GUDS HELIGA ARMÉ
Känn historiens vingslag!

Text: Magnus Hedman

Guds Heliga armé är den tredje av fyra delar om tempelriddarna, vilka var Guds heliga armé. De löd under ingen annan än den helige påven i Rom. Denna militära organisation såg sig strida för Gud, kyrkan och försvara pilgrimer som kom till Jerusalem under olika högtider (som jag skrivit om tidigare). I den här delen har jag efter mycket sökande i “dammiga” böcker funnit lite mer information om denna militära organisation. Jag bjuder er återigen tempelriddarna!

Riddare i skinande rustningar
“Drick ur kunskapens källa”

Innan det fanns riddare i rustning fanns det riddare i rustning fanns det riddare i ringbrynja. Bilden vi har av riddare är i rustning som sågs strida för ära rikedom, kärlek, och ibland även för nöjes skull. Men tempelriddarna var enbart Guds krigare. De hade danats av korstågen.

Att bli en tempelriddare
- Personporträtt: Geoffrey de Champagne

Tempelriddarnas rörelse växte och utvecklades från något blygsamt till att bli något stort. Framförallt lyckades de etablera kontakten med påven och därefter med kungen. Redan som 21-åring är den franske ädlingen Geoffrey de Champagne en erfaren krigare, men för att bli tempelriddare måste han ge upp sitt namn, sina ägodelar, och livets goda.

Hans enda relationer skulle vara med Gud och hädanefter skulle han undvika kvinnors sällskap så mycket som möjligt, även de i den egna familjen, inklusive hans egen mor. Som tempelriddare avgav du löften om att leva i fattigdom kyskhet och lydnad. Man kan uttrycka det som att tempelriddaren var till lika delar krigare och munk.

Enligt källorna var tempelriddarna av enkelt ursprung. Varav Tempelherreorden och Johanniterorden hör till de kändaste. Det intressanta i sammanhanget är att både tempelherrarna och Johanniterorden började som hjälporganisationer och deltog i korstågen. De fick tas om hand av dessa ordnar och såg till att de fick rätt vård och omsorg. Därefter utvecklade tempelriddarna en militär funktion, när det behovet uppstod. De äldre riddarna behövde försvaras så att nya kunde rekryteras. Därmed tycktes Johanniter och tempelherreorden växa i en mer militär bemärkelse, mer än bara som vårdande organisationer för pilgrimernas beskydd.

Det kan vara svårt för oss att förstå hur man på den tiden kunde leva så enkla och anspråkslösa liv och ändå strida som de gjorde. Tempelriddarnas mod var legendariskt. De var kända för att aldrig backa, inte ens när de inte angreps som hårdast av bågskyttar, fotsoldater, eller kavalleri. Om en tempelriddare dog i strid med svärd i hand och led martyrdöden var de förvissade om att de direkt kom till paradiset, men det var inte många tempelriddare som förärades den fridsamma döden. På slagfältet brukade tempelriddaren bära en vit klädnad med ett rött kors på bröstet, vilket säkerligen inspirerade sina kamrater att sätta skräck bland fienden. Tempelriddarna började med att hålla spjutet i rätt läge, och med sina vapenbröder på båda sidor om sig gick han sedan till anfall.

När överfallet övergick till strid man mot man föredrog en tempelriddare att använda handfasta vapen och föredrog svärdet som huggvapen. På hästryggen använde riddaren hela sin kroppstyngd när han utdelade huggen med svärdet. De våldsamma huggen han utdelade åsamkade sin motståndare oerhörda skador. Ett vapen som han använde i dessa strider var spikklubban, som han även använde till att slå och hugga med. Det visade sig vara tämligen ineffektivt att hugga och sticka med svärdet, eftersom ringpansaret höll så god kvalitet vid den här tiden. Både muslimer och korsriddare använde ringpansar av hög kvalitet. Därför använde en tempelriddare bara sitt svärd till att enda sin motståndares liv. Den primära tekniken var att hugga och slå i närstrid efter det första anfallet. Tempelriddarnas kanske ende och störste beskyddare var den Engelske korsfarar-kungen Rickard Lejonhjärta. Hans ärkefiende Saladin hyste en stor respekt för tempelriddarna. Respekt för fienden kännetecknade en stor krigare.

