DJUR&NATUR

En crash course i spindeldjur

Av Victor Sjöstedt

Planeten Jorden är en egendomlig plats där faunan täcker allt. Vi människor har ögonbryn, näbbdjur lägger ägg och abborrar blir avundsjuka när någon annan fisk verkar nappa på masken. Om man går ofattbart långt tillbaka i tiden med varje givet djur hade vi en gemensam förfader, men sedan dess har naturen genom evolutionen satt djuren inom ständigt skiftande inriktningar, och med detta följer också att varje stor gren på sikt kommit att skilja sig rejält från de andra. Men på grund av dessa stora skillnader, föds det ju även en hel del oförståelse.

Detta gäller i synnerhet för spindeldjur. Man är bekant med de små krypen som bygger nät och som fångar flugor, de som är dödligt giftiga, och de som bråkar med dig i kryptor i datorspel, men trots att de är så vanligt förekommande till vardags och i media finns det en okunskap som döljer spindeldjur från deras sanna väsen.

Jag tar därför på mig rollen som småkrypsnavigatör, och tar med er på spindelsafari.

Så var börjar vi?

Det man först bör definiera när man talar om spindeldjur vad som är ett spindeldjur. Du känner dem som de små nätbyggande krabaterna som käkar flugor, men idag ska jag visa dig hur mycket större släktet är!

Det grundläggande är att de har åtta ben och två petipalper som är ett slags armar som ofta förväxlas med ben och en kropp indelad i främst två segment: framkropp (huvud, lemmar) samt bakkropp (svans, interna organ). De skiljer sig från insekter i att huvudet sitter direkt på kroppen, att de har ett till par ben, att de saknar antenner, att de aldrig har vingar, och att de inte har samma typ av mundelar. Insekter går också alltid genom metamorfos, alltså att de omvandlas från ett larv- eller nymfstadium till fullvuxen insekt. Arachnider ömsar bara skinn.

De är rovdjur med enbart en handfull undantag, och deras roller inom världens alla ekosystem är oersättliga, just för att de håller insektspopulationen inom rimliga gränser. De äter på de mest finurliga vis upp de insekter som andra djur har svårt för att fånga, som småkryp som gömmer sig bland vegetationen, de som är supersnabba och de som flyger omkring. Just på grund av denna breda kost, och att de är naturliga specialister, är det ett ofantligt brett och fascinerande släkte. Jag kan bara sammanfatta ett fåtal arter ganska brett, så att det inte blir för långt och komplicera

Imse vimse spindel

Rosahårig chilensk tarantel, Wikimedia

Växthusspindel, Wikimedia

Spindlar är de mest framträdande i detta släkte, för deras nät täcker platser över hela planeten. Näten själva är i förhållande till sin storlek och vikt starkare än stål. Sedan kommer det där om giftet in i bilden, för spindlar tuggar inte, som deras kusiner gör. De har istället gaddar som fungerar som ett slags sugrör. De sprutar in gift och enzymer i ett småkryp så att det löses upp från insidan, så att de sedan kan dricka upp innehållet.

En enkelt variant av spindlarna är tarantulorna. När spindlar använder sig av sitt nät för att fång deras middag använder sig en tarantel främst av sin storlek för att få ett övertag över sina bytesdjur. Unikt för tarantlar är att de har nässelhår på bakkroppen som de kan sparka och sprätta iväg på större djur som uppfattas som ett hot.

Andra typer av spindlar är hoppande spindlar som är smarta och ser bra, korsspindlar som bygger nät som bryter ultraviolett ljus så att insekter vill köra in i dem, spottspindlar som spottar stelnande nät på andra djur och spindlar, trollspindlar som gömmer sig med fångstnät, vattenspindlar som jagar skräddare och flygor i vattendrag, spindlar som höjer blodtrycket i sina ben för att spurta supersnabbt, och vargspindlar som strövar runt i världen utan fast boplats.

Spindlar lever på det hela taget exklusivt på små djur, främst insekter, och undviker helst all konflikt som inte har med mat att göra. De riktigt giftiga arterna är få till antalet, särskilt i Europa, och är heller inte livsfarliga för en hälsosam vuxen. Om man vet att känna igen och att inte provocera en jättegiftig art finns det ingen som helst anledning till att vara rädd för en liten husspindel.

