Järnframställning

Text: Magnus Hedman
Foto: Fir0002

Fir0002/Flagstaffotos

Den stora masugnen är den första anläggningen i en lång kedja av anläggningar för färdiga produkter av antingen järn eller stål. Järnmalmen kommer till masugnen som råvara som omvandlas till stångjärn. Inne i masugnen måste det vara hög temperatur för att man skall  kunna skilja det rena järnet från berget, som innehåller den malm man behöver för att kunna framställa stångjärn. Man skiljer de båda åt. Malmen för sig och berget för sig.

 Processen håller på i flera timmar. Det är då en kontinuerlig process och arbetet måste hållas igång hela tiden. Du kan inte bara stänga av för att klockan är fem och du skall hem. Det här är ett tidskrävande arbete. Järnframställningsprocessen får inte stanna av. Med andra ord får man jobba i skift. Så det ena laget löser av det andra tills arbetet är klart. Det tar lång tid att starta masugnen och hålla den igång. Man får alltså inte göra avbrott, annat än om det blir fel, händer en olycka eller att ugnen går sönder. Arbetet blir då lidande och kan stå stilla i flera dagar.

 Hur lång tid tar det för att få ugnen varm? Jag är inte säker, men jag tror att det tar ett dygn. Innan det är klart rakt igenom, innan den blåsigt ned som det heter på fackspråk. Så lång tid tar det innan den processen i hela sin kontinuitet är klar och igång igen. De föroreningar som finns i malmen ligger högst upp i flytande form i denna kokande gryta. Det rena järnet ligger längst ned i masugnen. Vad man gör då är att man öppnar en plugg i masugnens botten och låter det rena järnet rinna ut i särskilda formar som kallas för galtar.

 Här gör morfar en liknelse.

Tänk dig en chokladkaka som är förstorad flera gånger. Vill man ha en bit av kakan så bryter man av den på det ställe på kakan där det inte är lika tjockt. Galten fungerar på samma sett. Då man tillverkar varm choklad häller man i särskilda formar avsedda för chokladkaka. Då får man de här strecken den har som man kan bryta i. Det är samma sak med järnet som rinner ut i galten med likadana sträck för att man skall kunna bryta och dela upp den i mindre bitar.

Detta är nu inget man kan gör mellan tummen och pekfingret utan till det behöver man en slägga. ”Större hammare och tyngre dessutom”

Småbitarna som blir över när man slår av med släggan kallas för tackor. Järntacka eller tackjärn. Nu är det tackjärn som skall bli järntackor. I mångt och mycket är det samma historia som med guldtackor. Samma princip. I båda fallen har malmen kommit ifrån en gruva. Från första början eldade man på berget så att det blev starkt upphettat av en jättelik brasa som man snabbt slog vatten på. Avkylning. Vilket ledde till att berget sprack sönder. När den hade gjort det slog man sönder den en gång till i mindre bitar.

Masugnen kunde inte ta alltför stora bitar av malmen. Vad man då fick göra var att ta flera små malmstycken som man använde till grovt fyllningsmaterial som man även använder sig av vid vägbyggen och liknande. Dessa små bitar kanske kunde väga 100 kilo ibland mer. Från första början fanns det heller inga krossmaskiner och krossverk.

Den malm som kom in i masugnen kom ut som långa glödande stycken som bearbetades och resulterade i färdigt stångjärn. Gråberget var man inte intresserad av. Det flöt längst upp i masugnen. Det slängde man av på avfallshögar. Dessa avfallshögar blev stora och liknade riktiga berg.

Den biprodukten eller den restprodukt som blev över kastades bort, men man tog också rätt på en del av slaggen som gjordes om till byggnadsmaterial. Som gjordes om till byggstenar, husgrunder, källarvåningar, ladugårdar, uthus och andra byggnader man hade på landet. Alla dessa uppräknade byggnader är gjorda av  slagg.   

