Zorro - Den maskerade hämnaren

Regissör: Martin Campbell

Handlingen utspelar sig som bekant i Kalifornien då det fortfarande tillhörde Mexico under 1800-talet. Men nu råder det politisk revolution och folket vill bryta sig ur Mexico och bli en stat i den amerikanska unionen. Detta är inte populärt hos alla, särskilt inte hos banditen McGivens som motsätter sig en splittring. När folket röstar om självständighet, i början av filmen, stjäl han röstlådan för att omögliggöra rösträkningen. Samtidigt tvingar Elena sin man Alejandro att välja mellan Zorro, eller familjen. Självklart vägrar Alejandro att gå med på hennes krav vilket leder till att hon tar ut en skilsmässa och börjar dejta den snobbiga fransmannen Armand

Redan från första början blir de tydligt hur lågt manusförfattarna har satt ribban. Efter att McGivens  stjäl röstlådan återskaffar Zorro den och överlämnar den till borgmästaren. Borgmästaren öppnar sedan lådan inför en folksamling där han tar fram en röst ur lådan, han ser på rösten och ropar ut: ”Vi har röstat för stjälvständighet, varpå folksamlingen börjar jubla av glädje. Liknande orealistsiska scener upprepas ideligen som ofta får en parodisk bismak. Inte minst när det gäller alla kampscener och svärddueller där Zorro nu värkar ha fått riktiga superkrafter. Flera av dessa tepofyllda actionsekvenser övgår till rena lögligheter som bättre skulle passa i en barnfilm.

Desto lögligare är dock 11:e september –hotet som används flitigt i filmen. Det handlar inte längre om en girig skurk som vill ha makt om pengar, utan ärkeskurken vill helt enkelt spränga USA i bitar, men motiveringen att: USA har blivit för stort och har för mycket makt och därför måste ödeläggas. Man skulle kunna tro att repliken är direkt hämtad ur ett av Usama bin Ladins videouppspelningar.

Men trots att filmen lide av ett barnsligt manus som har anpassats på tok för mycket efter det politiska och kommersiella läget i Hollywood, så har regissören Martin Campell ändå lyckats göra allting med glimten i ögat. Det finns en hel del glöd i karaktärerna, inte minst mellan Banderas och Zeta-Jones, som inte har kunnat imponera med något det senare åren

Men trevligast är ändå deras son Joaquin som bjuder på några skratt trots att han bidrar med den barnsliga framtoningen. På så sätt finns det inte mycket annat att säga om Legenden om Zorro än att det är en barnslig film, med glimten i ögat, vilket duger ganska bra så bra i denna tråkiga biohöst.                 

 

  

    Jonas Bennemark

Tillbaks till recensioner