Extramaterial: upptäcktsresande Vasco da Gama

Av: Magnus Hedman

Portugiserna hade sedan länge seglat längs den afrikanska kusten. De hade markerat sina rutter med landmärken. Landmarkerna utgjordes av stora stenpelare som var utplacerade längs Västafrikas kuststäder och nu ville de nå den andra sidan av samma kontinent. Därför tog de sig längs Senegalfloden och Kongofloden och kom till många exotiska platser längs vägen. Som förvisso i större utsträckning förde dem längre österut, men de nådde inte den andra sidan av kontinenten.

I slutet av 1400-talet hade de inte hittat någon väg till Västafrika. Däremot hade de på sina resor nått ända till Angola i Afrika. Där reste de ett minnesmärke med orden ”I tiden då det gått 6 681 år från det att jorden hade skapats till och med 1 482 år sedan vår herre Jesus Kristus, den högstes och mäktigas födelse, sände kung João II av Portugal ut sin väpnare Diego Cão att upptäcka detta land och resa dessa pelare.”
Allt sedan medeltiden hade historier cirkulerat om en kristen kung i Afrika, som enligt uppgift skulle heta Prister John (prästen John). De etiopiska kungarna som själva var kristna fyllde på med historier om den mystiska figuren. Bara två år därefter seglade Bartolomeo Diaz och hans besättning längre än någon någonsin tidigare hade gjort. De hade rundat Godahopsudden innan de utmattade återvände rädda för allt det okända som hade legat framför dem. Nu fanns det en möjlig väg till Indiska oceanen via Afrika, men det blev inte någon brådska att upptäcka den, och det skulle dröja nära nio år innan nästa portugisiska expedition begav sig dit.

Religionstillhörighet var en viktig del för portugisernas idé om den Indiska oceanen: de avskydde islam och hade till skillnad från sina spanska grannar i öster hade de sparkat ut morerna på ett tidigt stadium. Nu trodde de att genom att ingå en allians med den mystiske prästen John skulle han överta dominansen över handeln från muslimerna. Deras ambitioner var både ideologiska och ekonomiska.

En avgörande händelse som föregick da Gamas expedition var Tordesillastraktatet från 1494, vilket var ett avtal som hade förhandlats fram av påven Alexander VI (den sjätte) som i sin tur mer eller mindre hade delat upp världen i två delar. Detta ledde till att spanjorerna fick allt land västerut medan allt land i österut skulle tillhöra portugiserna. Medianlinjen var den gräns mellan väster och öster, som markerades mitt ute i Atlanten. Emellertid var det ingen lätt sak att fastställa meridianen, det var tvärtom en komplicerad sak i en tid när man inte räknade latitud i grader utan använde sig av ålderstigna distansmått. Portugiserna kunde räkna Brasilien som sitt då Flottiljamiralen Pedro Alvares Cabral av en ren slump hade upptäckt landet år 1500 när han gjorde en ”volta del mar” (sjövända-manöver) på sin väg mot Indien.

En resa som skulle förändra historien
Spännande äventyr!

I slutet av 1400-talet satt kung Manuel I och diskuterade igenom en angelägenhet med sina officerare och som vanligt hade han högt flygande planer. En samtida krönikör skriver att kungen ”fick syn på Vasco da Gama som händelsevis gick genom rummet.” När da Gama fick syn på kungen bultade hjärtat på honom, varpå han blev kallad att böja knä framför härskaren. Kungen ska ha sagt så här tror man: ”Jag skulle vara mycket glad om du ville stå till tjänst med något som jag begär av dig”. Da Gama kysste härskarens hand och svarade: ”ers majestät jag är er villige tjänare för vilket arbete det än må vara, och eftersom ni begär min tjänst, vill jag arbeta för er så länge jag lever.”

Da Gama bestämde sig för att undvika de ogynnsamma vindar och strömmar som Bartolomeo Diaz hade stött på tio år tidigare. Den 8:e juli 1497 marscherade Vasco Da Gama och hans besättning på 170 män två och två under Kristenordens banér ned till sina nybyggda fartyg. På stranden fick han och hans besättning syndarförlåtelse av en präst – om någon av dem skulle dö under resan, skulle de vara fritagna från vilka som helst synder som de kunde ha begått under resan.

