Den piprökande ugglan Frans

Text: Magnus Hedman

Inledning:

Det var en solig dag och vindarna var så varma sådär som de brukar vara i maj och fåglarna drillade i skyn. I uggleskogen är en rätt ovanlig skog, förför? Jo därför att det där är så gott om ugglor. Om du trodde att dessa ugglor är som andra ugglor du har hört talas om tror du fel för dessa ugglor bor alla i vanliga hus, hm ja i mindre hus åtminstone.

Huvudpersonen i den här berättelsen är en uggla och heter Frans som bor på Ugglestigen 7.
vår vän frans hade två egenheter förstår ni som gör honom till en högs ovanlig uggla, han röker nämligen pipa och kan läsa, men huruvida det är fler ugglor ute i vår natur som röker pipa och kan läsa kanske viska  låta vara osagt.

Hur såg då Frans hus ut?

Tänk dig ett stort träd och en bit upp uppför det står det ett hus och dess tack, väggar, och golv var byggda av trädets kraftigaste grenar. Huset hade två fönster på varje sida, en altan,
en veranda och var byggd i två våningsplan. Går man in i huset kommer man in i en stor hall och går man ytterligare en bit möts man av ett sovrum, ett allrum, ett vardagsrum, ett badrum och ett kök. Gåt vi uppför trappan kommer vi först till ett rök och samtalsrum, vilket ligger utanför biblioteket. 

När vår berättelse tar sin början sitter ugglan Frans och puffar på sin pipa och läser dagens tidning, men missförstå mig rätt för Frans satt ingalunda mitt på verandagolvet utan i en bekväm karmstol med sirliga mönster på karmarna och på stolsbenen intill husväggen samt på tassarna.  Nu kanske läsaren undrar hur vanligt det är med läsande och rökande ugglor och där kan jag ärligt säga att jag inte tror det är särskilt vanligt.

En dag när han som vanligt satt och läste tidningen och rätt som det var upptäckte han att
det satt flicka på en sten nedanför och tittade på honom. Frans la ihop tidningen på bordet och flög ned till flickan. ”Hej min lilla vän” sa Frans till flickan som ofrivilligt ryggade tillbaka något.

”Kan du prata”? Sa flickan förvånat vars namn var Anna. ”ja, jag kan prata” sa Frans, ”men hur då sa Anna förvirrat? Frans satt tyst ett tag och la pannan i djupa veck och sa efter en stund ”Vi ugglor har alltid kunnat prata, men eftersom ingen någonsin förstått att även vi kan prata så har vi bara pratat med varandra och ingen annan”.

Knappt hade Frans hunnit stoppa pipan i munnen innan Anna frågade ”hur kommer det sig att kan du läsa och varför röker du”? Frans satt tyst medan han rökte och sedan tog han ur pipan och sa ”På första frågan svarar jag att när jag var helt liten brukade min mamma läsa för mig och när jag blev äldre jag fick jag ett väldigt behov av att läsa och läser allt som jag kan komma över. ”Angående din andra fråga kan man ju undra varför jag började röka, det har jag tills nu aldrig funderat över” sa Frans”. ”Okej”, sa Anna. 

Det gick ytterligare en stund medan de inte sa något och Anna åt på ett äpple som hon nappat åt sig på fruktfatet som stod på bordet. Ovanför tidningen seglade det upp nya rökmoln över tidningskanten, och nu verkade Anna ha funderat ut nästa fråga för hon sa ”Varför skräpar folk ned så fasligt”?

Frans sänkte tidningen, tog ut pipan från näbben och sa ”Nedskräpning är ett stort problem och det förstör miljön på den här planeten och avgaser och giftiga substanser förstör syret som vi alla behöver för att överleva, fabrikerna är inte bättre dem eftersom de låter sitt avfall och sin dynga rinna ut ur fabrikens avloppssystem och rätt ut i floder.

