Extramaterial piloten Amelia Earhart

Av: Magnus Hedman

Under den perioden bor familjen Earhart mestadels på ett gods som hennes mamma hade ärvt. Men 1924 var pengarna slut och hon tvingas sälja The Canary utan några omedelbara möjligheter att kunna livnära sig på flygning. Flygningen förblev dock hennes stora intresse, som hon ägnade all sin lediga tid åt. Hon investerade även i byggandet av en flygplats utanför staden och åtog sig att marknadsföra Innerplanen. Kort därpå skiljde sig hennes föräldrar och hon och hennes mamma gav sig ut på en resa över hela landet med början i Kalifornien och som avslutades hemma i Boston. 1925 anmäler hon sig igen till Colombia University, men tvingades på nytt avbryta sina studier på grund av bristande ekonomi. Earhart hittade sen en anställning, först som lärare och sedan som socialarbetare.

Nu träder den välbärgade amerikanskan Amy Guest fram som var bosatt i London. Hon hade tänkt sig att bli den första kvinna som flög över Atlanten, men efter hennes familjs protester gick hon med på att överlämna planet till en ersättare George Putnam. Det var publicisten som arrangerade flygningen och han valde den då okända Amelia Earhart för uppdaget som ersättare. Men då hon saknade tillräcklig erfarenhet av instrumentflygning fick hon inte flyga flygplanet. Hon accepterade erbjudandet och det flygplan de använde var en Fokker F. VII (7) som fick namnet friendship, vilket senare blev ett modellnamn hos Fokker. Starten ägde rum från Newfondland den 17:e juni 1928 med piloten Wilmer Stultz och andre piloten, tillika mekanikern, Louise Gordon vid spakarna.

De flög över Atlanten och landade i tät dimma efter att ha varit uppe i luften i 20 timmar och 40 minuter. Förargligt nog landade de i Wales och inte på Irland som planerat. A. Earhart tyckte mest det var pinsamt att bara ha fått följt med som ”bagage”, som hon uttryckte saken. Men i gengälld fick hon mer uppmärksamhet än piloterna själva och blev känd i hela USA och Europa.

1928 skrev Amelia Earhart en bok om luftfart och hennes transatlantiska upplevelser ”20 timmar och 40 minuter” vilken publicerades året därpå.
Hennes förläggare och arbetspartner George Putnam främjade henne kraftigt och hon gav sig ut på föreläsningsturnéer och produktsstöd. I flera år hade hon sytt sina egna kläder, och nu bidrog hon med egna bidrag till en ny serie om kvinnornas mode som förkroppsligar en elegant och målmedveten, men ändå feminin lock.
Genom det hon gjorde fick A. Earhart kändisskap och acceptans i det offentliga ögat. Hon accepterade en position som biträdande redaktör för Cosmopolitan och gjorde kampanj för kommersiella flygresor. Från detta forum blev hon promotor för Transkontinental Air Transport, senare känd som Trans World Airlines(TWA), och var vice ordförande för National Airways.

Feministen som röt ifrån
Arbetade mot fördommar och gamla föreställningar!

Kanske är det för att hon var just flygare som hon ofta har framställts som manlig ”hjälte” – alltså som en ensam segrare. Men Amelia var inte bara intresserad av sin egen framgång, utan även av att andra kvinnor skulle lyckas. Det berättas att redan som liten ifrågasatte Amelia könsrollerna. Hon hade en klippbok där hon samlade utklipp på kvinnor som tagit sig fram i mansdominerade yrken såsom filmregissörer, producenter, jurister och advokater. Amalia Earhart var uttalad feminist och medlem i den i USA radikala organisationen NWP, vilket står för National Woman’s Party (nationella kvinnoförbundet). NWP beskrev Amelia som en sann feminist och när hon dog startade man Amelia Earhart Found For Equal rights.

Hon brann för kvinnofrågor, inte minst kvinnors rätt att lära sig att flyga. Kvinnorörelsen hade efter en 70-års lång kamp lyckats driva igenom kvinnlig rösträtt 1920. I slutet av 1920-talet var det många kvinnor som ville lära sig det. Problemet var att det fortfarande fanns de som ansåg att kvinnor som blev piloter inte var lika viktiga som de manliga piloterna. Vissa ansåg till och med att dessa kvinnor inte var ”riktiga kvinnor” som organiserade flygtävlingar, men efter påtryckningar från A. Earhart fick de vara med ändå. 1929 ordnade A. Earhart och några andra kvinnor i alla fall det som officiellt kom att kallas All woman’s Derby, men som i folkmun snabbt döptes om till det föga hedrande Powder Doff Derby, vilket i översättning skulle bli ”pudervipptävlingen”.