Det var tydligt att Vasco da Gama väntade sig problem, eftersom innan han avseglade hade han kanoner, pikar, spjut och armborst med sig ombord. När Vasco da Gama gav sig av för att upptäcka sjövägen till Indien den 8:e juli 1497 använde han sig istället av tre mindre båtar i kombination med ett större förrådsskepp själv förde Vasco da Gama befäl över galesen São Gabriel, och hans bror över Paulo Da Gama seglade São Rafael. Det sista fartyget i den lilla flottiljen var Berrio, vilket var en karavell med Nicolau Coelho vid rodret.

Det finns endast knapphändiga uppgifter som beskriver hur det gick till när Vasco da Gama valdes för uppdraget, det var nämligen på det viset att han var ett andrahandsval då kungen i första hand hade vänt sig till hans bror och frågade honom om han var villig att anta uppdraget, men då Paulo hänvisade till sin dåliga hälsa och när uppdraget gick vidare till Vasco bestämde Paulo sig för att trots allt följa med på Vascos expedition, även om han inte ledde den. Bröderna Da Gama var av en lägre adelssläkt och kom från hamnstaden Sines. Vasco hade allt som krävdes för att bli utnämnd till flottiljamiral, och hans stundtals våldsamma humör la inga hinder i vägen för den sådan utnämning.

Det i sin tur betydde att han kunde hålla ordning på sin besättning, vilket var ett tufft uppdrag för en tuff kille. Emellertid skulle det visa sig att da Gamas våldsamma humör och dåliga omdöme ledde till massaker och blodspillan. Det skulle bli mer av den varan när Portugal börjat få kontroll över handeln på den Indiskka oceanen.
Sommaren 1497 var skeppen färdiglastade och allt var surrat och klart. Nu kunde man sätta kurs mot de för portugiserna ännu okända vattnen. Med ombord befann sig även några dödsdömda fångar. De skulle användas till speciellt farliga uppgifter och därigenom få en chans att rädda livet. Den lilla flottiljen seglade i en gynnsam vind. Vid flera tillfällen under resans gång när de seglade längs kusten hade de träffat på urbefolkningar. Några av dem var vänliga medan andra var mer avvaktande mot främlingarna i båtarna. Tera Incognita, ett okänt land bredde ut sig inför deras ögon. Da Gama var tydligen vid gott mod och lät döpa en flod till Nådens flod.
Sedan nådde portugiserna en annan kust som han kallade Natal, vilket är portugisiska för födelse. Expeditionen var nämligen där vid juletid, som ju firas till Jesu födelse. Vasco da Gama styrde åter ut till havs, men till skillnad från andra resenärer följde han inte Afrikas kust. Han satte kurs mot Kap Värdeöarna och seglade därefter rakt söderut. Sedan tänkte han göra en skarp sväng åt öster i jämnhöjd med Afrikas sydspets.

”Vinden var mycket hård, och havet var fruktansvärt”. Så beskrev en krönikör resan. Ideligen möttes expeditioner av stormar, och alla i besättningen utsattes för stora påfrestningar. Efter ett ha seglat i tre månader nådde expeditionen fram till den plats där Kapstaden nu ligger. Utan tvivel hade Da Gama upptäckt den bästa segelvägen runt Afrika, och samma rutt har sjöfarare tagit allt sedan dess. Därefter fortsatte Da Gama mot Afrikas sydligaste udde, Kap Agulhas, till Mosselviken. Där han lät hugga upp förrådsskeppet, och reparerade de andra skeppen med delar från det nu upphuggna och sargade fartyget.

Floden hade väckt da Gamas nyfikenhet och han sände en expedition inåt land för att på så sätt bättre kunna undersöka omgivningarna längs Nådens flod. Några av de som hade skickats ut på spaningsuppdraget stötte på några av utinvånarna. Men de återvände strax därpå till skeppet eftersom de inte hade kunnat göra sig förstådda. Strax därpå kom hundratals nyfikna från den infödda befolkningen för att titta på de främmande skeppen.

