DJUR&NATUR

 

Tamget

 

Text & Foto: Malin Spångberg

 

Tamgeten sägs härstamma från besoargeten.
Hanen kallas för bock, honan get och ungen killing.

Geten kan bli cirka 100-170 cm långa och dom väger cirka 115 kg. Honorna är lite mindre än hanen och 40-50% lättare.
Både honan och hanen bär horn, dom är oftast bakåtböjda.
Geten har tovig päls som för det mesta skiftar i grå, vita, svarta och bruna nyanser. Hanen har hakskägg och luktar  starkt från sina analkörtlar.
Även honan har skägg fast mindre.  Getter smälter maten snabbt.

Geten är dräktig i 150 dagar ( cirka 5 månader)  och hon föder oftast 2 -3 killingar, men hon kan föda 1 – 6 killingar.
Getens kan normalt leva  i 9 – 18 år, typisk för en tamget är 15 år  men dom kan bli 22 år. Geten är liksom fåret ett av människans tidigaste husdjur.

Getens spridning till olika isolerade områden där den inte har funnits tidigare har oftast resulterat i samhällsfientliga resultat för den botaniska mängden i området. Det gäller framförallt  havsöar med natur som har utvecklas utan getter där.
Ett känt exempel är införande av getter till ön Sankta Helena i Atlanten. 
Det var en politiskt viktig handelsplats under den tidigare delen av dom stora upptäcktsresornas tid och under den perioden så blev ön bebodd.
Geten kom till Sankta Helena år 1513 och den var snart halv vild  och den vandrade fritt över hela ön. Det gjorde att geten blev en pålitlig köttresurs för invånarna på ön, även för återkommande sjömän.
Först 300 år senare så gjordes dom första botaniska undersökningarna på Sankta Helena. Då hade floran på ön förändras mycket av närvarandet av Getterna. Vi kommer aldrig att få reda på hur många växter det fanns på ön innan geten kom.  

Geten har haft samma effekter på andra platser där den inte har funnits tidigare. Getens effekter på växter som inte är anpassade till dens närvaro är så starkt så att den nämns som en mycket bra kandidat till andraplatsen efter människan som en orsak till förlusten av den biologiska mångfalden.

Geten är till  nytta för människan främst för mjölken och pälsen och från den döda djuret så kan kött och skinn användas. Välgörenhetsorganisationer ger ofta fattiga befolkningar i behov av hjälp med getter i stället för annan tamboskap då dom tycker att det är enklare och billigare att hålla och har många användningsområden.

Uppfödning av getter för mjölkproduktion är vanlig. Getmjölk är naturligt homogeniserad , det betyder att grädden inte separerar naturligt, som den gör i komjölken. Mjölken kan därför drickas färsk direkt efter att man har mjölkat, om den hålls ren men pastörisering är att rekommendera för att minska halterna av naturligt förekommande bakterier.
Getmjölk används oftast för framställning av ost , det finns även små företag som gör smör och glass på getmjölk. Getmjölk kan med fördel användas som ersättare för komjölk i dieten för komjölksallergiker. I alla fall så innehåller getmjölk såsom komjölk laktos och kan orsaka matsmältningsproblem för några med laktosintolerans.

Mjölkgetter lakterar  omkring 10 månader varje år  och en mjölkget kan under sin bästa period ge omkring 3-4 liter mjölk per dag.
Getsmör är vit till skillnad från det gula smöret som är gjord på komjölk, eftersom det gula beta-karotenet i getmjölk förvandlas till en färglös form av A-vitamin.
Ost av getmjölk kallas ofta i Sverige efter den franska benämningen "chévre", som just betyder get. Några franska varianter av getost är Rocamadour och Montrachet. Feta är en välkänd och populär grekisk variant , som ibland är gjord av en blandning av mjölk från får och get.

I Sverige så är getmjölksproduktionen begränsad, men den är mera vanlig i andra delar av världen.

Det var vanligt bland renskötande fjällsamer att bedriva getskötsel fram till mitten av 1960-talet. Lappgeten är en utrotningshotad art som kommer från Lappland och den är anpassad till renbetsmarker. 

Mjölkgeten ger mera mjölk än en ren.  Getkött smakar som lamm; I vissa delar av Asien , framförallt i Indien, finns det en särskild benämning som menar både get och lammkött.
Köttet kan lagas på många sätt. Getkött har lägre fett och kolesterolhalter än tillexempel lammkött, jämförbart med kyckling som ändå är fattigare på mineraler än kött.
Ett skäl till den lägre fetthalten är att getter inte bygger upp fettet i musklerna  så den  "marmorering" av fett som är vanlig i både nöt och fläskkött uppträder inte hos kött från get.

 

 

 

Tillbaks till Malin