Rallare och rälsläggande

Text: Magnus Hedman
 

Rallare. Arbete på dubbelspåret mellan Stockholm och Uppsala vid Alsike
Nordiska museet

Vi gör en resa bakåt i tiden

För över 100 år sedan började rallarna lägga det spår som ledde folk mot framtiden, då det lades tusentals kilometer räls enbart med handkraft. I och med rallarnas arbete fick de som bodde på mer avlägsna orter kommunikation och kontakt med såväl byar som städer vilket
i sin tur ledde till att dessa orter kunde växa och skaffa sig en ny ekonomisk situation. Deras arbete var både hårt och riskfyllt, rallarna bodde i tillfälliga baracker. På den här tiden var det fortfarande ovanligt att man hade heltidstjänster, tvärtom hände det ofta att gårdsarbetare sökte sig till järnvägen för att få bättre betalt.

Rallarna sågs av många med oblida ögon när de drog från bygd till bygd, men de var populära bland kvinnorna, drack ohämmat, vilket ibland ledde till slagsmål och uttrycket rallarslagsmål myntades just där och då. Så här efteråt tycks deras arbete makalöst och det går nästan inte att föreställa sig hur det var att på det sena 1800 och det tidiga 1900-talet lägga mer än 17 000 kilometer räls för hand. Det är ovisst var uttrycket ”rallare” kommer ifrån, kanske kommer det sig av rallväg, som då är en försvenskning av det engelska Railway. Men det skulle också kunna tänkas komma ifrån ordet ralla alltså skottkärra.

På grund av tidigare nämnda slagsmål och kvinnoaffärer så sågs ordet rallare förr som ett skällsord. Men idag är rallare en hederstitel, och många anläggningsarbetare har sett sig själva som deras efterträdare och tagit sig titlar som vatten eller kärnkraftsmästare. Den gemen-samma nämnaren är att arbetsplatserna då som nu ligger långt hemifrån.

Den facklige lokalhistorikern vid namn Torvald Karlbom har skrivit ”rallarna var i och för sig många gånger våldsamma av sig, men var för det mesta veka av sig och före detta torparsöner och bondsöner, som rekryterades ifrån landsbygden i Småland och Blekinge”.  Det var normaliserade ynglingar som ”beväpnade sig” med spett, borr, korp och spade, storväst och mollskinnsbyxor, goda kroppskrafter samt en nästintill ohämmad äventyrslust. De sökte sig var helst en järnväg byggdes eller ett anlägg planerades.

En rallares berättelse

En av de allra skickligaste skildringarna som har gjorts har gjorts av Samuel Magnusson Svanbeck, vilken har skrivit om rallarens arbeten som finns att läsa i boken ”En rallares levnadsminnen”. Herr Svanbeck minns hur han som 16-åring i april 1872  kom ut på sitt första järnvägsbygge, strax söder om Växjö. ”Vi jobbade från 5 om morgonen till 8 om kvällen med långa raster 8-9,12-13:30,16:30-17. men kvart i 5 var vi tvungna att ställa upp oss till samling, då räknade schakt-mästarna in oss rallare och läste en bön, sedan sjöng vi en psalm” minns Samuel .

Vidare minns Samuel hur den som kom för sent till sitt arbete som straff kunde få börja arbeta först 8 om morgonen, och förlorade därmed en fjärdedel av sin dagsinkomst. ”Jag minns hur basarna hissade en flagga som vi allmänt kallade katten, flaggan markerade arbetets början och arbetets slut. Eftersom unge Svanbeck hade lång väg att gå fick han stiga upp före klockan 4 på morgonen och kom inte hem igen förrän klockan 9 på kvällen. ”När vi var trötta och utschasade efter arbetets slut och inte tyade mera vandrade vi hem i en sluten trupp, då brukade vi sjunga ända fram till stadsgränsen, både för att lätta upp stämningen och marschtakten”.      

För en rallare var järnvägsarbetet indelat i två skift om c:a 2 mil vardera. Vi hade i laget även två ingenjörer som var militärt skolade, disciplinen på arbetet var stenhård och det behövdes inte mycket för att man skulle bli avskedad.

