Tempelriddare del 1
De stridande munkarna

Av: Magnus Hedman



Föreställ dig en tårta med följande tårtbitar, tempelherreorden bildas, hur den var organiserad, Jerusalem intas, Arn de Gothia en fiktiv gestalt i riddarsagan, Rikard Lejonhjärtas korståg, legender och myter, avslutande ord.

För inte så länge sedan skrev jag om kyrkor och kloster under medeltiden, och nu tänkte jag att jag en än gång skulle föra läsaren på en resa tillbaka i tiden, och denna gång för att få stifta bekantskap med tempelriddarna. Jag ska försöka göra mitt bästa för att besvara frågor som, vilka var tempelriddarna, och varför stred de och för vem.

Häng med för nu åker vi….”

“När du drar ditt svärd tänk inte på vilken du skall döda utan vem du skall skona.” Tempelriddarnas gyllene regel.


Jerusalem intogs 1099

Korsfararna intog Jerusalem år 1099. Källorna berättar att attraktionskraften var stor och att det inte bara var riddare och andra vapenföra män som deltog den här dagen, utan även sjuka, gamla och extremister. Därför blev högst sannolikt även logistiken något komplicerad. Men man har uppskattat att mellan 60 000 - 100 000 personer deltog i det första korståget. Riddare, väpnare och andra män i stridbar ålder deltog, men också till exempel kockar, eftersom alla behövde mat på vägen till det heliga landet. Trots den dåliga planeringen så kunde Jerusalem efter ett blodigt slag intas 14 juli 1099. Det erövrade området omtalade fransmännen som Outremare, vilket betyder “landet på andra sidan havet”. För den kunskapstörstande och den vetgirige kan jag berätta att till Outremare hörde Jerusalem, furstendömet Antochia, grevskapet Tripoli och Edessa, (vilket idag motsvarar Israel, Palestina, Libanon, delar av Syrien och sydöstra Turkiet). Men det berättas även att korsfararna saknade en plan för att fortsätta, och vad skulle de göra med det heliga landet?

Emellertid gjorde man en sak. Man tillsatte en kung Balduin IV för att garantera stabiliseringen och infrastrukturen. Eftersom tanken var att pilgrimer skulle kunna besöka Jerusalem under säkra förhållanden.
Ja, det var inte helt riskfritt att besöka landet, eftersom både stråtrövare och Saracener (kristen benämning på muslimer, turkar och araber) kunde lurpassa på de intet ont anande skyddslösa pilgrimerna. Överfallen var många och soldaterna få, och nu kunde pilgrimer återigen resa till Jerusalem. Outremer blev snabbt instabilt, och inbördes intriger och maktstrider var vanliga. Emellertid var den verkliga akilleshälen (svagaste punken) att man saknade kvalificerat sällskap. Efter att ha besökt den heliga graven återvände de hem.
Varför gjorde då pilgrimerna dessa resor? Det heliga landet hade en stor dragningskraft på medeltidens människor. Varför det? Därför att Jerusalem utgjorde ett centrum för kyrkans tro. Företog man en pilgrimsresa ansågs det andligt meriterande.

Tempelriddarna bildas
Munkarna tar till vapen

En dag anno 1104 anlände ett antal riddare sjövägen till Jerusalem. En av dessa hette Hugues de Bayns. I Jerusalem möttes han av pilgrimer vilka berättade för honom om våldet och trakasserierna de hade utsatts för och hur stråtrövare och saracener hade lagt sig i bakhåll för dem när de var på väg till Jerusalem. Om Hugues de Bayns berättas att han var en herre av sin tid; en riddare med intresse för munklivet. Han bildade nu ett brödraskap vars främsta uppgift var att skydda pilgrimerna. Vidare berättas det att juldagen 1119 svor nio franska riddare eden att följa den augustinska kyrkans klosterregel inför patriarken i den heliga gravens kyrka. En krönikör som hette Jacques de Virty nedtecknade följande “att deras dubbla uppgift var att beskydda pilgrimerna mot stråtrövare och våldtäktsmän och att leva i fattigdom, kyskhet och lydnad enligt de regler som gällde för präster”.