Järnet har ett stort värde, det rinner alltså ur ungen i form av ett smält malmstycke. Järnet är det värdefullaste, som kommer från gråberget och sist slaggen. Som nu är fritt från både slagg och järn. Järnet finns i järntackor. De är mycket värdefulla. Alla de här anläggningarna kallas sammantaget för en hytta .I hyttan som är den stora produktionsanläggningen och där masugnen är dess kärna ur vilken vi får ut det järn vi vill åt. 

Tackjärnet som nu är helt klart fraktas till en hammarsmedja. Järnet innehåller en stor mängd kol och det är hammarsmedjans uppgift att slå ut kolet ur järnet. Längst uppe i norr ligger de stora järnbergen. I gruvan som vanligen låg och alltjämt ligger långt under jord tog man i gruvan upp ett stort hål eller ett schakt. Det kunde man bara göra sen dynamiten kommit. Tidigare kunde man som jag beskrev bara elda på berget för att snabbt slå på vatten så berget sprack sönder. 

Det hål man tagit upp fyllde man med dynamit. En lång dynamittråd ”en tråd belagd med krut” tändes. När elden nått dynamiten blev det en explosion och allt föll i bitar. Sedan kunde man frakta järnmalmen vidare till hammarsmedjan. Frakterna skedde ofta på vintern med oxar eller hästar som dragdjur som fick dra kälkar eller vagnar. Kälke och släde är synonymer med varandra.

Det fanns ännu inte några järnvägar. Man kom ganska snart på att man kunde frakta järnet på vintern när det var snö och is på sjöarna. Detta var betydligt lättare att frakta det tunga materialet från hyttan till hammarsmedjan på vintern än vad det var på sommaren. Det fanns vagnar men egentligen inga vägar att köra på.. Personlig åsikt: vilket hästgöra.

För att arbetet i hammarsmedjan skulle kunna ske så räckte det långt från att man hade råvaran. Tackjärnet. Man var därtill tvungen att se till att det var varmt i smältugnen och att man bokstavligt eldade under pannan. Som eldades med träkol. Träkolet fick man från skogarna där huggare huggit klen ved av tall, gran eller lövträd av olika slag. I skogen staplade man upp veden som man huggit så att den fick formen av en mila. Milan eller snarare veden i den tänder man på. Viktigt är att den inte brinner i full låga utan att den är kolad.

När man huggit så pass mycket ved att man kan bygga en mila så fick den till slut storleken av ett helt långtradarlass. Här uppmanas läsaren att föreställa sig ett stort parti med ved uppställt i skogen. Det tänder du på, men lägger samtidigt på en hel del torv vilket gör att det inte får alltför mycket syre som sedan får stå och kola i fem veckor.

Kolmilan är nu täckt av jord eller gammal kollut, rester som man tagit från tidigare milor. Luften får inte ha fritt inträde i milan. I så fall skulle milan brinna upp vilket inte alls är meningen. Det skulle i så fall inte finnas en endaste kolrest kvar. Detta tar lång tid och är klar efter några veckor. Det tar troligtvis fem veckor för ett enda arbete.

Här gör vi en liten sammanfattning: berget, gruvan, masugnen i hyttan, tackjärnet, hammarsmedjan, kolet till hammarsmedjan, 1100 grader – nästan 1200 grader. I vilket fall som helt måste det vara över 1000 grader annars smälter inte järnet. Hammaren, som slår och bankar på järnet som nu har värmts upp i hammarsmedjans smältugn. För att man skall kunna hamra ut kolet ur järnet krävs det att det en hög temperatur i hammarsmedjans smältugn. Värmen får man av att man eldar med träkol i smältugnen.

 Man har producerat klen ved som blir smältugnens bränsle. I båda fallen är energikällan träkolet. Således är det en lång och krävande process i hammarsmedjan som nu tar sin början för att få fram ett stångjärn som när det är klart liknar långa bräder.

