Det här visste du inte om
sjörövare och pirater

Text: Magnus Hedman
 

Nu har jag gläntat på sagans och mytens dörr och här får ni höra saker som ni inte trodde på förr och vissa av historierna talar falskt andra sant vi sätter vårt veto i pant för blott
en endaste liten slant, men akta så du inte åker på en kant. Sagorna vi så gärna vill tro är sant vi sätter vårt veto i pant, myten väcks åter till liv, som hade den bara vilat sig ett slag för att åter berätta för oss en vacker dag.  

Vad handlade sjöröveri om?

Vi har alla någon gång kommit över en bok om pirater, men vad handlade sjöröveri om egentligen? Vi kan uttrycka det med bara ett ord: samhällsproblem. Det var ofta förrymda slavar som hamnade på olika sjörövarskepp. Ta svartskägg till exempel, han hade tillstånd
av Engelska staten att kapa och plundra spanska skepp. Liksom Svartskägg var kapten Kidd kapare: De försörjde sig helt enkelt på att kapa fartyg, plundrade och stal.

Listiga pirater

Piraterna var listiga, varför? Helt enkelt därför att de tog först reda på varifrån skeppet
kom ifrån som tänkte anfalla och lotsades att de kom ifrån samma land som skeppet. Det
intet ont anande skeppet (som ofta var ett handelsfartyg) anade inte ”ugglor i mossen”
 förrän piratskeppet hissade Jolly Roger, seglade jämsides och plundrade allt de kom över.

Kaptenen på fartyget

Kaptenen var verkligen en nyckelperson i dramat eftersom det var han som koordinerade
alla attackerna och hans män gjorde bara som de blev tillsagda. Det var inte bara guld och silver som piraterna la beslag på när de kapade ett fartyg utan det kunde lika gärna vara ammunition rom och förnödenheter, men fanns det guld så la de beslag på allt som fanns tills det inte fanns något kvar.

Tittar på piratkaptenens liv, var han en man som varken var amatör eller jöns, kaptenen
hade vissa egenskaper och han var tvungen att kunna hantera ett skepp – även under storm.

Kaptenen visste även vad han skulle säga för att hans män skulle lita på honom och densamme hade likafullt koll på ekonomin, biologi, geografi och historia till skillnad från ”alla andra” visste de smarta piraterna att jorden var rund och inte plattfrågan man ställer
 sig är emellertid denna, hur vanligt var det egentligen med enögda sjörövare som hade
 krokar istället för händer?

Alwilda – kända pirater

Vi börjar med en av världens mest berömda pirater var en kvinna som hette Alwilda som i ren protest på  1100-talet och seglade sin väg mot att hennes far ville gifta bort henne med den danske kungen Sygarus son Alf hon och hon samlade en besättning som till stor del bestod
 av modiga och starka kvinnor, därefter kastade man loss. Hennes härjningar blev vildare och vildare och snart fann inte kungen någon annan utväg än att sända sin son med en hoper soldater och stoppa henne.

De båda skeppen mötes mycket riktigt i en blodig kamp/stid i finska viken och Alwildas skepp bordades av danska trupper. Prins Alf uppsökte skeppets kapten och det uppstod och det  uppstod en väldig strid Alwilda bar en heltäckande hjälm varför inte alf inte såg vem han stred emot, Alwilda besegrades tog han av hjälmen och skulle just utdela det dödande hugget då han såg Alwildas ansikte och historien berättar att när de båda såg varandra så översvallades de av känslor, och gifte sig på direkten på skeppet och levde lyckliga i alla sina dagar.   

Källa:  Eggleston, Edward (1895) "The Last Battle of Blackbeard" in Stories of American Life and Adventure, Eclectic Readings, New York, Cincinnati, Chicago: American Book Company, pp. p. 49 Retrieved on 21 April 2010.

