Startsida Snabelposten Blogg Arbetsplatsen Produkter Länkar  
 

KULTUR & NÖJE

Intervju med Ida Högberg

Text: Christopher Lundgren
Foto:  Erica Westerlund

Navigera i intervjun

Skådespelarkarriären
Glada Hudik och sångkarriären
Lite övriga frågor

Till sidans topp
Tillbaks
till Christopher
 

     
Namn: Ida Högberg
Född: 27 juli 1984
Bor:

Stockholm

Arbetar med: Jag har precis spelat färdigt musikalen Les Miserables nere på Malmö Opera, där jag gjorde rollen som Eponine. Annars är mycket spännande på gång just nu, har precis fått kontakt med en ny agent, så vi får se vad som händer!
 

 


Den 31 januari tog jag och min inhoppande fotograf Erica tåget till Stockholm för att intervjua skådespelerskan, dansaren och sångerskan Ida Högberg vid Kulturhuset.


Ida & Christopher - han står där med glädje.

Skådespelarkarriären

Hur kommer det sig att du blev skådespelare?

Jag har alltid hållit på och sjungit, dansat och agerat och vill förmedla historier. Berättandet är det som står i fokus och driver mig. Processen när man börjar lära känna sin karaktär och upptäcker vad den skulle ha sagt eller tycker och tänker om saker är så spännande! En människa man tidigare inte visste fanns växer fram tillsammans med materialet man arbetar med.

Vad är roligast, att stå på scen eller att spela in film?

Jag tycker nog att just få variera sig och göra både och är det roliga för det ena ger väldigt mycket till det andra. Man lär sig vissa saker när man filmar som man tar med sig till scenen och tvärtom så det kompletterar varandra väldigt bra.

Vilken teaterföreställning har varit roligast att medverka i hittills?

Åh, då ska vi se. Det är många men mitt allra första jobb var ju i Mamma Mia på Cirkus i Stockholm och det var en stor upplevelse just för att det var mitt första jobb och det var så stort och stor uppsättning och sådan publiksuccé. Man minns alltid sitt första jobb väldigt bra, tror jag. Men sedan har Les Miserables, som jag precis spelat färdigt i Malmö, varit en väldigt utmanande och spännande uppsättning för mig att fått varit en del av.

Har du gjort bort dig på scen någon gång eller gjort någon tabbe eller så?

Det har man så klart gjort. Jag har ingen sådan där som jag minns och fortfarande skäms över idag och ”oj oj oj vad fel det blev” men någon gång har jag varit på väg att missa en entré. Sen har jag ju ramlat någon gång och snubblat och så där. Men vad tusan har jag gjort som blev riktigt illa, jag vet inte? När saker blir fel försöker man ju lösa det i stunden. Det är också det som kan vara charmen med teater att det får vara så. Det händer här och nu och ingen föreställning är lik den andra. Ibland så ger det någonting till föreställningarna att det blir fel också, det skapas liksom ny energi och alla tänder till på scenen.

Hur var det att spela Annika i The Stig-Helmer story?

Ja, det var fint, det var jättefint. Hon är så gullig, Annika, och sedan var det roligt att få spela en roll på 50-talet, att få gå tillbaka till den tiden och tänka på hur man gjorde då och hur man såg ut och röra sig i de miljöerna. Det var en rolig roll också eftersom jag fick göra väldigt mycket olika saker. Jag fick ju bli gammal i slutet av filmen och bli sminkad som en 65-åring. Även drömsekvens-scenerna, när vi står vid flygplanet och gör den Casablancascenen var väldigt kul.

Hur var det att ha Lasse Åberg som regissör, var han lätt eller svår att samarbeta med?

Det har varit jättekul att få jobba med Lasse. Han och jag har klickat väldigt bra. Jag tycker jättebra om honom. Det tog ett litet tag att lära känna varandra. Han har ganska mycket integritet men sedan är han en väldigt rolig människa med en massa roliga historier på lager.

Kan du spela banjo på riktigt med tanke på att din karaktär kan det?

Jag kan spela gitarr och den här banjon var sexsträngad så då tar man ackord på precis samma sätt som man gör på en gitarr, så det är jag som spelar själv.

Vad tyckte du om inspelningen i stort?

