Kent – Tigerdrottningen
Releasedatum: 2014-04-30

Med nära 20 års erfarenhet inom musikbranschen är Kent inte bara ett av landets största band – utan även ett av de mer rutinerade. Med ett par hundra sånger i sin låtskatt, med b-sidor lika applåderade som albumspåren, är de otvivelaktligen ett av de mer hyllade. Att de nyligen släppt sitt elfte album, med elva solklara låtar, är därför väldigt imponerande: de flesta andra band skulle efter tio starka album tappa gnistan och börja lida av identitetskris, och i all hast häva ur sig ett medelmåttigt album bara för att släppa ifrån sig någonting. Men inte Kent, de behåller ständigt fokus, vågar utvecklas soundmässigt utan att hållas tillbaka av tidigare material som de vet är populära bland fansen och är väldigt kreativa i sitt musikskapande.

Öppningsspåret ”Mirage” inleds med ett dansant anslag som lämpar sig väl såväl på skiva som ute på turnéerna. Att detta, liksom det förra albumet ”Jag är inte rädd för mörkret”, är live-album skapade i speciell studiogemenskap och fungerar väldigt väl på konserter, märks väl. På andra spåret ”Var är vi nu?” börjar Markus Mustonen, trummisen, med att sätta takten med sina trumpinnar innan själva låten kickar igång. Det är en betydligt lugnare låt, och ger en perfekt tempoväxling. Och så går det: upp och ner, från vilt till lugnt och sen tillbaka. Aldrig känns albumet för rivande eller tråkigt på grund av bara lugna låtar. Istället är det en perfekt växling som gör att lyssnaren bibehåller intresset från början till slut.

Det är inte bara hur musiken låter som utvecklats från tidigare album, utan även texterna. I förstasingeln ”La Belle Epoque” (som var en period som varade mellan ungefär 1890 fram tills Titanic sjönk 1912, då övertron på kunskapen och tekniken bokstavligen sjönk till botten)
framförs texten helt i ”jag”-form, ett poetiskt nybörjargrepp som hämtad från en startkurs i hur en skriver poesi. Men det är inte bara hur den är skriven, utan vad den förmedlar. På deras fjärde album ”Hagnesta Hill” målades ett kallt Sverige upp, och i den ironiska låten ”Sverige” från femte albumet ”Vapen & ammunition” delas kängor ut till svenskheten, blygheten och det kyliga våldet. Många har misstolkat den som en hyllning, och velat göra ”Sverige” till vår nationalsång, och därmed missat hela poängen med kritiken. I ”Skogarna” från senaste albumet dundrar discosyntharna och trummorna på, och det sjungs om regn som blir till snö och huvudpersonen ser pundarna frysa så de skakar. Denna gången kritiserar de Sverige – och den regering som sitter och säljer ut landet snarare än räddar det – men lämnar inga möjligheter till missförstånd.

Om texterna blivit mer litterära och tydligare än tidigare alster är också sätten låtarna är skrivna på kreativt överraskande. I ”Allt har sin tid” slopas verser och refränger för en ganska lång raksträcka med luddiga kanter för svängarna. Jocke Berg, sångaren och låtskrivaren, sjunger på – men sen i, vad som skulle kunna tolkas som, refrängen tar en kvinna vid och river i. Greppet är lika otypiskt som överraskande. Och när ”Din enda vän” inleds är det med en sång ur filmatiseringen av Bonjour Tristesse (av Françoise Sagan) från 1958. I efterföljande duetten ”Godhet” sjunger Beatrice Eli mot Jocke Berg, nästan som om de befann sig i terapisamtal med varandra. Resultatet är bländande och vackert. Men faktum är att det inte är enda gästinhoppet på skivan. Redan på förstasingeln ”La Belle Epoque” medverkar Erik Hassle på sång, men de manliga medarbetarna hörs sällan på samma sätt som de kvinnliga. Vilket kan bero på att sångaren själv inte vill att hans röst ska tas ur fokus, men samtidigt vill lyfta fram kvinnliga sångare som Petra Marklund, Camela Leierth (som tidigare jobbat med Kent på albumet ”Tillbaka till samtiden”) och tidigare nämnda Beatrice Eli. De gör fantastiska sånginsatser, oavsett om de sjunger för sig själva eller i kör. För körer finns det gott om. Redan i de två inledande spåren – om än inte identiska – och på maffiga ”Innan himlen faller ned” där undergången förväntas inom kort om vi inte tar bättre om varandra och vår natur. Texten uppmanar både till att vi bör bli bättre på att dela på det som redan finns, istället för att massproducera massa nytt och sedan slänga en del, och att vi måste sprida mer kärlek och mindre hat. Det blir en skör kontrast mellan känslostormar och socialt ansvar. Helt enkelt det bästa av två världar. Som leds av en stark och bestämd, men omtänksam, tigerdrottning.

 Linou Gertz

Tillbaks till recensioner