Av: Magnus Hedman

Lär dig saker du inte visste att du behövde kunna!

Jämfört med andra tidsepoker, måste man nog säga att medeltiden var en relativt fredlig epok. Även om det givetvis även då förekom ett antal krig och uppror. Emellertid hade de största och längsta konflikterna en viss betydelse för rikets utformning. Under medeltiden utvecklades, och i många fall även fulländades krigskonsten. I samband med att stigbygeln introducerades på 700-talet, och sadlarna på hästarna förbättrades, blev det med tiden vanligt att rida på hästar under slagen. Tidigare hade man stridigt på marken till fots. Stigbygeln var nämligen en förutsättning för att man skulle kunna strida effektivt med de tunga vapnen, och för att hålla sig kvar på hästryggen. Med hjälp av stigbygeln fick krigaren mer kraft och stöd och kunde lättare utnyttja sina vapen. Ryttarna kunde nu även använda tyngre lansar och rustningar än tidigare, vilket i sig gjorde dessa vapen till ett effektivt fruktat redskap på slagfältet. I öppen terräng blev en bepansrad ryttarhär en ostoppbar krigsmaskin.

Det bepansrade rytteriet upplevde sin storhetstid i slutet av 1000-talet fram till 1300-talet. Vid den tiden hade infanteriet, precis som det hade varit under antiken, återgått till att bli den viktigaste vapengrenen på slagfältet. Rytteriet utkonkurrerades (togs över) av nya vapen som piken, långbågen och armborstet. På 1300 och 1400-talet blev det därför vanligt att riddaren klev av sin häst för att istället strida tillsammans med infanteriet.

Riddarnas hjälmar, sköldar och svärd

Inifrån hjälmens visir såg troligen riddaren ingenting!

Det vi förknippar med de som levde under ridartiden är ju rustningarna, hjälmarna, sköldarna och svärden som riddarna hade. I det här stycket kommer jag att gå pedagogiskt till väga och beröra varje del av riddarens utrusning som de behövde ha för att utföra ett så bra och effektivt arbete som möjligt. Tanken bakom artikeln, är ju att den som läser ska kunna mer. Alltså betydligt mer än vad personen kunde dessförinnan om den här epoken. Idag upplever jag att det finns ett glapp i historieundervisningen. Att man väljer ut vissa historiska händelser och skeenden, vilket man inte skall göra, eftersom man då inte får hela bilden.

Rustningarna:

Under svensk medeltid var ringbrynjan riddarens vanligaste kroppsskydd. Brynjan var flexibel, men samtidigt väldigt tung att bära. Den vägde 30 kg. Emellertid var det så att när riddarens vapen förbättrades och utvecklades, gällde det även riddarens rustning. Från 1100-talet förstärktes ringbrynjan med järnplåtar, tills att riddarna på 1300-talet var helt täckta i pansar. Vad gällde rustningens vikt och risk för överhettning utgjorde rustningen ett helsike att bära för riddaren.  Att rustningar och höga temperaturer var en olycklig kombination, skulle korsriddarna i striderna i Mellanöstern bittert få erfara. Under korstågen var det vanligaste plagget för en riddare ringbrynjan. De många tusentals tätt sammansatta metallringarna blev varma i glödande solsken, varför dessa riddare måste ha plågats svårt i hettan, i denna mundering. Praktiskt taget fungerade den heltäckande rustningen som en tryckkokare, vilken vare sig släppte ut luft eller svett. Det gjorde i sin tur att risken för värmeslag var överhängande, och var därför ett lika stort hot som fiendens pilar.

På 1400-talet kunde en rustning i runda slängar väga upp till 40 kg, där enbart benen skyddades av 16 kilo stål. Historikerna menar att det sannolikt var de franska riddarnas rustningar som kostade dem segern mot engelsmännen i slaget vid Azincourty 1445. Även ringbrynjan vägde sina modiga kilon, eftersom riddaren var tvungen att släpa på upp till 30 000 metallringar.   