Tempelherrarna, deras närmaste män och alla deras soldater förväntades strida till sista man. Det var förbjudet för dem att retirera (att ge sig) om inte övermakten var större än 3 mot 1 och att kapitulera var otänkbart. De följde sin egen uppförandekod. Det är inte känt exakt när Johanniter och tempelherreorden skrev sina regler, Inga Johaniterregler finns kvar, men det gör däremot några tempelherreregler. Det handlar och klosterregler, sådana som munkar skulle följa. Exempelvis hur lång tid man skulle be, hur lång tid de ska sova, hur fromma de skall vara, vad det får äta och så vidare.

Utöver klosterreglerna finns det regler om hur man leder ett anfall, hur man gör med en riddare, eller en full riddare. Vad händer om en riddare uppträder fegt? Sådant spelade ingen roll i en munks liv, men för en tempelriddare innebar det en ny uppgift: “du är munk, du iakttar celibat och lydnad men du skall även strida mot muslimer.”

De beridna fotsoldaterna förlitade sig på mer saker än enbart bönböcker. Som alla beväpnade styrkor krävdes det logistik, vilket innebar att riddarna till gäst backades upp av befäl, fotfolk och stödtrupper. Både i strid och det dagliga livet ute i fält svetsade de olika delarna med varandra som ett väloljat maskineri. Kavalleriet fungerade som en kil som bröt upp fiendens formationer Därefter gick fotfolket in och gjorde resten av grovjobbet. Det var en av riddarens uppgifter i samband med ett slag. Först ut var bågskyttarna, vilka sköt för att såra och döda så många som möjligt, sedan slöt kavalleriet upp i en kilformation och bröt upp fiendens linjer. Slutligen gick fotfolket in och anslöt till striden.

Djärvhet, ryktbarhet, ärelystnad och stridskicklighet
Svärd, sköldar stridshjälm och stridsklubba!

I händelse att de sakerna jag nämnde i det föregående kapitlet kom som en överraskning tar vi det från början. Det berättas att det var nio riddare som i början av 1100-talet grundade tempelherreorden, vars huvudsakliga uppgift var att beskydda Jerusalem, samt de pilgrimer som var på väg till, eller bort från staden. De var munkar och krigare på en och samma gång. Denna orden byggdes på kort tid i ett rasande tempo upp ett vitt spritt imperium, som sträckte sig från Mellanöstern till Europas avkrokar.

Det som är imponerande är att efter 800 år efter ordens storhetstid går det fortfarande att följa spåren efter de mytomspunna riddarna. De nya riddarna fick sitt första högkvarter på tempelberget i Jerusalem. Tempelriddarnas armé bestod av kristna bönder och riddare som lyckades erövra Jerusalem (den heliga staden). Deras triumf var total när de i sitt första korståg kunde installera sin egen kung som härskare, den då bara 16-årige spetälske kungen Balduin IV.

Det cirkulerar olika datum om när tempelherreorden grundades, vissa anger 1118. Men de flesta är överens om att det var året därpå som de nio franska riddare med adelsmannen Hugo av Payens i spetsen grundade tempelherreorden som en militärutbildad munkorder.

Omkring år 1120 flyttade tempelriddarna in i sitt nya högkvarter vid Al-aqsa moskén (templum salomonis) i Jerusalem. Riddarna kallade sig just Kristi eller Salomos fattiga riddare, eller tempelriddarna.

Muslimer och tempelriddare hade drabbat samman flera gånger när en enad muslimsk armé år 1177 satte kurs mot Jerusalem. Allt pekade på att de kristna skulle gå i en fälla. Men på vägen ödslade den muslimska armén tid på att plundra byarna, vilket visade sig skulle straffa sig. Inte mindre än 80 tempelriddare anslöt sig till den blott 16-årige spetälske kungen Balduins den IV:s armé. Detta utnyttjade fienden på slätten vid Mont Giscard för att få deras uppmärksamhet. Tempelriddarna anföll innan muslimerna hann samla sig och göra motstånd, och bara var tionde muslim överlevde det slaget innan tempelriddarna lämnade slagfältet.

Anfall, taktik, överrumpling och strategi
Anfall är inte alltid bästa försvar!

I likhet med de flesta ädlingar i hans ålder har Geoffrey de Champagne tränats i stridskonst ända sedan han var grabb. Redan när han första gången hördes talas om tempelriddarna ville även han själv bli en Kristi krigare. Resten av livet kommer han att vara tjänare av sin Gud. Men de första dagarna i Tempelherreorden innebar mer underkastelse än vad Geoffrey de Champagne hade väntat sig.

