Vardagsliv genom tiderna
- En historisk följetong av Hjalmar de Jong

 

Prästinnan - Den minoiska kulturen



Fakta:
Kretas forntida historia brukar indelas i sex tidsperioder. Den första perioden kallas den neolitiska tiden och den började på 6000-talet f. Kr. då de första människorna kom till Kreta. De första kretensarna bodde först endast i grottor men med tiden så började de bygga hus av sten och efter en längre tid hade det bildats flera olika byar. De levde mest på att odla jorden och föda upp boskap, men de kunde även leva på fiske.

Den andra perioden kallas den prepalatiala tiden och den började på 2600-talet f. Kr. då bronset och kunskapen om metallsmide kom till Kreta. Under den här perioden så kom det många fler människor till Kreta och de nya invånarna förde med sig tekniken att tillverka vapen och verktyg av brons. På den här tiden så börjar kretensarna skapa skulpturer och målningar av en kvinna som en del arkeologerna har trott föreställer en fruktbarhetsgudinna, men det finns andra arkeologer som tror att det föreställer en drottning eller en prästinna.

Den tredje perioden kallas den äldre palatiala tiden och den började på 1900-talet f. Kr. då de började bygga de första palatsen på Kreta, bland annat palatset i Knossos som blivit det mest kända. De började använda hornen och dubbelyxan som heliga symboler. Omkring år 1700 f. Kr. så inträffade en fruktansvärd katastrof, förmodligen en väldigt stor jordbävning, som ledde till att alla palats och städer på Kreta gick sönder.

Den fjärde perioden kallas för den yngre palatiala tiden och den innefattar perioden mellan katastrofen runt år 1700 f. Kr. och en katastrof som skedde runt 1350 f. Kr. Det förekom även en katastrof runt år 1450 f. Kr. som berodde på att vulkanen på Santorini fick ett stort utbrott så att stora jordbävningar förekom på Kreta. Under katastroferna så förstördes palatsen men mellan katastroferna så byggdes palatsen upp igen på samma platser så därför finns det olika lager av palats på varandra. Så nu kan arkeologerna se när de olika palatsen är byggda beroende på hur långt ner i marken de befinner sig. De flesta av de vackra väggmålningarna och skulpturerna som arkeologerna har hittat kommer från den yngre palatiala tiden. Bland annat så finns det en skulptur av en kvinna som håller ormar i händerna. Arkeologerna har trott att det föreställer en gudinna eller en prästinna. Från den här tiden så finns också en berömd målning som föreställer en tjur och några människor som utför någon slags ritual eller dans tillsammans med tjuren och en av människorna utför ett akrobatiskt hopp och gör en volt precis ovanför tjurens rygg.

Den femte perioden kallas för den postpalatiala tiden och den innefattar perioden mellan katastrofen runt år 1350 f. Kr. och den doriska invandringen runt 1100 f. Kr.

Den sjätte perioden kallas för den subminoiska tiden eller den postminoiska tiden. Det är tiden efter den doriska invandringen. Runt år 1100 f. Kr. kom dorerna till Kreta och de förde med sig verktyg och vapen av järn och de införde traditionen att bränna de döda istället för att begrava dem i kryptor som lokalbefolkningen tidigare hade gjort.

Sen övergavs palatsen och till slut föll de i ruiner och så slutade storhetstiden på Kreta. Några hundra år senare började istället den klassiska grekiska perioden då det berättades sagor om det forntida Kreta. Den kanske mest kända är nog den om Teseus och Minotauros. Det berättades om att Kreta hade styrts av en mäktig kung som hette Minos.

I början av 1900-talet e. Kr. började den brittiske arkeologen Arthur Evans att gräva upp ruinerna av de gamla palatsen på Kreta, framför allt palatset i Knossos. Han döpte Kretas forntida kultur till den minoiska kulturen efter Kung Minos i den grekiska sagan och han döpte folket som hade levt där till minoer och så kallas de än idag. Men det finns inget bevis för att Kung Minos har existerat på riktigt.


