Rallarnas historia

                                                                            Av Magnus Hedman

Bild: Wikimedia Commons

 

Vi inleder vår nya serie – glömda yrken – med att skriva om rallare. Min tanke med detta arbete är dels att beskriva rallaren, hur hans tillvaro såg ut och hur han såg på framtiden. Den här artikeln tar oss tillbaka till den tid där allt hände – när järnvägen skulle byggas. Nu åker vi.

Vad kommer ordet rallare från?

Ursprunget till själva ordet rallare är lite oklart, det skulle kunna komma av Rallväg, vilket är en försvenskning av engelskans railway, men det kan även koma av ralla, skottkärra alltså. Från början var ordet i det närmaste ett skällsord eftersom rallarna var fruktade ute i bygderna, dels för deras vilda ”rallarslagsmål” (slagsmål helt utan regler), men också för att de var fruktade för sitt stundom hejdlösa drickande och sina framgångar hos unga kvinnor. Ja så var det då, men hur är det idag?  Idag torde rallare vara något av en hederstitel samt att många anläggningsarbetare har betraktat sig som deras efterträdare.

De första rallarna

Torvald Karlbom är facklig historieskrivare och så här beskriver han de första rallarna
” många gånger var de vildsinta, men var ändå veka bonddrängar och torparpojkar”.
Dessa hade rekryterats från den småländska landsbygden och från Blekinge. Dessa män var nomadiserade grovarbetare som var ”väpnade med, borr spett, korp och spade” och alla var försedda med ”storväst och mollskinnsbyxor”. De hade goda kroppskrafter och stor äventyrslust och sökte sig varhelst det byggdes eller planerades byggas järnväg”

 

Läsaren skall komma ihåg att detta hände långt före arbetsförmedlingens tid, men att prästerna från kyrkans predikstolar efterlyste rallare och skottkärror till järnvägsbyggena.
I många fall var det dem starkaste och de äventyrligaste som svarade för att arbetet var ett billigare alternativ än Amerikabiljetten, medan andra såg den som en möjlighet att komma bort från fattigdom och förtyck.

Så sa man om rallarna

”Då kunde de stora och kraftiga drängarna, de som inte hade märkts av långvarligt slit och svält, bli mer uppkäftiga mot husbonden och sticka iväg till anläggnings och rallarjobb, där styrka och hårdförhet var efterfrågad och en uppskattad tillgång, både hos arbetsbefäl och arbetskamrater”. Det var ord och inga visor det.

Arbetet skedde för hand. Inte förrän på 1940-talet började maskiner användas i större utsträckning. Foto: Wikimedia Commons

Visste du att: rallare både har blivit besjungna i visor och i romaner som annars bara sjömän kommer i närheten av? Eller att det gick åt tiotusentals rallare att bygga järnväg genom Sverige? Vi pratar om en period från 1800-talets mitt (1860) fram till 1930-talet.

 

Hårt arbete och tidiga morgnar

Som jag nämnde finns det mycket som är skrivet och bevarat från den tiden och en av de tidigaste skildringar från den tiden återfinns i boken (En rallares levnadsminnen) och där beskriver Samuel Magnusson Beck (en gammal rallare) det hela så här ”1872 var jag 16 år och fick ge mig ut på mitt första järnvägsbygge, som låg strax söder om Växjö. Arbetet pågick från fem på morgonen till åtta på kvällen, med tre långa raster:8-9-13:30-16:30-17”. Klockan kvart i fem på morgonen måste alla ställa upp sig till samling då alla schaktmästarna räknade in arbetarna och läste en bön och därefter sjöng alla en psalm”.

Svanbeck mins att: ”Den som kom sent fick som straff börja arbeta först klockan 8 och förlorade därmed en fjärdedel av sin dagsinkomst (lön). När en rödvit flagga, ”katten”, hissades upp och togs ned markerade det att arbetet började och slutade. Eftersom herr Svanbeck hade lång väg att gå fick han stiga upp före fyra om morgonen och kom inte hem förrän nio på kvällen” ”När vi trötta och utschasade efter arbetes slit vandrade hem i sluten trupp, brukade vi sjunga ända fram till stadsgränsen för att lätta upp stämningen samt marschtakten” avslutar han.

