Startsida Snabelposten Blogg Arbetsplatsen Produkter Länkar  
 

KÅSERI

Plåtis återvänder

Text: Magnus Hedman

För ett tag sedan skrev jag om ”en gående soptunna som hette Plåtis som hade träffat en tjejtunna vid namn Karin och bildat familj med henne, men vad hade hänt med Olle? 

Precis som vanligt var han ute i skogen och lekte när han fick höra några märkliga ljud, spände sina öron för att kunna höra bättre, ryckte på axlarna, men plötsligt prasslade det till i buskarna och rätt som det var stod Plåtis framför Olle och sa ”hej”.

Men hur, när, hur stammade Olle förvirrat. ”Det hade du inte väntat dig va”? skrattade plåtis åt Olles förvånade och smått komiska min och fortsatte ”jag har ofta tänkt att jag skulle återvända till den här parken och se om den såg ut som när jag lämnade den”, det sista sa han med en bedrövad suck.  Olle som suttit tyst en stund sa ” sanningen att säga så är jag bekymrad över en del människors beteende då de inte ens verkar förstå att de skall slänga skräpet i en papperskorg”.

Plåtis hade under tiden Olle pratat blivit alldeles röd av ilska och sa ”jag har pratat med mina vänner här i parken och vi kräver att människorna inte får vistas i parken om de fortsätter att bete sig värre än svinen och göra livet surt för oss soptunnor” sa Plåtis som nu var så arg att han kokade.

Olle satt med pannan i djupa veck och sa sedan med en bekymrad min ”det blir nog lättare sagt än gjort det eftersom de som kommer in hit verkar tro att de får göra som de vill”. Ånähä, det är just det de inte gör” morrade Plåtis som var så arg så han hoppade” och måste samla sig innan han fortsatte, ”vi sätter upp blankat lite överallt i parken, vid bänkar och på träd så att folk förstår att man verkligen måste vara lugn och behandla dess invånare på ett bra sätt”

Nu må ni tro att det blev andra bullar därför att dagen därpå hördes såväl raspade av sågar och ekade av hammarslag, vad var nu i görningen? Det var Olle och Plåtis som höll på att tillverka olika plakat som skulle sitta lite överallt i skogen och det gick till så att Plåtis tillverkade plakaten och Olle skrapade av barken hjälp av sin fällkniv. ”Jag sticker och hämtar färg” sa Olle och var borta i ett nafs och kom tillbaka efter 10 minuter med två penslar och en färgburk som innehöll svart färg.   

”Men vad skall vi skriva för meddelande den här gången” sa Plåtis ivrigt? ”Tja,, sa Olle dröjande och sa sedan ”det meddelande vi skrev förra gången bet ju bra eftersom det blev ordning här i parken sedan så det återanvänder vi”, så här skrev Olle:

”I denna park plockar vi upp efter oss, ser till att det är snyggt och städat eftersom vi alla vill leva i en ren miljö, där luften är ren och fräsch och inte unken och om någon ser att det slängs papper på marken på marken så skall de bli upplysta om att det inte går för sig”. Bravo, Bravo applåderade Plåtis som blivit gyllene av upphetsning, skylten sätter vi upp här och sa Plåtis och pekade med fingret på en plats bredvid en bänk. Olle tog fram en hammare och slog ned skylten.  

 ”Tror du att det sjunker in”? sa Olle med rynkad panna” ”Helt säkert” sa Plåtis i självklar ton, som om det inte var något mer att orda om saken”.

Om ni min käre läsare tror att det meddelandet ”tog skruv” tror ni alldeles rätt eftersom det från den dagen det ingen som slängde skräp omkring sig och om det godis, så var besökarna klyftiga nog att medföra papperspåsar, där de först slängde godispappret, och gick därefter fram till närmaste papperskorg och slängde påsen.  En dag när en mamma med sin pojke satt på en parkbänk för att de ville njuta av solen som silade igenom lövverket och njuta av fågelsången la pojken in en karamell i munnen och just som han hade slängt godispappret i en papperskorg sa papperskorgen ”Tack så mycket”.

Pojken vitnade och skrek förfärat åt sin mamma ” Mamma, mamma, den där papperskorgen tackade när jag slängde pappret” sa ungen. ”prata inte smörja” förmanade hans mor strängt.

När Olle kom hem efter skolan slängde han skolväskan innanför dörren, låste och rusade till den park när Plåtis bodde, fram till Plåtis som sov djupt efter den ansträngande gårdagen och sa ” vakna, vakna, din sömntuta”. ”va, Brinner det”? undrade Plåtis” yrvaket. ”Visst inte” svarade Olle, men jag har med mig en vän som heter Bertil och med mig som aldrig har sett en gående soptunna”.

Välkommen till min park, hur står det till” hälsade Plåtis och lyfte artigt på locket. Olles vän som hette Bertil bleknade och tog några steg tillbaka ”du du, kan prata” stammade han” ”jajamensan” svarade Plåtis i en ton som om alla soptunnor kunde tala. När Bertil hämtat sig sa han ”så vad äter du”? Plåtis tänkte en stund innan han med ett litet leende sa ”allt ni människor strör omkring er”. ”Äter du verkligen skräp” undrade Bertil förvånat.

”Jojomen” sa plåtis och fortsatte ” Det är prima mat eftersom sedan det slinkigt ned i min mage och smälts omvandlas det till energi och jag får nya krafter”. ””Jag ser att du inte tror mig” småskrattade Plåtis” och sa till olle ”kasta ned ett äppelskrutt”, varpå Olle lydigt ned ett äppelskrutt, ”smaskens” förklarade Plåtis och slickade sig belåtet om munnen och klappade sin tunnmage.