Från början var deras främsta uppgift att hålla vägen från Medelhavet till Jerusalem fri från banditer, men snart tog munkarna allt som rörde Oltremare. De inkvarterades i al-Aqsa moskén som snabbt döptes om till Salomos tempel. Brödraskapet kallade sig Kristi fattiga riddare. Snart fick de emellertid heta tempelriddarna eller tempelherrarna. De blev korstågsrörelsens elitstyrkor. Tempelriddarna följde fasta religiösa regler, och hade en strikt militär hederskodex. Vid sidan om den militära funktion byggde de upp ett handels- och bankimperium, vilka hade förgreningar både i Mellanöstern och hela Västeuropa, särskilt i Frankrike, och tempelherreorden blev sin tids rikaste och mäktigaste organisation.

Hur var tempelherreorden organiserad?
Hur många av er kände till det här?

Den var organiserad eller indelad i tre klasser sergeanter, präster och riddare. Men det var bara riddarna som hade avgett munklöftena och bara de som fick bära den vita manteln med det röda korset på. En av tempelriddarens främsta uppgift var att beskydda pilgrimerna som var på väg till den heliga graven i Jerusalem. Pilgrimerna var viktiga för medeltidens kristna. Det berättas att pilgrimsresorna i det sena 1100-talet blev svårare att genomföra, eftersom turkarna erövrade delar av det kristna Bysans och att det kaos som uppstod gjorde resorna ytterst farofyllda. Detta var något som i hög grad vållade påven Urban II bekymmer. Men han fick en idé och han utmanade kristna stridsmän att göra en pilgrimsfärd till Jerusalem och befria staden från de “orena” muslimerna.

Urban höll en uppfordrande och efter vad det berättas, en mycket skicklig utförd korstågspredikan, i franska Clemont 1095. Det skulle visa sig förändra historien. Nu uppstod en rörelse som skulle bestå i flera hundra år, tempelriddarorden. Vidare berättas det att korstågen utkämpades över stora geografiska områden och bevisligen berörde många människor. Korstågens ideologi knöt samman våld och frälsning. Det berättas att de som deltog i ett korståg sökte botgörelse för världsliga synder och denna koppling mellan frälsning och heligt krig var någonting nytt för medeltidens människor.

Var tempelriddarna stridande munkar? Sant är att tempelriddarna i sak levde som munkar, bortsett från att vanliga munkar inte stred. När tempelriddarna inte stred hade de andra arbetsuppgifter eller tränade för strid. Att deras liv var formade på det här sättet gjorde att de var mycket starka i strid.

Arn de Gothia en fiktiv gestalt i riddarsagan
Sagor och myter väcks till liv

Om någon av tidningens läsare som har sett filmatisering av Jan Guillous romaner om ”Arn Magnusson”, tror att han har funnits på riktigt måste jag tyvärr göra den personen besviken. Eftersom det saknas bevis för att det skall ha funnits en svensk riddare med det namnet. Däremot menar forskarna att det under den här tidsepoken fanns högreståndspersoner som anslöt sig till korstågen, vilka utgick ifrån kontinenten. Värt att nämna i sammanhanget är att Jan Guillou låter sin fiktive riddare figurera vid två verkliga slag; Mont Giscard och och Hattins Horn.


Vad hände egentligen under dessa drabbningar?

