Extramaterial James Cook - nummer 2 2023

Av: Magnus Hedman

Jordbrukarsonen som blev en berömd äventyrare!

Berömmelse, begåvning, kunskap och upptäckarlust

Det var den nyss nämnde brittiska navigatören och upptäcktsresanden som 1770 upptäckte och kartlade Nya Zeeland och Australiens stora barriärrev på sitt fartyg Endeavour. Senare skulle han motbevisa förekomsten av Terra Australis, en sägenomspunnen sydkontinent. Det var Cooks resor som hjälpte till att vägleda generationer av upptäcksresande och var den som ritade den exakta kartan över Stilla havet. Så småningom gick James med i den brittiska marinen. När James var 29 år gammal befordrades han till fartygs’ master (fartygets mästare).

1768 förde han befäl över den första vetenskapliga expeditionen till Stilla havet. James Cook gav med sina noggranna observationer mer information om världens geografi än någon annan upptäcksresande och på grund av hans omsorg om manskapets hälsa visade han vägen för kommande vetenskapliga expeditioner. Efter att han hade observerat Venuspassagen från en soldränkt kulle på Tahiti satte han kurs söderut.

Det är James Cook som ligger bakom uttrycket ”tatoo” som gör att vi idag kallar dessa permanenta kroppsmarkeringar för tatueringar. Cook var en brittisk sjökapten och äventyrare som började sin karriär först som kolskeppare, sedan som sjöman i den brittiska flottan. Med tiden kom han att avancera till kapten och fick förtroendet att leda flera av flottans expeditioner.

Under en expedition besökte han Tahiti, vilket var första gången som han kom i kontakt med en utbred tatueringskultur och begreppet ”ta-tau”, Polinesiska (Taktiska) ”för att skriva” alternativt "för at märka.”.  ”Ta-tau” var alltså ett begrepp, vilket den inhemska befolkningen använde för att benämna deras permanenta färgmarkering i huden.  När James senare tog det med sig och ”lånade” ordet till Europa och översatte det blev det Tatto.

 Kapten Cooks världsomsegling

Spänning, äventyr, dramatik och olyckshändelser

Första världsomseglingen (1768-1771)

James Cook utrustades med fartyget Endeavour, och befordrades till kapten. Den 25:e augusti 1768 lättade den Brittiska barken HMS Endeavour ankar och seglade ur Plymouth hamn för att segla jorden runt. I oktober 1769 upptäckte han Australien och Nya Zeeland, som holländaren Abel Tasman hade besökt redan 1642. Genom att segla runt dessa två huvudöar kunde han därmed visa att det inte tillhörde någon större kontinent, något som dessförinnan hade antagits. Efter att de hade seglat runt Kap Horn, (som ligger i Sydamerika) anlände expeditionen till ön Haiti i april 1779, där observationerna gjordes fram till den 3 juli samma år.   

Resan hade fyra ändamål: att göra observationer av Venuspassagen, kartlägga öarna i Stilla havet, samla in okända växter, och undersöka om det fanns någon okänd kontinent söder om Nya Zeeland.  Med ombord på den här resan var en av den store vetenskapsmannen Carl von Linnés lärjungar Daniel Solander från Piteå, som var mentor för den unge aristokraten Joseph Banks. Redan vid 26- års ålder hade J: Banks gjort sig ett namn som vetenskapsman och äventyrare. Några år dessförinnan hade han själv finansierat en egen expedition till labrador och Newfoundland, det var där han hade träffat James Cook, vilken hade sänts ut av det engelska amiralitetet för att kartlägga den kanadensiska kusten. När J. Banks fick höra om J. Cooks planer på att företa en världsomsegling beslutade han sig för att följa med, det fick kosta vad det ville.

Några år tidigare hade banks blivit enda arvtagare till familjens landegendomar i Norra England. Nu satsade han två års inkomster från de över 200 bondgårdarna och köpte in sig i projektet.  Tillsammans med Linnélärljungen Sohlander, två tecknare och två tjänare gick han ombord på Endeavour för en resa mot det stora äventyret.

Förutom att observera Planeten Venus hade han ett hemligt uppdrag, vilket var att leta efter den mytomspunna kontinenten Terra Autralis Incognita, den kontinenten på södra halvklotet som geografer allt sedan antiken var övertygade om att den existerade. Vilket James Cook tänkte ta reda på när Endeavour seglade söderut. När hon hade rundat Kap Horn anlände det så småningom ön Haiti. Nu seglade James rakt söderut, men där fanns det ingen ny kontinent att upptäcka, där fanns bara ”sjöfåglar, tång, sälar och ett oändligt hav”.

