Hur man säljer tidningar

 Text: Magnus Hedman

Morfar berättar ”det var en helt annan tid då och att det var en annan produkt som jag sålde då mot var ni vill sälja idag”,  det har ändrats både vad gäller form, tycke och smak.

Han berättar att hans erfarenheter sträcker tillbaks till sent 1930- tal och tidigt 1940-tal.

Han berättar att han var någonstans mellan 10- 11 år när man började arbeta som tidningsbud han berättar att han arbetade som mest med att vara tidningsbud när han var 10- 12 år.

Han sålde en lokaltidning som hette och som för övrigt fortfarande heter bergslagsbladet.

Han berättar att det också fanns en tidning som hette Köpingsposten. Allt detta var i Köping berättar Börje Gustavsson. Jag bar ut tidningarna till prenumeranterna, till de kunder som i förväg, hade betalt tidningen. Jag tog inte emot några pengar utan bara överlämnade tidningen i kundens brevlåda.

De som var tidningsbud hade 50 allra mest 100 tidningar berättar Börje. Det gällde att tidningarna delades ut både till de kunder som bodde inne i stan och till de kunder som bodde ute på landsbygden. Tidningarna hade man i en väska vilken satt fast på cykelns pakethållare. Man fick ta sin tidning från pakethållaren och gå fram och lägga den i brevlådan eller i brevinkastet. Han berättar att sen bar det av till nästa hus och nästa prenumerant. 

Det hela kanske tog två timmar, men man fick också mycket uträttat.

Detta var en form av  tidningsdistribution. ”Jag sålde inte tidningen, kunden ringde själv  in till tidningsredaktionen och sa att de ville prenumerera på tidningen”. Sedan fick de betala för prenumerationen.

. ”Min uppgift var att leverera tidningen till kunden och se till att han eller hon verkligen fick den. Jag fick hämta den vid tryckeriet och trampa ut med tidningen till kunden” berättar morfar.

 Att sälja tidningar till sjöman och sälja på bryggor och sådär var en annan del av mitt tidningsjobb berättar morfar. Lokaltidningen delade jag ut på vardagar till prenumeranter.

På söndagar var det också Stockholmstidningarna som skulle delas ut. Det kom en tidningsbil från Stockholm till Köping . Vi tidningsbud eller tidningsgossar, stod och väntade på att bilen skulle anlända. Tidningsmannen, (han som hade hand om oss tidningsbud) räknade upp tidningarna till de olika tidningsbuden. Varefter alla tidningsbud gick var och en åt sitt håll, till Köpings olika stadsdelar.

 Man ringde på dörren. Man var välkänd av de människor som bodde i huset. De visste att nu kommer tidningspojken med tidningen. Många av tidningens köpare var stamkunder. Jag visste att här fick jag sälja, men så kanske jag ville sälja lite extra.

Då fick jag besöka nya kunder. Man kanske fick sälja tidningar till de i trapphuset som jag vanligtvis inte fick sälja något till, men kommit på idén att idag kanske man skulle ha tidningen. Det kunde röra sig om någon stor händelse i sportvärlden. Det kunde röra sig om olympiad eller det kunde röra sig om att andra världskriget hade utökats och drabbat andra länder. 

 Han berättar ”under krigsåren sålde man många tidningar. Antingen var det hemska nyheter eller när det var fråga om idrottsevenemang”, ”man gick och knackade på olika dörrar i trappuppgången där jag vanligtvis inte brukar få sälja någonting, men nu gick det minsann att sälja” berättar morfar.

 Morfar berättar att tidningsmannen visste att ”nu är det stora nyheter på gång nu ska jag ta hem mer tidningar. Han kunde säja ”nu får du sälja 10 – tjugo tidningar extra”

 ”Sjömännen var mycket intresserade av mina tidningar speciellt intresserade var de att läsa om kriget, men även andra nyheter berättar morfar”. Så det gick bra att sälja till sjöfolket ombord. Man tog en rejäl tidningsbunt från pakethållaren och gick ombord på de olika handelsfartygen. ”och det skall jag säga det var spännande att göra för en liten grabb som jag var då” berättar morfar. Det stod en vakt som hörde till själva fartyget. Han var pistolbeväpnad.

 Kaptenerna var väldigt generösa av dem fick man en rejäl dricksslant. Morfar tror att tidningen kostade 25 öre, ”om jag minns rätt säger han efteråt.Ibland kunde man få en tio-öring extra ibland ännu mer av de vänliga sjömännen”. Det var också andra utländska fartyg som köpte de svenska tidningarna.

