Extramaterial Tempelriddarna del 4

Av: Magnus Hedman

En utvidgad historia om Tempelriddarna, del 4
De stridande munkarna


Föreställ dig en tårta som innehåller följande bitar. Tempelherreorden grundas, tempelherreorden godkänns, myter, sagor och legender om tempelriddare, tempelriddarnas gruppindelning, slaget vid Hattins Horn, läget ser allvarligt ut, och tempelherreordens upplösning,


Tempelherreorden grundas
Klockan ringer in


Tempelherreorden eller på latin “Pauperes commilitones Christi templique Salomonis” grundades på juldagen 1119. Nio franska riddare svor inför patriarken Jacques de Virtu att “skydda pilgrimer mot stråtrövare och våldtäktsmän, leva i fattigdom, kyskhet och lydnad enligt de regler som gällde för präster”. Riddarna blev inhysta i al Aqsua moskén. Till en början kallade sig brödraskapet för Kristi fattiga riddare, men blev senare kända som tempelherrarna eller tempelriddarna. Värt att nämna är att det i varje stad i Outremer fanns riddare utspridda, som då utgjorde en stöttepelare för korsfararna. En kul anekdot i sammanhanget är att när tempelherreorden var i sin glans dagar, stod 20 000 riddare till deras förfogande. Deras tro sa att om en tempelriddare dog under stridens gång skulle han komma raka vägen upp till vår frälsare och herre. Dessa riddare var i det närmaste ostoppbara i krig. Riddarens rustning hade få glipor och öppningar, där de kunde bli träffade av pilspetsar eller liknande, förutom glipan vid halsen, eller i midjan, där rustningen slutade. Under medeltiden var det allmänt känt, att krigsmän gav sig ut i strid för att försvara riket mot angripare från stridande och attackerande grannländer. Men det troliga är att en och annan höjde på ögonen när de fick höra talas om stridande munkar, som stred för Guds sak i det heliga landet.

Det berättas att adelsmän reste från Europa ned till Jerusalem för att ingå i tempelherreorden, och nu började tempelriddarna bre ut sig. Staden Akka vid Medelhavet blev ett av deras starkaste fästen. Kungar och stormän i Frankrike och Spanien stödde tempelriddarnas heliga sak och gav orden donationer. Slott och gårdar strömmade in och alla som avlade klosterlöftena förväntades skänka sin egendom till orden. Makten hos tempelriddarna växte i takt med rikedomen. Det dröjde inte länge innan orden kunde erbjuda en karriärväg som påminde om kyrkans. Det berättas att ordensmästarna blev betydande män, inte bara i Syrien och i Palestina, utan även i Västeuropa. Nu förfogade provinsmästare och andra höga befattningshavare över allt större resurser. De blev rådgivare åt påvar och kungar, eftersom de ansågs omdömesgilla. 1139 utfärdade påven Innocentius II en bulla, som stadgade att tempelherrarna skulle lyda direkt under påven och stå fria i förhållande till alla kyrkliga instanser på lägre nivå.

Detta gav i praktiken tempelherrarna frihet att handla på eget bevåg. Källorna gör gällande att anseendet var så högt inom tempelriddarorden att den växte till en säkerhetsorganisation. Den betroddes att förvara pengar och att utföra penningtransporter mellan olika platser, och genom templet i England byggde kung Henrik II upp en fond i Jerusalem, som kom till stor nytta för korsfararna. Orden lånade ut pengar till både enskilda och institutioner, men en betydande del av deras klienter var kungar och det finns exempel på hur lånen ska ha räddat rikenas finanser. Templet i Frankrike blev Nordeuropas viktigaste finansiella centrum. Här arbetade 4 000 män i den korsmärkta dräkten.

Var tempelriddarna en välsignelse eller en förbannelse?
Det är en viktig fråga eftersom det intressanta i sammanhanget är hur de betraktade sig själva
och hur de betraktades av andra. Ty de kunde uppfattas både som ädelmodiga riddare och nattsvarta skurkar. Hur det var med den saken berodde i mångt och mycket på vem som var betraktaren, om man såg på saken med kristna, muslimska eller judiska ögon. Muslimerna ansåg att tempelriddarna var djävlar, eftersom de hade svurit att “befria världen från alla andra folkslag som inte var kristna.”

Riddarorden godkänns
Riddarsagan kan börja

Nu ansökte dessa riddare om att få orden godkänd ute i Europa och vid ett kyrkomöte i franska Tyres 1129 stadsfästes orden. Vissa kyrkliga ledare ställde sig tveksamma till kombinationen munk/riddare. Den lärde och nyss avlidne biskopen Anselm av Canterbury (1033-1109) hade hävdat att “livet som korsfarare är oändligt mycket mindre värt än livet som munk.” Han föredrog med andra ord det himmelska munklivet framför det världsliga Jerusalem och deras blodbad, som bara var en drömsyn oavsett vilket namn man gav det. Han efterträddes av den andlige personligheten, den franske riddaren vid namn Bernard av Clairvaux (ca 1050- 1153) som i jordelivet lär ha varit en mycket framgångsrik predikant. Det var han som grundade cistercisternerorden. Om honom berättas det att Bernard ska ha fnyst åt sekulära riddare, men hade inget emot munkriddare. Varför? Därför att han var övertygad om att tempelherreorden kunde ge andlig livskraft åt ridderskapet, samtidigt som munkriddarna frälste sina själar. Det var även han som författade tempelriddarnas regler, 73 stycken. Det var detsamma som gällde för Cistercienserna.