Tempelherrar skulle leva fromt och enkelt. De fick inte äga några rikedomar, utan skulle leva ett enkelt andligt liv. Det utmärkande dragen för de här riddarna var alltså att de skulle vara fattiga, ödmjuka och att kunna strida för Gud. De flesta riddare hade avlagt celibatlöften, men efterfrågan på riddare var stor, vilket betyder att man kunde gå med i orden under en begränsad tid och sedan återgå till det civila livet. Det fanns även “Fratres conjugation”, vilket de tempelriddare som hade rätt att gifta sig kallades. De hade svart eller brun mantel med ett rött kors för att skilja ut dem från de medlemmar som avlagt ett livslångt celibat. Det kan man se på tempelherreordens sigill som avbildar två män på samma häst.

Tempelriddarna var stolta över sin stränghet och sin självförnekelse. De levde ett liv som var helt kringgärdat av religiösa aktiviteter. Det var ett viktigt sammanhang för den, med tanke på att religionen var central under medeltiden. Det kan jämföras med hur viktig ekonomin är för oss idag. Religionen hade starka kopplingar till både politiken och ekonomin. Allt hade med religionen att göra. Både Johanniter och tempelriddare var religiösa fanatiker, men var däremot måttfulla i sina religiösa utspel. Tempelherrarna visade att det var de som var det heliga landets försvarare och de tog uppgiften på stort allvar.

När en ung krigarmunk tas med i tempelherreorden sker det med en ceremoni med mystiska inslag. För novisen Geoffrey De Champagne förverkligas nu en dröm som han har haft sedan han var 7 år och började sin skolning till riddare. Ögonblicket när man blev tempelriddare var mycket viktigt och förmodligen det viktigaste ögonblicket i den unge novisen Geoffrey de Champagnes liv. Det var till lika delar en religiös och militär ceremoni, men en väldigt enkel ceremoni, som påminde om de ceremonier som fanns i andra riddarordnar. Det var en speciell ritual som utformades för detta syfte. Vilken vanligen höll till i ett av tempelherreordens hus, men det hölls även i en kyrka, eftersom det även var en religiös tillsättning.

Sedan var det så att stormästaren i orden tilldelade riddaren hans specifika roll och uppgift. Därefter fick den nyblivne tempelriddaren en vit kåpa och gavs rätten att bli kallad tempelriddare. Som jag nyss sa berättas det dunkla historier om dessa gåtfulla ceremonier, men nu är Geoffrey de Champagne äntligen en Guds krigare. Dock återstår ett hinder för honom för att bli fullvärdig tempelherre, han måste utkämpa en strid tillsammans med sina ordensbröder för att förtjäna rätten att bära det röda korset på sin kåpa. Tempelherrar var ju tvungna att avge löften i likhet med munkar och nunnor på medeltiden. De var ju tvungna att avge de tre allmänna religiösa löftena, fattigdom, kyskhet och lydnad. Ett fjärde lades till förutom detta och det handlade om ett mer specifikt löfte som rörde deras militära roll. En del av punkterna i tempelherreordens regelbok måste ha gjort livet surt för Geoffrey de Champagne.

Delvis byggde tempelherreregeln på Benediktinregeln, Benediktinmunkarnas regel alltså. Utöver det fick de inte ta emot gåvor eller brev utan att först meddela sin stormästare om det. Lydnad för stormästaren var fundamentalt för att bygga upp sammanhållningen. Riddarna var till och med tvungna att dela med sig av sin mat till en tempelbroder. Det finns en intressant detalj och det är två och två skulle äta från samma skål. Men det var inte för att se till att de inte åt för mycket, utan tvärtom. De kanske istället åt för lite för att visa sin ödmjukhet mot Gud.

Det var ofta så att en riddare ofta var i tjänst åt en furste eller herreman som belönade dem med markegendomar. Från 800-talet och framåt var det många av dem som tjänade under kejsaren Karl den store. Deras uppdrag var att bevara kristenheten mot folkgrupperna saxare och morer. De första ordnarna hade koppling till det heliga landet och försvarandet av pilgrimer och tillblivelsen av dessa ordnar ändrade förutsättningarna en aning. Vanligtvis tjänade riddarna sin herre militärt, eller på andra sätt. De skulle bistå med hjälp och beskydd när han kallade på dem.