Två mil i taget

Hur var järnvägsarbetet uppdelat? Det var uppdelat på avsnitt om ca 2 mil, men det är klart att en sträcka även kunde vara längre eller kortare beroende på hur terrängen såg ut och om det var många schaktningar och tunnelsprängningar som behövde utföras. Sedan var det så att i hierarkin med arbetslag och lagbas fanns det många nivåer, med ingenjörer med militärisk bakgrund. Disciplinen var sträng och det behövdes inte mycket för att bli avskedad på fläcken

En rallares ord om arbetets hårda slit

”När rallaren anställdes erhölls han ett så kallat anställningskort, viket var stort som ett halvt spelkort, upptagandes ens personalia. Detta kort skulle arbetaren i händelse av avsked ständigt bära på sig i arbetet. Om arbetaren begick någon form av förseelse, som exempelvis att våga svara på en utskällning från överordnad begärde denne strax hans kort och noterade detta därpå att arbetaren var avskedad på grund av den förseelsen. Sedan återstod inget annat för syndaren mer än att gå till kontoret och lyfta sin innestående löning. Vid avsked utbetalades lönen efter en krona per dag oavsett vad han tjänat därutöver, samt utfå sitt betyg. Vilket självklart innehöll uppgift om orsakerna till avskedet och ge sig av”. 

 

Vi borrade och sprängde så att svetten lackade

Hur beskrev då herr Svanbeck de verktyg de skulle arbeta med? ”Dåliga och svårhanterliga”. Det berättas att rallarna var tvungna att borra hål i berget för hand för att kunna spränga. Det gick till så att en man slog med sin slägga på borren samtidigt som den som höll i borren vred densamma mellan varje slag. Stenborren som användes hade en spets av järn och en skalle av stål.

Då och då hände det att spetsen fastnade i hålet, så pass att man var tvungen att borra ett nytt, där samma sak kunde upprepas. Det hände även att man var tvungen att borra fyra hål så att man fick fram ett spränghål/sprängskott. Även släggorna var av järn med en skalle av blankt stål som om det ville sig illa kunde ramla av rakt i huvudet på den som satt och vred borren. Vad beträffade spadarna var de raka och tvära i sidan och spetten bestod av rent stål och var fruktansvärt tunga. På den tiden fanns det två sorters skottkärror att välja på för arbetarna, antingen lillkärran eller storkärran. Det berättas att det krävdes tre man för att köra skottkärran, en som styrde densamma via en stång och två som sköt på.

 

En rallare mins tillbaka

Herr Svanbeck beskriver transportkärran som ”ett veritabelt tortyrredskap” och han ger följande målande beskrivning ”om hjulet så mycket som stötte emot en jordkoka eller dylikt på landsbygden tippade kärran och styrmannen slungades med våldsam kraft upp i luften och framåt. Under arbetets gång bevittnade han många sådana luftfärder varav somliga av dem fick svåra konsekvenser, då en drabbad fick tillbringa ett halvår på sjukhus”.

             Arbetet var hårt och ofta pågick konflikter om arbetsförhållandena.

Foto: Wikimedia Commons

Ett yrke som krävde allt och lite till

Genom att arbetet var så hårt och slitsamt var det sannolikt inte så många av dem som blev särskilt gamla, kanske bara 20-40 år. Då rallarna rekryterades när de var mellan 16-17 år gamla och deras kroppar kanske bara orkade med 3-4 års slit. Låt mig göra en jämförelse mellan yrkena kolare, gruvarbetare och rallare. Det synes mig att av dessa tre yrken var det nog rallarna som var lyckligt lottade, eftersom de under arbetets gång fick se sig om i landet. Men för kolaren kan det säkerligen inte ha varit så nöjsamt, eftersom han (det var oftast en man) var oftast fast där han var för att se till att milan bara glödde och inte flammade upp och brann ned. Inte heller gruvarbetaren kan haft allt för roligt eftersom han arbetade i gruvan, (som oftast låg djupt under jord). Sedan drabbades arbetarna undan för undan av olika sjukdomar som i vissa fall tog kål på dem såsom stendammslunga, tuberkulos eller rökförgiftning.