Mer om Edward Tech

Svartskägg lämpade av 15 man på en ö som hette Dead Mans Chest, men allt de fick med sig i matväg var en rombutelj och det är därifrån vi har fått den välkända visan ”femton gastar på död mans kista, hej och hå en flaska med rom ifrån. Bytet delades broderligt mellan sjörövarna men ett skall ni veta att hierarkin på skeppen var stenhård. ty Det var bara kaptenen och hans närmaste män som fick största delen av kakan.

När födde han då?

Svartskägg: han var engelsman och hette egentligen Edward Teach, men kllades för svartskägg. Det är en smula osäkert, men man tror att han föddes någon gång på 1690-talet och härjade som best på atlanten och i Karibiska sjön från 1716-18. Det finns ju en del historier om honom som alla beskriver honom som jättelik, superstark och skräckinjagande. En kort beskrivning: Hans stora svarta skägg piffade han till genom att fläta det och knyta flätorna med svarta band och som inte det var nog stoppade han brinnande rep under hatten för att bättra på sin kuslighet och nog såg han kuslig ut nog.

En gång påträffade Mr Edward på en man som vägrade ge svartskägg sin diamantring och eftersom inte Edward Tech ville skada diamanten så högg han helt enkelt av fingret och nog med sig fingret och stoppade det i fickan. I sitt hem North Carolina såg man mellan fingrarna på att han var pirat och hans stulna socker och mjöl var i alla fall billigare än hos någon annan.

Hans favorit ö hette Oeracoke Irland och dit åkte han 1718 och där ställde han till med fäst, där alla fick komma och där andra pirater seglade för att ”svänga en bägare eller två”, men regeringen gillade inte vad som skedde där så de bestämde sig för att slå tillbaka mot piraterna och efter att ha blivit lurade att åka på land lurades de tillbaka genom att lotsas vara döda när de i själva verket låg och lurpassade på piraterna, som blev helt överrumplade, när de kom för att som de trodde plundra de döda på allt av värde.

Nu tänkte jag hålla er uppmärksamhet” vid liv” ännu en gång genom att skriva om ännu en pirat som hette Long Ben Avery eller Henry Every som han är mest känd som. Han föddes 1665 i Plymouth, England. Han var son till en förmögen krögare, fadern ville prompt att sonen skulle studera, men denne uppehöll sig helst i hamnkvarteren. Men kan man tänka sig unge Every blev kidnappad av fulla sjömän och ombordtagen på skeppet, där han snabbt blev besättningens favorit. Han fick till oh med en egen boplats i kaptenens kajuta.

I North Carolina såldes han till en köpman som tyckte synd om honom som åter skickade honom i skola, men Every var fortfarande inte särdeles pigg på att studera så han stod intill kajen och fick till slut lift med ett fartyg tillbaka till Plymouth. Där han började ett liv som tjuv, och det dröjde inte länge innan han blev efterlyst varför han genast mönstrade på ett örlogsskepp. 

Skulle han fortsätta vara tjuv eller hade han tänkt ut ett nytt sätt att försörja sig på?  

Några år arbetade han som sjöman åt den Engelska flottan och sedan ”hopade” han runt på de olika handelsfartygen. Man vet inte säkert, men, det är fullt troligt att Every var med på sin första piratexpedition i början av 1690-talet emellertid har det fallit i ”glömska och omslutits av historiens slöjor”. 

En dag mötte Every en piratkapten som hette ”red Hand” Nichols och han satte segel med kurs Västindien, där han gjorde flera lyckade kap med Every i sin besättning. Med pengarnas hjälp köpte vår pirat ett skepp och började frakta/transportera timmer uppför Afrikas västkust, men han tröttnade snart på detta och blev slavhandlare. 1693 hade han blivit känd som en av de mest kallhamrade slavhandlarna i hela Afrika.

Nästa gång Every ”dyker upp” har han avancerat och blivit navigationsofficer på Bristol på skeppet Charles II.  1694 hade fartyget hyrts av den spanska regeringen som hade för avsikt att stoppa franska smugglare mellan spanska kolonier i karibiska havet. Men männen i besättningen hade börjar ”kollat snett” på sin kapten eftersom det hade gått 9 månader sedan man lättat ankar, - utan att ha fått den lön som utlovats. Undra på att de var gramse på kaptenen.  Besättningen på Charles II stannade till i La Coruna (norra Spanien) för att lasta på proviant och besättning.