Underst bar riddaren en stoppad rustingsjacka, en ”gambeson”, dels därför att inte rustningen skulle skava, men även för att inte slagen skulle kännas så hårt. Utanpå kunde riddaren ha ett Visbypansar, vilket var en läderjacka som var klädd med en rad plåtar. Pansaret gav riddaren stor smidighet och rörlighet. Mot 1300-talets slut började en del riddare använda hela bröst- och ryggplåtar,  en så kallade harnesk. Nackdelen var att det var tyngre och stelare än Visbypansar, men gav bättre och starkare skydd. Riddarens överarmar, underarmar, lår och vadben kläddes in i skenor av plåt. På fötterna hade riddaren plåtskor.

Riddarens hjälm bestod av en tunnhjälm med springor för ögonen att se ut ur, men slogs man under en längre stund i denna hjälmliknande tunna blev det svårt att andas. Därför använde en del hjälmar ett uppfällt visir för ögonen, vilket underlättade för andningen. Eftersom halsen var ett oskyddat ställe använde många riddare särskilda halsskydd. På händerna hade riddaren handskar av plåt.

En avgörande skillnad mellan riddare och andra ryttarkrigare var att riddarna var tvungna att bli dubbade till ridderskapet av rikets regent. Dubbningen var en initiationsrit som ibland utfördes vid högtidliga tillfällen, till exempel vid bröllop eller vid en kröning. Efter hand övergick dubbningen till att bli en kyrklig ceremoni. Riddarväsendet var helt utvecklat på 1100-talet då dubbningen bara kunde ske efter flera års upplärning, till en början som page och sedan som väpnare. Riddaren höjde sig över de andra i samhället på grund av att ha sin egen livsfilosofi. Denna ideologi innefattade bland annat att riddarståndet var ett militärt broderskap som hade sina egna normer/hederskoex. Riddarens grunddygder skulle vara mod, stridsduglighet, men innefattade även att tjäna Gud, beskydda de fattiga och försvara kyrkan.

Hjälmarna:

Den delen av utrustningen som har hängt med längst är hjälmen. Vilken givetvis har förändrats och haft olika utföranden under riddartiden. Hjälmens huvuduppgift var att kunna stå pall för hugg och slag, lika mycket som den skulle vara skydd mot slagen. Ett svärds eller ett yxhugg som träffade en riktigt bra hjälm skulle bara glida utmed hjälmens yta, utan att den fick in ett hugg i hjälmen.  En normandisk hjälm från 1000-talet täckte bara huvudet ovanför ögonen, men hade ett skydd som gick ned över näsan

En annan hjälmmodell var cervellére som var en smidig liten hjälm, som även skyddade nacken mot en del hugg. Den var föregångaren till basetthjälmen. På 1200-talet kom tunnhjälmen som gav skydd åt hela huvudet. Den var både tung att bära och varm att ha på sig. Onekligen var det ingen angenäm uppgift för riddarna att springa omkring med den på huvudet i öknar, vilket korsriddarna fick göra. Den bestod av tre metallbitar, som var sammanfogad med nitar. För att slippa den tunga tunnhjälmen satte man ett visir på hjälmen, vilket var bra av två anledningar: för det första släppte visiret in luft som gjorde det lättare att andas inuti. För det andra var den lätt att ta av sig.  Tunnhjälmarna fanns i olika modeller och utföranden, med både ögonspringor och andningshål.

En annan modell var en norditaliensk bassinet från 1390. Just den här modellen var populär och kallades ”gristrynet.” En annan hjälmmodell kallades stor bassinet, vilken kom från spanska Pamplona ungefär 1425 och skyddade hela nacken och en bit av axlarna. En annan modell av hjälm var järnhatten som användes under 1400-talet, vilken bars som en vanlig hatt av vakter och fotsoldater. Den användes även av korsfarare, vilka fann den vara behagligare än hjälmarna man använde i Mellanösterns varma klimat. Den tyska järnhatten från ca 1460 gick längre ned över ansiktet än vad som var vanligt, och av den anledningen hade man springor för ögonen liksom det fanns på tunnhjälmarna.

