Mad Max: Fury Road

Biopremiär: 14 Maj 2015

Med lika nervig som ryckig kamera ges känslan av att vi är där; mitt ute i ingenmansland, där egenbyggda motorcyklar och bilar far fram med krigsdrabbande olja. Max, tidigare spelad av Mel Gibson men nu gestaltad av Tom Hardy, blir infångad och använd som levande blodpåse. Dock ger han sig inte självmant utan flyr. Redan här märks hur den uppspeedade bildformen levererar en unik inlevelsekänsla. Den används sedan väl under hela filmens gång.

Om originaltrilogin var en analogi över rädslan för krig och användandet utav bomber (speciellt kärnvapen) och hur de förstör vår civilisation, är denna nya film ett blött finger i vinden för att känna av varthän de nya vindarna blåser; Occupy Wall Street-rörelsen och dess kritik av ”The 1%” känns igen här: folkmassan törstar ihjäl medan en makthungrig ledare fördelar ett kortvarigt vattenutsläpp lite då och då. ”Drick inte för mycket nu, då blir ni för vana vid att ha det bra när det blir värre” skriker han ut till de törstande. Han besitter en privilegierad sits, och utnyttjar dem under honom. Precis som kapitalisterna.

Att det krigas om vatten och olja är ingen slump, tvärtom är det en tydlig pik till USA och deras införande av demokrati just där det finns olja och andra värdesaker att hämta. Guld, diamanter och flertalet andra mineraler (som bland annat används vid tillverkande av elektroniska delar och produkter) stjäls medan folket lever oroligt under ständig rädsla.

Men alla är inte så förtjusta i det system som etablerats i denna postapokalyptiska diktatur; med en vagn som är tänkt att användas som tankbil flyr några kvinnor förtrycket. De har använts som surrogatmödrar men slår sig fria. De konstaterar att de inte är några ägodelar och törstar efter frihet. Deras ledare, Furiosa, minns sin barndoms hemvist och längtar tillbaka till dess grönska. Det är deras mål, som fria individer, men vägen dit är brokig: en full armé förföljer dem för att förhindra deras frigörelse. Och för att ta tillbaka det fordon som stulits.

För den som vill ha högoktanig action är detta en perfekt film. Den är nästan konstant kantad av konflikt och beskjutningar och hålls uppe av den rostiga, men ack så väloljade, estetiken. Bilar, vapen och elektriska stormar genomsyrar denna två timmar långa domedagsfilmen som vill vara ett varningens finger till en obrydd samtid som ännu har det alldeles för bra. Till skillnad från Furiosa som kommer hem till ett ödeland och tvingas återvända till den förtryckarstat hon nyligen flytt ifrån. Först där kan riktig frihet uppstå, inte bara för henne utan alla som kuvat sig för sin antydda odödliga ledare. Max är med henne ända till slutet, men går sedan sin egna väg. Precis som så hjältar alltid gör. Han vill leva fri men också själv. 
 

Trots att filmen nyligen haft biopremiär har en uppföljare redan avslöjats. Titeln antas bli Mad Max: Wasteland och har ännu inget släppdatum. Antagligen kommer detta mynna ut i en ny trilogi, men det återstår att se.

Linou Gertz

Tillbaks till recensioner