Men nu var det fullt myteri ombord på ”read Hands” skepp och Every valdes till kapten
och skeppet döptes om till Fancy ”den nyckfulla” men det var inte bara fartyget som fick ett smeknamn utan Every fick det också, det berättas att på grund av sin resliga längd kallades han ”long Every”. Vad gjorde piraterna nu då? Jo de slog till mot ett fartyg utanför Kap Verdiöarna, men det gav inget riktligt byte. Därefter anföll de ett skepp utanför Johannaön i omorobukten. Detta skepp visade sig vara till bredden fyllt av dyrbarheter från arabländerna, och nu gick en av de andra piraterna in i Everys besättning.

Innan Every avseglade ifrån Johannaön skrev han ett brev som sen skickades med en ostindiefarare till myndigheterna i London. Så här hade han skrivit ”Till alla Engelska kaptener jag har seglat hit med Fancy ”före detta Örlogsmannen Charles från den spanska expeditionen” jag har ett skepp med 46 kanoner och 150 män ombord som är på väg att
söka sin lycka. Jag har varken skapat Engelsman eller holländare och jag har hittills inte skadat någon, det har jag heller inte för avsikt att göra, inte så länge jag är fartygets kapten.

Skulle ni eller någon annan få detta meddelande och vill ta reda på vilka vi är, rulla i så fall ihop en flagga till en boll och hissa den i mesantoppen med mesanseglet beslaget. Jag skall då svara på samma sätt och aldrig ofreda er, men mina män är hungriga, sturska och handlingskraftiga och om mina män går mot min vilja kan jag inte göra något åt detta ännu så länge var engelsmans vän Henry Every”.

Nu begav sig ”Long Ben” i slag med några andra piratkaptener sig till röda havets mynning, där låg de och lurpassade på vilka fartyg som kom in och ut. medan de som mest låg där och lurpassade på skepp från Mocka, Arabien fick de sällskap med två andra fartyg som båda
två tillhörde piratkaptenen Thomas Tew. Det bestämdes att Every under ett kortare  tid -
skulle föra befäl över alla skeppen. Emellertid var det endast två av skeppen från Mocka som slank igenom, därför att Tews fartyg stack efter det minsta av dem, kallat Fateh Mohamed, innan Tev hann upp jämsides med de andra skeppen blev han och hans styrman träffad av en ”baddare till kanonkula” och dog på fläcken.

Everys eget fartyg Fancy labeslag på ett arabist fartyg Fateh, Mohammed och besegrade det andra fartyget som hette Gang i Sawai. Detta fartyg var bestyckat med 62 kanoner och 400 man ombord, och ändå vann piraterna siststriden som utkämpades på Gang Sawais däck. Skeppet Fateh inbringade en liten rar förmögenhet av 40 000 pund, men gang I Sawai hade en ännu större last i sina lastrum, men den här gången var bytet av ”kött och ben”. För där nere fans flera högt uppsatta arabiska ämbetsmän och deras familjer. Bland dessa ämbetsmän fanns även systern till storrmogulen, den högste regenten i främre Indien.  

Hon och de andra kvinnorna blev våldtagna varför de tog sina egna liv som ett resultat av detta, men det var inte bara kvinnorna som blev illa behandlade av piraterna utan det blev
dem allihop. Bytet från de båda Mockaskeppen var det största bytet i pirathistorien. Sammanlagt över 500 000 pund + rubiner, diamanter och andra ädla stenar. Givmild som Every var gav han var och en av sina män 1000 pund. Man kastade ankar och seglade mot Malagaskar för att göra upp sina räkenskaper. Då alla hade fått vad de skulle ha seglade alla piratskeppen åt varsitt håll.