En annan modell var Barbut-hjälm från mitten av 1400-talet, vilken täckte hela huvudet med en t-formad öppning för ansiktet. Salett-hjälmen liknade järnhatten, men hade ett litet skydd som skyddade ögonen. Saletten från ungefär år 1450 blev snabbt populär och italienarna började tillverka hjälmar i mängder, vilka senare såldes i hela det medeltida Europa. 1470 kom en tysk förenklad Salett-hjälm utan visir.

1510 kom ytterligare en hjälmmodell, nu försedd med en ny typ av visir. Dessa hjälmar hade ungefär samma form som riddarens huvud, där visiret hade två upp- och nedfällbara delar, där den övre delen skulle ge riddaren förbättrade synmöjligheter, medan den undre delen av visiret skyddade större delen ansiktet.  Samma år utkommer en annan hjälmmodell, den Norditalienska Borgonet-hjälmen. Det var en modell som överlevde riddarna och användes av soldater under hela 1500-talet.

1530 kom den tyska paradhjälmen, där visiret var format efter människans ansiktsform. Resten av hjälmen var graverad med olika mönster. En annan modell var den sydfranska hjälmen, den så kallade ”Grodmunnen”, vilken var väldigt populär hjälmmodell som användes flitigt under tornerspelen. Meningen var att skydda så mycket som möjligt av huvudet, och dessutom förhindra nackskador. För att åstadkomma detta låstes hjälmen fast vid bröstplåten.

Svärden: Av alla vapen är det mest svärdet som förknippas med riddaren. Det var även det vapen som riddaren värdesatte högst. För det första hade svärdet flera innebörder. Först och främst var det ett effektivt vapen som man hela tiden hade hängande vid ena sidan av klädnaden. Det kunde dras snabbt och om man var händig med det kunde det utdela ett dödande stick eller hugg.

Sedan var riddaren den som företrädde kristendomen och svärdet blev både en symbol för riddarens makt och kraft från Gud. De båda eggarna på svärdsbladet visade på att riddaren både tjänade Gud och folket. När en riddare vände sitt svärd upp och ned med spetsen stående i marken, bildade svärdet ett kors mitt för hans panna. Sålunda fungerade svärdet i fält som en form av ett resealtare, som alltid fanns till hands vid bönestunder. I och med att riddaren var ett med sitt svärd var vården av det en viktig del av en riddares tillvaro, och ett vapen värt att ta hand om väl.

Svärdet fick inte förvaras för länge inne i sitt fodral, utan drogs då och då ut ur detta för att luftas. Man oljade klingan för att skydda det mot rost. Det fanns även olika sorters brynstenar som delvis användes för att slipa eggarna, men även för att hålla svärdet vasst. Dessa sysslor sköttes för det mesta av en pålitlig väpnare.

Svärden hade exempelvis olika namn. Först ut bland berömda svärd är Rolands berömda svärd Durendal. Sedan kommer Ascalon, vilket enligt legenden sägs ha tillhört riddaren S:t George (S:t Göran), följt av Albion som ibland tillskrivs Robin Hood. Avslutningsvis har vi svärdet Excalibur som tillskrivs kung Arthur. Vidare är det så att svärdet har genomgått en lång utveckling, har haft flera olika utseenden och funktioner, vars huvudsakliga uppgift var att den som använde det kunde svinga det så lätt som möjligt. Ur riddarsvärden utvecklades senare värjan, som faktiskt var det populäraste vapnet fram till pistolerna kom in i bilden.