Så här skriver en annan krönikör om hädelsen: ”Kanoter kom längs floden. I den satt nakna människor med krulligt hår och utan andra vapen är störar, vilka liknade halva lansar de hade härdat i elden.” Alla infödingarna fick inte komma ombord, bara runt ett tiotal av dem, och de hade med sig fåglar och gula frukter. Då urinvånarna såg att inte portugiserna vågade röra frukterna åt de av dem för att visa att de var välsmakande. De vita männen smakade då försiktigt på dem och tyckte mycket om den.
Krönikören fortsätter med att säga: ”överbefälhavaren sa till om kex och vin, men de mörkhyade männen vågade inte röra något av det erbjudna förrän de såg att portugisera åt av kexen och drack av vinet. Han beställde även fram en spegel åt dem, och när de såg på den häpnade de och tittade på varandra i spegeln och skrattade och skämtade”.

Livliga hamnstäder och mörka orosmoln
Nya bekantskaper, en blomstrande handel och resans mål

Resan fortsatte längs Afrikas östkust. Efter att inte ha sett något annat än hav eller vildmark i nio månader kom Da Gama fram till Mocambique. Här fann han en stor och välmående stad och tecken på att det här pågick en rik handel. I Mocambique stötte Da Gama på arabiska handelsfartyg och Vasco kände sig helt fascinerad av att araber kunde prata kastilianska. Ty den värld de nu seglade in i var mer progressiv (hade mer positiv utveckling) än den värld de hade lämnat bakom sig. Havet var en internationell arena, där många olika folkslag och kulturer färdades. I de socialt livliga hamnarna talades det en rad olika språk och främmande tungomål.
Trots allt det spännande och nya som de befann sig mitt inne i var Mocambique inget paradis då det fanns konflikter och motsättningar mellan konkurrenter och så vidare. Men de handelsnätverk och kuststäder som förband kontinenterna Afrika och Asien med varandra var oerhört mer sofistikerade och kosmopolitiska än i det samtida Europa. Det dröjde inte länge innan Vasco märkte hur den relativt fredliga handelskulturen hade medfört att många av handelsfartygen saknade tillräcklig försvarsstyrka. Detta gjorde dem till lovliga byten i hans ögon.

I hamnen diskuterade de infödda arabiska köpmännen priser. Inne i de olika handelsstånden handlade man med guld, silver, elfenben och vax. Efter ytterligare en lång seglats hade Vasco da Gama nått en av utkanerna till det stora handelsområde som sträckte sig från Afrikas östkust, över Indien till Kina och Sydostasien. Här fanns de mest åtråvärda varorna i världen. I Mocambique tittade stadens härskare kyligt på de handelsvaror som portugiserna hade fört med sig. Färden fortsatte sedan till Mombasa, som även det var en viktig handelsstad, som sjöd av handel. Från Mocambique hade det kommit en varning som sa att de resande främlingarna var sjörövare som hade kommit för att spionera under förevändning att de var handelsmän.
Nu steg det ombord två lotsar, som Vasco da Gama trodde skulle föra honom in i hamnen. Men när fartyget närmade sig en sandbank gavs en order om att ankaret skulle fällas. Då kastade sig lotsarna överbord. Det gjorde Da Gama misstänksam och han beslöt att ”fråga ut” en av de tillfångatagna lotsarna genom att tortera honom med kokande fett. Till och med den dagbok som skrevs ombord på fartyget har citattecken framför orden ”fråga ut.” Lotsen berättade för Da Gama att meningen var att sätta fartygen på sandbankarna utanför hamnen. Men när ankaret fälldes trodde de att de var upptäckta och räddade sig själva genom att hoppa i sjön.