Det var ju min första långfilm så jag hade ju inte så mycket att jämföra med men det är verkligen en ynnest att få vara i en så stor inspelningsapparat som en långfilm är. Det är så mycket resurser och folk involverade. Jag kom till ett otroligt proffsigt och rutinerat team. Det var jättekul, bland det roligaste jag har gjort. Det är väldigt spännande att filma. I film finns så många möjligheter.

Har du sett övriga Stig-Helmer-filmer?

Ja men det har jag ju gjort. Jag har sett allihop. Man har ju vuxit upp med de här filmerna. Det är fantastiskt roligt att få vara med i en av dem.

Jag förstår det. Och med tanke på att första filmen spelades in 1980, fyra år innan du kom till världen.

Ja, jag vet, precis. Det hade man kanske inte trott när man kom till världen att man skulle vara en del av de där filmerna så många år senare. Han har ju spelat in filmer under en trettioårsperiod, det är helt fantastiskt egentligen.

Kan du någonting om ursprunget till låten "I'm Confessin' that I Love You"?

Det är en gammal jazzlåt som har sjungits in av massa stora jazzsångare så det är en gammal klassiker, en sådan där standardlåt. Jag tror att Lasse själv lyssnade på den när han själv var ung på 50-talet och därför ville han ha med den låten i filmen.

Jag har läst lite om den och då tyckte jag att det stod att första inspelningen kom 1929.

Jaa, det stämmer säkert. Du är påläst!

Jag är det. Jag försöker göra lite research inför intervjuerna.

Det är jättebra.

Har du några planer på att medverka i andra filmproduktioner framöver?

Ja, det hoppas jag verkligen att jag får göra. Det satsar jag stort på nu. Jag vill verkligen filma mer. Jag fick jättemycket mersmak på det så det hoppas jag jättemycket på.

Hur tycker du det är att se dig själv på TV?

Det är nog olika från gång till gång. I det här fallet tror jag 50-talsmiljöerna hjälpte till att skapa lite distans. På ett sätt kopplade jag nästan bort att det är jag på duken medan jag på samma gång såg varenda detalj och analyserade allt. ”Oj, nu gjorde jag så, nu gjorde jag så”. Men i det stora hela trodde jag nog att det skulle kännas märkligare än vad det gör.

Till sidans topp
Tillbaks till Christopher

Glada Hudik och sångkarriären.

Hur är det att vara koreograf och dansare för Glada Hudik-teatern?

Det är mitt favoritjobb. Jag började jobba med dem 2008 så vi har lärt känna varandra under några år. Jag kopplades jag in i projektet första gången de skulle komma till Cirkus och spela. Jag koreograferade då och gjorde arbetade om föreställningen för att passa ett större format. Då var första gången jag fick lära känna alla de här fantastiska människorna. Efter det så har det blivit flera turnéer, långfilm och vi har varit till Broadway och spelade i New York och vi har spelat på Globen. Framgångssagan har bara fortsatt. Vad jag framförallt har med mig från det här jobbet är den enorma glädjen över att få jobba med teater och stå på scenen som alla i ensemblen har. Alla är så generösa och varma mot varandra och det tar man med sig i alla andra jobb som man gör. Det är också så kul att få sitta med i produktionsteamet, jag som mest har stått på scenen, har ju här verkat i det konstnärliga teamet och skapat till föreställningen och det har ju också varit lärorikt att få prova på det.

Jobbar du fortfarande med Glada Hudik-teatern?

Ja, vi jobbar fortfarande ihop. Nu har vi slutat var turné med Elvis men det kommer nya projekt i framtiden. Vi ska bland annat ha ett sommarläger som andra utvecklingsstörda i landet kan söka till, där man får komma och lära sig lite om hur vi i Glada Hudik-teatern jobbar. Där ska jaga vara med som pedagog.

Hur är det att arbeta med funktionshindrade personer och har du lärt dig något nytt av det?

Första gången jag skulle träffa alla var jag lite nervös och undrade ”hur ska jag göra, ska jag göra något annorlunda eller hur är det” men sedan förstod jag på bara några sekunder att det ska jag inte alls. De här är ju helt vanliga människor och blir ens kompisar som vilka andra som helst. De är ju några av mina jättekära vänner nu. Jag tänker inte så mycket på om de har ett handikapp eller inte utan jag ser dem som mina kompisar. Vi kallar varandra normalstörda och utvecklingsstörda i teatern och det tycker jag är väldigt bra för att vi alla har ju våra grejer och egenheter på våra sätt. Vem bestämmer vad som är normalt och inte? Jag tycker det är ett fantastiskt bra uttryck.