Svärdets olika delar, längder och beskrivningar

Svärdets fäste var ofta försett med en knapp som hette lite olika och som även var formad på olika sätt, till exempel, Hjärnhuvud, Skivformad, Kulformad, Paranötsformad, T-formad, Svampformad, Fiskstjärtsformad, Triangelformad och Lodformad. Skidorna som svärdsfodralen kallas var ofta gjorda i läder, ofta med en så kallad ”Dopsko” i metall längst ned. Man hängde upp dessa skidor med olika upphängningsanordningar vid höften. Tanken med detta var att svärdet alltid skulle vara redo att dras, och det höll sig på plats när man gick eller red. Det här var alltså i början av riddarepoken.

Nästa svärd vi skall titta närmare på är ett Brittiskt svärd. Det är ett huggsvärd från omkring 1260. Dessa svärd var ett populärt svärd på slagfältet. Det var både vasst och tungt, och skar igenom de flesta brynjor. Huggsvärden var omkring 80 cm långa.

Nästa svärd vi skall kolla närmare på är ett så kallat baselard-svärd, vilket var populärt både i England som Schweiz. Svärdet är försett med en stor ihålig svärdsknapp. Det hade ett ganska brett handtag, oftast av metall eller trä, samt en något krökt parestång. Svärdet var omkring 60 cm långt.

Sedan har man vid en arkeologisk utgrävning funnit ett svärd från 1300-talet, vars klinga var avsedd för att tränga genom läder och brynjor. Det svärdet var diamantformat, vilket betyder att svärdet hade en upphöjd rygg. Det gjorde att svärdet blev starkare. Det svärdet var ungefär 75 cm långt.

Under 700–800-talet hittade man i Skandinavien och vissa delar av Europa en svärdsmodell, där svärdsknappen var lite toppig med en rak parerstång. I mitten av svärdet finns en djup fåra som kallas blodränna. Den gjorde det lättare att dra ut klingan när man hade stuckit in den i en motståndare, vilket även gav spänst (smidighet) åt svärdet. Detta svärd var omkring 80 cm långt. En annan svärdsmodell kom från Italien, vars form på svärdsknappen är en rund kula. Värt att nämna är att spanska och italienska svärd höll högsta kvalitet under hela medeltiden. Det var även i dessa länder som förbättringar av vapnet först dök upp. Nu hade även svärdet fått en spetsigare klinga än tidigare och gick att sticka med. Hela fästet var bekvämare att hålla i, och parerstången är något böjd.  Svärdet var omkring 90 cm långt.

Därefter har vi ett tyskt en-halv-hands-svärd från 1300-talet. Svärdet är prytt med en nästan kvadratisk svärdsknopp och en något böjd parerstång. Svärdet var omkring 110 cm långt. Sedan har vi ett italienskt tvåhandssvärd från 1400-talet, vars svärdsknapp är formad som en pärla, den har ett långsmalt handtag och en krökt parerstång som var hela 140 cm långt. Detta svärd har även benämnts ”bastardsvärd” eller ”ett och ett halvt handsvärd”.

Eftersom plåtutrustningen i mångt och mycket täckte en allt större del av kroppen, ändrades sättet att slåss på. Det stod alltså riddaren fritt att antingen skaffa sig spetsigare svärd som kunde sticka igenom springorna på rustningen, eller också tyngre vapen som klöv rakt igenom motståndarens försvar. Man stred såklart inte med mot vem som helst med ett så här stort svärd, men de var smidigare än vad man skulle kunna tro.

Nästa svärd vi skall titta närmare på är även det italienskt från 1400-talets första hälft, det har en stor svart svärdsknapp, ett ganska brett handtag och en rak parestång med en så kallad bygel. Den kunde bäraren sticka in tummen i. När man grep svärdet lade man ibland pekfingret på parerstången för att på så sätt styra vapnet lättare och snabbare. Svärdet var omkring 100 cm långt

Nästa svärd vi skall titta närmare på är ett spanskt svärd från slutet av 1400-talet. Detta svärd hade en halvt rundad och halvt tillplattad ihålig svärdsknapp, mycket brett handtag och det hade en nedåtböjd parerstång med dubbla byglar. Svärdet var omkring 80 cm långt. Svärdsknappen utgörs av en stor ring som var en rund ring på framsidan och ena hälften av parerstången är böjd uppåt och den andra hälften böjt nedåt. Den ena halvan av parerstången hade han som extra skydd. Svärdet var omkring 75 cm långt.