När militära ordnar uppstod i det heliga landet bildades det omedelbart specialtränade styrkor på plats. De tjänade Gud och var alltid redo att strida. Tempelriddare stod för en kombination av andlighet och militarism. De var Guds soldater och deras livssyn, strategiska tänkande, samt militära precision och hängivenhet innebar en betydande utveckling av det som gällt för krigare tidigare. Bayeuxtapeten ger oss en hint av hur de första tempelriddarna var utrustade, till exempel normandernas erövring av England. Där ser man samma typ av utrustning som bör ha använts under korstågen och samma typer av hjälmar. Detta gällde även ringbrynjor som täckte halva armen, samt droppskydd, svärd och spjut, det var nog allt. Ibland hade de ringpansar på benen och det blev allt mer populärt. Det var alltså så hären såg ut.

Inom ett århundrade började ringpansaret att bli större och täckte hela kroppen, händerna och bakhuvudet. Historiska källor kan berätta att hjälmen inte ändras så mycket förrän 1200 då den även omslöt hela huvudet, vilket hjälmarna inte hade gjort tidigare. Deras sköldar blev både mindre och kortare och alla förändringar ägde rum samtidigt. Men i slutet av korstågen och korsfararrikets fall i det heliga landet 1291 var den utrustningen fortfarande populär, men det fanns vid tiden bättre grejor i Italien.

I fråga om tempelriddarnas vapen var deras främsta vapen deras tapperhet. De var tappra, och framförallt skrämdes de inte av tankar på döden under de strider de deltog i. Så utan tvekan var deras främsta vapen deras tapperhet. Det som drev dem var att bli martyrer för Gud, för Guds och för trons skull, även ur en militär synvinkel.

En beriden riddare slogs inte ensam på slagfältet. Geoffrey de Champagne backadess upp av befäl, fotsoldater och andra stödfunktioner. Tempelriddarna var mycket välbeväpnade och gick in med bästa tänkbara vapen och utrustning. I flera år har arkeologer hittat bitar av olika typer av ringpansar, som sker vid utgrävningar, där de inte har hittat kompletta ringpansar, utan bara delar av det. På museerna finns många fynd och de var inte så tunga som man kan tro. Ett fullt pansar som täckte hela knäna vägde omkring 8-10 kg, så det var inte så tungt. Jag anser att ringpansar ger bäst skydd och det är långt bättre och billigare än rustning, och bättre än romarnas bröstplåtar i brons. Men det var dyrt att tillverka. Då skall man betänka att det kunde gå åt någonstans mellan 60 000 - 70 000 järnringar för att tillverka en heltäckande brynja. Svärden var inte heller så tunga som man skulle kunna tro. Anledningen till det var att de skulle fäktas med dem och därför vägde ett svärd runt ett kg, de var alltså hanterbara.

En krigare skulle kunna röra sig fritt, fram och tillbaka i striden, stinga med sitt svärd, och ringbrynjan skulle följa kroppens rörelser. Förutom ringpansar bör en tempelriddare ha en sköld som skydd, men också som vapen att rikta mot fiendens ansikte.

I likhet med moderna sablar höll de ungefär samma vikt och var lätta att strida med. Men då skall vi komma ihåg att för att strida till häst krävdes det både träning och skicklighet. Man föreställer sig gärna att riddaren hade en nästan övernaturlig förbindelse med sitt svärd och att de aldrig skulle lämna det ifrån sig. Vi tilltalas av tanken på mytologiska svärd som Excalibur, Durendal och några till, men det fanns få svärd som kung Arthurs och Rolands.

Det finns inte ett enda svärd som kan knytas till en enskild tempelriddare Tvivels utan hade tempelriddaren ett svärd och blev han av med det skaffade han sig ett nytt. Det är en religiös uppfattning att riddaren hade sitt personliga svärd. Det har förstås funnits berömda svärd med magiska egenskaper, och en del svärd har namn. Andra hade bara inskriptioner med magiska fraser med kopplingar till hövisk kärlek eller något annat.

För de flesta som stred var svärdet ett arbetsredskap som de använde i strid. Förutom svärd hade tempelriddarna spjut, dolkar, stridsklubbor och tunga påkar. Men hur användes de här vapnen i strid? Riddaren anföll först med spjut. Det beväpnade kavalleriets uppgift var att anfalla och slå mot fiendens linjer. Därför var spjutet det första vapnet, men när det övergick i strid övergick tempelriddaren till att använda sitt svärd, ibland även med dolk och spikklubba om fienden låg på marken. Men de viktigaste vapnen för riddaren var svärdet och spjutet.

Ordnar som tempelriddarna använde en enhetlig utrustning. Det är troligt att de gjorde centrala materialinköp. Tempelriddarna hade alltså vanligen tillgång till utrustning som orden hade råd att köpa in. Riddare i rustning är något som kommer senare.