När man skulle bestämma varthän Fansy skulle segla härnäst fick ”Long ben” ett myteri på halsen några av ”bråkstakarna” sattes därför i land på Malagaskar och i april anno 1690 seglade Every i väg med en besättning på 100 man. Efter kapningen av de arabiska skeppen fick Every titeln ”ärkepiraten” över hela Europa. Ingen tidigare sjörövare hade lyckats med någon liknande bedrift. Medan piraterna som var kvar ombord på Fansy s som bäst sålde delar av sitt byte till karibiska öar drabbades andra Européer av stormogulens hämnd.

Överallt i Asien råkade engelsmännen illa ut. Varför nästan all handel helt försvann och hela Arabien skrek efter hämnd på Every. Nu hade både engelska staten och nordindiskaett ont öga till den man som gick under namnet ärkepiraaten. kompaniet satte ett pris på sammanlagt 1000 pund på Everys huvud.  Varför han fick det ”hett” om öronen. När piraterna hade lastat det sista av bytet från de arabiska skeppen var alla piraterna rika som troll. Men vem tror ni fick mest gul d och silver? Every så klart. Nu var de alla jagade på alla sju haven, varför  besättningen på Fansy splittrades. 

Vad hände då med Everys mannar?

Ja de flesta av dem slog sig ned på engelska kolonier i Karibien, några vars öde beseglades straffades och hängdes.

Hur gick det för Long ben då, klarade han sig?

Det gjorde han. han seglade under ett annat namn nu som var Brideman och seglade mot Irland och gick upp i rök. Nu är det delade meningar mellan historikerna om vad som hände Every, vissa av dessa menar att han bosatte sig på Malagaskar och dog medan andra tror att skuruppelfria sjömän lurade av honom hans förmögenhet och att han dog utfattig, Every var modell till många piratromaner under 1700-talet exempelvis i London, England gick även en mycket populär pjäs av stapeln om hans liv, men kritikerna de hånade pjäsen och menade att  det gjort en höna av en fjäder när de gjort skurken Every till hjälte. Men publiken tyckte annorlunda och strömmade till in i teatersalongen ungefär som dagens storfilmer lockar en storpublik när en ny actionfilm har premiär.

 ___________________________________________________________________________

Nu är vi framme vid en riktig kändis, kapten Kidd. och nog finns det gott om rykten om denne man, men kanske är de just rykten och inget mer det visar tycker jag bara vilken makt författare av populära litterära verk och ballader hade vid den här tiden. 

William Kidd (1645-1701), var en framgångsrik skeppsredare i New York under
1690-talets första år. William hade fått ett kaparbrev och hade blivit rik på att röva byte
från sina fiender till de nordamerikanska kolonierna, i huvudsak fransman. Detta hade
gjort honom stormrik och han ägde stora delar av det som idag är Manhattan, visste du
 att I om han hade levt idag skulle det ha gjort honom till mångmiljardär?  Flera mäktiga
män hade förlorat sina skepp i Karibien, vem hade plundrat dem tror ni? Nu ville de få tag i en erfaren kapten spåra upp Every och ställa honom inför rätta för hans brott mot kronan.

Fakta om William Kidd

Den engelska staten frågade honom om han inte ville fånga pirater först tänkte han tacka nej, men ångrade sig. Han var en framgångsrik affärsman med fru och barn, men han menade att i samma stund han tog på sig uppdraget tog han en stor risk och menade att om de fick Long ben Every ville han ha en stor del av hans byte.  Kapten Kidd fick till sig en hel lista med efterlysta män som han skulle fånga in, samt en kunglig fullmakt som sa att han skulle anfalla alla skepp som eventuellt kunde ”innehålla pirater”. Han fick också ett örlogsfartyg (Adventure Galley) som var bestyckat med 34 kanoner.