Om vi börjar med Mont Giscard som var ett slag som stod den 25 november 1177 och utkämpades mellan de muslimska Assassinerna och det kristna kungariket Jerusalem, och leddes av den 16-årige spetälske kungen Balduin IV. I det slaget besegrade kungen och tempelriddarna kung Saladin av Egypten, eftersom denne trodde att vägen låg fri till Jerusalem. Det berättas att de muslimska styrkorna hade utgått från Egypten och nått en ravin och när Saladin trodde att inget hotade gav han soldaterna fria tyglar, vilka genast ägnade sig åt plundring. Men plötsligt helt utan förvarning anföll korsfararna (de kristna Västeuropéerna), vilket ledde till att Saladins soldater skingrades, men själv lyckades han att undkomma tack vare sin livvakt. Nu berättas det hur såväl Saladin själv som hans män flydde mot Egypten och att det erövrade området övergavs.


Låt oss fortsätta titta på slaget vid Hattins horn, som var en platå väster om Genesaret sjö. I det slaget fick onekligen Saladins prestige en knäck. Men utan hjälp utifrån skulle de kristna ändå i det långa loppet ha stått sig slätt mot Saladin, eftersom han hade obegränsat med folk i sin armé. En vapenvila ingicks, vilken kränkte frankerna och gjorde att ett avgörande slag blev oundvikligt. Det slaget stod mellan 3-4 juli 1177 vid Hattin. Vidare berättas det att Saladins armé var numerärt övermäktig. De hade hela 60 000 män mot de kristna som bara hade 14 000 män.

Det är sommar och det är dammande hett och både djur och manskap plågas svårt av törst. Saladin hade många i sitt följe. Bland annat hans egen krönikör Beha al-Din som uttryckte sin förvåning över att de kristna tycktes marschera på som om de “drogs till döden”. Han var fullt övertygad om att de nästa dag skulle ligga i sina gravar. Mycket riktigt beskriver Jan Guillou händelsen som ett självmordsuppdrag som utförs av odugliga härförare.

När gör då muslimerna sitt drag i den här striden?


Den muslimska attacken kommer i gryningen och de kristna infanteristerna låg i fjärran från den glittrande sjön Genesaret. Alla hade de en enda tanke i huvudet - vatten. Slaget som följde pågick i flera timmar och korsfararna gjorde då och då okontrollerade försök till utbrytningar, men förgäves. Ett större antal män dödades, andra togs som fångar, blodet flöt i strida strömmar och nederlaget var totalt.
Vad hände då med riddarna som förlorade slaget? De halshöggs. Beha al-Din berättar hur Saladin som själv var muslim hade fångat 30 flyende franker, vilka samtliga var sammanbundna med tältrep. Saladin tog både emot den utmattade Gay de Lysingonge och en del lägre ledare i sitt tält och räckte fram en bägare med vatten till kungen. Han var skräckslagen, övertygad om att Saladin skulle döda honom, men Saladin försäkrade då att “En kung dödar inte en kung.”

I motsats till vad många tempelriddare nog hoppats på i den här stunden, var att få behålla livet. Så tänkte minsann inte Saladin spara riddarna i de militära ordnarna, förutom tempelriddarnas stormästare. En skara sufier sa sig inte önska något hellre än att avrätta dessa och företog avrättningarna med behag. Värt att nämna i sammanhanget är att i Jan Guillous skildring sparar Saladin Arns liv, men i verkligheten gavs tempelriddarna ingen nåd, utan fördes ihopkedjade till Damaskus. Soldaterna som hade lägre gradbeteckning såldes på slavmarknaden. Historien berättar att det var så många som skulle säljas den här dagen, att priset föll tre dinarer. För 80 dinarer kunde man köpa en hel familj (köpa en man, hans fru och deras tre barn). En muslim ansåg att man kunde byta en fånge mot några sandaler. Det berättas att efter slaget vid Hattins horn låg vägen öppen till Jerusalem och Saladin intog staden den 20 september 1187.