…”Och vad händer då tror du när skräp och lort rinner ut i havet”? Sa Frans och kollade uppfodrande på Anna Jo resultatet blir ju att växter, fisk och andra vattenlevande arter och små organismer dör, men det är inget som fabriksmännen tänker på” sa frits argt och bolmade på sin pipa så att allt större rökmoln steg till väders.

”Det är emellertid för mycket sagt att säga att det här gäller alla människor för det är att dra alla över en kant och nog tror jag att de flesta av er människobarn vet att nedskräpning och, skadegörelse och all annan miljöförstöring är helt hel, men det tycks mig som om ni glömmer det då och då” sa Frans.

Anna satt tyst en stund innan hon sa ”vet du en sak Frans? I min skola lär vi oss mer om de rådande problemen med nedskräpning och hur vi kan bättra oss och rädda vår miljö för ännu finns det hopp”.

Frans fortsatte berätta medan han rökte ” Mycket bra mitt barn, sant är att det ännu finns hopp, visst gör det de, men det räcker inte bara att du, jag och några till vet om vilka katastrofala följder det kan bli om vi fortsätter förstöra och söndra vår planet som vi hittills har gjort, bi måste efter bästa förmåga försöka hejda den globala uppvärmningen av vår jord. Vi måste även informera andra om samma sak, såväl till våra medmänniskor runt omkring oss och till omvärlden och intilliggande länder”.

”Apropå det så har jag en bok om just det i mitt bibliotek som just heter (miljövård av vår planet) – följ med mig bara så går vi till biblioteket.

Väggarna i Frans biblotek var klädda från golv till tak med bokhyller, där man kunde hitta de mest spännande böcker som tänkas kan. Det låg boktravar på ett bord bredvid ett par fåtöljer och en soffa och en av böckerna på bordet låg Jules Vernes berömda verk Jorden runt på 80 dagar, och man kunde se att den var flitigt använd för bokens omslag hade på framsidan blivit något nött. Frans hade gått rakt fram till en hylla och börjat leta efter den bok han just där ute på verandan talat så varmt om.  Han fick hålla på och leta en god stund för på hyllan trängdes många volymer.

Anna hade satt sig bekvämt till rätta i en av de båda fåtöljerna och börjat läsa och hade precis avslutat första kapitlet i Jorden på 80 dagar när frans kom fram till henne och sa ”Här är den” och tillade när han såg Ann ”Jag ser att du har tagit upp en av mina favoritböcker som i mitt tycke är en verkligt spännande bok” sa Frans

”Enligt min mening tillhör Juls Verne eliten av berömda författare och jag tycker att han skriver på ett väldigt bra och på ett tilltalande sätt och ger läsaren en åktur ifrån tid och rum, till den tid han skildrar som må hända inte är särskilt olik den vi lever i dag, men det var en tid då man hade ett annat tempo, där allt gick i sakta mak” fortsatte Frans.

Frans satte sig i fåtöljen mittemot Anna och slog upp en sida på måfå och på sidan han slagit upp slog det ”I dagens läge är nedskräpning ett stort problem och även om vetskapen om problemets omfattning är känd till stora delar av världen idag görs för lite för att hejda att det bildas stora sopptippar här och var på vår planet. Sant är att det idag finns olika miljöorganisationer som gör sitt bästa för att hejda uppvärmningen av vår planet och rädda vattenlevande djur från att dö en plågsam död, men kommer de hinna rädda alla”?

”Ett stort problem är oljetanker för när dem går på en grynna eller något i den stilen och havirerar och spricker i tu flyer ju den tjocka och kletiga oljan ut i havet och mördar sjöfåglar, fåglar som inte kan flyga och andra vattenlevande arter som inte kan komma undan oljan och som fastnar i sörjan och kan inte ta sig därifrån utan dör”.

Anna som hade suttit tyst medan Frans pratat sa ”jamen om vi människor vet vad som behövs göras varför gör då ingen någonting åt problemen”? Och vad gäller nedskräpning borde det väl vara ett relativt enkelt problem att lösa för det är ju bara att gå runt med en käpp som är vass nedtill och en sopsäck och plocka upp skräpet och så finns det ju faktiskt papperskorgar”.