Vad gällde disciplinen för rallarna var den i det närmste militärisk till sin natur, men som sedan under 1880-1900-talet luckrades upp. Så här beskrev en herre som hette Carl-Johan Söder som då var en av talarna för rallarna under 1900-talets första år, att Rallarna var ”ett särskilt släkte för sig”.  Det är klart att folk ute i bygderna var rädda för rallarna och att man yrkade på att järnvägen inte skulle byggas. Men sedan var det så att det även fanns en solidaritet och sammanhållning inom kåren, vilken gjorde den unik. Rallarna själva tog hand om sina utslagna och skadade kamrater, vilket var långt före sjukförsäkringens och socialvårdens tid.

Första rallarstrejken vid Arboga

Det berättas att den första kända rallarstrejken ägde rum i närheten av Arboga 1853, vilket var samma år som den statliga utbyggnaden av järnvägen tog sin början.  Den skulle följas av många liknande strejker under de närmaste femtio första åren. I många fall blev det häftiga konflikter med strejkbrytare som fick skyddas av polismakten och militär som fick tillkallades för att undvika stenkastning och skottlossning. Rallarna bildade 1901 sin första bestående fackförening, vilket inträffade samtidigt med att 600 anläggningsarbetare i grusgropen i Kvantum gick ut i strejk vilken ligger mellan orterna Kiruna och Gävle. Strejkerna fortskred om inte de arbetarna fick vad de krävde, nämligen högre löner och bättre redskap.

Foto: Wikimedia Commons

Bodde i sten och jordhålor

Rallarnas bostäder var verkligen inget att längta hem till eftersom de ibland bodde i jordhålor, brädkåkar och timrade skjul som oftast var en snabbt hopsnickrad timmerkoja som bestod av kluvna stockar med uppskottad jord på tak och väggar för isoleringens skull. När de arbetssökande strömmade till fanns det inte liggplatser åt alla, vilket gjorde att en del av dem fick sitta och sova, så gott det nu gick.  En schaktare som hette Rosén berättar hur 15-16 man ”pressades” in i en kåk på endast 25 kvadratmeter, vilket även var där man skulle laga maten i den portabla norskspisen som förvisso stekte den ena sidan av kroppen, men lämnade den andra sidan iskall. Om vintern saknades det tvättmöjligheter varför rallarna sov i sina svettiga arbetskläder.   Det berättas att lukten från rallarkojorna var ökänd och kunde vid medvind förnimmas på flera kilometers avstånd. Men rallarna vande sig liksom de vande sig vid lössen och deras påvra uppväxt hade förberett dem väl för liknande vedermödor.

Roséns andra skildring

Schaktmästare Gustav Rosén skildrar även hur det unga rallarfacket gjorde framsteg och att de till exempel fick halm att sov på istället för ”stickigt granris” och att arbetstiden förkortades till 54 arbetstimmar i veckan. Hur var det då med deras ersättning? Det berättas att arbetsskador och sjukdomsfall var heta frågor vid 1900-talets början.

 

                                                Korruptionen vid malmberget

Om vi tittar på arbetsfördelningen vid malmbanebygget kring år 1900 så hade man börjat sänka lönerna vilket berodde på att pengarna inte räckte till. Vilket i sin tur till stor del berodde på en korruption bland arbetsledarna. Det som är bra är att ”svineriet” finns tydligt bevarat i en rapportbok som heter ”förhållanden och missöden vid Ofotenbanan” som utkom år 1902. Var arbetsledarna skurkaktiga av sig? Mycket tydde på det eftersom ledningen lockade de arbetande till banan för att på så sätt få ett överskott på arbetskraft och genom att rallarna kunde bjuda under varandra. Vad åt då en rallare? Ja han fick köpa livsmedel på kredit och ibland räckte inte hans dagsinkomst till och vid sådana tillfällen fick arbetaren betala tillbaka vad han var skyldig när arbetet var klart.

Den 25-årige Schaktare Gustav Rosén berättar:

”När det regnade utomhus kunde dessa usla bostäder som mer liknade svinhus läcka in regnvatten genom hål i taket och uppblötte golvet i stugan vilket ledde till att av den halm som låg på golvet snabbt förvandlades till lervälling och att klä av sig kom inte på fråga, utan arbetarna sov i sina kläder”. ”Vad beträffar banan så rådde det handelsmonopol och var den undermålig, den salta sillen var torr och mager och endast priset man köpte den för var fullgott”. Rosén tillägger: ”föreställ dig hur gammalt stinkande kött som fräschades upp genom att masken däruti och den gula ytan skrapades bort, fläsket saltades om så att det förvisso såg bättre ut, men att den ohyggliga stanken trots det fanns kvar”.