Vid slarv var en rallare tvungen att gå

Vid anställningen fick man ett så kallat anställningskort, stort som ett halvt spelbord, upptagande ens personuppgifter och detta kort skulle arbetaren vid risk för avsked ständigt bära på sig. Om så bara arbetaren begick någon liten företeelse, förslagsvis vågade att svara på en utskällning från hans överordnade begärde denne strax ens kort och noterades därpå. Arbetaren blev i det ögonblicket avskedad just för denna företeelses skull.  Det stod inte ”syndaren” mycket till buds annat än att knalla upp till kontoret, lyfta sin innestående löning, (vilken utbetalades efter krona per dag oavsett vad han tjänat därutöver) samt att utfå sitt betyg som självklart innehöll orsakerna till avskedet och ge sig av”  

Rallarens verktyg i sitt dagliga arbete

Spadarna var raka och tvära på sidan medan spettet bestod av rent järn och var fruktansvärt tunga. Det fanns två sorters skottkärror som kallades storkärran och lillkärran och antagligen berodde det på att de var olika stora, och det spelade in ska du tro eftersom det krävdes tre män för att köra storkärran. Det gick till på följande vis att en av de tre styrde kärran via en lång stång medan den andra sköt på ”denna transportkärra var ett veritabelt tortyrinstrument”, skriver herr Svanbeck och fortsätter ”Om hjulen råkade stöta till/mot en jordkocka eller dylikt resulterade det i att kärran tippade på ända varpå den som styrde kärran slungades med våldsam kraft upp i luften”.  

En militärisk disciplin

Den militäriska disciplinen luckrades alltjämt upp och under perioden 1880-1890-talet.
Enligt Carl Johan Söder vilken var talesman för rallarna under det tidiga 1900-talet utvecklade rallarna ”ett eget släkte”. Visst stämmer det att folk ut i bygderna var rädda för rallare. Så pass att de yrkade på att järnvägen inte skulle byggas. Rallarna strävade efter att det skulle vara solidaritet och sammanhållning inom kåren. Rallarna tog hand om utslagna och sårade kamrater långt före sjukförsäkringarnas och socialvårdens tid.

Fakta om rallaren

Rallarnas arbete var riskfyllt, mycket tungt och arbetsförhållandena var ofta mycket svåra. Det hörde inte till ovanligheterna att rallarna fick inhysas i bristfälliga baracker. Trots rallarnas klena boende så högg de ändå i och det gjorde de för lönen som visserligen inte var så stor, men i alla fall var en drivkraft för dem.

Järnvägens söner

Då den svenska järnvägen började byggas rådde det nöd och armod i vårt land. Rallarna bodde för sig själva och ville inte ha någon påhälsning utifrån. I stugorna, (vilka ofta var timrade för sekler sedan) levde människorna sitt liv från födseln till graven och under livets alla skeenden. Det var sällan någon större omväxling mer än den som årstiderna gav. Stora delar av befolkningen utvandrade till Amerika. Sönerna som stannat kvar måste raskt söka sig arbete.

Byggandet av järnvägen lockade alla som hade intresse av järnvägen och allt det innebar av spänning och hårt arbete. Många av de arbetande vågade till och med tro på en god inkomst. Vilka var då dessa människor? Först och främst var det statare och torpare från Småland och Blekinge som med äventyrslust i ådrorna flydde trångboddheten i hemmets lugna vrå för att istället fara ut i världen och tjäna sitt uppehälle.          

Det var män som hade fostrats under fattiga och torftiga omständig-heter och som knappt ens hade gått i skola, men som trots detta brann av längtan att göra rätt för sig. De pojkar som gav sig ut för att arbeta vid järnvägen var sannerligen inte räddhågsna av sig, vare sig för hårt arbete eller att använda knytnävarna. De blev fruktade men respekterade män som tillhörde ett slitsamt men stolt arbete. Ett arbete som hade sina egna hedersbegrepp om lagar. Männen menade att om de blev illa bemötta skulle rättvisa skipas, ibland med allt för hårda ingripanden.