Skorpioner

Lurus dufoureius, International Science Times Androctonus bicolor, International Science Times

Skillnaden mellan gisselskorpionerna och vanliga skorpioner är att skorpionarterna har gift och svans. Den ena delen av alla arter är liten, klenare och mycket giftig, medan den andra hälften är större och starkare men saknar starkt gift. Detta tenderar att reflekteras i storleken hos gadd eller klor. Om man ska jämföra dem styrkemässigt i samma viktklass vore de svanslösa gisselskorpionerna en värdig motståndare och övermannar lätt små skorpioner med styrka, snabbhet och bättre pansar. Det som är den stora risken för dem, likt för alla andra som kommer i kontakt med en skorpion, är skorpionens svans som skulle göra slut på dem på ett ögonblick om den träffar en öm punkt. Skorpioner håller fast sina fiender med klorna så att de inte kan kämpa emot och levererar en giftig krok rakt in i kroppen. Det som också särskiljer skorpioner från alla andra är att de har pektiner, d.v.s. borstformade känselorgan på deras undersida som känner sig efter kemikaliespår eller vibrationer som andra djur lämnar efter sig.

Bland amblypyger och thelyphoner

Gisselskorpion, Wikimedia Svanslös gisselskorpion, Wikimedia

Någonstans mellan spindlar, skorpioner och dina värsta mardrömmar, gömda i de djupaste skrevorna i de djupaste tropikerna, och i filmen Harry Potter & Den Flammande Bägaren, finns spindeldjur inom ordningen thelyphonida samt amblypygi, även kallade gisselskorpioner respektive svanslösa gisselskorpioner.

De är rovdjur som är kusiner till både spindlar och skorpioner. Det som främst kännetecknar dem är två saker: deras långa petitalper med klor och deras långa spretiga ben som omvandlats till ett par känselspröt. Det som skiljer svanslösa och ”svansiga” gisselskorpioner mest från en typisk spindel är att de generellt sett är större, har klor och har annorlunda ben.

En fullvuxen svanslös gisselskorpion, damon diadema, som är vanligast att ha som husdjur kan täcka en handflata. Detta är för att den ska vara stor och stark nog för att kunna använda sina fångstarmar till att övermanna andra småkryp, krossa och äta upp dem. Om du irriterar den genom att peta på den är amblypygen stark nog för att taggarna på dess armar kan punktera ett hål eller två i ett finger (gör helst inte så). Storleken är också bra för att kunna stödja så långa armar och ben, då hävstångseffekten annars sätter stor press på långa och tunna lemmar. Klorna ska även räcka långt och vara starka, men benen ska också vara långa, för de används till känna efter småkryp och ska användas för att kunna klättra och få fäste på såväl stenväggar som träd. De springer också fruktansvärt fort i jämförelse med andra spindeldjur. När någonting kommer i närheten cirklar den runt krypet för att sedan hugga tag i den med sina kloförsedda armar och genast börja tugga.

Den ”svansiga” gisselskorpionen är en desto mer kompakt version, och är byggd lite som en stridsvagn. Den är inte lika snabb och smidig som sina svanslösa kusiner, men har en tendens att mosa saker lättare. De har även en bakkropp som kan spruta en blandning av ättik- och kaprylsyra som löser upp fienders exoskelett och kan orsaka frätskador i ansikte och ögon hos djur som försöker äta upp dem. För att sätta detta i perspektiv bör du tänka på hur obehagligt det är att få vanlig ättika stänkt i ansiktet. Ättikan har dock bara ca. 5 % ättiksyra i sig, så det är därför minst tjugo gånger obehagligare att få ren ättiksyra på sig, och då räknar vi inte med att mängden och koncentrationen syra överträffar hudens kemiska skydd mot syror!

Båda arter har omvandlat ett benpar till någonting som motsvarar en insekts antenner, och använder dessa långa, spretiga känselben som en avancerad radar. De snappar upp lukter, lätta krusningar i luften och vibrationer med en känslighet som ger dem en full bild av vad som pågår omkring dem med upp till 30 centimeter framför dem. Detta kompenserar för det faktum att de inte ser så bra.

Solifuger – ett par käkar med ben

Solifug, Wikimedia Solifugs käkar, Wikimedia

Sedan finns solifugerna, som också har det lite vaga namnet ”skorpionspindlar”. Detta är en annan kusin inom spindelfamiljen, som i princip är spindeldjurens motsvarighet till en alligator. Dess käkar är fruktansvärt starka, och kan lämna riktigt fula sår. De har döpts efter kameler, eftersom den likt sin kusin fästingarna nyper tag i kameler och suger i sig blodet medan de hänger. Däremot är de väldigt skygga djur som har mjukt exoskelett och som flyr konfrontationer.

