The Forest

Biopremiär: 15 januari 2016

Vid foten av Japans högsta berg, Mount Fuji (eller Fuji-san på Japanska), vilar en 35 kvadratkilometer stor skog vid namn Aokigahara (även kallad The Sea of Trees då trädtopparna ska se ut som ett hav från bergstoppen) som dels är känd för sitt otroliga lugn – då skogen helt saknar djurliv utöver besökande människor – och som självmordsskogen då flertalet människor besöker skogen varje år för att avsluta sina liv. Bara under 2010 omkom 54 personer där. Kanske är det på grund av detta som skogen antas vara besatt av spöken, eller snarare onda andar, eller eftersom den inte innehar några djur och är så stillsam?

I vilket fall är det utifrån detta perspektiv, med onda andar och självmordsstatistiken, filmen tar sin början. Natalie Dormer gör en helt ok dubbelroll som två systrar, mestadels Sara Price men också som systern Jess som alltså försvunnit i självmordsskogen och antas vara död – av alla förutom Sara som är övertygad om att hennes syster fortfarande lever eftersom hon känner det på sig. Det brukar ju faktiskt sägas att enäggstvillingar kan känna på sig när det andra syskonet är i fara eller har gjort illa sig, så utgångspunkten känns enkel att köpa.

Natalie, mest känd som Margaery Tyrell i TV-serien Game of Thrones, är som sagt övertygande i sin rollprestation – liksom övriga skådespelare i filmen (även om de är få) – och de problem som drar ned filmens kvalitet är snarare de som återfinns i manus och regin. Och som skräckfilm bjuder den på litet nytt och skrämmande, trots sin lovande inramning. Men de få gånger den faktiskt skräms, är det på stereotypa och uttjatade vis; en flicka i ett tält som först bara sitter helt vanligt, men sedan får stor mun och svarta ögon – tillsammans med ”skrämmande” ljud. Till detta bör tilläggas att scenen är helt onödig och ej tillför någonting.

Av en slump möter hon en amerikan på en restaurang som visar sig kunna Japanska, och dessutom känna en parkvakt som hittar i denna beryktade självmordsskog som annars är mycket snårig och enkel att gå vilse i – vilket lämnar öppet mål för de onda andarna att sätta klorna i en. De känner nämligen till om du bär på sorger och utnyttjar dessa för att få dig att må dåligt och vilja avsluta ditt liv. Vilket är skrämmande nog. Men oturligt nog utnyttjas inte dessa psykologiska dimensioner speciellt väl (eller knappt alls, faktiskt) utan försöker mest skrämmas med klassiska jump-scares (scener där något plötsligt händer för att få publiken att ”hoppa till” i soffan/biofåtöljen). Visst får vi tillgång till Saras värsta barndomsminne, men hur det senare utnyttjas är inte heller till belåtenhet för skräckfantaster (eller någon annan heller?) utan snarare endast en borttappad möjlighet till riktigt obehagliga scener som skulle lämna de flesta sömnlösa några nätter och en livslång rädsla för att vistas i skogar.

Behållningen i filmen ligger egentligen i dess foto, de vackra naturbilderna och skarpa träd med bakgrunden i bokeh-effekt (vilket är Japanska för suddigt). Oavsett tid på dygnet, väderlek eller ljusstyrka på solen är alltid fotot på topp och bidrar till en oroande känsla. Det används också på ett kreativt sätt för att om än inte skrämmas så ändå bidra till en förvirrande känsla som får en att ifrågasätta allt: Sara och amerikanen går längs en å när de plötsligt ser en kropp flyta förbi dem, och när de ska fortsätta går de åt motsatt håll. Eftersom de ska gå längs hur ån rinner, men plötsligt rinner den åt fel håll. Mycket mystiskt och hjärnskrynklande. Liksom det faktum att Sara möter en flicka som säger att hon inte kan lita på amerikanen, eller det tvivelaktiga mötet med systern och när Sara måste skära sig loss från sin döda pappas grepp. De engagerar och skrämmer till på riktigt. Synd att de stunderna är så få bara.

Linou Gertz

Tillbaks till recensioner