Lyckligtvis hörde våldsamheter av sådant slag till ovanligheterna, det skedde oftast i kontakt med brännvinet som under 1800-talet blev så lätt att få tag i. Jag tycker inte heller att det är så konstigt att lokalbefolkningen vid den här tiden kände en viss bävan när rallarna kom till byn. 

Regler i rallarlaget

Arbetarna förväntades visa respekt mot arbetslaget, och tillät inte under några omständigheter att en lagmedlem vanhedrade sitt lag på antingen det ena eller det andra sättet. Rallaren Karlsta-Kalle läste upp lagen som sa ”Försök inte skämma ut laget, stjäl inte, var aldrig oförskämd mot kvinnor med barn. Sup dig aldrig full och slåss inte,
i vart fall inte förrän du blir tvungen till det, men slå då som bara fan”. Rallarens adelsmärke blev hederskänsla, rättvisa och renhårighet. Dessa förhållningsregler gällde inte bara i rallarlaget utan rallaren förväntade sig även att det också skulle uppmärksammas hos alla som han träffade.

Rallarens oförtjänt dåliga rykte

Rallarna drack över lag mycket brännvin, men speciellt när järnvägen höll på att byggas.

En anledning till att det gick åt en hel del brännvin var för att rallarna var tvungna att fylla på vätska och det enda de hade att tillgå var brännvin. På licens av arbetsbefälet upprättades s.k. ”futtar”. ”Futtarna” var en slags kombinerad utförsäljningsställe och krogservering, men som slutade i kaos för att det söps och det var inte försäljningens syfte. Men tro nu inte att rallaren var någon fyllerist, det var det minsta han var men om han var på det humöret kunde han ”supa till”. När han ”supit till” på lördagen var han ändå tvungen att stå i schakten som vanligt på måndagen, även om hans verktyg tycktes vara tyngre än vanligt.

 Människoboningar och svinhus

En av rallarna var en 25årig schaktmästare som hette Gustav Rosén, men han var även författare, liberal tingsman och politiker (riksdagsman i 20 år och försvarsminister i 2 år) .
Han kunde berätta följande ”bakgrunden till arbetsdelningen vid malmbanebygget på 1900-talet knakade i fogarna eftersom man låg efter med lönerna till de arbetande. Anledningen var att de anslagna pengarna inte räckte till och att detta till stora delar berodde på en omfattande korruption bland arbetsledarna. Denna svindel, denna orättvisa, detta svek finns utförligt beskrivet i en rapportbok och Rosén skriver i sin bok ”Basen för rallarna visar tydliga tecken på tyranni, despotism, och envåld”.

Rosén förklarar:

”I regnväder och i lervälling liknade rallarnas baracker mer svinhus än beboligt för människor. Man kan tänka sig vilken oordning som rådde i röran eftersom det regnade in överallt genom hål i taket och när då arbetarna ifråga kom in i baracken släpade denne med sig en lervälling som mätte en halvmeter hög. Inte heller klädde man av sig för natten utan sov i de kläder man bar på kroppen, den mat som rallarna hade att tillgå, (handelsmonopol rådde längs banan), var ofta undermålig och bestod ibland bara av en salt sill som hade fått en gulaktig nyans, vilken var torr och mager, vilkens endast priset på den var fullgott”.

Ledningen gav rallarna falska förhoppningar

Ledningen lockade arbetarna till järnvägen bara för att de skulle få ett överskott av arbetskraft och kunde på så sätt förmå rallarna att bjuda under varandra. I det tysta fick rallarna köpa på kredit, vilket inte var tillåtet annars. Ibland hände det att lönen inte räckte för att betala räkningen när arbetet var klart. Jag nämnde inledningsvis att rallarna bodde i tillfälliga baracker, men de bodde även i jordkulor och fall-färdiga brädkåkar samt timrade skjul.

Låter det inbjudande?  

Hör här bara: Av de många arbetssökarna som strömmade till hittade de inte ens en sovplats. Rosén berättar även att ”mellan 20-30 män fick klämmas samman i ett rum på en yta av endast 25 kvadratmeter, där man även lagade sin mat”.   