Detta gjorde man bland annat i  hammarsmedjan i Karmansbo i Västmanland och på andra ställen. Stångjärnet är hammarsmedjans slutprodukt. Stångjärnet är i sin tur råvara för en mängd olika saker. Till exempel för verktyg, tillverkning av vapen och byggnadssmide. Nu har hammarsmedjan gjort sitt nu har vi stångjärnet.

Man säljer stångjärnet till de som tillverkar vapen, olika vapensmedjor. Det finns även speciella kanongjuterier. Dessa har tackjärn som råvara och i båda fallen talar vi om krigsindustrier. Det var vapensmedjorna som i sin tur tillverkar svärd. Nu är vi långt fram i tiden och så har vi de industrier som har svärdstillverkning.  

Dannemora gruvor hade det fina järnet som eftertraktades som alla ville åt. Vallonsmedernas yrkesskicklighet, affärsmännens och vapendirektörerna affärsskicklighet som tillsammans skapade vallonbruken i Gästrikland, och i Uppland. 

Namnet Vallonbruken är taget från Vallonien som ligger på gränsen mellan frankrike och Belgien. Dessa vallonbruk skriver man mycket om både i radio, tv och historisk litteratur. Detta är en ganska kort tidsperiod i järnets historia. Från mitten av 16 00 – talet och fram till 1850 – tal. Vi pratar om ett spann på 150 år. Bergslagsbrukets historia har en historia som sträcker sig ända till 500 år före Kristi födelse. Kolsva järnverk är en äldre hammarsmedja som fortfarande är igång, men med förnyad och datoriserad teknik. I Österbybruk finns en väl bevarad hammarsmedja.  .   

Under 30 - åriga kriget så var vapensmedjorna i full gång. Där tillverkades årligen tusentalet svärd.. Smedjan var ensam leverantör till den svenska krigsmakten.  

Som alla vet kan man tillverka mycket annat av järn än vapen. Beslag, hushållsapparater och skarpa yxor för skogsindustrin. Sågen är ett relativt nytt påfund. Yxan var i flera århundraden ett ensamt verktyg för en timmerman. Sågen är relativt nytt verktyg jämfört med yxan. Bilyxan användes för att forma en rund stock till att bli fyrkantig. En timmerman är ett yrke man lär sig under en lång tid och har en speciell teknik. Den tekniken kan min morbror.

Behovet av vapen i landet var stort. Vilket  ledde till att vallonbruken i Uppland kom till. att dessa affärsmän grundade Vallonbruken. De skapade också alla andra bruk i bergslagen. Brukspatronerna blev mycket förmögna och tjänade stora pengar på de herrgårdar som de
 byggde och byggde brukssamhällen kring dessa. Herrgårdarna finns fortfarande kvar.  Herrgårdarna finns bevarade och minner om en förfluten tid i vår historia.        

I Karmansbo i Västmanland går det fortfarande. Vallonbruken i Fagersta, Surahammar och Hallstahammar är fortfarande i drift och håller på att framställa stångjärn. Man håller på att reparera hammarsmedjan i Österbybruk och tror sig snart kunna framställa stångjärn och annat med järn där igen. Det vore därför mycket glädjande eftersom de gamla smederna hade en så fin teknik vore det synd om den inte bevarades till eftervärlden. Den måste byggas upp på nytt som museiverksamhet.

Dock kan det aldrig igen bli den produktionsverksamhet det en gång var utan byggs om till museer över smedjan produktion. Dessa byggnader behöver sakkunnig vård och expertis.
Det är ganska många människor som arbetar med kulturminnesvård och byggnadsvård. Vi talar här både om herrgårdar, kyrkor och museianläggningar. Det är en kunskap, en lärdom som sakta, men säkert håller på att försvinna i takt med, att herrgårdarna ruttnar bort och förstörs

För att inte den kunskapen om äldre smidesteknik helt och hållet skall gå förlorad har staten och landstingen satsat stora pengar på att utbilda och skola många  människor inom gammal byggnadsvård och byggnadsteknik. Dessa personer har då gått kurser på högskolenivå min morbror är en av dessa personer som kan den konsten.  Tack staten det var bussigt.

