lite före kanske, ringde jag. Då sa hon att hon blev ställd när jag kom (något som jag förstår idag). Jag började säga vad jag kände för henne.

- Du var så trevlig den tredje, sa jag. Det bara sa klick.

Samtalet gick ganska fort så min hjärna hann inte registrera verken mina eller Annas ord ordentligt. Hon sa någonting i stil med att jag var hennes vän och ingenting mer.

- Jag förstår, sa jag.

- Då är vi överens, sa hon.

Jag respekterade hennes ord. Men för att få en lite bättre bild av Anna böt jag samtalsämne. Vi pratade en liten stund om julen. Hon, stackaren, skulle jobba på julafton. Jag frågade var hon jobbade. Hon sa att hon jobbade på Jula. Vad jag sa efteråt vet jag inte för jag blev så besviken. När vi hade avslutat samtalet var jag ledsen i hjärtat.

- Jag måste Ringa till Niklas, tänkte jag.

Jag ringde honom och berättade om telefonsamtalet. Niklas var som min psykolog som fick höra om min besvikelse. Han förstod hur jag kände. Även Niklas hade hoppats på att det skulle kunna bli någonting. Jag sa att jag nu skulle ge upp hoppet helt och hållet. Inga fler SMS eller telefonsamtal med denna kvinna.
- Om hon ändå inte ville ha någon telefonkontakt så kan jag också upphöra helt och hållet. Det var bara jag som hade ringt henne ett par gånger och skickat några SMS, sa jag.

När jag och Niklas hade avslutat samtalet kom tankarna.

Bara om hon var lite mer intresserad av att träffas hade jag gärna fortsatt att hålla kontakten. Detta resulterade i min andra komposition i samlingen "Strong Feelings".

Hösten 2006 när Niklas skulle handla hem lite grejer kom ett fruntimmer fram till honom. Om ni som läser detta är tillräckligt intelligenta fattar ni att det var den där man inte kan vända på som dök upp.

- Hej, sa Niklas som nog var lite ställd eftersom han inte kände ingen henne.

- Det är Anna från bowlingen, sa Anna.

- Är det du, sa Niklas.

- Ha det bäst, sa Anna avslutningsvis innan hon skulle fortsätta jobba.

Sedan dess har verken Niklas eller jag hört någonting från henne. För mig är det strunt samma, varför ska man grubbla på sådana fruntimmer som en 6 år äldre människa som var grunden till mitt beslut.

I grund och botten är hon en vänlig tjej. Problemet med henne är väl att hon har haft problem med sådana personer som mig, alltså killar. Så verkar hon vara dålig på att ha kontakt om inte någon har övertygat henne om att det går bra. Hennes tjejkompisar som de flesta är i min ålder eller till och med något år yngre har hon vad jag tror, bra kontakt med.

Därmed är denna berättelse som bygger på en verklig historia slut.

Till startsidan

Text - tillägnas en kvinnlig vikarie på Uppsala stadsbibliotek.

Under våren 2006 var mina tankar riktade mot en ung tjej som heter Anna  som hade ett vikariat på Uppsala stadsbibliotek under ett års tid. Anna var också snygg, tyckte jag. Hur det började ska jag berätta nu, om min praktik på biblioteket och lite om känslor.
Den 27 februari 2006 avled min dementa morfar. På hemmet där han vårdades hade han ramlat och brutit lårbenshalsen, som i sin tur fick honom att vägra äta. För mig var det en sorg, det var föresten min första nära släkting som hade gått bort.
Fyra dagar senare var jag på biblioteket för att låna nya CD-skivor, denna gång både klassiskt och hiphop. När jag stod i den ganska långa kön till lånedisken med tankar på min morfar såg jag efter en stund att det var två kvinnliga bibliotekarier varav den ena en ung tjej som jag inte kände igen. När det äntligen var min tur att låna var det hon som fixade med CD-skivorna.

- Ursäkta om jag gjorde att du fick gå och leta, sa jag när hon kom med CD-skivorna.

Jag syftade på att hon fick leta i olika kategorier, först hip-hop och sedan klassiskt, eller tvärtom.

- Det är ingen fara, så hon. Det är bra med motion.

Mina tankar på morfar hade gjort mig överdrivet omtänksam plus att hennes vänliga röst gick rakt i mitt hjärta. Några dagar senare var det begravning vilken fick mig att störtgrina både en och två gånger. Det hade också varit jobbigt i skolan en tid.
Sedan var tiden inne då jag praktiserade och den värsta sorgen över morfar hade börjat släppa. På onsdagen första veckan skulle Mattis vara ledig då en ung tjej som heter Anna skulle jobba istället, hade Catharina sagt. Jag visste ju inte då vem Anna var. På onsdagen kom svaret, det var en trevlig tjej som jag tycktes känna igen.
Vi hade pratat lite medan jag arbetade. Så sa jag plötsligt:

- Jag tycker jag känner igen dig men är inte säker.