                               _________________________

Parisienne stod vid altaret på västgården. Bakom henne låg det stora palatset och på den andra våningen stod kungen på sin balkong och tittade ner på henne. Framför henne på den andra sidan av västgården stod de mest välbärgade åskådarna. Längre bort till höger om henne låg teaterplatsen där de övriga folket fick stå. Ceremonin tog sin början. Några män började blåsa i stora snäckor och sen började några andra män att slå på trummor och efter det så började ett flertal kvinnor att spela på lyror. Sen kom de fyra dansarna fram. De kom hoppande och dansande ut på gården, två män och två kvinnor. Sen kom tjuren. Då åskådarna fick syn på tjuren så började de jubla. Två starka män ledde fram tjuren till mitten av gården och dansarna började dansa runt tjuren. Trumslagarna slog mer och mer intensivt och dansarna dansade snabbare och snabbare. Sen höjde kungen sin hand och då slutade all musik att spela och alla dansarna slutade tvärt att dansa. Kungen började tala: ”Mina kära undersåtar, den stora vårfesten ska ta sin början. Vi har samlats för att hylla den mäktiga Potnia, vår älskade fruktbarhetsgudinna. För det är ju tack vare henne som våren har kommit och blommorna har börjat blomma och det är tack vare henne som vi fått en god skörd så att alla kan äta sig mätta.”

Parisienne hade pratat med Kungen dagen innan och då hade han informerat henne att om hon lyckades utföra en lyckad ceremoni så fanns möjligheten att hon skulle bli utsedd till översteprästinna. Det var översteprästinnan som bestämde över de andra prästinnorna och det var hon som var närmast gudarna och det var endast hon som kunde få syner från fruktbarhetsgudinnan Potnia. Översteprästinna var den högsta och mest betydelsefulla positionen en kvinna kunde få om hon inte var drottning. Hon hade ju varit prästinna i många år men hon var ändå inte säker på om hon var redo att ta nästa steg och komma ännu närmare gudarna. Hennes mor hade varit översteprästinna och det var hon som hade velat att Parisienne skulle bli prästinna, men det var väldigt få prästinnor som fick äran att bli översteprästinna, så det hade aldrig funnits någon garanti att just Parisienne skulle få bli det. Det var lite mer än tre månader sedan hennes mor hade dött och under den tiden så hade det inte funnits någon översteprästinna så snart skulle kungen utse en ny, oavsett om han skulle välja Parisienne eller någon annan. Så hon var ganska nervös och lite orolig över att hon skulle göra något fel under ceremonin. Sen sa kungen: ”Låt vårfesten börja.” Då blåste några män i snäckor igen, och sen började trumslagarna spela och därefter kom kvinnorna med lyror igång. De två starka männen som hade lett fram tjuren gick bort från gården men lämnade tjuren kvar. De fyra dansarna började dansa runt tjuren igen. Sen trädde några kvinnor fram på gården och började sjunga. Då började tjuren springa runt i en cirkel men då dansade dansarna runt i en ännu större cirkel så att tjuren fortfarande var omringad av dem.