Efter en stund kom det till Bertils stora förvåning fram ytterligare en soptunna till honom och sa ”mitt namn är Konrad” sa Konrad och lyfte artigt på locket när han hälsade och fortsatte medan ni människor snusar gott i era sängar arbetar vi soptunnor hela natten för att säda upp efter er, belysta av enbart månen och stjärnorna, ni borde skämmas”.

Bertil som suttit tyst medan Konrad hade hållit en mindre föreläsning om människor som ”betedde sig värre än svinen i en svinstia” och sa ”ja det är för bedrövligt hur en del människor kan skräpa ned och ställa till” ”och inte städar de upp efter sig heller” morrade Plåtis. Efter ytterligare en stund sa Bertil ” jag har en strålande idé, ja en kollosalt bra lösning helt enkelt, min tanke är följande att imorgon går jag till skolan och föreslår att vi kan komma hit och städa på vår temadag”. ”Ett utmärkt förslag” sa Plåtis och Konrad med en mun.

Nästa dag var hela parken full av barn som var ivriga att få sätta igång med städningen, men innan dess ville deras fröken säga några ord ”hör upp” sa fröken, ”när ni är klara vill jag inte se ett enda godispapper på fel ställe eller en tombutelj, här finns säckar och grepar till var och en, men för att ingen skall bli utan arbete har jag delat upp klassen i två grupper. Den första av dessa heter ”plocka upp skräp gruppen” och den andra ”kratta och gör fint gruppen”, förklarade fröken, sätt fart. De som var indelade i första gruppen plockade godispapper, fimpar och annat skräp som de släppte ned i en sopsäck och när den var full to de fram en ny och började plocka tomglas.

Några grabbar kom fram till fröken och greppade varsin kratta och började kratta parkens många grusgångar medan några behandskade tjejer försedda med spadar, grepar hinkar och sekatörer la sig invid häckarna och började beskära buskar och träd. När de var klara med den uppgiften kom de åter igen fram till sin fröken och hämtade en ny hink som innehöll lite såpa i och försåg sig med varsin tvättsvamp och började ta bort klotter på bänkarna”.

Efter att deras fröken hade inspekterat båda gruppernas arbete i parken sa hon belåtet ”men så fint det är och vilken förändring, det här gjorde ni verkligen bra”. ”ja verkligen mycket tjusigt” sa Plåtis. ”vem sa det”? sa fröken ”det var jag som sa det” sa Plåtis och lyfte på locket, hur står det till”? ”du,du kan pprata” stammade fröken ”självklart kan jag det” sa Plåtis och fortsatte sedan ”vi soptunnor har alltid kunnat prata, men vi har inte för vana att prata med människor”. ”jasså, jaha, utmärkt” sa fröken ´förbryllat och damp ned på en bänk.

När alla skolbarnen var klara med sina arbetsuppgifter berömde  Plåtis och de andra soptunnorna deras fina arbete och förmanade dem att aldrig mer ”bete sig värre än svin” vilket barnen lovade och då sa fröken ”vi är mycket ledsna av att se hur en del människor beter sig, men hur de beter sig får ju stå för dem, även om ja helst såg att alla följde vårt exempel, men vi lovar att aldrig mera skräpa ned, eller hur”? sa fröken och blickade ut över klassen ”jaa sa alla barn i kör”.

”Underbart” sa alla soptunnorna i kör” och sedan åt klassen sin matsäck i parken och när smörgåsarna väl var uppätna så gav ungarna skräpet till soptunnorna och en av pojkarna bet av ett stort stycke av sin smurgås, tuggade och svalde innan han sa ” jag fattar inte varför det finns de som med sitt beteende vare sig behandlar djur eller natur på ett bra sätt, jag menar vi kommer ju alla ifrån naturen, det har vi lärt oss i skolan” sa han Konrad kom fram till Klas och sa ”jag hade hört att ni människor vet vad hyfs och fason vill säga och hur man skall bete sig då man kommer på allmänna platser hörde till allmänbildningen, men  kan hända är det något som jag missat” sa Konrad.

”Nej du har förstått helt rätt” sa fröken som var tvungen att svälja ned en bit av sin bulle och dricka lite kaffe innan hon svarade ”folk måste inse att den äldre generationen (föräldrarna) skall vara ett gott föredöme, både för sina och för andra barn i sin omedelbara närhet, de skall lära de i nästkommande generation vad som går för sig och vad som inte gör det, vad som är lära barnen skilja på vad som är fel och vad som är rätt”.

Olle såg intresserat upp från sin plats och frågade men hur skall vi som går i skolan förmå allmänheten att veta hut, eh jag menar förstå att de gör orätt och behandlar både naturen och djuren illa”? Det dröjde en lång stund innan fröken sa ” egentligen skulle man ju vilja tränga in i folks huvuden och tala med deras undermedvetna och det är som ni alla vet omöjligt, men vad som vi däremot skulle kunna göra är att prata med tidningschefer, tillverka och skriva plankat och trycka upp affischer som beskriver med bilder vad vi människor kan och borde göra” avslutade fröken.

”Lysande förslag” sa Plåts och tillade med ett skratt, men det kommer nog att ta någon tid innan alla inser detta är jag rädd” och alla brast ut i gapskratt.

 

Slut och kom ihåg att städa efter dig och håll rent.

   

Tillbaks till Magnus H

 


© Snabel-Posten - Arbete&Bostad - Uppsala kommun - Catharina Borg Pettersson - 018-727 16 55