Den 13:e april 1769 siktade utkiken på Endeavour ön Otahaite (numera känd som Tahiti), vilken ligger på 17 graders sydlig bredd och 149 grader väster om Greenwich. Året dessförinnan hade den franske sjöfararen Louise Antoine de Bougainville besökt ön och funnit ön fantastisk. Besättningen på Endeavour togs väl emot av Tahitierna. I vänligaste laget ansåg kapten Cook, men Joseph Banks höll inte med honom då han hade inlett en kärleksaffär med en ung flicka, och inom kort hade även besättningsmännen skaffat sig älskarinnor. Man tyckte sig ha kommit till paradiset. Notering: Tahitierna syn på sexuella relationer skiljde sig markant från den gängse synen i England. Slut notering.

Det fanns även andra skillnader mellan Européernas och Tahitiernas seder. Det dröjde inte länge innan föremål, framförallt av metall försvann spårlöst. Det kan ha berott på att Tahitierna inte var så noga med egendomsrätten, utan ansåg att saker som ingen för tillfället använde tillhörde dem som tog hand om dem. Saken ställdes på sin spets då expeditionens astronom plötsligt upptäckte att någon stulit ett av de astronomiska instrumenten. Det stulna astronomiska instrumentet var den stora kvadranten. Den använde man för att bestämma öns exakta position inför venuspassagen (när planeten Venus fanns framför solen och allt blev mörkt), som skulle inträffa några veckor senare. J. Banks och en besättningsman följde tjuven fem kilometer inåt landet, innan de hann upp honom i hans hemby. Det var den unge engelsmannens karisma och diplomatiska sätt som förhindrade att han blev dödad på stället. Till allas förvåning fick han tillbaka alla delarna till instrumentet.

Den 3:e juni 1769 inträffade Venuspassagen. James Cook hade satt upp tre olika observationspositioner på ön, då han tänkte att åtminstone någon plats skulle hålla sig molnfri under solförmörkelsen. Allt gick väl. Venusbanan lutar 3,5 grader mot jordbanan, vilket gör att Venus så gott som aldrig hamnar i linje med solen och jorden.

Snart gav kapten Cook upp letandet efter sydkontinenten Terra Australis Ingognista och styrde västerut. I oktober ropade skeppets utkik att man siktade Nya Zeelands östra kust. Besättningen hoppades på att få angöra en säker akterplats, men de möttes istället av arga invånare (maorierna) som inte ville ha något med främlingarna att göra. De paddlade ut med sina kanoter till fartyget. Cook förklarade ivrigt att deras avsikter var goda, och beordrade att besättningen i den ena kanoten skulle föras ombord. När de vägrade öppnade Cooks män eld och dödade två i kanoten. Detta var sannolikt en händelse som chockerade de vetenskapsmän som följde med på resan.

Nu styrde Endeavour iväg från Poverty Bay som bukten snart döptes om till, och fortsatte sedan längs utmed kusten. Under expeditionens gång mötte man fler invånare. De flesta av dem var hotfulla, men en del av dem var intresserade av att föra byteshandel och en tolk från Tahiti lärde sig deras språk. På så sätt lärde sig besättningen lite om befolkningen och sederna på Nya Zeeland.

Maorierna tatuerade sig ofta i kraftfulla mönster från topp till tå. De åt de fiender som hade dödats i strid, och var sålunda kannibaler, något som chockerade engelsmännen. När Kapten Cook hade seglat längs Nya Zeeland och kartlagt stora delar av dess kuster började Endeavour att läcka. Vid en närmare undersökning visade det sig att hela undersidan av fartyget var täckt av tång och sjögräs. James insåg att det behövde göras en ordentlig översyn av fartyget. Bättre var det med besättningen som till och med mådde bättre än man brukade göra efter 1,5 år till havs, och inte en enda man hade dött av den fruktade sjöbjuggen. (Sjukdomen orsakades vanligen av vitaminfattig kost och gjorde att gommen ruttnade och tänderna faller ut). Cook serverade surkål mot sjöbjuggen, vilket tydligen fungerade väldigt bra.

