Den gående soptunnan

Text: Magnus Hedman

En dag var Olle ute och lekte då han hörde några underliga ljud och han sa för sig själv ”vart kan de ljuden komma ifrån” han spände öronen och lyssnade intensivt, men han kunde inte lokalisera var ljudet kom ifrån. När han skulle gå tillbaks till lekparken kände Olle en hand på sin axel. Han vände sig om för att se vem som hade puffat på honom. Framför honom stod en livs levande soptunna. Olle ramlade omkull så förvånad blev han, tja hur skulle du reagera om din papperskorg helt plötsligt började röra på sig? men men  hur stammade Olle. Då sa soptunnan ”Hej mitt namn är Plåtis och jag har alltid bott här”.  Vaa utbrast Olle kan du prata också? ”Javisst sa Plåttis i en ton som om Olle hade frågat om vädret”.   

Plåtis satt tyst ett tag och sa sen ”Ni människor är ena drumlar som bara slänger skräp omkring er och låter det se ut som en svinstia, och inte har ni kurage att plocka upp efter er utan låter det ligga kvar” skrek Plåtis som blivit alldeles högröd av allt skrikande. Jo det förstås sa Olle tyst, en del människor bryr sig bara om sig själva och struntar i hur det går för alla andra, ”Just det sa Plåtis som blivit röd igen”. ”Vi soptunnor har lidit i det tysta och sett hur ni människor burit er åt som apor, på nätterna har vi städat parkerna rena från skräp, men när vi vaknat har det sett ut likadant igen sa Plåtis med en suck”. Så kan vi inte ha det sa Olle med lite högre röst, vi måste förmå folk att plocka upp sin skit efter sig.

”Hur tänkte du att det skulle gå till?” frågade Plåtis intresserad tja sa Olle och ryckte på axlarna, man kunde sätta upp plakat som vi bankar ned i marken där vi skriver ”Följande förhållningsregler gäller i denna park” hur låter det undrade Olle ”Låter bra sa Plåtis, men jag har inget att skriva med” Inga problem förklarade Olle, jag kan sticka hem och hämta svart färg och en pensel. Olle som bodde i ett hus bakom lekparken var snart tillbaks utrustad med målarburk, pensel, såg och kniv. När de tillverkat en skylt av en gren och gjort den slät skrev Olle så här;

”I denna Park plockar vi upp efter oss, ser till att det är snyggt och städat eftersom vi alla vill leva i en ren miljö där luften inte är unken utan ren och fräsch, och ser någon att det slängs papper på marken så ska de bli upplysta om att det inte går för sig.” ”Bravo, bravo applåderade Plåtis som blivit gyllene av upphetsning, skylten sätter vi ut här sa han och pekade med fingret på en plats bredvid en bänk. Olle tog fram en hammare och slog ned skylten.

Alla som kom till parken blev varse Plåtis bravader och först blev folk förskräckta av den gående soptunnan som själv hade gjort en liten skylt av plåt åt sig som han hade fäst på magen, han förkunnade ”Ge mig ert skräp, det tar jag gärna emot eftersom det är min mat, men inga tomflaskor snälla de gör magen sur”. Det dröjde inte länge innan även tidningarna fått nys om nyheten och kunde läsa extra, extra gående soptunna äter skräp och har blivit allas favorit”

Om ni undrar om Olle och Plåtis fortsatte att hålla kontakten kan jag meddela att de gjorde de, Olle kom och hälsade på sin vän varje dag han slutade skolan och han förmådde även folket som besökte parken och i den övriga staden att sluta att slänga skräp efter sig utan stoppade det antingen i fickan eller gav det åt Plåtis som då artigt bockade och lyfte på locket. Jag hörde att Plåtis träffat en annan tjejtunna som han är lyckligt gift med och har med henne skaffat sig några små plåtburkar.

Kanske är det just så det är att soptunnorna städar när vi sover.

Tillbaks till Magnus H