Boyhood

Biopremiär 26 september 2014

Under 2000-talet har ordet ”epic” (och i viss mån den svenska översättningen ”episk”) blivit ett av de mest felanvända orden – speciellt i sammanhang där en diskuterar film och TV-spel. Att möta en boss, att äntra ett stort slagfält med massvis utav soldater som slaktar varandra och så vidare och så vidare är INTE episkt.
Det må vara storslaget, men det är en helt annan sak. Ordet episkt har sitt ursprung i det grekiska dramat, och avser en berättelse som spinner över en längre tid – t.ex. genom Homeros irrfärder eller Dantes helvetesfärd.

Efter att den amerikanske regissören Richard Linklater slutfört sin Before-trilogi (beståendes utav Sunrise, Sunset och Midnight) och filmprojekt som Waking Life, School of Rock och A Scanner Darkly däremellan; varav de flesta han både skrivit manus, producerat och regisserat för själv, vilket gett honom välförtjänt rykte som en indiefilmare av rang; har han nu slutfört ett filmprojekt som med all rätta kan kalla episkt: Boyhood.
Under 12 år har han följt skådespelarna Ellar Cortrane (som spelar Mason) och Richards egna dotter Lorelei Linklater (båda är födda under 1994) från 6 års ålder till 18.
Den ursprungliga titeln var just 12 Years, men då regissören var orolig för att den skulle blandas ihop med Steve Mcqueens 12 Years A Slave bytte han projektnamn.
Precis som François Truffaut följde sin karaktär Antoine Doinel (spelad av Jean-Pierre Léaud) genom fem filmer mellan åren 1959 (The 400 Blows) och 1979 (Love on the Run) har här Linklaster följt syskonparet under deras uppväxt – men i samma film.
Det är ett episkt projekt som trots viss osäkerhet (vad händer om någon utav personerna avlider?) lyckats avslutas med bravur.
Det är imponerande nog.
Att det dessutom görs inom ramen utav en fiktiv spelfilm (med viss inspiration från Linklasters egna liv) och inte en ren dokumentär är än mer spektakulärt!

Vad händer då under alla dessa år?

Livet.

Deras moder blir ensamstående med de båda barnen, hon jobbar hårt för att ge dem ett bra liv och under tiden växlas pojkens intressen från lekar till TV-spel, men hela tiden verkar klotter och graffiti finnas där som ett unisont tema. Så även när han blir ännu äldre och börjar handskas med relationer till det motsatta könet. Det är även någonting hans moder tampas med: hon påvisar en tendens att dras till män med förkärlek till alkohol och kvinnovåld. Någonting som antyds, men aldrig vältrar i grafiska utpläderingar och därmed befäster handlingen kulturellt, vilket är ett mycket finkänsligt drag.

För sonen, Mason, är skoltiden viktig. Såklart. Det är där sociala relationer uttrycks och utvecklas i första hand. Men den visar också hur turbulent det kan vara för barn som måste flytta ofta, och inte riktigt hinner rota sig i vare sig utbildning eller sociala relationer. Så när modern byter jobb, flyr från någon pojkvän eller börjar studera för att kunna få ett mer välbetalt yrke tvingas de bort igen. Och det märks att det inte är roligt för någon utav dem, men att det är just barnen som drabbas värst. De har inget val.
Inte förrän de börjar College, det vill säga. Då kan de flytta vart de vill och bo själva. Först då är det på deras villkor och enligt deras vilja. Då har de inte bara hunnit nå vuxen ålder utan även slagit sig fri från männens tyranni och moderns tappra försök till uppväxt.
Hon gör sitt bästa, vilket gör det lätt att känna empati för henne i helheten; speciellt som hon sällan styr sitt egna liv utan de män hon träffar och de jobb hon sköter och eftersträvar. Hon har därmed än mindre makt över sitt liv än sina barn, och de blir egentligen den ända säkra punkten hon har. Därför slår det lika hårt mot henne som mot publiken när barnen flyttar hemifrån och helt plötsligt bryter den maktbalansen. Eftersom det aldrig handlat om någon egentlig maktspel är det enklare att känna för henne, eftersom hon inte varit direkt ond, och barnen bara efterlever den naturliga instinkten att klara sig själva. Vilket är, sett till helheten, lika episkt som hjärtslitande.

 Linou Gertz

Tillbaks till recensioner