Tempelherreordens gruppindelning

Tempelherreorden delades in medlemmarna i fyra grupper. Riddare, väpnare, präster och tjänare. Skillnaden markerades av dräkterna som antingen var vita, svarta eller bruna eller flerfärgade och hade ett rött kors på bröstet. De vita dräkterna fick endast bäras av riddare som avgett riddarlöftena “så att de som övergett livet i mörkret och blivit helt försonade med sin skapare kan känna igen varandra genom den vita dräkten, som betecknar renhet och fullständig kyskhet.” En riddare fick inte raka sig, utan skulle bära skägg och ha kortklippt hår. Riddaren skulle leva helt i celibat, det var ett absolut krav. Visserligen kunde gifta män och deras hustrur ingå i orden, men utan att bära den vita manteln. Inga kvinnor hade tillträde till ordenshusen.

Så här löd en av tempelherreordens regler “samröre med kvinnor är farligt, ty genom sådant har djävulen vilselett många att lämna den raka vägen till paradiset.” Efter allt att döma levde tempelherrarna i en manlig värld, och i likhet till alla enkönade miljöer fanns möjligheten att det egna könet lockade och anklagelserna om homosexualitet skulle bli deras akilleshäl. Detta var något som både Bernard av Clairvaux och prelaterna i franska Tyres var väl medvetna om, och därför skulle ljuset alltid lysa i brödernas sovsal. Det var förbjudet att ligga i samma säng eller ligga naken i mörker.


Vad var då syftet med detta förbud?


Det var helt enkelt att förhindra “den ondskefulla fienden” från att förleda dem till synd och det berättas att både riddare och tjänare föll för frestelsen. Homosxualitet omnämns i botgöringreglementet 1167, där den kallas “Sodomins smutsiga vämjeliga synd” som sägs ha varit så smutsig, så syndig och avskyvärt att den inte borde pratas om.


Slaget vid Hattins horn
Har du läst om det slaget?


Första korståget var en succé, när de kristna erövrade det heliga landet från muslimerna. Men i det andra och kommande korståget blev det allt annat än framgångar. För den som inte har riktig koll på det, kan jag meddela att det andra korståget inträffade 50 år efter det första korståget, som trots tempelriddarnas insatser blev ett fiasko. I försöket att erövra Damaskus gjorde ledarna hos tempelriddarna flera stora strategiska missbedömningar, vilket resulterade i ett nesligt nederlag.


Historien berättar att i slaget vid Hattins horn, nära Tiberias 1187 beseglades Outremars öde.
I den striden besegrade Saladins muslimska här korsfarararmén och det tycktes som om den religiösa hänförelsen hos korsfararna var större än de militära kunskaperna. De kristna soldaterna led svårt av vattenbrist och var desperata att nå fram till Galliska sjön och när de märkte att det inte gick försökte de bryta sig ur den muslimska muren. Ett försök som vi skall se var mindre klokt, eftersom det resulterade i ett blodbad, där 14 000 korsfarare dog eller togs till fånga.

Bland dem återfanns kung Gi de Lusingone av Jerusalem, som föll till marken av ren utmattning. Men han behövde inte frukta för sitt liv, ty den ädelmodige Saladin sa “En kung dödar inte en kung”. Som vi skall se var Saladin inte lika mild mot medlemmarna i riddarordnarna eftersom han proklamerade för de sina att “jag skall rensa landet från detta besmittade släkte.” Till varje soldat som hade tillfångatagit en tempelriddare gav han 50 dinarer, och gav order att tempelriddarna skulle avrättas. Men enligt muslimsk sed fick de besegrade riddarna välja mellan döden och att överge sin kristna tro, men ingen av dem ville överge sin tro. Men då ingen av dem sa sig villig att göra detta berättas det att det ska ha brutit ut en tävlan bland Saladins män om vem som skulle få hugga huvudet av dem. Men i gryningen lyfte hänförda suffer sina svärd och avrättade 230 riddare, både Johanniter och tempelriddare

Ett katastrofalt nederlag

Detta katastrofala nederlag drabbade Europa hårt och med full kraft, och att det var något som verkligen skakade påven Urban III. Han var förvissad om att Gud hade övergivit sitt folk och dog kort därefter nedbruten av sorg. Den som ersatte honom på påveämbetet var Gregorius VIII, som ivrigt proklamerade för ett tredje korståg för att återta Jerusalem.
Enligt vad som berättas så var Rickard greve av Poitou, (1157 -1199), men historien känner honom som Rickard Lejonhjärta en av de första som svarade på påvens vädjan.
Redan som ung hade Rickard fått rykte om sig att vara en oförvägen krigare, skoningslös härskare och fältherre. Han for sjövägen till Jerusalem och kom dit 1191, men efter några försök visade det sig att han att misslyckades med att återta Jerusalem. Under de århundraden som följde skulle man minnas Rickard Lejonhjärta som den fulländade riddaren, och han blev den perfekta karaktären i många färgstarka äventyrsberättelser.


