POLITIK

 

Amerikanska presidentvalet och Sverige – varför ska vi bry oss?

Av Victor Sjöstedt
 

Min fråga handlar inte bara om att Amerikas förenta stater påverkar hela världen med sin ekonomi och sitt enorma krigsmaskineri, men det handlar om vilka kandidater som vi svenskar tordes ha störst nytta av, mellan de största kandidaterna: Hillary Clinton, Donald Trump och Bernie Sanders. Den tidigare presidenten, Barrack Obama, är i detta val inte ett alternativ då en lag som kallas The Twenty-second Amendment säger att man inte får vara president tre gånger i sträck.

Donald Trump är på det hela taget en oväntad kandidat, i och med att han enbart varit känd som rik affärsman. Däremot kan man fråga sig vad man annars hade väntat sig från det republikanska partiet om inte en rik högerknös. Det som väcker förtroende hos honom är just att han vet hur man tjänar pengar och hans Göran Persson-lika karisma som många väljare uppfattar som en frisk bris i allt prat om politisk korrekthet, men det är hur han vanligtvis tjänar pengar som väcker oro. Det har myntats ett uttryck som är ”att göra en Donald Trump” om en företagsägare låtsas gå in i konkurs genom att stoppa in alla pengar i sitt personliga bankkonto för att slippa betala skatter och vissa andra kostnader, för att sedan ”donera” dessa pengar till sitt företag. Hans största intresse verkar inte på det hela taget att leda landet, utan att tjäna pengar.

Även hans ekonomiska meriter på den frågan är tveksamma då ett land kanske inte nödvändigtvis kan styras som ett företag, och frågan är ifall det verkligen är amerikanska folket som skall representeras, eller om det i själva verket är Wall Street som gräver sina fingrar djupare in i regeringen, vilket ganska säkert skulle leda till att en hel del pengar transporteras under borden i vita huset.

En av de största anledningarna till att han nu är en av de två största kandidaterna är att han har så pass mycket pengar att spendera på sin valkampanj, för en av de mest framstående tumreglerna är att ju mer pengar som spenderas på valkampanjen desto längre kommer du, men det ska sägas att det inte nödvändigtvis gör en bra kandidat. Tvärtom brukar omfattande valkampanjer innebära sponsorer som sedan kan lobba förslag in i regeringen.

Hillary Clinton som istället är den demokratiska representanten är istället gjort sitt persona tämligen omodernt genom att istället ändra sig efter vad den politiska vänstern har för värderingar. Med kontroversiella uttalanden som att kvinnor är större offer under krigstid än de män som faktiskt dör i kriget (konferens om våld mot kvinnor, 1998) har hon väckt mycket missnöje, och med ett patos som skriker stram politisk korrekthet ses hon ofta som en surtant. Att hon är kvinna påverkar också hennes popularitet, eftersom många menar att hennes typ av feminism och kvinnokamp inte är önskvärt i regeringen, särskilt då hon som kvinna vore partisk i frågan. Ett exempel på detta är hennes anklagelse mot Trump, att han bedriver ett krig mot kvinnor då Trump gjort oanständiga kommentarer mot ett antal kvinnor på det sociala forumet Twitter där han kritiserade deras utseende, vilket Trump borstade av sig genom att, tja, allmänt inte bry sig och säga att det inte är relevant för hans styre och att han hellre fokuserar på faktiskt arbete än att använda fint språk mot folk han inte respekterar.

Sedan ses Clinton som tämligen hal vad gäller hennes åsikter, för att de tenderar att skifta väldigt ofta, vilket leder till att hon ofta uppfattas som en falsk fasad som döljer en medioker politiker. Ett exempel på detta är hennes position på homosexuellt äktenskap, då hon i det förra valet stod för att man inte skulle tillåta detta, men i nuvarande valet väljer hon istället att öka LGBT-personers utrymme och rättigheter. En annan tolkning är att hon har valt att representera vad folket tycker och inte vad hon själv tycker, och att detta är en god sak, men en ogenuin politiker tenderar att sakna popularitet oavsett nytta. Hon möter likt Donald Trump misstankar om korruption, särskilt då hon mottagit ekonomiskt stöd från utlandet.

Den tredje kandidaten är faktiskt en populär politiskt självständig kandidat som heter Bernie Sanders. Hans politiska historia är på det hela taget ganska imponerande, och han framstår som både ödmjuk och noggrann. På 60-talet bekämpade han segregation och sedan dess har han fört en fortsatt progressiv gräsrotspolitik. 2013 hjälpte han till med att göra så att de ekonomiska förmåner som ges till heterosexuella äktenskap även ges till homosexuella par. Han vill även minska Wall Streets grepp om regeringen.

Personlig notis: På det hela taget har jag väldigt svårt att hitta knasigheter i hur han för sig eller de policys han hittills har framfört, vilket jag annars brukar vara väldigt duktig på. På det hela taget skulle vi svenskar förmodligen vara fullt nöjda med en person som Bernie Sanders som statsminister.

Det är dock kanske så att hans ålder drabbar hans popularitet, då vissa kritiker vore skeptiska till en president som kan drabbas av någon ålderssjukdom under hans tid i vita huset, särskilt då arbetet som president är ett mycket tärande jobb. Det som kan tyckas mest tokigt är de hinder som satts i hans väg av afroamerikanska rättviseaktivister, nämligen Black Lives Matter, som menar att de inte behöver ytterligare en vit man för att representera dem i regeringen då resultatet förmodligen blir under förväntan. Sanders har fått tal och konferenser hindrade av denna grupp.

(Personlig åsikt: jag tycker att omdömet hos de aktivister som obstrukterat Bernies valkampanj är bristfälligt. Sanders är den bästa kandidat de kunde ha hoppats på, och de väljer att trakassera honom. Dumt. Mycket, mycket dumt.)

Kritiker från högern menar istället att Sanders är en kommunist eller är för liberal – egentligen samma typ av kritik som Obama mötte under hans regeringstid. Inom svensk politik hade han förmodligen representerat en socialdemokrat, medan Obama nog skulle ha representerat en moderat.

Vi bör dock ha i åtanke att dessa kritiker hör till samma grupp som buade åt Ron Paul när han föreslog att man bör hålla sig till den gyllene regeln vad gäller utrikespolitik. Den gyllene regeln är att man inte gör något mot någon som man inte vill att den personen ska göra åt en själv. Med andra ord så bör man inte starta krig mot ett land om man inte vill att de ska kriga tillbaka.

Det som främst står emot Sanders är hans begränsade PR. Trots hur pass väl han skulle passa presidentkostymen har han för få pengar för att nå fram till den stora massan. De stora namnen är Trump och Clinton, med Sanders och Bush som underdogs.

 

Tillbaks till Victor