Det höll Frans med om, men sa ”Ja det borde räcka, en del människor är lata av sig och inte använder papperkorgarna fastän det finns gått om dem i skog och mark och när de ser att de är överfulla så slänger det bredvid. Att slänga godispapper, burkar och botäljer ute i skogen som blir rena fällorna för skogsmöss och andra smådjur, nej de skall plocka upp efter sig.

Medan Frans talat ”hade hans ansiksfärg blivit alldeles knallröd av vrede, men så sjunk han ned i fåtöljen och tände din pipa oh puffade och skakade på huvudet till folks idiotiska handlingar.

När Anna tittade ut genom ett av bibliotekets fönster var det nästan nästans helt mörkt och Anna påminde sig att hennes familj brukade äta klockan halv 5 så hon sa ”Hejdå” Frans, vi ses imorgon” ”hejdå2 sa Frans, vi ses imorgon.

När Anna kom hem sa hon ”mamma vet du vad som har hänt idag”? ”Nej” sa hennes mamma som stod och lagade mat ”jag har träffat en uggla i skogen, men ingen vanlig uggla för den här läser tidning, röker och är allmänbildad”. ”Jo jag tackar jag” sa Annas mamma som hette Karin, ”Den ugglan skulle vara kul att träffa”. Medan Anna dukade bordet sa hon ”Kan du inte följa med mig imorgon”? Karin tänkte en stund innan hon sa ”… ja, jag kan ju fråga min chef om jag får vara ledig í morgon och jobba hemma”.

”Toppen”, sa Anna ”När kommer pappa hem”? ”Han kommer nog hem snart, men vi hinner nog börja äta innan han kommer”, men knappt hade hon avslutat meningen innan ytterdörren öppnades och Annas pappa Jan steg in. Gick till husets badrum och tvättade händerna och satte sig och började äta.

Tittade på sin dotter och sa ”din mamma sa i telefon att du fått en vän i skogen”, ”japp, det har jag, han heter Frans och bor i ett hus i högt uppe i ett träd i gamla skogen”.

”… Och röker tydligen pipa” sa Jan som just hade ätit färdigt och sträckte sig efter sin egen pipa som låg på rökfatet ett stycke längre bort på bordsskivan. Efter att han tänt den sa han medan han puffadepå sin pipa ”Skojig prisse den där Frans, honom vill jag träffa”. ”Då är det klart” sa Karin till Anna, ”jag följer med dig till Frans imorgon”. ”Toppen sa Anna, då går vi alla tre för pappa vill också följa med”.

Nästa dag satt frans som vanligt och läste tidningen ute på verandan, men stopp nu ett tag här, vem ger honom en färsk tidning varje morgon? Jo det gör en annan uggla som heter Hans som jobbade på en tidning sett och hört inne i staden. ”Hej Frans” sa Anna ”Här är jag och det här är mina föräldrar sa Anna och pekade på Karin och Jan” sa Anna. ”Välkomna till mitt lilla kryp in” skämtade Frans och gick nedför en liten trappa vid sidan av verandan och kom ned och hälsade på sina gäster.

När hälsningsfraserna var avklarade sa Frans till Anna ”Anna du som är rätt hemmastad här vid det här taget kan väl ta med dina föräldrar på en rundtur i huset”. ”visst” sa Anna, följ med” sa hon till sina föräldrar.

”Gärna det” sa Anna.

”Nu går vi in i hallen och här är badrummet” sa Anna och pekade på en brun dörr ”till höger har vi matsalen och till vänster matsalen och innanför det har vi köket”. ”Om vi går in i finrummet möts vi av en sittgrupp bestående av 4 fåtöljer och två soffor och nu går vi ut på altanen sa Anna och öppnade en annan dörr när alla stigit in i rummet. ”Ganska fint va”? Frågade Anna sina häpna och smått förvånade föräldrar. ”oj vad fint de är här” Sa Karin
”och vilken fantastisk utsikt” Frans har fyllde Jan i och syftade på bärbuskarna och fruktträden som växte nedanför i Frans trädgård.