Tempelherreordens öde och dess slutliga upplösning
Allt har en början och ett slut


Tempelherreordens saga var nu all för nu började det komma in kritik mot tempelherrarna, varför? Helt enkelt därför att de inte var så lyckosamma längre och deras slutenhet ska ha bidragit till missnöjet. Källorna kan berätta att under sina slutna kapitelmöten bekände tempelriddarna sina synder, men de ville inte att de skulle komma till allmän kännedom. Slutenheten ökade vanryktet. Historiska källor gör gällande att tempelherreordens stora rikedomar även var en källa till kritik, och nu började bidragsgivarna bli fundersamma om de verkligen fick valuta för pengarna som de lämnat i tempelherreordens förvar när de hörde de dåliga nyheterna från Outremer. Till skillnad från andra munkordnar bidrog inte tempelherreorden till välfärden i det medeltida samhället. Notera: När de kristna förlorade det heliga landet levde tempelriddarna på lånad tid. Enligt vad som berättas så var det många som var ute efter tempelriddarna, inte minst Frankrikes kung Philip IV, “den sköne”.

Varför hatade Philip IV tempelriddarna?

Nja snarare var det såhär att han såg tempelherrarna som ett hot, de var en stat i staten, och nu gjorde han allt för att smutskasta dem på alla sätt. Han anklagade tempelriddarna för olika saker, bland annat skulle varje ny medlem av tempelherreorden vid invigningsceremonin fått höra att “Jesus var en falsk profet”, och han skulle ha befallts spotta, trampa eller urinera på korset. Vidare anklagade han tempelriddarna för att ha fallit för frestelsen att begå homosexuella gärningar och massa annat.

Läget ser mycket allvarligt ut

Det brukar ju heta att allt har en början och ett slut och nu såg verkligen tempelherreordens situation svårlöst ut och förvisso försökte de att värja sig mot anklagelserna och ordens stormästare Jacques de Molay vädjade till påven att undersöka sanningshalten i anklagelserna, för de stod när allt kom omkring under hans domvärjo. Men Philip IV var inte intresserad det bittersta att undersöka de anklagelserna, ty han ville få bort tempelherrarna och han lät på en enda dag, fredagen den 13 år 1307 gripa 15 000 tempelriddare, väpnare, kaplaner och arbetare. Nu var inkvisitionens tid inne och tempelriddarna överlämnades åt den kyrkliga domstolen att döma dem för deras brott.

Känsliga läsare varnas!

Under rättegången användes tortyrliknande metoder, en av dem gick ut på att sträcka lemmarna så hårt i sträckbänk att lemmarna nästan gick ur led och hissa upp dem med bakbundna händer. En annan var att bestryka offrets fotsulor med fett och sedan föra dem ära elden Men enligt kyrkan fick inte torterarna spilla blod eller spräcka lemmar. Sammanlagt ska 25 tempelriddare ha avlidit under tortyren. och 54 av dessa brändes på bål som kättare, och bland de som skulle brännas på bål återfanns tempelherrarnas sista stormästare Jacques de Molay och blev tillsammans med Geoffrey de Charmey bränd på bål den 18 mars 1314. Enligt legenden skall Jacques de Molay ha slungat en ödesmättad förbannelse både över påven Clemens V och Frankrikes kung Philip IV att de skulle vara döda innan 1314 var till ända och skulle få stå till svars inför Guds domstol.

Hur kunde detta onda ske?

En förklaring kan vara att tempelriddarna i Frankrike var åldrade. Det berättas att efter att ha tjänstgjort nere i Orienten hade tempelriddarna och återvänt till Europa för att tillträda administrativa poster. År 1312 förklarades tempelherreorden upplöst.


Avslutande ord:
Hoppas att du har uppskattat lässtunden!

Man måste känna sin historia för att ta lärdom av den, så resonerar jag. jag tror att folk som lever idag har dålig i värsta fall ingen uppfattning alls om hur det var att leva under medeltiden. Det skall jag försöka göra mitt bästa för att göra någonting åt, varför? Därför att det är en viktig och spännande epok i vår historia och därför att man skall ha rätt uppfattning om den tidsepoken.

Varför har jag skrivit två delar om tempelriddare?

Till dels därför att jag tror kunskaperna om det brödraskapet om “de stridande munkarna” varierar, vissa känner till mycket, andra lite grann och andr inget alls, men min förhoppning är att när du har läst dessa delar om tempelriddare och historien om tempelriddare skall du känna till lite mer om detta väpnade brödraskap än vad du gjorde dessförinnan. Meningen med mina historiska delar är just att bilda och föra ut kunskaper till läsarna som länge varit bortglömd i “förflutenhetens mörker.”