Kapten Kidd har otur

Då han i februari 1696 hade hämtat Adventure Galley i Deprford och genast tänkte kasta ankar och segla iväg med sitt skepp vägrade han att hälsa en örlogsslup, (något alls måste göra), vilket skulle visa sig aningen korkat, men Kidd menade att det var dumheter nu när han hade kunglig fullmakt och allt, men tji fick han. I hamnen till staden Nore kom det en hoper tvångsvärvare ombord och en av hans bästa mannar fick anställning vid flottan. Det är något ovisst, men kanske kan det höra samman med att Kidds ovilja att hälsa på den engelska örlogsskeppet

När de hunnit till Kap Horn lyckades han att få ombord ytterligare några tvångsvärvar.
och på bara en vecka dog en tredjedel av hans besättning av både kolera och sjöbjugg
varför vi kan förmoda att en något nedslagen kapten Kidd var tvungen att värva 50 nya besättningsmän, på ön Johannaön utanför Madagaskar, dessa män var ökända brottslingar
och nu bestod hans besättning nästan enbart av pirater så hans plan att fånga in andra pirater hade skjutits i sank.

1697 lyckades man bara kapa åt sig ett fartyg, en fransk fiskebåt som naturligtvis hade fisk i lasten, men Kidds män var inte glada över kapet En av kanonjärerna som gapade mest av dem var en herre som hette William Moore, men Kidd började tröttna på hans gapande och en dag slog han honom med en hink i skallen. Moore blev svårt skadad och avled nästa dag av sina skador i huvudet. Året som följde anföll man ett indiskt handelsfartyg som hette Quedar Merchhant, de hade tur att få ett rikt byte, som bestod av dyra kryddor, och andra varor som ingick i hennes last. Nu hade Kidd två fartyg.

Kapten Kidd menade att skeppet var lovligt byte eftersom hon seglade under franskt pass, men å andra sidan gjorde många fartyg det som kom från olika länder så även England.
I New York undrade man vad i all världen Kidd höll på med för han skulle ju jaga pirater,
inte sälla sig till dem. Den indiske stormogulen blev topp tunnor rasande, och hör och häpna nu hotade till och med att stoppa all handel med England. I London utfärdares en häktningsorder på Kidd så det kunde bli slut på eländet någon gång.

Kapten Kidd som var helt ovetande om att man utfärdat en häktningsorder på honom och seglade lugnt vidare med sina skepp Edventure Gally och Quedar Merchant och satte kurs mot Madagaskar, men skeppet (Edventure) var i mycket dåligt skick, dåligt underhållet och till råga på allt läckte det in vatten. Vid S:t Marys ö mötte Kapten Kidd en av sina gamla fiender och motståndare från tiden som piratkapten, Robert Culliford. Låt oss stanna upp ett ögonblick här för nu kunde Kidd antingen utnyttja de kontakter han hade eller också kunde han låta bli, jag för min del gissar på det senare, åter till berättelsen.

Culliford och hans män var färre i antal och flydde in i djungeln. Återigen drabbades Kapten Kidd av sin efterhängsna otur som det tycktes förföljde honom vart han än gick. Nästan alla hans män vände honom ryggen och gick över till fiendens sida och de hotade honom att om han inte lät dem gå skulle han få en kula i huvudet. Nu plundrade Cullifords besättning Kidds båda skepp på allt av värde vartefter de seglade sin väg.

Kidd brände Edventure, men tog till vara på järnet i dess lastrum för att förbättra skrovet på det indiska skeppet. Jag börjar tycka synd om piraten som ständigt förföljs av otur för nu hade han till råga på allt vädrets makter emot sig, hemska ja rent ohyggliga stormar piskade - Madagaskar och han fick sitta där och vänta i 15 månader innan också han kunde ge sig av.

Kapten Kidd hade listigt nog gömt undan tillräckligt för sig själv och affärsmännen i New York så att de alla skulle få en hyfsad del vardera. Han visste som sagt var inte vad som
vad som planerades i England och i Nordamerika, Kidd var lyckligt ovetande om detta, men han var föremål för den största skandalen på bra länge. Till och med de mätiga männen i
New York började ligga pyrt till, och många av dem pekade finger mot guvenören i New York, Belloment och menade att det var han som bar skulden till skandalen.
Man menade att han om någon borde veta bättre än att handla på detta dåraktiga
sätt som han gjort.