Vasco da Gama forssatte sin resa och kom till Malindi i nuvarande Kenya, där han förvisso blev vänligt mottagen, men hans besök drog ut på tiden längre än planerat. Men han kunde inte resa därifrån med än gång då han var tvungen att vänta på att monsunvindarna skulle komma. Monsunen är den vind som från juni till oktober blåser från Afrika mot Indien och sedan vänder och blåser åt andra hållet. Notering: monsunen användes redan århundradet före Kristi födelse. Monsunvinden var själva drivkraften i handeln mellan Indien och Östafrika, vilket arabiska köpmän i sina fartyg känt till i århundraden.

Härskaren i Kenya ordnade med en lots som skulle föra da Gama till Indien och dess rikedomar. Till sist kunde Da Gama själv sätta segel och ge sig av på den sista etappen mot sitt mål. Den 20:e maj 1498, efter att ha seglat från Malindi (Kenya) kastade en upprymd Vasco Da Gama ankar utanför Calcutta. Det är en hamnstad på Indiens västkust som var en viktig knytpunkt för handeln. Hit kom köpmän från Kairo och från andra arabiska städer för att sälja sina varor. De köpte kryddor och andra asiatiska varor som de sedan tog med sig tillbaka. Vasco och hans besättning möttes av misstänksamhet och oro från folket när de plötsligt fick se europeiska fartyg i dessa vatten för första gången.

Väl framme i Indien märkte Da Gama att den hinduiske härskaren Zamorin levde i ett stort välstånd och lyx. Sjöfararen förklarade att han hade ett vänligt uppdrag och att han och hans män var kristna. Till en början nämnde han inte handeln med kryddor. Vasco stötte åter igen på svårigheter då härkaren inte var nöjd med de magra gåvor som portugiserna hade kommit med. Det berättas att det var vanligt att betydande personer i länderna runt Indiska oceanen gav varandra guld, elfenben, och juveler. Vad emellertid portugiserna ville ge härskaren bestod av tolv packar ylletyg, fyra röda kappor, sex hattar, fyra korallhalsband, en låda som innehöll sex skålar handtvätt, en låda socker, två fat olja och två fat honung. Da Gamas varor som var avsedda för handel i Guineabukten sågs som en förolämpning, och en hovman i Calcutta förklarade att de inte dög för en kung.

Redan vid ankomsten till Indien gav han order om att de dödsdömda fångar som fått följa med för att ta de största riskerna skulle föras i land till de araber från Tunisien som kunde tala deras språk. Arabernas första hälsning var: ”måtte djävulen ta dig, varför kommer du ända hit?” De arabiska köpmännen gjorde allt för att hindra Da Gama från att få fotfäste. Visserligen hade europiska köpmän från till exempel Venedig kommit till den Indiska oceanen via Röda havet. Men de var inget hot mot den arabiska handeln. Men Da Gamas expedition var något helt annat. Eftersom den kom med kungligt understöd med noggranna förberdelser som låg bakom. De måste alltså betyda att ett europeiskt land tänkte blanda sig in i handeln över Indiska oceanen.
Trots en del svårigheter lyckades Da Gama få ihop en del varor och satte kurs mot Portugal. Hemresan över Indiska oceanen tog tre månader. Under hemredan avled flera av besättningsmännen av skörbjugg, vilket var en sjukdom som oftast orsakades av vitaminbrist. Dessutom var man tvungen att överge ett av expeditionens fartyg av den enkla anledningen att det inte fanns nog med manskap som kunde manövrera alla tre fartygen. Den 8:e september 1499 kom två skamfilade fartyg in i Lissabons hamn. Av de 170 män som gett sig av på expeditionen mot okända mål återvände endast 55 män. Men lasten var så värdefull att den gav omkring 40 gånger mer än vad expeditionen hade kostat.

Slutet på en spännande och dramatisk resa
En lyckad hemkomst och nya äventyr!