Eftersom hälsan bland manskapet var god fortsatte James västerut och nådde Australien och kartlade även den Australiska kusten. När de kommit fram till Australien steg vetenskapsmännen iland och samlade växter. Nu blev det alltmer riskabelt, eftersom fartyget åkte sakta, men närmade sig det stora barriärrevet. Det var en dödsfälla för fartyg, eftersom det var överbyggt av koraller. Det berättas att andra upptäcktsresande hade vänt om vid blotta åsynen av revet. Efter att James i flera veckor hade seglat nära revet ryckte fartyget till den 11:e juni 1770 och så satt det fast. Det berodde på att tidvattnet stod som högst och det enda sättet att rädda Endeavour var att vänta på att tidvattnet skulle stiga igen. Besättningen lossade allt tungt ombord för att fartyget skulle bli lättare.

Följande morgon steg mycket riktigt vattnet, men inget hände. Läget började bli allvarligt, men då steg vattnet och de män som pumpade ut vattnet blev utmattade. Det var ca 3 mil in till fastlandet och det fanns inte båtar till alla. Men James höll huvudet kallt, eftersom han visste att vattnet nästa gång skulle stiga högre än förra gången. De slängde mera tunga grejer överbord och kastade ankar för att på så sätt försöka dra loss fartyget. Till allas lättnad lyckades försöket och klockan 10 på kvällen var åter fartyget på djupt vatten. Hålet i skrovet täppte man till provisoriskt. I gryningen nåddes land och skeppet reparerades. Floden där reparationen utfördes döptes till Endeavour, vilket den heter än idag.

Under tiden som fartyget reparerades steg vetenskapsmännen åter i land för att samla på sig växter och studera djurlivet.  En av dagarna som de var i Australien tyckte en av forskarna att han hade fått syn på ett märkligt djur. När de frågade urinvånarna vad ordet betydde svarade de Kangaroo, som betyder ”jag vet inte” och det var så kängurun fick sitt namn.

När fartyget var färdigt skulle färden fortsätta. Men avfärden fördröjdes en månad på grund av att vinden blåste åt fel håll. De stora fartygen på 1700-talet, exempelvis ostindiefarare och linjefartyg, kunde inte kryssa ordentligt. De ville vänta där de var och behövde vänta på de rätta vindarna för att kunna fortsätta sina resor. Till slut kunde James ge order om att lätta ankar. Fartyget var nu i mycket dåligt skick och förråden började ta slut, vilket inte är konstigt alls, då expeditionen hade pågått i två år. Men innan han kunde sätta kurs mot England var J. Cook tvungen att nå Batavia (dagens Jakarta).

Det sades att en upptäcksresande som hette Torres hade hittat en passage mellan norra Australien och Nya Guinea 1606 och Cook chansade på att uppgifterna stämde. Således gick färden åter igen genom farliga korallrev. Han döpte ett av dem till Labyrinten och sa att det nog var det farligaste område som något fartyg hade passerat. Till slut gick Endeavour ut på öppet vatten och James kunde konstatera att Torres hade haft rätt. Men när han kom fram till Batavia vände turen. Staden var mycket ohälsosam och James Cook som knappt hade förlorat en man under 2 år hade när de lämnade Batavia förlorat sju män. 40 av besättningen var svårt sjuka och på hemvägen dog ännu fler.

 I juli 1771, efter 2 år och 10 månaders långseglats återvände man till England. De hade då gjort en jordenruntsegling, dock med många uppehåll på vägen. De hade på sin resa till havs upptäckt stora barriärrevet, och bevisat att såväl Australien som Nya Guinea inte hänger samman med varandra, utan är två separata öar. Vid det här laget hade 30 av de 85 sjömän som funnits med ombord avlidit, vilket vid den här tiden inte var något anmärkningsvärt. Men Cook ville ändå förbättra hälsotillståndet till sjöss, bland annat genom att försöka hitta åtgärder mot sjöbjugg och andra sjukdomar som förknippades med sjön och långa resor. Inför nästa sjöresa bunkrade han därför stora lager av citroner, färska grönsaker och frukt, vilket gjorde att hans nästa resa dog endast 1 av 118 man.

Andra världsomseglingen (1772-1775)

Nya uppdrag för den berömda kaptenen!

Nu får James Cook av amiralitetet (högsta ledningen) ett nytt uppdrag. Det gick ut på att segla runt jordklotet så nära Sydpolen som möjligt för att ta reda på om det fanns något land där. James tackade genast ja, men sa att med tanke på hur nära det hade varit att Endeavour hade sjunkit i korallrevet på första resan hade han ett krav. Det var att han skulle få två fartyg med sig, vilket beviljades. Det andra skeppet han fick med sig på resan hette Resolution.  Liksom på den föregående resan följde tecknare och vetenskapsmän med honom. Dessutom ville 16 män ur Cooks första besättning följa med honom även på den andra resan, trots de omständigheter som inträffade på den förra resan.