När fröken Earhart intervjuades passade hon ofta på att berätta vad hon tyckte om kvinnors rättigheter och var noga med att inte låta någon sätta flygning i motsats till andra saker som kvinnor gör. Det intressanta i sammanhanget är att hon även reste på föredragsturnéer, undervisade om flygteknik och peppade unga tjejer att våga göra saker som de hade lust med. Hon uppmanade mödrar att stötta sina döttrar i det de ville göra. Eftersom Amelia var en kvinna som gjorde som hon själv ville blev hon då och då angripen, som i ett anonymt brev där någon hade skrivit och beklagat sig över att hon inte borstade sitt hår ordentligt! Man kan undra hur många manliga piloter som skulle få skäll för att de var rufsiga i håret?

Hon var en positiv kvinna, och hoppfull inför framtiden, det framgår både av vad hon sa och vad hon skrev. Därför var hon även hoppfull om både flyget och om kvinnors rättigheter, så här sa hon:
”För det verkar för mig som att kvinnor kan spela lika stor roll i utvecklandet av flyget som de gjorde och gör i bilindustrin. Uppenbarligen har någon av de förbättringar som gjorts med bilar tillkommit tack vare kvinnornas krav.”

Långflygningar och autogiro
Nya spännande utmaning för en äventyrslysten kvinna!

Nu var Earhart en känd person. Hon kunde sluta sitt arbete som socialarbetare och försörja sig med olika arbeten inom flyget. I lokalpressen omtalades hon som kolumnist, hon genomförde föredragsturnéer och arbetade på olika sätt för att främja flygutbildning för kvinnor. 1929 startade hon The Ninety nine (de 99), en intresseförening för licenserade kvinnliga piloter, som faktiskt finns kvar än idag. Just då fanns det 117 kvinnor som hade flygarlicens i USA och hela 99 % av dem nappade på att bilda organisationen – därav namnet. Amelia var The Ninetys Nines första ordförande, organisationen samlar idag kvinnor över hela världen.
Samma år blev hon trea i All Woman´s air derby, en tävling som hon själv hade organiserat för att ge kvinnor chansen att visa att de var lika goda som män. I ett par omgångar förbättrade hon sitt eget höjdrekord. I mars 1930 köpte hon en Lockheed Vega 5 Nc7952 (det är ett flygplan med tillhörande registreringsnummer). Planet slog runt vid en landning i september i Norfolk, Virginia. Det tog lång tid att reparera planet, och den tiden använde A. Earhart till att provflyga autogiropilotens nya Pitcaim Pitcairn PCA-2 maskin.

I april 1931 satte hon ett officiellt höjdrekord med Autogiro på 5 600 meter. I maj startade hon en flygning från kust till kust, från Newark, New Jersey till Oakland. Det tog henne en vecka. Det blev dock inget rekord eftersom det visade sig att det var en annan pilot som hade gjort en identisk flygning en vecka tidigare.
Tillbaka i New Jersey skulle hon delta i en demonstration, men efter att flygplanet kommit upp på 20 meters höjd råkade hon ut för motorproblem, eftersom planet störtade till marken och kraschade. Earhart klarade sig oskadd, men övergick efter det till att flyga vanliga plan. Samma år flög Earhart flygplanet Pitcairn PCA-2 autogyro, och med det planet satte hon världsrekord på 18 415 fot (ungefär 6000 meter).
1932 gifte hon sig med förläggaren George Putnam, som därefter organiserade alla hennes olika flygningar. 1927 hade den berömda piloten Charles Lindbergh gjort en ensamflygning över Atlanten och Earhart ville göra samma sak. Den 20:e maj 1932 startade hon från Harbor Grace i Newfondland med en Lockheed Vega med avsikten att liksom Lindbergh landa i Paris. Nästan omedelbart fick hon problem med flygningen med tjocka moln och is på vingarna. Höjdmätaren upphörde att fungera, och några liter flygbränsle läckte in i karbinen. Efter 12 timmar förvärrades svårigheterna och planet började uppleva tekniska svårigheter. Vid ett tillfälle gick henne flygplan i spinn och föll bortåt 900 meter innan hon lyckades räta upp det igen. Hon insåg att hon inte skulle komma till Paris som Lindbergh hade gjort och började leta efter en plats att landa. Efter 15 timmar och 18 minuter nådde hon land nära Londonderry på Nordirland. Hon landade framgångsrikt.