När Vasco da Gama återvände till Lissabon den 8:e september 1499 fick han en hjältes välkomnande. Omedelbart efter Da Gamas återkomst planerade kung Manuel för fler expeditioner. Nästa leddes av Pedro Alvares Cabral, som lämnade mer än 70 män att bevaka Portugisiska intressen. Men köpmännen tänkte inte tolerera en sådan inblandning i sin handel. En natt dödades hälften av männen av en stor pöbelhop. När Vasco da Gama återvände till Indien som ledare för den tredje expeditionen, hämnades han genom att bombardera Calcutta från sin tungt beväpnade flotta, vilken bestod av 14 fartyg. Han kapade även ett fartyg som återvände från Mecka, brände det och dödade därigenom hundratals män, kvinnor och barn. Trots att de vädjade om nåd såg han på utan något medlidande.

Vascos flotta spred död och förintelse omkring sig. När några andra skepp kom in i Calcutta lät Da Gama ta de oskyldiga besättningarna till fånga och skära öron, händer och näsor av dem. Sedan sände han ett meddelande till stadens härskare att han kunde låta göra en maträtt av kroppsdelarna. På flera andra platser gjorde han likadant. Oskyldiga människor greps och slaktades av portugiserna för att sprida skräck och fasa.

Snart kom portugiserna bli den dominerande makten på Indiska oceanen. Allt eftersom tiden framskred inledde de nya expeditioner till Malacka, Kina, Japan och Moluckerna (kryddöarna). De trodde att människorna stod ”utanför ”Kristi lag” och därför var ”dömda till evig eld”, skrev krönikerskrivaren João de Barros på 1500-talet. Av det skälet kände sig upptäcktresande fria att använda våld närhelst de ansåg det var nödvändigt. Sådana okristliga handlingar ledde till djup förbittring mot kristendomen i Asien.

Vasco da Gamas prestation öppnade sjövägen mellan Asien och Europa. Därmed inleddes en ny epok av utforskning, och man förde med sig nya idéer till de människor som de upptäcktresande hade kommit i kontakt med, oavsett om det var av religiös, kommersiell eller teknisk karaktär.

Under de många expeditionerna längs Afrikas kust hade portugiserna visat att deras vapen var överlägsna. De hade blivit så fruktade att en hövding på den afrikanska västkusten besegrade en fiende genom att låta sina svarta män smeta in sig med vitaktig lera. När fienderna såg dem komma, trodde de att de mötte portugiser och började springa. Vilket var något som utlöste skratt och stor förtjusning bland de förklädda krigarna.

De europeiska fartygen hade flera fördelar jämfört med de asiatiska. En viktig detalj var att de europeiska fartygen kunde bära tunga kanoner eftersom fartygen var hopnitade med järnspikar. Ännu under det tidiga 1400-talet hade de kinesiska djonkerna varit världens främsta fartyg under amiral Zheng He hade kinesiska flottor behärskat Indiska oceanen. Men politiska motsättningar hade gjorde att resorna förbjöds och djonkerna höggs upp.

Glädjande nog hade européerna kommit i kapp när det gällde att bygga fartyg, och de kinesiska flottorna var borta, och de arabiska flottorna utgjorde inget stötte hot. Skeppens plankor syddes samman med hjälp av en tråd från kokosnötter, vilket gjorde fogarna vekare. Hade de tagit tunga kanoner ombord hade fartygen brustit efter några skott. Inget asiatiskt land lärde sig att konstruera fartyg som kunde bära tunga kanoner ombord, vilket bidrog till att européerna kunde behålla sitt övertag till sjöss i flera hundra år.

Att vara överlägsen till sjöss var nödvändigt om de värdefulla handelsvägarna skulle kunna kontrolleras. Det fanns ingen möjlighet för Portugal att erövra stora folkrika länder som Indien och Kina. Den dominans som Portugal eftersträvade måste vila på överlägsenhet till havs. När Vasco da Gama seglade på Indiska oceanen var han inte längre den ödmjuke handelsmannen, utan den som hänförde krigshären.
Efter att ha slagit in på marknaden tunt Indiska oceanen återvände Vasco da Gama till Portugal, men han lämnade kvar fem skepp för att övervaka landets intressen – den första europeiska flottstyrkan i området. I efterhand byggde portugiserna upp ett nätverk av viktiga stationer runt den Indiska oceanen: infarten till röda havet, Hormuzön i Persiska vikens mynning och Goa på den Indiska kusten.