Därför föll det på guvernörens lott att stoppa kidds framfört, men nu var ju Kidd förvarnad och han visste att han låg illa ute och han försökte i april 1669 att få fristad på ö S:t Thomas, men där ville ingen veta av honom . Nu blev alla pirater söder om goda hoppsudden erbjudna, att få benådning om de tog anställning hos den Engelska flottan, alla utom William Kidd vill säga.  plundringen av hans fartyg hade skadat hans kontakter mellan Europa och Indien allt för mycket.

Kidd ankrar Quedar Merchhant utanför Hispaniolas östkust och köpte därefter en slup som kallades Antonio och en del av bytet lastade han i slupens lastrum medan han lämnade 20 besättningsmän kvar att vakta resten av bytet på Hispaniola (det indiska skeppet) när Kidd seglat till Nordamerika lämnade han några guldkistor hos John Gardner, som var en gammal vän till honom på Long Island. Sedan seglade han mot Boston för att mötta Bellemont.

Under tiden sålde Kidds män på Hispaniola rasten av bytet från Quedar Merchant till förbipasserande fartyg de gjorde allesammans en god affär och tjänade omkring 300-400
pund per man. Bellomont och hans män var inte nådiga mot Kidd när han äntligen hade fått honom ”i sitt våld” allt på skeppen beslagtogs och det dröjde inte länge innan man även fått tag i guldkistorna hos John gardinger.

Som väntat kastades William Kidd i finkan, där han fick sitta ett halvår och därefter utlämnades han till England 1700, där det höll rättegång för Kidd och hans män. Han erkände visserligen att han hade anfallit andra män, men urskuldade sig med att det var hans män som tvingat honom att göra det, och kidds besättning skyllde i sin tur allt på kidd. Varför domstolen valde att sätta sin tillit till dem istället.

Tidens tidningar hade redan målat upp honom som en sådan ärkeskurk att han var dömd på förhand – redan innan förhandlingarna var klara alltså. De franska pass som förre detta kapten Kidd hade fått av alla fartyg han plundrat hade beslagtagits i Boston, hm parantes. Dessa pass kunde ha hjälp honom något, men som de var nu ”stod han med brallorna nere. Men han dömdes inte enbart för mordet på William Moore och skeppsöverfallen utan även för de brått som andra pirater hade begått.

Man beklagade sig över att man inte lyckats få fatt i Long ben Every, men det lyckades man å andra sidan inte heller med. man tröstade sig med att man hade tagit kidd och kunde skylla allt elände på honom.

William Kidds öde är härmed beseglat

Den 32 maj anno 1701 hämtades han av en helt svart vagn och fördes från Newgatefängelset till avrättningsplatsen i happing. Kidds fångvaktare kände medlidande för honom och hade natten innan supit honom full så att han inte skulle oroa sig för morgondagen och han var ännu berusad och viste inte vad ödet hade i beredskap för honom. Till och med nu av alla tillfällen förföljde hans otur honom när man skulle hänga honom brast repet och han landade i en stor gyttjepöl döden gjorde ett nytt försök och ny knäcktes till sist nacken på Kidd.

Kidds kvarlevor blir asätarnas måltid

Liket sattes i en bur av järn och hängdes ut i Londons hamn för att injaga skräck i andra pirater som för att säga ”tag er i akt, passa er så det inte slutar för er som för den här gynnaren”.. här fick det hänga flera år tills asätare och alla andra fåglar hackat i sig
resterna av Kidd tills bara benen återstod (läsaren kan nog tänka sig vilken stank från kadavret som kom i den vi som ömsom blåste inåt land och ömsom till havs).  