De har främst blivit kända i väst genom historier från de soldater från USA som vistats i Mellanösterns ökenlandskap, där solifugerna lever vilt. De söker sig ständigt efter skugga, och därmed har de fått dåligt rykte av att de verkar jaga människor, när de i själva verket bara vill stå i deras skugga för att skydda sig mot den hårda solen.

Som monster i spel och film

Tack vare sitt särskilda utseende och lömska arsenal är det inte ett under att spindlar, skorpioner och deras kusiner gör framträdanden i fantasyspel och skräckfilmer. Det som dock skiljer sig från verkligheten är hur ursinnigt aggressiva de är mot spelaren, och hur vårdslösa de är med sin överlevnad.

En typisk spindel försöker inte starta konflikt om inte den är hungrig eller trängd. Sedan bör även nämnas att arterna som presenteras verkar vara ett slags blandarter. Frostbitspindlarna från The Elder Scrolls V: Skyrim ser definitivt ut som en solifug. De spinner även tjocka nät för att bygga sina hem och förgiftar spelaren med ett klenare gift precis såsom en tarantel skulle göra, och spottar nät som en spottspindel. Deras petipalper är dock utrustade med vassa krokar som de slår sina fiender med, vilket påminner om gisselskorpionerna och skorpionerna.

Det som dock sticker fram är att dessa spindlar verkar bilda hålor tillsammans, utan att anfalla varandra, när det i verkligheten är så att spindlar allra oftast är solitära rovdjur och ser andra spindlar som konkurrens. Det ska också nämnas att deras parningslekar sker, mänskligt uttryckt, med kniven mot strupen. Ett snedsteg, eller om honan inte är på humör, och hon försöker äta upp den stackars hanen.

Honmonstret, okänd konstnär Spindel från Mörkmården, Hobbit: Smaugs ödemark

Scen från Hemligheternas Kammare Ron Weasley gillar inte spindlar. (Flammande Bägaren)

Inom film sker liknande overkligheter. Både inom J.K. Rowlings Harry Potter och J.R.R. Tolkiens Hobbit har spindlar även utvecklat förmågan att tala med varandra! Däremot är honmonstret från Tolkiens Sagan Om Konungens Återkomst (från trilogin Härskarringen) en mer typisk spindel. Som en blandning mellan en tarantel och vanlig spindel spinner hon nät både som hembygge och för att fånga mat, och lever ensam i en sval, mörk och fuktig tunnel. Det som särskiljer henne fysiskt är att hon har en giftig gadd på bakkroppen, fyra mungaddar och en typisk mun med tänder.

Till sist har vi ju också spindelmannen, som är en superhjälte. Han hänger ute på nätet mycket. Man kan kalla honom för en nätutvecklare.

Spindelmannen, Wikimedia

Arachnofobi så att det kryper i skinnet

Det som oftast leder till att spindlar uppmärksammas överhuvudtaget är egentligen inte hur intressanta de är som djur, utan hur läskiga folk tror att de är. Hos oss i väst saknar de oftast de attribut som borde få oss att känna oss hotade, men vi känner ändå ett irrationellt obehag. Varför? Forskare har studerat detta under lång tid, och det råder osäkerhet kring exakt vad som ligger till grund för arachnofobi, om den är kulturellt betingad eller instinktiv. Det mesta tyder på att det kan vara både och. Det verkar också som att det inte främst är tanken på att bli biten som får det att krypa i skinnet, utan helt enkelt sättet som spindlarna kryper på. De rör sig på ett irreguljärt sätt som det mänskliga psyket uppfattar som väldigt främmande och oberäkneligt.

SÅ FÖR ATT SAMMANFATTA ALLT DU LÄRT DIG

Du tycker nu att spindeldjur var mer eller mindre otäcka än för några minuter sedan.

Du vet nu mer om spindeldjur, och hur diversa de är.

Film- och spelmonstren blev kanske lite overkligare.

Jag vill nu lämna er med en större förståelse för de små liven. De är högst naturliga små saker som äter upp de insekter du ogillar. Var nu snäll och mosa dem inte, för både spindlars och vår egen trevnad.

Tillbaks till Victor