Samma år gjorde hon ett uppträdande på Hayworth Airfield i London, där fick hon ett varmt välkomnande från de lokala invånarna. Erharts flygplan etablerade henne som en internationell hjälte, eller hjältinna, kanske man skall säga eftersom det är en dam vi pratar om här. Som ett resultat vann hon medaljer från National Geographic Society, presenterad av president Howard. Hon fick det utmärkta flygarkorset från den amerikanska kongressen, och korset av riddaren av legionen, av heder från den franska regeringen. Hon var då den första kvinna som soloflugit ensam över Atlanten och hade med 3 261 km genomfört den längsta nonstopflygningen av en kvinna. Tillbaka i USA mottog hon utmärkelsen The U.S. Distinguished Flying Cross och fick The Harmon Trophy som världens mest framstående pilot, den senare fick hon även 1934.
I juni 1934 sålde hon sin Vega NC7952 och köpte en annan modell med betäckningen NR965Y. Detta plan fördes den 22:a oktober med båt till Honolulu för en långflygning från Hawaii till Kalifornien. Vilket var en sträcka som hade kostat många piloter livet, senast engelsmannen Charles Ulm. Han och två besättningsmän hade två veckor tidigare försvunnit i ett tvåmotorigt flygplan från Oakland till Hawaii. Ett stort uppbåd av flygplan och kustbevakningen letade efter de försvunna männen, men utan att hitta något spår av dem.

Flygplanet utrustades i två veckor för en flygning från Oahu till Oakland med bland annat extra bränslesäckar och radioutrustning. Det togs även sex fotografier av Earhart och flygplanet ute på flygfältet Wheeler Fields samt längre fram av jublande folkmassor vid ankomsten till Oakland. Den 11.e januari 1935 startade hon från detta fält och nådde utan några incidenter Oakland efter 18 timmar och 16 minuters flygning.
Samma år flög hon från Los Angeles till och från Mexico City till New York. Mellan 1930 och 1935 satte Earhart rekord för kvinnor i avståndsflygning i olika flygplan. Hon anslöt även sig till fakulteten vid Purdue University som en teknisk karriärskonsult och teknisk rådgivare vid institutionen för luftfart. Det var nog där som hon började fundera att försöka flyga runt hela världen.

Amelia flyger jorden runt
All ser bättre ut uppifrån!

Under rekreationstiden ändrades planerna. Färden skulle gå österut, därifrån till Kalifornien. Därifrån tvärs över den nordamerikanska kontinenten, därifrån till Sydamerika. Och sedan därifrån till Afrika, och vidare till Asien. Därifrån gick resan vidare till Indonesien, sen vidare till Nya Guinea och avslutningsvis en runda över Stilla havet. Där skulle hon landa efter 28 av Putnam schemalaggda mellanlandningar och fylla på bränsle för en 43 000 kilometer lång flygning.

Det stod nu klart att sista steget på östra udden om Lea av Nya Guinea skulle bli den mest problematiska flygningsetappen på hela den uppgjorda flygrutten. Flygplanet hade utrustats med extra tankar med bränsle mellan förarkarbinen där Emelia satt och kabinen där hennes navigatör Fred Nolan höll till. Men trots detta skulle det bli nödvändigt att tanka på vägen. Detta skulle ske på den lilla obebodda ön Howland, vilken var 2,4 kilometer lång, 800 meter bred och var belägen på 4 225 kilometer nordväst om Lea. En kutter, av modell Itasca vilken var utlånad från USAs kustbevakning, hade stationerats till Howland för att tjänstgöra som radiofyr. Med hjälp av den skulle den lotsa A. Earhart till ön med hjälp av upprepade radiosignaler på en viss given våglängd.

Earhart och hennes navigatör Fred Nolan startade den 20: e maj 1937 från Oakland i en tvåmotorig rödvingad Lockheed Electra och flög till Miami, Florida. En del fel upptäcktes på vägen och de stannade då för underhåll och justeringar av flygplanet fram till den 1:a juni 1937. Efter att justeringarna och underhållningsarbetet var gjort steg de åter för att på så kort tid som möjligt befinna sig över öppet hav. De flög från Miami till Natal i Brasilien, och tog sig därifrån språnget över Atlanten.

De landade i Saint-Louise i Senegal efter att ha flugit i omkring 13 timmar. I Afrika gjorde de sju mellanlandningar, den sista i Etiopien och därefter företog de världshistoriens första non-stopflygning från Afrika till Asien. Resan fortsatte till Karachi i Pakistan och vidare till Calcutta i Indien. De gick ned i Rangoon, i Burma, i Bangkok, Thailand, och Bandung, Indonesien. I Bandung tvingades de stanna i flera dagar därför att Amelia blev sjuk i dysenteri. De fortsatte sin resa så snart hon hade tillfriskanat, tidsschemat måste ju hållas. Vid varje mellanlandning och vid slutmålet på Honolulu, Hawaii, väntade mottagningskommittéer, vilka bestod av entusiastiska människoskaror och ett uppbåd av pressfolk och fotografer. Nyheter från färden var förstasidesstoft i tidningarna i hela världen.
Den 29:e juni 1937 landade de på Lea Nya Guinea. Så långt hade inte Amelia använt moderniteten radiopejling, men en sådan var nödvändig för den återstående rundresan. I Lea föregick flygplanet en grundlig undersökning, tankarna fylldes och så klockan 12:30 den 2:a juni. En kort filmsekvens från starten finns bevarad på TIGHAR. Org.

