Smide

Text: Magnus Hedman
Foto: Fir0002 och Lochilec

Fir0002/Flagstaffotos

Det man vet och känner till av framställningen av röd jord började omkring 500 år före Kristi födelse. Man upptäckte att på en del ställen i vissa skogstrakter var jorden alldeles röd istället för gråsvart som den annars brukar vara. Detta tyckte man var mycket märkligt. Nu blev man intresserad och försökte få reda på vad det var som gjorde att jorden ändrade färg. Man kom på att i marken fanns det något som kallades för järnoxid. Upphettade man järnoxidet så brändes mull och växtrester upp kvar blev bara rent järn.

 Vi är fortfarande 500 år före Kristi födelse. Hittills har vi bara pratat om jordens förvandling till järn. Man har då förädlat järnet från ursprungsprocessen. Järnet är från början en hård klump som måste bearbetas för att kunna användas till någonting som har smidigts ihop och komprimerats. Men nu har man ingen användning av järnet så visare man inte kan göra någonting av det. Någonting man vill ha som man har användning av som en fin yxa till exempel.

Järnet är fast form, men ändå inte. man upptäckte nu att denna järnklump var formbar och om man hettade upp järnet en smula Så att det gick att smida beroende vad man ville använda det till.

Dåtidens människor hade tidigare bara kunnat göra vapen och redskap av ben. Av djurben  kunde man forma och tillverka knivar och knivskaft. Man hade ännu inte kommit att tänka på det hårdare järnet.
Det gick att göra knivskaft av elfenben, men inte här i Sverige. Här fanns inga elefanter som gav oss sitt elfenben. Ju mer man lärde sig om järnet och vad det kunde användas till ju bättre vapen och redskap fick man.

Nu hade det kommit ett okänt material järn. Järnet hårdnade efter branden. Det gjorde att allt runt omkring som träd och buskar brann ned och gick upp i rök och kvar blev då järnet. I likhet med att man försöker tämja djur att bli vän med en försöker man nu alltså att tämja den här processen

Man gjorde nu särskilda ugnar för järnet. Själva ugnen var en gropugn som man hade grävt fram. Den fyllde man med ved och stickor så att det blir en härd och tände en eld. Det blir då stark värme i ugnen vilket järnet behöver. Järnets smältpunkpunkt 1100 grader, men för att framställa stål behöver man 1600 grader.     

Vi återvänder till vår gropugn. I den eldades alla järnets föroreningar upp. Vi pratade för en stund sen om den röda jorden. Där eldade man med bränslet man hade till att tända ugnen med. Det arbetet resulterade i  ett litet järnklot av järn som man gärna vill bearbeta och göra någonting av. Man bearbetade den så att den blev tät. Så att det inte bildades några föroreningar eller håligheter inne i klumpen.  De bankas nu ihop och blir komprimerade.

Vid smidning och vändning av järnet krävs det att man är två män. En som håller i släggan och slår och bankar och en som håller i tången och vänder och vrider på järnet så att det blir slag över hela järnets yta och inte bara på ett ställe av järnet. Nu går det att vara en man vid smidandet. Det är inte att rekommendera, men visst går det. Men det är inte naturligt att en enda man skall göra hela jobbet ensam.

Om  yxor, knivar och andra verktyg av järn.

Det är viktigt att yxan eller kniven eller verktyget får en vass och skarp egg och att det antingen görs ett hål för yxan där den kan sättas i ett skaft eller att man gör ett hål i själva yxhuvudet och binder fast den med något starkt material. Förslagsvis med hjälp av senor
från ett djur. Senor är nämligen mycket starka  Senorna kan man få från en häst. Man tar då benet från hoven och upp till benet. Som blir till ett utmärkt starkt och bra yxskaft.

Skaftet kan också få från stammen av en gran som man då urholkar. En gran som växt ute i skogen som kanske inte fått så mycket solljus och kanske inte heller så värst mycket regn. Själva trädet växer då väldigt sakta, men i gengäld blir skaftet desto hårdare och starkare. Sågar vi av det ser vi trädets alla årsringar, och få veta hur gammalt trädet är och om det vuxit på en bra plats och om det mått bra.

Vi har den första den tidiga produkten av en yxa. En provisorisk, men fullt funktionell.
Vi har undersökt hur vi på bästa sett skall få ett starkt  och bra skaft till yxan. Nu ville man smida en bättre yxa av bättre kvalité och av bättre hållbarhet. Tidigare hade man bundit fast -  yxhammaren med hjälp av djursenorna. Det man nu gjorde var att då järnet fortfarande var varmt gjorde man ett hål och i hålet satte man i ett skaft. Vilket gjorde att man fick en mycket bättre och effektivare yxa än den man hade haft förut.

Vi reser nu tillbaka i tiden en aning och landar någonstans på 1400 – 1500 – talet. Man har nu upptäckt att i berget finns det inte bara vanlig gråsten utan även järnmalm man åtrår så högt. Vad man nu gjorde var att man lösgjorde järnet från gråstenen för att göra det smidbart.
Man tog bort slaggen från järnet, råmaterialet. Måste meddela att har har missat en viktig period av järnets historia.. Som vi minns började vi vår berättelse med röda jorden. Men går vi ytterligare 2000 år eller i vart fall 1 500 år tillbaka i tiden så dök det upp järn på två andra ställen. Man inte hade väntat sig finna järn på sjöbottnarna.

Myrmalm kallades den malm man hittade där och sjömalmen kallas den malm man hittade där.