Kidd blir legend – skeppsredaren som skulle jaga och fånga pirater, men blev en själv

För det första är det inte helt lätt för oss att tänka oss in io vilket monster William Kidd målades upp som av sin samtid och det trycktes flera skräcknoveller med William Kidd i huvudrollen i London som sålde bra i dessa berättelser begick han det ena brottet som var mer fasansfullare än det andra. Eftersom han var so till en präst sades det att han hade sålt sin själ till Lucifer och grävt ned sin bibel, en skröna eller kanske rent av sant? I vilket fall som helst påstod många av kidds besättning att han hade grävt ned skallar överallt.

Vålnaden William Kidd

Bland annat på Gardiners Island, nära New York har man ännu inte funnit några ”piratskatter” även om de fortfarande finns dem som ännu inte har gett upp hoppet att hitta en skatt av Kidd och letar således fortfarande. I England finns det en folktro att det far omkring ett spökskepp med William själv vid rodret och det finns en folksägen från takten omkring New York som säger om en bondgård, som en stormig natt ffår besök av en sjöman med kläder som aldrig torkar. Detta är ingen annan än William Kidds Vålnad, hans vålnad säger att han blivit oskyldigt dömd och att han fortfarande letar efter vägen till Wall Street i new York. När sjömannen sen går sin väg betalar han gästfriheten med mynt från främmande land

Kidd på vita duken

Kvinnliga pirater

Har det funnits kvinnliga pirater? Hm, jag trodde inte heller det var sant – tills alldeles nyligen då jag hörde talas om trå stycken varav den ena heller Anne Bonny och den andra Mary Read. Som bekant var ju de flesta sjörövare män, men det fanns faktiskt några undantag, den historia som vi nu får höra hände för länge sedan och har blivit såväl berömd som mytomspunnen, då börjar vi.

Enligt piratreglerna var det strängt förbjudet att ta med kvinor ombord efter som det sa föra otur med sig , emellertid var det just vad piratkaptenen Callico Jack gjorde som verkade strunta i allt vad dessa regler förestavade  han hade inte mindre än två kvinnor i sin besättning. Som det skulle visa sig var dessa två de värsta slagskämparna ombord,

Anne Bonny föddes någon gång under senare delen av1600-talet, men exakt när är det ingen som vet bara att hon var en oäkta dotter till advokaten William Cormac och hans tjänsteflicka, hm hushållerska var hon visst.

De bosatte sig i Charleston South Carolina Anne hade redan tidigt ett vilt humör och råkade städigt i slagsmål det berättas faktiskt att hon en gång blev så arg på en piga så hon stack ned henne med en kökskniv. Då hennes mor dog tog Anne över arbetet som hushållerska åt sin far. William Comac erkände aldrig Anne som sin dotter, men hon behövde å andra sidan heller aldrig sakna någonting.

Mr Comarc var en förmögen herre. När Anne var i tonåren blev hon fullkomligt omsvärmad av friare som hon dock inte valde att gifta sig med – inte en enda av dem, istället rymde hon med en sjöman som hette James Bonney när Cormac fick höra talas om rymningen gjorde han Anne arvlös. Paret syntes efter en tid i New Providence, (piraternas tillhåll på Bahamas).    

De hade ”slagit mynt tillsammans” gift sig alltså, men giftermålet höll inte särskilt länge snart fick hon ögonen på piratkaptenen Callico Jack. Anne och Jack hade efter ett myteri tagit över det berömda piratskeppet The Dragon och tillsammans med Anne vid sin sida gav han sig av för att plundra handelsskeppen i Karibien. Jacks pirater blev snabbt en fruktad grupp skurkar.  Anne klädde sig nu i manskläder, men var inte det lite onödigt eftersom det ändå aldrig rådde någon tvekan om hennes kön.