Det var dags för Parisienne att ta fram ormarna. Hon böjde sig ner till kistan som hon hade gömt bakom altaret så att åskådarna inte skulle se den. Hon öppnade kistan och tog ut de två ormarna som hade legat i den. Sen lyfte hon upp dem så att alla kunde se dem och då började åskådarna jubla igen. Parisienne hade en orm i varje hand och var noga med att hålla isär dem så att de inte skulle bita varandra. Hon lät dem slingra sig runt hennes armar. Dansarna sprang fortare och fortare, och då började tjuren springa fortare också. Sen gjorde en av de manliga dansarna ett stort hopp över tjuren, och medan han befann sig ovanför tjurens rygg så gjorde han en volt i luften och så fångades han upp av en av de kvinnliga dansarna när han kom ner på andra sidan. Efter det så fortsatte de att dansa runt i en ring i en stund till. Sen gjorde en av de kvinnliga dansarna ett likadant hopp med en volt ovanför tjurens rygg och så fångades hon upp av en av de manliga dansarna. När alla fyra dansarna hade utfört var sitt hopp så visste Parisienne att det var dags att börja offra. Hon lade ner ormarna på altaret och så tog hon fram sin dolk och höll upp den mot himlen så att alla kunde se den. Då började trumslagarna slå snabbare och snabbare och när de slog så snabbt att de inte gick att slå snabbare så slutade de tvärt att slå och då slutade all musik att spela och kvinnorna som sjöng slutade sjunga. Dansarna och tjuren slutade dansa. Det var signalen. Hon tog upp den ena ormen och höll dolken mot den och så skrek hon orden: ”För Potnia”. Åskådarna skrek tillbaka till henne: ”För Potnia”. Sen skar Parisienne av ormen på mitten med dolken. Blodet sprutade över hennes ansikte. Sen tog hon upp den andra ormen och skrek: ”För Potnia” igen och åskådarna skrek tillbaka samma sak och sen skar hon av den andra ormen också. Hennes ansikte var täckt av blod. En av hennes tjänarinnor kom fram med ett tygstycke som hon fick använda för att torka av ansiktet. Sen kom de två starka männen fram igen tillsammans med fyra andra starka män.

De sex männen ledde fram tjuren till altaret. De ställde sig runt tjuren så att den inte hade någon flyktväg och två av männen höll i tjurens horn och tryckte ner huvudet mot altaret. Parisienne skrek orden: ”För Potnia” och åskådarna skrek tillbaka samma sak. Sen stack hon in dolken i tjurens hals och skar upp ett så stort hål som hon kunde. Tjuren brölade högt och försökte ta sig loss men de sex männen tryckte ner tjuren mot marken. En flod av blod strömmade ut ur tjurens hals och spred sig över västgården. Kungen började klappa händerna. ”Bra, bra” sa han. ”Nu har vi visat vår tacksamhet till den mäktiga Potnia. Så nu har vi tillåtelse att mätta våra magar och släcka vår törst med alla gåvor som hon har gett oss. Alla som tillhör palatset och prästerskapet är välkomna att ta för sig av all mat och vin som står framdukat på centralgården i palatsets mitt och alla ni andra har nu tillåtelse att gå tillbaka till era hem.”

Medan Parisienne försökte torka av sig allt blod som hon hade fått på sig, så kom en av kungens tjänare fram till henne. ”Kungen vill prata med er” sa han. ”Han vill att ni kommer till tronsalen. ”Parisienne blev nervös men svarade: ”Jag kommer omedelbart”. Hon följde efter tjänaren in i palatset. När de kom in i tronsalen så satt kungen på tronen. ”Bra, lämna mig och Parisienne ensamma nu.” beordrade han till de övriga som befann sig i tronsalen. Alla utom kungen och Parisienne lämnade rummet. Sen sa kungen: ”Ceremonin blev mycket lyckad, du gjorde ett bra jobb. Som belöning utnämner jag dig till översteprästinna.” Parisienne visste inte vad hon skulle säga, men efter ett djupt andetag lyckades hon få fram några ord: ”Tack, jag vet inte hur jag ska kunna tacka er.” Kungen sa bara: ”Du behöver inte tacka mig, du behöver bara räcka fram din hand.” Hon räckte fram handen till kungen och så tog han fram den ring som endast översteprästinnan får bära. Hennes mor hade burit den och när hon dog hade kungen bevarat ringen för att kunna ge den till nästa översteprästinna. Han satte på ringen på ett av hennes fingrar och sen sa han: ”Låt oss nu gå till centralgården för att äta och dricka. Jag måste ju utbringa en skål åt vår nya översteprästinna.”

Tillbaks till Hjalmar