Skicklighet som riddare var avgörande för att kunna strida effektivt sätt. Man kan rida och strida till häst och som riddare är det viktigt att ha mer än en god häst. Eftersom hästar kan bli mjuka eller skadade i strid, behövs en god ersättare. Det gjorde att en riddare behövde ha minst tre hästar, ibland fler. Det sägs att man kan lära sig att rida upp till tonåren, men sedan blir det svårare. Geoffrey lärde sig att rida långt före puberteten. Som alla andra riddare satt tempelriddare på hästryggen stora delar av dagen.

En krigshäst kunde bära en krigare en längre tid. Den var stark och stryktålig. Det bästa exemplet på en sådan häst är Bukefalos som bar Alexander den store i omkring 20 år. Det är enastående och den dör först i Alexanders sista slag. Medeltidens hästar var namnlösa. De behövde vara välnärda, välvattnade och väl omhändertagna. I hundratals år använde sig tempelriddarna av samma kraftfulla teknik i strid. Det började med att kavalleriet gick till angrepp. I ett klassiskt medeltida angrepp gick en skvadron (förklara) på 25-50 man till anfall sida vid sida på en linje. De red så tätt att de nästan nuddade varandra.

De började sitt anfall i långsam skritt och med fällda lansar. När de fick upp farten höjde de lansarna för att i sista stund sänka dem och gå över till galopp. Den taktiken gjorde att de inte riskerade att trötta ut hästarna eller falla ut ur ledet. Ett väl utfört kavallerianfall kan vara förödande för fienden. I allmänhet är det så att vi idag inte är vana vid att se människa till häst. Blotta åsynen av en krigare till häst i full stridsmundering med svärd eller spjut gjorde nog att man la benen på ryggen.

På sina väldiga stridshästar stormade de i full fart rakt fram mot fienden. Marken dånade under dem. De spred chock och skräck på slagfältet. Under förflyttning och i strid var de både en försvarsstyrka och ett rörligt elitkavalleri, vilket kan liknas med en grupp moderna stridsvagnar: snabba och nästan ohejdbara på slagfältet.

I slutet av 1100-talet tar sig Geoffrey de Champagne sig till häst från Västeuropa till Medelhavet och det heliga landet. Resten av hans relativt korta liv ligger framför honom.

En ung tempelriddare i det heliga landet förväntades leva upp till nästan orimligt höga krav.
Tempelherreordens högkvarter i Jerusalem låg på tempelberget, som redan då var en helig plats för såväl kristna som muslimer. På medeltiden ansåg man att det var där som kung Salomos tempel en gång hade stått. Än idag finns det en del som tror att det finns en underjordisk krypta där tempelriddarna förvarade undan sina ovärderliga religiösa reliker. Till exempel Jesu svepning, Johannes döparens huvud, förbundsarken och till och med den heliga graalen.

Men religiösa historiker är med rätta skeptiska. Detta gäller både deras mest värdefullaste relik, den trasa som enligt traditionen skall ha använts till att torkat Jesu ansikte med. Emellertid är kopplingen mellan tempelriddarna och den heliga graalen också en myt. Men det var inte ren fantasi heller. Den tyska riddaren och poeten Wolfram von Eschenbach skriver att “den heliga gral vaktades och skyddades mot av riddare som kan föra tankarna till tempelriddare”.

Slutet på tempelriddarnas epok
Historieboken stängdes med en smäll!


I denna del kan ni läsa mer ingående om tempelriddarna på 1100-1200-talet. Ni får en kort bakgrund till deras ursprung och de borgar och fästningar de hade. Sen kan ni läsa om deras skicklighet i strid samt varför tempelriddarna upphörde.

Bakgrund tempelriddare
- Deras syfte och olika ordnar

Tempelherreorden, som tempelriddarna var en del av, grundades 1119 för att skydda kristna pilgrimer på väg till Jerusalem från överfall. Sedan kom de att växa som världsvälde med både bank och handel som en del av detta. Precis som alla andra korsriddare ansåg tempelherrarna att de stred för en helig sak, och de var ju både munkar och riddare. De kallades till detta viktiga uppdrag, det vill säga att återta, återvinna, återerövra Jerusalem ut ur de otrognas händer. De var beredda att beväpna sig för att försvara det heliga landet.