Med på resan på resan följde även en nyhet - en kronometer, vilket var en klocka som trots vågor och guppande fartyg kunde ange den exakta tiden. Med hjälp av denna kunde man mäta ekolod, alltså hur pass lång sträcka man hade seglat. I juni 1772 inledde kapten Cook sin andra resa som den här gången gick österut. Han hade räknat ut att det skulle gå fortast att komma söderut via den östliga vägen, eftersom vindarna i de arktiska farvattnen på södra halvklotet blåste åt det hållet.

Sedan seglade Endeavour och Resolution mot Kapstaden, där de fyllde på förråden. I Kapstaden gjorde Linnélärljungen Anders Sparrman manskapet på expeditionen sällskap. Nu hade J. Cook bråttom att segla söderut för att hinna utnyttja sommaren. Vilket han behövde av det skälet att årstiderna är omkastade på det södra jordklotet jämfört med det norra. I november 1772 lämnade de båda fartygen Kapstaden och fortsatte sin resa. Den 10:e december samma år såg de de första isbergen, och sedan blev de bara fler och fler. Samtidigt blev det desto farligare för honom att manövrera sitt fartyg. Den 17:e januari 1772 åkte James Cook över södra polcirkeln och skrev följande i sin loggbok:

”Utan minsta tvivel är vi de första, kanske även det enda skepp som har korsat linjen.”

Morgonen därpå såg de för första gången packis som räckte sig så långt de kunde se, vilket gjorde det omöjligt att fortsätta varför James beslutar sig för att vända. I den täta dimman vid Antarktis förlorade de båda fartygen kontakten med varandra. Smart nog hade de kommit överens om att om de tappade bort varandra skulle de återknyta på Nya Zeeland. När de båda fartygen hade träffat varandra på Nya Zeeland gav James order om att segla norrut. På södra halvklotet närmade sig vintern varför det inte var möjligt att segla där.

Därför valde han att man skulle fortsätta att utforska Stilla havet. Under flera månader seglade de runt och besökte flera öar, bland annat Tahiti och Tongaöarna. På de öarna blev J. Cook så vänligt bemött av öborna att han döpte om ön till Vänskapsöarna. Emellertid lade A. Sparrman däremot märke till urinvånarnas många stridsklubbor och drog därmed slutsatsen att det inte alltid gick fredligt till. På vägen tillbaka till Nya Zeeland kom de båda fartygen åter ifrån varandra. Cook stannade kvar i tre veckor och väntade, men fortsatte sedan resan ensam söderut. 

Hans expedition runt södra polcirkeln skulle fortsätta. Isbergen började tätna omkring fartyget Resolution. Den 26:e januari 1774 korsade de polcirkeln, nu för tredje gången.
De seglade ända till 71 graders sydligaste bredd. Det var ett rekord som inte hade överträffats på 50 år förrän James Weddel slog kaptenens rekord. När han inte såg något annat än packis framför sig beslöt han sig för att vända om. Vid det här laget hade han utforskat trefjärdedelar av jorden. Den fjärdedel som återstod fick vänta till nästa sommar, då han skulle utforska Stilla havet på nytt.

Under den andra resan besökte kapten Cook ett flertal öar, en av dem var Påskön, där man även gjorde märkliga fynd. Engelsmännen fann jättestora stenstatyer, men var de kom ifrån fick de aldrig något svar på. I oktober anlände James Cook till Nya Zeeland i förhoppning att få möta fartyget Endeavour där, men där syntes inte till något fartyg och invånarna verkade inte vilja ge dem några ordentliga svar. Inom sig fick Cook en obehaglig känsla att något hemskt hade drabbat hans män, men han fortsatte för att fullborda sin jordenrunt-resa. Den 28:e december rundade man Kap Horn och nu hade James Cook seglat runt hela jorden.

I just den stunden krossades en månghundraårig myt, eftersom det nu inte fanns någon större sydlig kontinent att upptäcka.  Den kontinent som ligger vid Sydpolen är Antarktis vilken ständigt är isbetäckt och i stora drag helt oanvändbar på den tiden. (Skall man vara noga så kom heller aldrig kaptenen så nära Sydpolen att han kunde se Antarktis). Däremot trodde han att det kunde finnas ett land på andra sidan Sydpolen. Nu hade han uppfyllt sin uppgift och hade order om hemfärd efter nära 3 års lång expedition. I Kapstaden väntade en förklaring på vart hän Endeavour hade tagit vägen i form av ett brev från dess kapten. Där stod det att tio av männen hade dödats och ätits upp av invånarna på Nya Zeeland. Efter den händelsen hade kaptenen inte varit så pigg på att fortsätta seglatsen, utan styrt hemåt. Därmed hade sjökaptenen fått en förklaring till varför invånarna på Nya Zeeland hade varit så ovilliga att besvara hans frågor och styrde hemåt.