Anna tog med sina föräldrar uppför en trappa som ledde till övervåningen. När alla kommit uppför trappan sa Anna ”Här är rök och samtalsrummet” och pekade på en dörr som ledde in till ett stort rum, ”och där har vi biblioteket” sa Anna och pekade på ytterligare ett rum. ”toppen” sa Hennes pappa som tyckte att alla hus borde ha egna bibliotek, ”Han öppnade dörren som gled upp med ett knarrande läte, men de hade knappt stigit innanför trösklen innan både Karin och Jan stod med gapande munnar och stod så en bra stund innan de återfick talförmågan.

Men efter ett tag utbrast Jan ”Wow, här finns ju allt” ”Nja, inte riktigt allt” sa en röst bakom Jan som hoppade till för i dörröppningen stod Frans ”men nog finns det gott om böcker här alltid, eller hur”? Men han fick inget gehör för allt som Jan kunde få fram var ”men hur, när”. ”Hur jag har fått hit alla böcker menar du” sa Frans som satt sig i en nött fåtölj och återigen tänt sin pippa ”Jo du Jan, jag har samlat på mig en del böcker under årens lopp från alla håll och kanter”.

Jan sjunk ned i fåtöljen mittemot Frans och Karin och Anna i soffan . ”Vilket vackert bibliotek och hus du har” sa Karin ”tack” sa Frans skrattade till och sa ”Om köket är husets hjärta är nog bibloteket dess hjärna”. Åt det skrattade de alla gott. De båda herrarna rökte ett tag innan Frans frågade Jan ”vad jobbar du med då”? ”Jag är tidningsredaktör på tidningen sett och hört” svarade Jan ”Även jag är anställd där” sa Annas mamma.

Efter att ha suttit tyst en stund tog Frans åter till orda och sa ”Vad skriver du on”? ”Just nu skriver vi ett reportage om miljöförstöring och att vårt klot håller på att hettas upp”, mm, intressant småskrattade Frans åt pappan skämt att klotet höll på att ”hettas upp”. Synnerligen intressant eftersom det är just det som jag och Anna brukar ha långa diskussioner om.

 ”Så bra” utbrast Jan, ”Då är ni på det klara med vad jag skriver om” sa Jan som hade den ännu rykande pipa mellan tänderna. Efter att ytterligare en stund gått omkring i Frans bibliotek såg han på sitt armbandsur, tittade på sin hustru och sa ”Karin, klockan e mycket”
 sa Jan ”Det är bäst du och jag går hem och sover några timmar innan vi skall upp” ”Anna det är ny skoldag imorgon”, God natt Frans, sa de alla tre innan ytterdörren slog igen.

Anna fortsarte att hälsa på ugglan Frans och blev mer allmänbildad ju mer hon tillbringade
i Frans välsorterade samt välfyllda bibliotek och blev sedan hon slutat skolan och läst på universitetet, där hon bland annat höll på med klimatfrågor även forskare vid stadens laboratorium.

Hur gick det för denna ovanliga uggla?

Han följde med Anna till universitetet, där han undervisade i klimat och stadsfrågor och du kan tro att Frans blev omtyckt av studenterna, för han undervisade med engagemang och inlevelse och till och med kan man säga att även dem som i vanliga fall brukade undervisa sina studenter, blev studenter på nytt för frans hade en kunskap som det verkade saknad gräns.

Men allra bäst tyckte Frans om att sitta ute i sin karmstol ute på verandan och läsa tidningen och då och då puffa på sin pipa och vem vet han kanske sitter kvar där än. 

Snipp, snapp, slut, så var denna saga slut.  

Tillbaks till Magnus H