Rikard Lejonhjärtas korståg
Historielektionen fortsätter

Hur många har läst om en engelsk kung som hette Rickard Lejonhjärta? Det var han som ledde det tredje korståget, och enligt vad som berättas om honom lär han ha varit en väldigt duktig härförare. En fältherre eller härförare kallas en person som under ett krig leder en här på en krigsskådeplats självständigt, och som inte lämnar något åt slumpen. Värt att nämna i sammanhanget är att Lejonhjärtas plan var minutiös, och han hade kunnat återta Jerusalem. Men till sina mannars stora förtvivlan valde han att stanna på halva vägen. Varför han fattar ett så oklokt beslut är inte gott att veta.

Varför är det beslutet så oklokt?

Därför att frankerna i längden aldrig skulle kunna hålla staden och när korsriddarna väl hade återvänt hem skulle staden ligga vidöppen för plundring. Rickard inser att det är Egypten som är det verkliga problemet och om han bara kunde krossa dess makt och inflytande skulle ett stabilt korsfararrike kunna återupprättas. Emellertid är det omöjligt att skapa entusiasm för ett sådant riddaräventyr. Det var ju för Jerusalems och den heliga gravens kyrkas skull, som riddarna och hans armé hade dragit ut i striden. För att skydda staden och alla som sökte sin fristad där.


Som vi skall se hade kung Rickard kommit på en mycket listig lösning, Den gick ut på att han skulle gifta bort sin syster Joan med Saladins bror Al Adil. Eftersom han insåg att en sådan allians skulle skapa varaktig fred i området. Hur skulle man gå tillväga? Förhandlingar fördes och Saladin godkände det hela. Men när systern fick reda på vad som planerades över hennes huvud blev hon ursinnig, och hon svor att vid sin heligaste tro att vägra. Eftersom hon minsann inte tänkte ha en sexuell relation med någon muslim. Ricard blev brydd och allt rann ut i sanden. Historien är berättad av krönikören Beha al-Din.

Vad gör Rickard härnäst?


Jo, 1192 lämnar han det heliga landet i båt, utan att ha åstadkommit så mycket mer än att ha befäst en landremsa vid Acre, som Frankrike behöll till 1291. Hade Rickard stannat ytterligare några månader så hade historien blivit annorlunda. Saladin dog 4 mars 1194, dödsorsaken var att han var utmattad efter årtionden av krig.


Sagor, sägner och myter om tempelriddarna
Vem gillar inte en riktigt bra riddarsaga?


Historien berättar att myter och legender om tempelriddarna uppstod tidigt, och intresset fortsätter att intressera alla och en var som tjusas av historiens vingslag. En av de mest kända tempelriddarna hette Brian-de Bois-de Guilbert. Intressant i sammanhanget är att den här fiktiva gestalten aldrig funnits i verkligheten. Däremot lever han i allra högsta grad i Walter Scotts roman Ivanhoe från 1819. I boken får läsaren följa med och leva sig in i den ädle och noble riddarens tillvaro, som varken fruktar Gud eller djävulen.

Avslutande ord
Säcken knyts samman

Varför har jag skrivit om tempelriddarna och vad får mig att tro att någon av tidningens läsare är intresserade av att läsa om det? Ärligt talat så är jag faktiskt inte helt säker att denna skrift kommer att intressera och attrahera precis alla. Speciellt inte de som inte är intresserade av historia. Tempelriddarna som i praktiken var påvens egen elitstyrka verkade under medeltiden (500 e Kr-1400-talet). Emellertid har jag visst hopp om att intressera ganska många av läsarna, eftersom detta tillhör allmänbildningen.

Jag hoppas att den här artikeln faller de flesta på läppen, om inte kan jag åtminstone ändå gjort mitt bästa. Varför öppnar jag historien till gångna tider på glänt på det här sättet? Svaret är mycket enkelt. Under ett kort ögonblick får läsaren med inlevelse och en dos fantasi föreställa sig hur det var att leva i en tid som plågades av krig, inhemska dispyter, ridderlighet, ädelmod, tapperhet, och en doft av romantik.
Huruvida jag har lyckats att göra bra ifrån mig eller inte överlåter jag med varm hand till dig som läser detta att bedöma.