National Geographics kulturarv

Text: Victor Sjöstedt

Den gult inramade tidskriften National Geographic var en av de saker som bredvid TV-kanalen Discovery Channel och dess dotterkanal Animal Planet inspirerade mig från min barndom till att börja fotografera – det och att jag visades ha som mest talang för att ta bild på saker. Att fota det som nu finns men som aldrig kan reproduceras, är att odödliggöra och dela ett ögonblick. Dåtid blir nutid; nutid blir framtid.

Månadsvis dimper det ner en gul rektangel i brevlådan, vars prenumerationskostnad finansierar expeditioner överallt på Tellus. Kringresande fotografer visar världens skapelser och andra människor via National Geographic från djuphav till bergstopp, och de är vanligt att fotografin som medium blir presenterad genom t.ex. TED talks. Enbart rymdfärdorganisationer som NASA och SpaceX når längre ut, men National Geographic tillsammans med forskare och experter når längre in i den planet vi står på.

Det är inte bara jag som drogs med. De har således ett arv för naturfotografer, och så även för journalistisk fotografi. Särskilt när regnskog skövlas och klimatförändring sker, är det viktigt att dokumentera det som fortfarande finns. Världen är i konstant flux, men foton finns (nästan) alltid kvar.

På lite samma sätt är det att sätta ett spår i historien, och det är de som dokumenterar historien som definierar den. På så sätt har denna tidskrift establiserat sig som en historisk självklarhet, ungefär som stora nyhetskällor som brittiska The Times och svenska Aftonbladet. Det skulle omkullkasta en bit av vår vardagliga världsbild om dessa ersatts eller helt enkelt bara inte någonsin fanns. Ringar på vattnet: fotografin som konstgren hade förmodligen inte varit lika välutvecklad om inte National Geographic fanns.

Nedanför har jag bifogat ett antal läsarinsända fotografier som pryder hemsidan i ett segment som redovisar dagens bästa fotografier. Dessa kan sedan samlas i olika gallerier, såsom månadens eller till och med årets vackraste bidrag (prestigiöst!), baserat på hur många som gillar dem.

Hälften av National Geographics selektion av decembers bästa bilder.

National Geographics fotograflegend från Uppsala, Mattias Klum, har utställningar om t.ex. skogsskövling, och skådespelaren Leonardo Dicaprio släppte under oktober dokumentärfilmen Before The Flood som gick att se gratis på YouTube. Nu får du dock köpa, hyra eller illegalt ladda ned den med torrents som en sann nätpirat. Sevärda, båda två. Skulle vilja intervjua båda två.

T.v. en viktig diskussion i Before The Flood – T.h. bild av en grön mamba; (c) Mattias Klum

Med allt detta sagt tänkte jag dela ett foto av min nya spindel Shelob (originalnamnet på Tolkiens honmonster) när hon först fick bekanta sig med sitt nya terrarium. Hon är en chilensk rosahårad tarantel (Grammostola rosea, normal färgform), och trots hennes ringa ålder – hon föddes under våren förra året – så är hon redan lika stor som min handflata – detta är ett definitivt faktum för att hon har suttit på den. Hon kan förmodligen leva upp till mellan 15-20 år, så hon kommer förmodligen att vara en livskamrat under resten av min ljuva ungdom. Hon gräver nu lite hålor här och var, mumsar på syrsor och lever gott i 25° C och hög luftfuktighet. Visst är hon vacker?

Trots att jag är en nybörjare i mitt skapande skulle jag helst hålla den goda standard som National Geographic sätter, och möjligtvis kan jag komma att sända in ett och annat foto emellanåt i framtiden; även till djurbutiker. Jag har för avsikt att någon gång bestiga Kebnekaise, röra mig kring fjordarna i Norge kring Trondheim och kring de dimmiga skogarna i Finland kring nationalparken i Urho Kekkonens nationalpark någon gång. Jag vet inte riktigt vad som finns att göra eller se i Danmark, men vi kommer väl på någonting; förhoppningsvis i stil med att lämna över Skåne en gång för alla. Men mitt huvudsakliga syfte är att inrikta mig som naturfotograf på ryggradslösa djur – de som kräver en närsynt nörd som mig själv.

Tillbaks till Victor