 Morfar berättar att det gick patrullerade beväpnade vakter på bryggorna natt som dag. Det för att inga spioner eller andra sabotörer skulle lägga ut bomber, skada de olika fattygen som låg förtöjda eller något liknande eller ställa till med annat ofog . Det var blodigt alvar. Detta var under krigstiden. Det var först och främst tyskarna och var rädda för och väl det praktiskt taget under hela kriget. Åren  (1939 – 1945).

 Morfar berättar att han var 11 år 1939 när kriget började och 17 år 1945 då kriget slutade. Han berättar också att det kom båtar som medförde tackjärn stångjärn, eller malm. Det var först och främst Tyskland som köpte, de varorna, men även England. Fartygets besättning bestod såklart, av alla matroser ombord, men dit måste man räkna kaptenen och styrmannen. Annars blir det inte en fulltalig och fullständig besättning berättar morfar.

 Han svarar att han inte har något minne av att det var någon skillnad på tidningsförsäljningen varken det var sommartid eller vintertid, men säger att man kanske sålde mer på vintern än man gjorde på sommarn. Han berättar att de hade en grupp som bara var aktuell på sommaren. De höll till i sommarstugeområdena. Dels nere vid mälaren och dels på fastlandet. Det fanns en ö med många sommarstugor på. Man fick man försöka, att ta sig till ön efter bästa förmåga. Man hade ingen båt med sig och det var för långt att simma. Det som gällde var att hitta någon sommarstugeägare, som skulle ut till sin stuga. Man fick ta av sig mössan och fråga snällt ”får jag följa med”.

 ”Många båtägare var glada över att få tidningen över till ön både sin egen och andras. Jag fick ofta och gärna följa över till ön berättar morfar som nog minns den tiden”..

Han visar med tummarna hur man liftar som om han faktiskt viftade. Man brukar säga man åker på tummen. Förklarar morfar  ”den som skall lifta sätter helt sonika upp tummen eller tummarna i vägens riktning och kommer det en bil visar man med tummen åt vilket håll man ämnar sig.”

 ”Intresset för tidningsförsäljning var större inne i stan  än det var ute på landsbygden” berättar morfar.

 Han berättar att det var kalla vintrar åren 1939- 40 – 41. ”Då var det minsann inte roligt ska du veta att gå med dåliga skor och ha dåliga vantar och en tidningsbunt. Man fick stanna lite extra inne i stugorna och värma sig lite innan man vandrade vidare” berättar morfar.

Jaha det var tidningsförsäljning på min tid. Nu skall du ut och sälja tidningar nästan 70 år senare. Nu handlar det om din tidning, din produkt, ”Då är det knappast intressant för er att känna till hur det var på min tid”. Men för den delen kanske jag har idéer och förslag att komma med angående tidningsförsäljning om du vill lyssna på mina förslag förstås. .       

 Han tror det gäller att hänga med den moderna tidnings och bokförsäljningen. Han tror att det gäller att göra olika kampanjer för Snabel@. Han ger mig förslaget att vi skall rikta vår tidningsansträngning på en särskild kunskapsgrupp och ha olika teman i våra olika nummer.

 Han menar att vi kan locka till oss fler läsare och flera prenumeranter om vi har olika temaartiklar i Snabelposten. Ena månaden kan vi rikta vår arbetsansträngning åt datautbildning och skriva någonting om det eller för den delen varför inte rikta våra blickar åt de som är musikintresserade och som håller på med musik och läser musikutbildning på universitetet . Vidare tror han det är viktigt att vända sig till skolan, till lärare och annan skolpersonal och se om det blir hurrarop eller burop.

 Han säger att ”det gäller att tänka på tidningens bästa, på tidningens innehål, men säger också att tidningen måste ha artiklar som läsarna tycker är intressant att läsa om. men som även författaren eller författarinnan tycker är intressant att skriva om”.

 Här måste jag inflika med en sak: ”vår idé, Snabel@ arbetsidé är att vända sig till den stora massan och inte bara rikta sig till den enskilda människan”. Vad vi gör är helt enkelt att vi vänder oss till folket och säger ”lyssna på oss för vi  har vikig information att dela med oss av”.

Jag som representerar Snabelposten och hela Snabel@ tackar Börje Gustavsson för en bra och givande intervju. Magnus Hedman Snabelposten.  

Tillbaks till Magnus H