Jag och tjejer går inte alltid ihop vilket kan göra mig osäker eller få mig att stamma. Jag kände att jag hade lite svårt att få fram vad jag ville säga.

- En fredag för några veckor sen var jag på biblioteket och lånade skivor så bad jag om ursäkt för att du fick gå och leta, sa jag.

- Var det du, sa hon förvånat.

Vi fortsatte prata samtidigt som vi jobbade. Min berättelse om morfar hann jag aldrig säga, verken då eller senare. För det var bara den där onsdagen som vi jobbade ihop, annars jobbade vi på skilda håll. Dessutom jobbade hon liksom de övriga skift medan jag alltid jobbade mellan nio och tre.

Hon var bara ett år äldre än mig, hon var nämligen född 1984. Jag gav henne några kramar under praktiktiden, speciellt den där onsdagen men också vid min sista praktikdag. Sedan gav jag inte henne några kramar när jag åter var låntagare och gick de sista veckorna i gymnasiet.
Hon hade någonting som jag gillade, vad vet jag inte men någonting var det. Även efter praktiktiden pratade jag med Anna korta stunder innan jag lånade nytt material. Visst, jag pratade inte enbart med henne, för det fanns andra trevliga personer där också. Bland dem kan nämnas Fredrike som är en bra kvinna född 1966. Hon frågade på min sista praktikdag om jag alltid var glad för jag verkade så utåt på något sätt. Lasse, Cecilia, Peter, Mattis samt Ellen och min arbetsledare för stunden, Catharina Kåberg får man inte heller glömma. Alla var trevliga.
Men för att återkomma till Anna så var denne en favorit, en av de bästa på biblioteket. Tätt intill henne var fanns resten av personalen. Lasse som inte pratade så mycket under mina första praktikdagar pratade mer med mig efter praktiken. Alla var som sagt trevliga.

Till startsidan

Text - tillägnas en kvinna som återvänt till sin hemort Uppsala.

Ibland kan ett enda ord skapa ett slags vänskapsförhållande, även om det inte blir långvarit. Ett gott exempel är när jag och min vän Niklas - som är med lite överallt i dessa texter - var på utflykt vid Uppsala slott en söndag i september 2007. När vi hade suttit ungefär en kvart vid en bänk intill slottet och njutit av lite smörgåsar dök det upp en kvinna.

- Hej, sa hon.

Jag uppfattade först inte riktigt vad hon sa, men jag förstod att hon hejade.

- Hej, sa jag.

Då började vi prata alla tre och hon sa någonting att hon kollade på utsikten.

- Det är en fin utsikt, sa jag. Men det är ganska högt upp.

- Sextio meter kanske, sa Niklas.

- Eller åttio meter, sa jag.

Så hade vi inlett en diskussion. Kvinnan berättade att hon hade varit bosatt i en förort till Stockholm i tjugo år men att hon nu hade återvänt till sin hemort Uppsala, vid fyrtioett års ålder. Så kom vi in på musikens hus som verken jag, Niklas eller kvinnan tyckte passade in i miljön. Vi pratade allmänt om de förändringar som Uppsala har genomgått under dessa tjugo år. Efter en stunds prat satte hon sig bredvid oss.
Allt eftersom vi pratade blev hon som en vän. Vi pratade om familjeliv, vänner, jobb och fritidsintressen. Niklas berättade om sitt jobb på Teater Blanca och kvinnan berättade om anställningar inom sjukvården som hon hade tidigare. Själv hann jag inte berätta så mycket om mitt jobb men det hann jag göra senare under samtalet.
Vad gäller familjeliv och fritidsintressen hade kvinnan en hel del att berätta. Det visade sig att hon var väldigt pratglad vilket fick mig och Niklas att lyssna på saker som hon hade att säga. Men vi blev avbrutna när en kille som Niklas och jag känner gick med sin pappa förbi oss.

- Hej Christopher Lundgren, sa han och tog min hand.

- Hej Tobias, sa jag.

Han gjorde samma sak med Niklas, att säga Niklas namn och hälsa. Tobias är en kille som Niklas och jag känner via café Fantasia som är ett ställe för funktionshindrade personer, eller utvecklingsstörning. Han pratar inte så mycket men har lätt för att komma ihåg namn och att känna igen folk som han har sett någonstans. Han hälsade också på kvinnan.

- Hej, sa hon och presenterade sig som Annelie.

- Hej då Tobias, sa jag. Ha en bra dag.