Nästa svärd kommer från Italien på 1500-talet. Svärdet är en så kallad cincuenda. Trots sitt lite annorlunda utseende var det ett populärt vapen bland vanliga människor i medeltidens Italien. Det har fått sitt speciella namn eftersom man kunde lägga fem fingrar över bladet, där det mötte fästet. Det fanns även en mindre variant som dolk. Svärdet var försett med en halvtoppig svärdsknapp, ett halvtjockt litet handtag, en lite böjd parerstång och en bred spetsig klinga med dubbla blodrännor. Svärdet var omkring 60 cm långt.

Nästa svärd är en Katzballger, där de s-rundade parerstängerna ligger omlott med varandra. Svärdet var mycket vanligt bland tyska soldater på 1500-talet. Svärdet var omkring 70 cm långt.

Nästa svärd är en tidig värja från början av 1500-talet. Svärdknappen är kvadratisk, det hade ett ganska brett handtag, dubbla byglar på båda sidor om klingan, den första delen av parerstången är böjd nästan ända upp till svärdsknappen. Den andra delen av parerstången går ned mot de dubbla byglarna, och skyddar hela handen. Den här värjan konkurrerade ut de vanliga riddarsvärden under medeltiden. Värjan var omkring 100 cm lång.

 Vi avslutar med ett tvåhandssvärd från Venedig från ca 1570. Förutom den vanliga parerstången som alla svärd har, gick det även ut två ringar som skyddade bärarens händer från det andra hållet. Svärdet var försett med en mindre svärdsknapp som var långsmal, men ändå kraftigt handtag och en rak parerstång, men som var något böjd i ändarna. Förutom den svärdsknäpp som alla svärd har var det även försett med två ringar som skyddade bärarens händer.

Spetsarna, vilka gick ut från klingan var en dekoration men gjorde även nytta. Den första tredjedelen av klingan brukade vara klädd i järntråd eller med läder, så att man kunde greppa svärdet med en hand. Det gjorde det lätt att svinga det långa svärdet. Spetsarna på svärdet såg till att man inte halkade med handen. Det berättas att under en tid var det populärt bland adelsmännen att använda jättesvärden. Vidare berättas det att den svenske kungen Erik 14:e, var mycket duktig på detta. Svärdet var ungefär 165 cm lång.

Dolkar och beskrivningar:

Till skillnad från svärdet användes dolken vid jakt och för att äta med. Men det var först på 1300-talet som den brukade användas i strider. Ofta bars den i en läderskida vid ena höften, men den kunde även bäras på ryggen eller ovanför rumpan. Den så kallade runddolken var ett populärt vapen, den var lätt att bära och ramlade inte ur handen vid strid. Det smala bladet pressades in mellan de olika gliporna i rustningarnas olika delar. Man höll dolken i högra handen med bladet riktat mot sin motståndare. Vänsterhanden trycktes mot den platta knappen för att ge extra kraft. Det måste ha sett ut ungefär som när man bankar på en ketchupflaska.

Sedan fanns det en dolk som kallades njurdolken, som var ett vanligt vapen mellan 1300 och 1600-talet. Den har fått sitt namn på grund av formen på parerskyddet. Handtaget var oftast i trä. Därefter har vi örondolken som förekom mellan 1400 och 1550-talet. Istället för den vanliga knappen i änden på vapnet fanns det platta skivor som pekade åt varsitt håll, därav det lite udda namnet. Fästet var helt i metall och ofta rikt dekorerat.

Nästa dolk är en så kallad ”quillondolk”, ett elegant vapen som användes från ca 1250-1500-talet. En utveckling från den här dolken användes senare i att hålla i den vänstra handen när man höll värjan i den högra.