Den 30:e juni 1772 kastade åter Resolution ankar igen utanför den Brittiska kusten efter att ha varit på en expedition som varat i 3 år och 18 månader. James kände sig stolt över att dödsantalet inte överstigit 4 män i besättningen, varav bara en man hade dödsorsaken skörbjugg. Cook hyllades av sin besättning och fick en tjänst på Greenwich sjukhus, som emellertid inte var något som passade ”sjöbjörnen” James Cook.

Tredje världsomseglingen (1776-1779)

Kapten J. Cook skulle möta sitt öde ute på Hawaiiöarna!

Huvudmålet som sattes upp av amiralitetet för Cooks tredje expedition var öppnandet av den så kallade nordvästpassagen – vilket är en vattenväg som korsar den Nordamerikanska kontinenten och förbinder Atlanten med Stilla havet. Kapten Cook tilldelades två flaggskepp, dels flaggskeppet Resolution, med en förskjutning på 462 ton och bestyckad med 32 kanoner, som Cook förde befäl över. Skeppet Discovery hade en förskjutning på 350 ton och var bestyckad med 26 kanoner. Kapten på Resolution var James själv och Charles Clark som hade deltagit i Cooks andra expeditioner, blev kapten på Discovery. 

John Gorr var första styrman, James King var andra styrman och John Williamson var tredje styrman på Resolution. (John Webber följde med och arbetade som konstnär på expeditionen). Fartygen lämnade England separat. Resolution lämnade Plymouth den 12: e juli 1776, och Discovery den 1: a augusti. På vägen till Kapstaden, dit kapten Cook anlände den 17:e oktober, besökte de ön Teneriffa. I Kapstaden lades Resolution in på ett varv för att repareras. Detta gällde även för Discovery som anlände dit den 1:a november.         

   Den 1:a december lämnade de båda fartygen Kapstaden. Den 25:e december besökte man Kerguelen Island. Den 26:e januari 1777 närmade sig fartygen Tasmanien, där de fyllde på sina förråd av vatten och ved. Från Nya Zeeland gick fartygen till Tahiti, men på grund av en motvind tvingades J. Cook ändra kurs och besökte Vänskapsöarna först.

Till Tahiti anlände kapten Cook och hans besättning den 12:e augusti 1777. Expeditionen stannade på Hawaii till den 2:a februari, och återhämtade sig och förberedde sig för att segla på nordliga breddgrader. Sedan seglade de nordöst till Nordamerikas västkust. På detta sätt hamnade fartygen i en storm, där de fick potentiella skador (reparation, i synnerhet av den förlorade mizzen-masten).

Efter avslutade reparationer lämnade de Nootika Bay den 26:e april och begav sig norrut längs den nordamerikanska kusten. Emellertid var man tvungen att igen göra ett nytt stopp utanför Alaskas kust för nya reparationer eftersom Resolution läckte så mycket. I början av augusti passerade fartygen genom Bärings sund, krossade polcirkeln och gick in i Chukchi havet. Här stötte expeditionen på ett fast isfält och det var omöjligt att fortsätta vägen norrut, därför att vintern var i antågande. Kapten Cook gav order om att de skulle vända om, och hade för avsikt att övervintra på sydligare breddgrader.

Den 2:a oktober 1778 nådde Cooks besättning Aleuterna, där han träffade ryska industrimän som försåg honom med karta, vilken var sammanställd av Bering-expeditionen. Till Cooks lycka visade sig den ryska kartan vara mer komplett än vad Cooks egen karta var, som innehöll öar som var okända för Cook. Den visade konturerna av många länder med hög noggrannhet, vilket inte gällde hans egen karta. Det är känt att J. Cook ritade om denna karta och han döpte även sundet mellan Asien och Amerika efter Beringexpeditionen – Bering sund.