En passagerarna på ett av deras kapade skepp skrev så här i sin dagbok en av piraterna har försökt klä sig som en man även om jag fö min del tycker att hennes kvinnliga former var väldigt tydliga. Sålunda var hon en väldigt kurvig och attraktiv dam. De som inte tålde att ha en kvinna ombord fick mönstra av. De som försökt tafsa fick handen avhuggen, oftast av Anne själv. (huga, huga).  Hon far dessutom en av de skickligaste fäktarna i Cellico Jacks besättning och hennes favoritvapen var den korta huggaren. Denna kvinna, denna skickliga fäkterska utmanade stadigt män på duell, och vann det gjorde hon alltid.

Det berrättas att en gång drog en annan pirat sin huggare mot Callico Jack när de spelade tärning, men Anne gick emellan och stack ned motståndaren för hon ville inte att någon skulle ”karva i hennes karl”. En av deras största kap var ett indiskt fartyg och Jack och Anne tvingade de bästa av männen ombord att ta värvning hos piraterna.

 Bland dem fanns det bland annat en karl som hette Mack Read och honom blev Anne förtjust i och försökte förföra honom när inte jack var i närheten. Men man kan man tänka sig hennes besvikelse att det visade sig att karlen var en kvinna som henne Mary Read och var ungefär i hennes egen ålder.

De båda unga damerna blev genast bästa vänner och Mary berättade för Anne att hon föddes 1690 av en förmögen kvinna i London, men eftersom mannen inte var kvinnans make som var bortrest blev Mary bortskickad hon märkte att det var lätt för henne at skaffa jobb och lotsades vara en grabb och så fortsatte hon att leva.

Mary read berättar sin historia för Anne

Förklädd hade hon först utkämpat den ena striden efter den andra som soldat, därefter hade hon arbetat som sjöman på ett handelsfartyg. Detta skepp blev emellertid kapat av en pirat och nästan omedelbart därpå anslöt sig mary i den besättningen fram till och med 1717 levde hon på sjöröveriet men efter ett tag slog hon sig ned i Väst Indien, köpte ett värdshus och gifte sig.

Men kort därpå och här kanske vi bara pratar om några få år blev hon änka, sålde sitt värdshus och gick till sjöss igen.

Det var då hon stötte ihoåp med Callico Jack ochj Anne Boney, Mary Read blev snabbt en respekterad medlem i The Dragons besättning hon var en strålande prickskytt och en nästan lika skicklig fäkterska som Anne Bonney. Nu hornade orosmolnen upp sig på horisonten skulle man kunna säga, för nu hade Callico jacks framfart blivit ett problem för handelsflottan.  

Guvinören på Jamaica fick i uppdrag att sätta stopp för piraternas härjningar. Han tog kontakt med en före detta sjörövare, Jonathan Berenett som numer levde på att jaga andra sjörövare. Han hann upp The Dragon, i oktober 1720, när skeppet låg för ankar Jamaicas norra kust.  Striden blev kort och får vi tro Bennett var det bara två av piraterna – kvinnliga sådana som egentligen var på stridshumör Berenett stred dem som ”vildkatter”. Anne och Mary hade använt sig av huggare, pistol och yxa och väl hunnit jaga Bennets mannar längs hela Dragons däck innan de blivit övermannade.

Slutspurten

När hon fick tillfälle hade hon slitit åt sig en pistol, men inte för att skjuta någon utanför att skjuta ned i skeppets hytter, där Callico Jack och hans mannat hade sprungit och gömt sig. Hon kallade kräk och svin och skrek åt dem att komma upp och slåss som män. Nu ställdes Callico Jack och hans besättning inför rätta och dömdes till hängning.

Eftersom att båda kvinnorna var med barn ändrades deras dödsstraff till livslångt fängelsestraff. Det berättas att då Callico jack skulle hängas bad Anne att få prata en sista gång med honom, men det blev inte något särdeles kärvänlig sista hälsning, för hon gav honom en föraktfull blick, spottade på honom och sa ”om du hade slåss som en man hade inte du behövt dö som en hund” det är det sista man hörde av Anne Bonney vart hon tog vägen vet ingen, men säkert är att hon inte hamnade i något fängelse, stackars Mary däremot han få feber och avled innan hon hunnit föda sitt barn  

Tillbaks till Magnus H