Ännu en av herr Roséns skildringar

Densamme skildrar även strejken vid malmberget år 1902: ”jag bevittnade bland annat hur fackets nybildade ordförande blev arresterad av två poliser och hur densamme blev belagd med handbojor och hur han sedan fördes till grusgropen för att avbryta aktionen”. Det goda det förde med sig var bland annat att de anställda där fick igenom flera av sina krav och att rallarna under de kommande åren organiserade sig i hela Sverige.

 

Rallandens usla förhållanden

Trots att man gjorde flera inledande framgångsrika försök och trots att man försökte mildra de hårda arbetsvillkoren visade det sig att det i många fall var svårt för rallarna att få majoritet och ansluta sig fackligt och än värre blev det efter arbetarnas nederlag efter storkonflikten 1902 då många av dem lämnade organisationen i besvikelse. Du får tänka på att rallarna långt in på 1920-talet hörde till de minst organiserade arbetsgrupperna i samhället.

Vad kunde orsakerna bottna i? En orsak var ju att de arbetade på ”rörliga arbetsplatser”, ofta i ödemarker faktiskt, där de var beroende av sina överordnare när det gällde matberedning och någonstans att bo. Genombrottet för rallarna kom på 1930-talet, det var förvisso en god sak, bara det att då hade många av dem övergått till att anlägga vattenkraftverk och vattenledningar.

Notering: jag har svårt att tänka på att dagens tågresenärer så mycket som ägnar rallarna ens en tanke eller ens funderar över vilka det var som en gång i tiden byggde järnvägen som de färdas fram och åter på. Ur den aspekten kan det vara bra att jag tar med läsaren tillbaka till den tiden när detta hände. Vem av dåtidens rallare kunde föreställa sig att järnvägen skulle komma att utvecklas långt efter deras död?

Den sista rälsspiken

Vem var det som log i den sista rälsspiken i inlandsbanan i Kådabris norra polcirkel?  Det var ingen annan än SJ s generaldirektör som hette Axel Granholm och det hände den 6: e augusti år 1937. Vid denna tid hade järnvägar fått lite konkurrens av bilismen och under årens lopp har flera bilbanor tagits ur drift.  Läsaren får komma ihåg att godstransporter med tåg på den tiden var en förutsättning för industrialismens genombrott och att längs med hela banan växte hela samhällen upp. Det är troligt att så gott som alla rallarna var medvetna om sin roll i historien och så här låter en rallarvissa från 1880-talet

”Hit samlades folk från alla håll och orter men mest från söders folkbestridda land, att spränga berg och fylla träsk och floder, där tåget skall, likt en vindil fram” poetiskt eller hur?

Varför sjöng rallarna

Det berodde på att de genom detta sätt bibehöll arbetstakten när de borrade för hand, baxade och pålade med spett. Vad innehöll då visorna? Dessa kunde innehålla mycket, och inte sällan innehöll dem kritik mot arbetsförhållandena och hur de tvingades leva under usla förhållanden. En annan rallarvisa som kommer från malmbergen år 1900 låter så här:

”Förtjänsten den var dålig och provianten dyr och simpel är vår boning, vi lever såsom djur”

 

Tåget tuffar fram genom markerna

Tåget hade tjugo år tidigare invigts i England och nu var det vår tur i Sverige att göra likadant och det gjorde vi 1856 då regeringen beslutade att uppföra och bygga stambanor medan bibanor finansierades av näringslivet. Vilka var villiga att hugga i? Rallarna strömmade till från alla håll och kanter med borrar och spadar och högg i där det behövdes och det berättas att vid den här tiden producerade den svenska myllan unga friska män som var dyra i drift och att de ofta lämnade hemmet tidigt på morgonen för att kunna försörja familjen. Vad fanns det mer för skäl att lämna torven och se sig om i världen? Byggandet av järnvägen bidrog förvisso till försörjningen, men det var sannolikt flera av rallarna som längtade att se sig om i världen.