Sedan fortsatte Tobias och pappan ned för slottsbacken medan vi andra satt kvar och pratade vidare. Annelie berättade lite om sin familj, om sina två barn, en son och en dotter som för stunden bodde hos deras pappa. Därefter gav Niklas en presentation om sin familj, eller snarare om lägenheten där han har sin fina kissekatt Zimba. Även jag berättade om min familj, om Tindra och om mina katter Freddy och Nalle. Annelie blev något förvånad av den stora åldersskillnaden mellan mig och Tindra.
Niklas som gärna berättar saker som han själv gör eller är inblandad i på något vis berättade om sin bok Stridsringen som han har skrivit på i över tre års tid. Bokens innehåll tyckte Annelie lät spännande och hon skulle, precis som jag, vilja läsa den färdiga versionen. Så även den pjäs som Niklas skulle medverka i, Råttfångaren i Hameln där han spelar den onde Von Råtten.

Ju mer vi pratade, ju mer kändes hon som en vän. Vi kom också in på ämnet tobak och när Niklas sa att han inte hade snus och att han inte hade några pengar på sig gav hon honom en slant att köpa snus för. Annelie var både pratglad, rolig i vissa stunder, allvarlig och generös. Hon var söt för sin ålder, trevlig
När Niklas och jag hade satt oss vid slottet var klockan strax före halv två. Klockan var fem i fyra när Niklas sa att han var tvungen att åka hem för att fixa med maten.

- Vi kanske ses någon gång, sa Annelie.

- Det hoppas jag också, sa jag.

- Det var kul att träffa er, sa Annelie.

- Det samma, sa Niklas.

När vi gick skilda vägar, Annelie åt ett håll medan jag följde Niklas en stund, gick vi först en kort stund i botaniska trädgården. Vi pratade om det som texten nedan handlar om.

- Hon var väldigt trevlig, sa Niklas.

Han jämförde henne med en personal som jobbade på mitt och Niklas före detta korttids Nordkalotten.

- Hon var söt för sin ålder, lade fortsatte Niklas.

- Hur gammal såg hon ut att vara? frågade jag för att få veta hur han tyckte.

- Som om hon var omkring trettio, sa Niklas.

Sedan köpte Niklas sitt snus och jag följde honom till bussen där vi skildes. Inom parantes såg jag en annan Niklas, en elev som gick i min parallellklass under gymnasietiden. Sedan åkte jag hem och tänkte fortfarande en del på Annelie. Hon verkade ha många bra sidor som man fastnar för, speciellt hennes sociala sidor som jag fastnade för starkt. Hennes sätt att prata, ämnen som vi pratade om, men också personligheten i allmänt.
Hon berättade också om hennes svårigheter med såväl sig själv som för hennes son Alexander. De båda hade Damp vilket ger koncentrationssvårigheter, någonting som jag personligen tycker verkar vara ett jobbigt hinder. De senaste åren hade Annelie inte jobbat på grund av att hon var tvungen att ta det lugnt. Det kändes som hon hade vissa saker gemensamt med oss med neurologiska funktionshinder och att hon förstod hur Niklas och jag kan ha det ibland. Hon hade mycket i överhuvudtaget som fastnade i min hjärna. En liten sak som jag dock stördes lite av men som inte är unikt med Annelie var att hon ibland, omedvetet, avbröt oss andra mitt under en mening. Fast det där beteendet har jag också ibland sa där var vi lika.
OM jag hade fått som jag velat så skulle jag ha frågat försiktigt om antingen telefonnummer eller e-postadress, vilket jag dock aldrig gjorde. Dels för att Niklas var med, dels för att det kanske kunde ha uppfattats fel av Annelie, och dels för att det faktiskt är lite pirrigt att fråga en relativt okänd person om sådana saker.

Jämförelser mellan olika personer

Om man ska jämföra de olika personerna så är Anna från bowlingfesten vintern 2005-2006 och Annelie vid slottsbacken mest lika varandra på något sätt. Båda var öppna personer, frågade om diverse saker och berättade själva om saker som de gjorde. De båda såg något yngre ut än vad de egentligen var, även fast det skiljer över tio år mellan dem. Dessa personer  hade någonting speciellt som jag fastnade för.
De andra personerna, vikarien Anna från Uppsala stadsbibliotek och Jessica från Fyrisksolans cafeteria hade även dessa gemensamma saker. Dels att dessa är födda 1984, dels att jag på något sätt fann tröst hos dessa om jag var ledsen. Även om jag personligen inte gick till dem för att f tröst så tänkte jag på dem vid jobbiga situationer. Genom att tänka på hur bra Anna och Jessica var så blev jag gladare.

Uppdaterad: 2011-10-10

Till föregående sida

Till startsidan