Enligt källorna var tempelriddarna av enkelt ursprung. Tempelherreorden och Johanniterorden hör till de kändaste. Det intressanta i sammanhanget är att både tempelherrarna och Johanniterorden började som hjälporganisationer, och de deltog i korstågen. Därefter utvecklade tempelriddarna en militär funktion där de stred, när det behovet uppstod.

Tempelherrarna satte sig över lagen. De visade inga kungar trohet och lydnad. Endast påven kunde ge dem order.

Borgar och nätverk av fästningar

En bit in på 1200-talet hade tempelherreorden borgar, fartyg och tusentals krigare till sitt förfogande. Tempelriddarna hade till exempel borgen i Tortosa (då hette det Tartus) i Syrien. Förutom denna så ingick även dessa borgar i korsfararnas nätverk i Syrien; Chastel Blanc, Chastel Rouge och den väldiga Karak des Chevaliers. Karak des Chevaliers tillhörde från år 1142 Johanniterorden och sägs ha haft 30 meter tjocka murar. De byggde även ett jättelikt underjordiskt nätverk i staden Akko (eller Acre som det hette då) i nuvarande Israel.

Korstågen - tempelriddarnas skicklighet i strid

Tempelriddarna var så skickliga att några få hundra kunde avgöra utgången av en strid. Detta hände i striden vid Montgisard år 1177 (som jag tagit upp i tidigare artikel). Denna strid år 1177 var en av de största striderna, och en av tempelriddarnas största segrar. Det var två härar som drabbade samman, där tempelriddarna mötte muslimernas väldiga här (armé) under kung Saladin.

Mot alla odds tror man att 500 tempelriddare lyckades stå emot Saladins här på 26 000 man. Men det mästerliga draget fördröjde bara det oundvikliga. Saladins styrkor var till slut övermäktiga och skulle så småningom återerövra Jerusalem. Historiker kan gräla om det exakta antalet tempelriddare, men skillnaderna mellan de kristna styrkorna och de muslimska styrkorna var i alla fall enorm.

Slutet för tempelriddarna år 1291

Olyckligtvis var det så att flera av striderna slutade med nederlag. Detta gäller även striderna vid Hattins horn år 1187, men framförallt korstågens slutgiltiga nederlag - belägringen av Acre i Jerusalem 1291. 1291 är det nästan bara tempelriddare kvar i det heliga landet, alla andra har lämnat. Kvar är de som mest hängivet vill hålla fast vid kristendomen i Mellanöstern, och det är en grupp av Johanniter och tempelherrar.

De två nederlagen kan tolkas som att tempelherrarna inte var så skickliga, men det var de. Man behöver de bästa även i ett nederlag.

Tempelriddarna en del av historien

När korsfararna lämnade det heliga landet för gott 1292 var det ingen som ville att tempelriddarna skulle skapa sig ett rike i den kristna världen. På order av den franske kungen Philip IV (den fjärde) och sanktionerat av påven (påven sagt okej till det), greps tempelherrar i Frankrike fredagen den 13 oktober år 1307. Orsaken till det var alla nederlag i strid då människor dött, att inga pengar kom in till kyrkan och man intog inte nya landområden. Kyrkan såg alltså inte längre något behov av korståg.

Det finns exempel på att tempelriddare blev förhörda under tortyr och blev sedan brända på bål. Men det sägs att tempelherreordens stormästare Jacques de Molay var trotsig in i det sista. Omgiven av lågor skrek han att de ansvariga snart skulle dö, och mindre än ett år senare var både kungen och påven döda.

Tempelriddarna kommer definitivt att ha en viktig plats i krigarnas historia. De var riddare och beridna krigare, men alltså samtidigt munkar. De tjänade Gud med sin styrka och tro när de stred.

Få militära ordnar var brutalare än den som gav upphov till tempelriddarna. De följande 300 åren skulle bepansrade riddare fortsätta att dominera på slagfälten i Europa. Men i takt med att fotsoldaterna växte kom beridna riddare så småningom att höra till det förgångna. Dessa soldater stred för saker som är idag är minst sagt omoderna.


Avslutande reflektioner: Jag tror mycket av år fascination för tempelriddarna var att det var män som var så hängivna en idé att och en helgedom att de är soldater i beskyddets namn. Dessa soldater stred ända in i döden för att beskydda de svaga och de som inte var kapabla att försvara sig själva. Tempelriddare, shaolin-präster eller tibetanska munkar är alla exempel på människor som var så hängivna i sin tro att de var villiga att offra sitt liv för dess riktighet. De var alla soldater eller krigare med en religiös övertygelse.