Pilbågar och beskrivningar:

Det vanligaste vapnet under medeltiden var långbågen. Förklaring: den var ungefär lika lång som en vuxen man, men den hade även en stor slagkraft. Att spänna en pilbåge kan liknas med att lyfta runt 40 kg med en hand.

Pilbågens olika delar:

Träslaget i pilbågen: De flesta långbågar var oftast tillvekade i idegran, men det förekom även pilbågar som var gjorda i cederträ. Den så kallade ändskåran, den del där man fäste bågsträngen, satt ibland en särskild bit av ett horn. Den kallades nock.

Strängen: Strängen i en pilbåge var ofta tillverkade av djursenor. Lemmarna är ofta tillverkade av laminerat kolfiber, där flera lager har limmats ihop med hjälp av fisklim. Det är lemmarna som böjer/kröker sig när du drar i bågsträngen och på så sätt lagras energin. Energin frigörs när du släpper bågsträngen.

Pilarna: Pilskaftet var ofta av ask. Fjädrarna kom oftast från gäss. Det var fjädrarna som utgjorde pilens träffsäkerhet. Det gick till så här: en pilfjäder delades på mitten, och sedan gjorde man små skåror i den bakre delen på pilen. Sedan surrades de samman med hjälp av en tunn tråd.

Pilspetsarna:

Beroende på vilket mål hade använde man olika pilspetsar, både för jakt och strid. Hade ens fiende ingen rustning använde man bredbladiga spetsar, så kallade ”Broadheads”, vilka var försedda med hullingar. Det orsakade stor blödning hos offret. Emellertid var inte hullingarna avsedda för att göra det svårare för skytten att dra ut pilen, utan för att man överhuvudtaget skulle göra det nästan omöjligt att hinna göra det.

Mot rustade motståndare användes smala sylvassa spetsar så kallade ”Bodkins”, som kunde tränga igenom såväl en ringbrynja, som stoppning, men som därtill inte tillförde offret så stor skada. En duktig bågskytt kunde avlossa 10 pilar i minuten, och nå över 250 meter. Där var det sannerligen inte fråga om något prestationsskytte, utan där var det snarare så att bågskytten ville öva upp sin snabbhetsförmåga. Men när man har i åtanke att de medeltida arméerna kunde bestå av mer än tusen bågskyttar förstår man, att det kunde röra sig om tiotusentals pilar som regnade över fienden, varje minut.

Armborstet och beskrivningar

Pilbössan eller armborstet, är ett gammalt mekaniskt vapen. Det användes båda i östra delarna av Asien.  I äldre tid kallades armborstet låsbåge. Armborst består av en skaftad pilbåge med en låsmekanism. De pilar som användes till armborst var oftast betydligt kortare än vanliga pilar, både för handbågar, eller senare varianter av samma vapen även för kulor. Armborstet har större träffsäkerhet. Däremot är tiden för laddning längre och fördelen med armborstet i jämförelse med bilbågen var att den som hade ett armborst lätt kunde gå omkring med laddat vapen. Det var både bra vid jakt som vid strid. Dessutom ökar precisionen, eftersom det inte direkt är beroende av skyttens styrka.     

     Konstruktion och instruktion:

Många var de som gillade armborstet och ansåg att det var ett bra vapen, alla utom kyrkan.  De ansåg att det var djävulens uppfinning. Konsiliet som utfärdades 1139 av Innocentius II förbjöd människor att använda armborstet mot andra kristna, utan skulle bara användas mot kättare och hedningar. Ett armborst består av en båge som monteras vinkelrätt i ena änden på en så kallad stock, varav detta vapen från början tillverkades helt i trä.  Man spände bågen genom att man satte fötterna på varsin sida om stocken, samt drog i strängen till sig med båda händerna, och låste den. Med hjälp av en tryckare frigjordes den spända strängen och vapnet avfyrades. På ovansidan av stocken på vapnet fanns en nedsänkt pilränna, varvid vid skjutning lade man antingen bakändan av armborststocken mot axeln, eller stack den i armvecket.