Strejker bland rallarna

Rosén gör en god iakttagelse då han skildrar strejken i Malmberget 1901,och han skrev: ”Det nyutnämnda fackets ordförande arresterades av polisen och hur han i handfängsel fördes till grusgropen för att där söka förmå de arbetande där att avbryta aktionen. Likväl fick flera de arbetande igenom sina krav och under de följande åren organiserade sig rallare runt om i Sverige det unga rallarfacket åstadkom förbättringar: arbetarna fick halm att sova på istället för som hittills mossa och granris och arbetstiden förkortades till 4-5 timmar i veckan. Ersättning vid sjukdom och andra arbetsskador var heta frågor vid seklets början”.

Men faktiskt så inträffade den mest kända strejken i Arboga 1853 (samma år som utbyggnaden av den statliga järnvägen inleddes). Denna strejk skulle följas upp av andra strejker, åtskilliga faktiskt under de närmaste första 50 åren. Det berättas hur konflikterna ofta blev så pass alvarliga att man var tvungen att tillkalla polis och militär för att undvika stenkastning och skottlossning. 1901 bildade rallarna sin första (bestående) förening.

Om man ansåg att lagarna blev alltför efterhängsna gjordes det också rent hus med dem. Det hände ibland att rallare både på norra stam-banan och riksgränsbanan ingrep för att få bort de med hjärta och själ så förhatliga lagarna.

Ett ärofyllt arbete

Rallaren satte en ära i att utföra sitt arbete såsom hans arbetsledare ville ha det och inom den tid som var förskriven Han värdesatte renhårighet och ärlighet, både mot sig själv och mot alla som han mötte. En av dem som skrivit om rallarna är Torsten Northin, vars boktitel är ”De som länkat landets öden”.

Till dig som läser detta:

Varför intresserar detta mig?

Tillåt mig att hänvisa till artikeln om flottare eftersom jag då sa ”Deras livsöden och historia berör mig mer än var ord kan berätta och det är som om flottarna tyst vill säga att berätta vår historia, du kommer finna den intressant” och likadant eller nästan i alla fall är det i denna artikel om rallarna, ungefär samma koncept, men med ett litet annat upplägg. Det skall sägas först som sist att jag håller på att skriva en artikelserie där jag skriver om människor och arbeten som har varit viktiga ur såväl industriell som kulturhistorisk synpunkt. Jag tänker närmast på yrken som rallare, flottare, kolare och hamnarbetare.

Har du fått ut något av denna artikel?

Den frågan bör ju främst ställas till den som läser den här artikeln, men också till den som just står i begrepp att läsa den. Men låt mig säga så här: artikeln som sådan har gett mig insikt i rallarens vardag och han hade ett slitsamt och kostsamt yrke i form av skador och umbäranden. Arbetet bjöd säkert inte på många ljusglimtar, men de fanns. När jag skriver mina skildringar är det viktigt för mig att ge sken av att man åker bakåt i tiden och att man berättar hur det var utan krusiduller..

Vilka ska/får läsa detta?

Det står fritt för vem som helst som känner att ”nu vill jag läsa något med spänning i” att knappa in www.snabelposten.se och läsa den, och när hon/han ändå är inne på sidan kan ju densamme titta närmare på mina och andras arbeten som ligger uppradade där. Men tillbaks till yrket, rallarna har i likhet med flottarna halvt fallit i ”glömskans gömmor” och min förhoppning är att jag gläntar på den dörren för att än en gång sprida ljus över det som legat i mörker så länge.

Något jag alltid har känt

Något som jag alltid känt och berörts av är historia och det har triggat igång något inom mig att leta rätt på fakta inom det område som intresserar mig. Jag nöjer mig inte bara med något som jag hört flyktigt utan jag vill veta hela historien.  Exakt var det här jag-vill-veta-mer-om begäret kommer ifrån vet jag inte, men kanske är den enkla förklaringen att jag alltid varit extremt historieintresserad och ett behov av att alltid lära mig mer.

Slutord:

Nu är vi framme vid artikelns och de avslutande och sammanfattande styckenas slut och jag har inte annat än gott att säga om artikeln för jag har verkligen lyst med ”ljus och lykta” för att försöka ge både inlevelse, spänning och fascination till den här artikeln.  

Tillbaks till Magnus H