Den 24:e augusti 1778 lämnade de båda fartygen Aleuterna och nådde Hawaiiöarna den 26.e november. En lämplig ankarplats för fartygen hittades inte förrän den 16:e januari 1779. Invånarna på Hawaii – Hawaiianerna - samlades runt fartygen i ett stort antal. I sina anteckningar skriver han att ”Jag uppskattar Hawaiianerna till flera tusen.” Senare blev det känt att öbornas stora intresse och speciella inställning till expeditionen förklarades med det faktum att de antog att Cook var en av sina gudar. Till en början hade Cook och öborna en bra relation till varandra som till en början etablerades mellan expeditionens medlemmar och Hawaiianerna, men som därefter snabbt började förändras.  Exempelvis ökade antalet stölder som begicks av lokalbefolkningen på ön och skärmytslingarna (gräl) som uppstod på grund av försök att återlämna det stulna blev allt hetare.

När kapten Cook kände att situationen värmdes upp satte han segel och lämnade ön den 4: februari samma år. Men på natten hade det blåst upp till storm som hade skadat Resolution.  Framförallt hade den förstört eller skadat riggen på fartyget, således var Cook tvungen att återvända till ön för nya reparationer, (det fanns ingen annan ankringplats i närheten). Under tiden hade Hawaiianernas inställning till expeditionen blivit öppet fientlig med många beväpnade personer som dök upp i grannskapet, och antalet stölder ökade. Den 13:e februari stals bland annat en tång från Resolutions däck. Ett försök att återlämna den misslyckades och slutade i öppen sammandrabbning.

Dagen därpå, den 14:e februari stals uppskjutningen från Resolution. För att lämna tillbaka den stulna egendomen beslutade sig James för att ta in Kalaniopu, en av de lokala ledarna om gisslan. Efter att Cook och en grupp beväpnade män gått i land på stranden bestående av 10 marinsoldater under löjtnant Phillips ledning, gick han till ledarens bostad och bjöd honom med till skeppet. Kalaniopu tackade ja och följde efter britterna, men vid själva stranden vägrade han att gå längre, men gav upp och följde med efter övertalning.

Under tiden hade tusentals uppretade Hawaiianer samlats och omringade kapten Cook och hans män, och knuffade dem tillbaka i vattnet. Ett rykte spred sig att britterna skulle ha dödat flera hawaiianer. (I kapten Clarks dagböcker nämns att en infödd man hade dödats av löjtnant Rickmans folk strax före de beskrivna händelserna). I den följande striden med hawaiianerna dog Cook själv och fyra besättningsmän, men resten av manskapet lyckades ta sig till skeppet. Det fanns flera motstridiga ögonvittnesskildringar av dessa händelser, och det är svårt att utifrån dessa bedöma vad som verkligen hände. Det man kan säga med en tillräcklig grad av säkerhet är att en viss panik började sprida sig bland britterna. Besättningsmännen började slumpmässigt dra sig tillbaka till båtarna och i denna turbulens dödades Cook av Hawaiianerna, sannolikt med ett slag mot bakhuvudet med ett spjut. Den 14:e februari 1779 dödades alltså den 50-årige kapten Cook av invånarna på Hawaiiöarna.

  När lokalbefolkningen på ön upptäckte att Cook var död utbröt ett triumferande tjut bland öborna. Hans kropp togs genast i land och den folkmassa som omgav honom ryckte girigt dolken från varandra och började tillfoga honom många sår, och alla ville delta i hans förstörelse. I sin dagbok konstaterar kapten Clark att om Cook hade gett upp sitt trotsiga beteende inför tusentals uppretade Hawaiianer hade olyckan kunnat undvikas.   

Enligt löjtnant Phillips tänkte inte Hawaiianerna hindra britternas ankomst till skeppet, än mindre attackera. Den stora folkmassan som hade samlats förklarade sin oro om kungens öde, (om vi fortsätter att ha i åtanke vilket syfte Cook hade när han bjöd in Kalaniopu till skeppet).

Efter J. Cooks död övergick positionen som expeditionens ledare till Discoverys kapten Charles Clark. Expeditionen gjorde ett försök att få Cooks kropp frigiven i fred. Om han misslyckades beordrade han en militär aktion, under vilken landningsgruppen under täckmantel av kanonerna fångade och brände ned bosättningarna. De drev hawaiianerna upp i bergen. Sedan överlämnade hawaiianerna en korg till britterna på Resolution med tio pund, kött och mänskligt huvud, men ingen underkäke.

1779 begravdes Cook kvarlevor till havs. Kapten Clark dog av tuberkulos, (en sjukdom som han varit sjuk i under hela resan). Fartygen återvände sedan till England den 7:e oktober 1780.