Man skulle komma att förbättra konstruktionen under 1100 och 1200-talen, då träbågen ersattes av en så kallad hornbåge, vilken tillverkades av olika skikt av hornskivor, lager och senor.  Bågens kärna utgjordes av ett långt hornstycke och kortare skenor av fiskben, eller barder från en val. Intressant nog var en hornbåge både lättare och kortare att använda än en träbåge med samma spännstyrka. För att spänna strängen använde skytten i regel en krok som han hade fastsatt i sitt bälte. När man efterhand gjorde armborstbågarna kraftigare och snävare krävdes mekaniska anordningar, i form av hävstänger eller vindspel för att spänna bågsträngen.

Armborstet förbättrades ytterligare något på 1400 och 1500-talet. Avfyrningsmekanismen gjorde man i metall och bågar av stål började användas. Den maximala skottvidden var ca 300-400 meter, medan ett normalt pilskott i praktiken var på 90 cm. Pilarna var vanligen korta och tjocka, vilka längst ut var försedda med tunga järnspetsar.

Armborstets pilar och pilspetsar

De pilar som var tillverkade i trä kunde vara 30-40 cm långa med en 6-7 cm lång järnspets, men det förekom även en del andra tillverkningsmaterial. Säkta var en armborstpil som hade en bred järnspets, som skytten var försedd med vid strid.

Armborstets spännkraft:       

De starkaste armborsten från medeltiden hade en spännkraft på omkring 556 kilo, medan en engelsk långbåge under samma epok kunde ligga på 111 kilo.

Armborstets historia:

Armborstet är ett vapen som har brukats (använts) länge i Kina, första gången det användes där var på 300-talet f. Kr. Det är även ett vapen som efter allt att döma även kan ha använts i olika delar av sydöstra Asien. Samma vapen kom även till Afrika, men dit kom det relativt sent, och afrikanska armborst tycks inte heller ha utnyttjats för några tyngre projektiler, utan användes enbart vid jaktsammanhang. Det är mycket möjligt att pilskjutande galärtyper kan ha legat som förlaga för de tidigaste armborsten. I Frankrike har man påträffat reliefer från 300-talet med armborst avbildade och de ser ut att vara ett jaktvapen. Armborsten för krigsbruk ”arcuballstae” har använts av den romerska hären vid samma tid. Först på 900-talet nämns armborstens utveckling i västra Europa.

Under första korståget berättas det att man hade stor nytta av armborstskyttar vid belägringen av Jerusalem. Men innan belägringen av staden var armborstet helt okänt av araberna.  Man vet inte säkert när armborstet anlände till Skandinavien, men i ”Jomvikingasagan” (isländsk saga) berättas det att hornbågar och låsbågar användes i slaget vis Hjörungsväg 186. Långbåge var åtminstone i Norge på 1000 och 1200-talet ett vanligt namn på ett armborst.        

Medeltidens riddare betraktade armborstet med förakt, därför att till och med gemene man kunde möta dem i strid, vilket ansågs vara under riddarnas värdighet. Men det vapnet sågs även på med viss fruktan, eftersom det även gjorde soldaten farlig, som skydd mot armborstpilarna klädde de sig i tunga rustningar, även deras hästar skyddades med bepansring.  På 1300-talet lär armborstet ha varit det vanligaste och viktigaste skjutvapnet för krig och jakt i Europa. Det som var till armborstets fördel var att det inte krävdes lika mycket träning för att använda det, för att uppnå samma precision som med pilbågen. Nackdelen var emellertid den att vid strid lyckades aldrig armborstet kokurera ut långbågen, som genom sin kontration av räckvidd, kraft och styrka överträffade armborstet.

Det man kan notera här är att armborstet fortfarande användes ända in på 1900-talet vid pälsjakt, då det försågs med buntpilar eller ekorrpilar. Istället för spets hade de en klump som bedövade djuren, utan att förstöra pälsen.