 Mer om järnets historia

 Människan har sedan medeltiden brutit kalksten och stenkol som båda är viktiga ingredienser vid järnframställning. Järn har en lång historia bakom sig, ett på spann på 2 500 år. Järnet har i alla tider haft en stor betydelse för landets ekonomi. Tillgången på bra järn har alltid varit efterfrågad och den som smider har sökt få fram det bästa järnet.

 Man införde under medeltiden en ny form av järnframställning. Järnet har under flera sekler varit en stor produkt för Sverige. Järnet framställs i två steg. Från ett malmstycke som bearbetas som i slutänden blir järn som man kan göra olika saker utav. Det är viktigt att den malm man hittar och får fram är ren när man tillverkar exempelvis stångjärn.

Järnets historia inledes för 500 år före Kristus. I många århundraden framställdes Järnet under en länge period från sjömalm, myrmalm och järnhaltig jord i så kallade blästerugnar. Järnet hade en låg och fin kolhalt. Järnet smidas ut till knivblad, spadblad, och lieblad. Man har påträffat flera olika typer av blästerugnar under järnåldern och under tidig medeltid. Då var ugnen en lerfodrad gropugn som var hand och fotdriven.

När sedan tekniken blivit bättre ledde det i sin tur till att även ugnarna blev bättre. Man skaffade sig bättre kunskap om järnframställning. Blästerugnen kom senare att kallas för masugn. Masugnen finns i en rad storlekar och modeller. Den produkt som kommer från en masugn har vi lärt oss att den kallas för tackjärn. Ett järn med för hög kolhalt är inte smidbart förrän man hamrat ut kolet ur järnet.

Lancashiresmedja användes från mitten av 1800 – talet där smeden upplever hur arbetet går enkelt och smidigt från härden till smedens städ. Stora hammaren som är smedjans kärna drevs med vattenkraft. Varje bruk hade sin egen stämpel inhamrad i järnet. Som ett slags kännemärke. Det gav myndigheterna möjlighet att övervaka hur arbetet fortsked.

Det göts kanoner redan under 1500 – talet i Sverige. Vid de gjuterier och mekaniska verkstäder som anlades under 1800 – talet i många delar av landet. I dessa gjuterier framställde man spisar, gjutjärn, jordbruksredskap och maskindelar. Järnet är en viktig och i  det närmaste oumbärlig del av vår Svenska historia. Saker man behövde och hade nytta utav.   

 Författarens synpunkter på ämnet järn  

 Järn intresserar och har så har intresserat mig en längre tid, men jag har inte förrän nu kunnat skriva on det ämne som intresserat mig så mycket. Men genom detta samtal med morfar som i sin tur ledde till att drömmen om en järnartikel kunde bli verklighet.. Jag tycker att det här blev en mycket bra artikel på ett väldigt intressant och fascinerande ämne. Jag har skrivit om många saker och om många ämnen. Men aldrig om järn och järnframställning.

 Avslutningsvis vill jag bara säga att morfar skall ha stort tack som gick med på detta samtal som ledde till den här inspelningen kunde genomföras och i slutänden att den här artikeln kunde skrivas. Jag är hemskt glad över att får skriva om någonting som både intresserar morfar och mig själv.
Jag tycker om att skriva något betydande som inte bara intresserar mig själv utan även andra i min omgivning.  

 Ps. det som intresserar morfar intresserar även mig. Det är många ämnen som vi tillsammans delar med varandra och det här är ett av dem. jag tackar därför morfar för att detta arbete kunnat genomföras.

Det skulle glädja mig ofantligt mycket om den eller de som läser detta får läsa något som de inte har så stora kunskaper om, men jag vill bara säga det att alla är vi ju olika som personer och är så intresserade av olika saker. Bara för att det här faller mig på läppen behöver inte det vara detsamma med andra i och utanför min vänkrets.     

 Magnus Hedman Snabel-posten

Tillbaks till Magnus H