I skogarna fanns det småsjöar. Ja småsjöarna kunde vara ganska stora som hela Uppsala kommun, men vi kallar dem ändå småsjöar. Här nämns några stora insjöar. Hjälmaren, Mälaren, Värnen och Vättern. Alla dessa sjöar innehöll malm. Vilket inte fanns överallt, men på en del ställen. 

Hur fick man då upp malmen från sjöbottnen frågar vi oss? Malmen låg på bottnen i form av små, små hårda klumpar. Man använde sig nu av två verktyg för att ta upp järnet. En skyffel och en grenraka. Skyffeln underst och använde rakan till att föra upp järnet på skyffeln och tog det ur sjöns djup. Den här gropugnen eldade man i och när den blivit varm slängde man in järnklumparna.

Man hade nu lärt sig en del finesser man inte kunnat och vetat om tidigare om järn och hade heller inte haft de kunskaper om järn som var nödvändiga. Frågan var alltså vad man skulle göra med den från början ohanterliga och o formbara av järnklumpen. Vill man forma järnet till ett svärd måste man först hetta upp det i en ugn samt ha ett kylstäd att
kyla ned järnet med. För att sedan kunnas smida ut det. till ett vackert svärd. Vi har kommit fram till att man smider järnet, men vi behöver fortfarande ha en god ugn för att fortsätta arbetet.

Vi har ännu inte riktigt kommit fram till de stora masugnarna. Vi befinner oss fortfarande på sjö- och myrmalmens tid. Man har visserligen lyckats forma kärl eller primitiva verktyg, men ett litet misstag och man tappar det i stengolvet går det sönder. Inget konstigt i det.

Järnet innehåller kol som kommit in i järnet när vi eldat det i ugnarna.

Kolet är ett grundämne. Man måste nu försöka att få ur kolet från järnet. Vilket inte var någon enkel process. Man måste nu få ut kolet ur järnet för att göra det smidbart. För att förhindra att det inte går sönder när man tappar yxan. Den primitiva yxan som dåtidens folk gjorde på röda jordens och sjömalmens tid tålde att avvändas som verktyg
om inte motståndet inte var för starkt. Yxan gick att hugga ved med och att sätta i huvudet på en björn. Det gick bra, men inte till att använda till någonting annat. den var inte vass nog.

Vi får anta att man inte var så noga med mathållningen vid den här tiden. När man dödat ett villebråd, ett djur och skulle skära i det för att ta bort senorna och innanmätet, men när man försökte gick det inte eftersom yxorna eller knivarna varken hade någon egg eller var tillräckligt vassa för den uppgiften de hade skapats för. 

Man kunde gjuta vackra saker och enklare primitiva föremål. Väl var framme vid masugnarnas tid kunde man gjuta plogar, grytor och beslag, kanoner och kanonkulor.
Det gick lekande lätt när man hade fått in snitsen som nog tog en liten stund. Man kunde alltså gjuta saker, men man kunde ännu inte smida. För att detta skulle bli möjligt var man tvungen, att minska järnets kolhalt. Hur gjorde man det då? Man hettade upp järnet och bearbetade det och till slut fick man fram ett järn med låg kolhalt som blev smidbart.

Tyskarna var bättre än oss svenskar på att smida. De hade kunskapen, de hade tekniken och de var bättre på järn helt enkelt än vi. Lancashiresmide är en typ av hammarsmide som man använde sig mycket av . Den rätta tekniken lärde man sig på 1500-  1600 – tal.  franskmännen var också de före oss svenskar på området smide och järnhantering. Nu pratar vi om vapentillverkning. De vapnen och de svärd och kanoner tillverkades för de europeiska krigen.

Snart skall järnet vidare till hammarsmedjan. Men innan det kommer dit skall det bearbetas i en masugn. Man vet att masugnen eldas med kol framställt av trä. man hugger ned skog och får kolved. I kolmilan förvandlas veden till kol. Du får upp en högre temperatur om du eldar med kol jämfört med om du eldar med ved. I röda jorden eldade man med ved. Man får upp en högre temperatur om man eldar med kol jämfört med om man eldar med ved.

Järnet kunde smidas, men hade förorenas av kol vilket gjorde det inte var smidbart.
Vad man gjorde nu var att man hettade upp järnet så att man kunde slå och hamra ut kolet ur järnet. Ju mindre mängd kol det finns i järnet ju finare järn får man och motsatsen ju mer kol det finns i järnet desto sämre blev järnet.     

Ju bättre material man hade att tillgå tid svärdstillverkningen ju finare svärd fick man.  Respektive ju starkare och hårdare blir svärdet om materialet är bra. Svärdet kan och kunde användas till en rad olika ändamål. Med kravet att det måste vara starkt och hållbart. Ju lättare och svagare svärdet var desto mer tappade det i förmåga att uppfylla kravet det hade skapats för. Man har alltid nytta av ett starkt, kraftigt och bra svärd.

Järnsmide, kolmila, masugn, gropugn och hammarsmedja är alla nödvändiga processer vid järnframställning. Järnets historia och människans historia är väldigt lång och sträcker sig flera årtusenden bakåt i tiden. Från början använde man ben till yxor, knivar och pilspetsar. Men sedan man upptäckt järnet föll de i glömska eftersom järn är en väldigt bra och hård metall som är i det närmaste oumbärlig då man skall tillverka redskap.

I den här artikeln förekommer årtal som vi idag inte kan tänka oss än mindre föreställa oss eftersom det hände för så länge sedan. Då jag sa årtalen  2000 till 1 500 år är det ett spann på 1000 år.

  Magnus Hedman Snabel-posten 5 oktober 2010

Tillbaks till Magnus H