Med borr, spade, korp och hacka

Det berättas att under de första hundra åren lades nästan all räls för hand och de verktyg som fanns att tillgå vilka jag just beskrivit kan synas torftiga och enkla, men de var de ända de hade. Hur inleddes arbetet? Genom att ingenjörerna planerade sträckningen och sedan var det schaktarna, stenarbetarna och sprängarna som tog vid och arbetet övervakades av förmännen. Först när marken var plan kom rälsläggarna som lade och fogade samman sliprar och räls. Sliprarna kom från portabla sågverk med lokalt inköpt virke från skogsägarna runt om i Sverige medan rälsen transporterades från England. I genomsnitt lade rallarna en kolometer räls om dagen, vilket medförde att järnvägen snabbt spred sig över Sverige.

Rallaryrket kantades av faror

För det första var det ett tungt, högljutt och smutsigt arbete. För det andra saknade arbetet nödvändiga säkerhetsföreskrifter och arbetsskydd, vilket ledde till att rallaren många gånger levde väldigt farligt. Deras arbete var som tidigare beskrivits i artikeln att forsla jord i den primitiva skottkärran, vilket då och då ledde till att den törnade emot en sten eller dylikt och välte över den olycklige arbetaren. Vad kunde en rälsskena väga? Den kunde väga uppemot ett ton och krävde fem starka karlar för att flytta och lägga den på plats och det krävdes inte mycket för att olyckan skulle vara framme. För bergssprängarna utgjorde ju dynamiten största faran, speciellt eftersom den skulle förvaras varmt varför vissa av arbetarna förvarade den innanför skjortan, som vid ett fall från en klippavsats kunde sluta ytterst olyckligt för arbetaren.

Det hände även att sprängskotten exploderade av sig själva med förödande resultat.
Det berättas att det var många bergsarbetare som mötte döden genom att de ådrog sig alvarliga kroppsskador eller träffades av splitter. Som vi mins sa jag tidigare att rallarna inte fick någon ersättning för de olika skador och sjukdomar de ådrog sig i arbetet. Däremot hade rallarna ett eget solidariskt system i något som i det närmaste kan liknas vid en privat sjukkassa.

 

Mer om rallarmaten

För att orka med det tunga och krävande arbetet behövde rallaren energirik mat och precis som hos flottarna och skogshuggarna stod kolbullen i centrum. Denne bulle bestod av mjöl, vatten, salt och torrsaltat amerikanskt fläsk friterad i ister som för ändamålet var både lättlagad och näringsrik. För övrigt skall sägas att det åts kolbullar över hela Sverige i olika varianter. Bland annat i form av ”sluringen”, vilken till stora delar bereddes på liknande sätt, men som även därutöver kunde innehålla potatis och rotfrukter. Vad drack man då? Som måltidsdryck begagnades havrevatten (en näve havregryn utspätt i vatten). Svårigheten för dessa rälsläggare bestod i att i förvara färskvaror vilket ledde till att maten generellt baserades på torrvaror. De kunde ha turen att få köpa lite mjölk, smör av någon lokal bondmora och hade man då tillika tid och tur kunde man dryga ut maten med lite nyfångad fisk.

Brännvinet gav rallarna dåligt rykte

Deras liv kretsade kring arbete sömn och mat, men det hände då och då att det fanns tid att roa sig och då kom brännvinet fram. Varför drack då rallarna brännvin? Det fanns nog olika orsaker, bland annat dessa tre dels så gav det gav tröst, värme och mening och gav dem modet att närma sig det motsatta könet. Myntet har två sidor sägs det och den ena sidan beskrev jag precis och den andra sidan var att brännvinet gav dem dåligt rykte ute på bygden. Sedan var det ju så att i samma stund som brännvinet hade ”brunnit” i magen frigjordes livsandarna och då sökte sig rallarna ned mot bebyggelsen, där de gärna flanerade med lokala flickor/kvinnor.

Dessa kvinnor torde rallarna ha utgjort ett uppskattat inslag i deras vardag och god omväxling från pojkarna i byn. Dock lär dem säkerligen inte ha uppskattat rallarnas närvaro med vilda slagsmål. Det hade sina fördelar att slåss med magen full av brännvin, vilket gjorde att de fick mer styrka och teknik på foten

”Rallarna råa sällar var, nu bara deras arbete finns kvar att glädja alla och en var och tänk på rallaren och gneta och spar”.

 

Tillbaks till Magnus H