Varför förvann Emelia Earhart?
Ett minst sagt gåtfullt försvinnande!

Det är det ingen som vet, men det som är säkert är att hennes flygplan försvann den 2:a juli över Stilla havet. Där börjar teorierna om vad som kan ha hänt, vissa tror att flygbränslet kan ha tagit slut, andra gissar att hon gjorde en ödestiger landning på någon ö och ytterligare några tror att Emelia Erhart och hennes navigatör tillfångatogs i det området.

Först lite bakgrund: A. Earhart köpte ett Lockheed Electra L-10e-plan och drog ihop en högt rankad besättning vilken bestod av tre män. Det var kaptenen Harry Manning, Fred Nonan och Paul Mantz Manning, vilken för övrigt även hade varit kapten åt President Roosevelt. Det var han som förde Amelia tillbaka till Europa 1928, och han skulle bli hennes första navigatör. F. Nolan hade stor erfarenhet av både marin- och flygnavigering och skulle bli den andre navigatören. Mantz var en Hollywood-stuntpilot vilket var den som valdes att bli Amelias tekniska rådgivare.

Electran var tungt lastad, trots att man hade plockat bort allt som man inte bedömde var ”absolut nödvändigt”, såsom fallskärmarna. Färden från Lea till Howland beräknades till 18 timmar. Och lite senare fångade flygledaren på ön Nauru upp ett meddelande i vilket Earhart rapporterade att de låg exakt på kursen och att hon såg ett fartyg på havet nedanför.
Kuttern Itasca sände väderprognoser och radiosignaler varje halvtimme, men de ombord mottog inga svar. Första gången kutterns radiooperatörer hörde av Earhart var med ett mycket otydligt radiomedelande. Klockan var omkring 02:45. En timme senare fick de ett nytt, tydligare meddelande. Den här gången bad hon om vägledande signaler, uppenbarligen hörde hon inte radiosignalerna från Itasca, vilket var katastrofalt. Det är troligt att Earhart plockade bort den moderna radiokompass som hade uppfunnits och konstruerats av Frederick. Hoven, som hade monterats in i Electran. Det var en tung apparat som skymde sikten för piloten. Detta gjorde att hon var medveten om att hennes gamla radioutrustning inte kunde ta emot så högfrekventa signaler som Itasca på hennes egen begäran hade använt.

När Nolan och Earhart hade varit uppe i luften i nära 20 timmar mot beräknade 18 timmar började besättningen på Itasca tro att de hade havererat kom ett nytt meddelande från A. Earhart. Hon sa att de nu måste vara ovanför kuttern och ön, men att hon inte kunde upptäcka dem och att hon inte hade mycket bränsle kvar. Itasca svarade genast, och denna gång hördes hon och alltså måste vara i närheten av fartyget. Hon meddelade att hon visserligen fått in signalen, men inte hade lyckats att få hjälp av bäringen till skeppet.

En av teorierna om försvinnandet är denna: på morgonen den 2:e juli 1937 rapporterade A. Earhart sin position och placerade Electra på en bana 20 mil sydväst om Nukumanuöarna. Klockan 07:42 plockade Itasca upp det meddelandet från Earhart ”Vi måste vara med dig, men vi kan inte se dig. Ditt bränsle håller på att ta slut.”
En timme senare – 08:42 gav kaptenen på Itasca order om att Earhart hade havererat i havet skulle sändas till kustbevakningens högkvarter i San Francisco. Då hörde ett par män på däck ett sista meddelande från Earhart. Det uppfattades som en anvisning till var hon var och att besättningen skulle gå ut och leta efter vraket.
Flygplanets utrustning svarade, men det finns inget som tyder på att Earhart hörde detta. Flyget anger att den senaste kommunikationen var 08:43. Nolan och Earhart trodde att de körde längs den norra, södra linjen. Men enligt Nolans diagram över Howland position visade sig det vara 5 nautiska mil därifrån.

”We are on the line of position 167-337. We are running both north and south.”
Sökandet började. Itasca lättade ankar och styrde till det område där man trodde att Amelias flygplan hade havererat. President Roosevelt gav personligen order om massiva sökinsatser till sjöss och från luften. Med start den 3:e juli 1937 genomsöktes området av 66 flygplan och 9 fartyg ur den amerikanska flottan. Men de fann inga spår av flygplanet.

Den 18:e juli avblåstes den officiella eftersökningarna. Men Putnam ville fortsätta och finansierade nya sökansträngningar och arbetade med tips från marinen. Men i oktober samma år erkände han att alla chanser att hitta Nolan och Earhart vid liv var borta. Den 5.e januari 1939 förklarades Earhart lagligt död av Superior i Los Angeles.