Har du tagit sånglektioner med tanke på att du är så duktig på att sjunga?

Ja det har jag gjort. Jag har ju gått Balettakademin i Göteborg i tre år och där studerade jag teater, sång och dans. Sedan har jag jobbat som musikalartist, skådespelerska och sångerska i ett antal år nu och även fortbildat mig. Man tar dansklasser och sånglektioner och går lite workshops och så där så att man känner sig fräsch och är på G.

Hur var det att medverka i Mamma Mia?

Det var jättekul. Som jag sa så var det mitt första jobb så att det var stort på flera sätt. Det var ju en sådan publiksuccé och så väldigt mycket roligt som hände kring det där. Jag fick hoppa in i huvudrollen Sofie några gånger när vi spelade på cirkus och jag fick utvecklas enormt i det jobbet. Jag träffade personer som jag fortfarande jobbar med än idag och fick väldigt mycket värdefulla kontakter för mig så det var fantastiskt kul. En pangstart i karriären kan man säga.

Har du eller vill du göra något mer som sångerska utöver Mamma Mia och The Stig-Helmer story?

Ja, det vill jag definitivt. Jag vill ju få möjligheten att fortsätta spela musikteater och musikal och uttrycka mig på det sättet men så skulle det vara jätteroligt att också spela in låtar och göra lite mer rena konsert-gig. Det är en ynnest att få sjunga med duktiga musiker.

Vilken sorts musik lyssnar du själv på när du inte sjunger?

När jag är hemma lyssnar jag faktiskt inte så mycket på musik för att jag jobbar så mycket med musik hela tiden så att jag kan tycka att det är skönt när det är väldigt tyst.

Så det blir lite som en antigrej.

Jag tror det. Jag tycker såklart om musik enormt mycket, men jag uppskattar verkligen tystnaden också. Men jag är en riktig allätare som tycker om och inspireras av de flesta musikstilar.

Till sidans topp
Tillbaks till Christopher

     

Lite övriga frågor

Brukar folk känna igen dig när du är ute på stan?

Nej, inte så. Det har varit någon som har kommit fram och sagt ”Är det du som är Annika i filmen?”, någon autograf har jag fått skriva.

Men det kanske kommer i framtiden.

Ja, vi får väl se. Men det är ju såklart jätteroligt om folk tycker att det var bra och kommer fram och säger tack.

Har du någon favoritseriefigur?

Menar du som tecknat?

Ja, en tecknad seriefigur.

Jag gillar Minionsen i den tecknade filmen ”Dumma Mej”. De är så söta!

Har du hört talats om bussbolaget Högbergs buss AB?

Nej, det har jag inte. Vad är det för något?

Ett bussbolag som håller till i Uppsala.

Jaha. Vad heter dem, sa du?

Högbergs buss, jag tänker på ditt efternamn.

Jaha! Jo, dem har jag ju sett! Ja, en sån buss skulle man ju ha!

Jag tänkte på ditt efternamn, då behöver du inte ändra ditt efternamn eller ändra bolagets eller företagets namn.

Nej, eller hur. (). Bra idé. Jag ska tänka på det.

Hejar du på något lag i ishockey eller fotboll?

Jag får ju lov att säga AIK för min kille är AIK:are rakt in i hjärtat.

Finns det något som du skulle vilja bli bättre på?

En massa saker… Ja du… Dels vill jag hela tiden fortsätta utvecklas inom mitt jobb, man blir aldrig färdiglärd. Jag vill fortsätta utmana mig själv och prova på nya saker. Sedan så skulle jag vilja bli skitduktig på att springa faktiskt. Jag skulle vilja bli en riktigt duktig löpare. Det skulle vara en sådan himla härlig känsla att bara ”svish” flyga fram över skogarna. Det ska jag satsa på i sommar. Och så vill jag bli riktigt stark på yogamattan.

Lycka till med det.

Tack.

Har du någon dold talang?

Jag är jättebra på att laga mat.

Vad tror du att du hade jobbat med om du inte jobbade inom film och teater?

Då skulle jag kanske vilja jobba med matlagning på något vis. Sen så är jag också väldigt
intresserad av yoga och mindfulness. Jag skriver även skönlitterärt och tycker att det är väldigt
roligt. Hade inte jag satsat på det här så skulle jag nog vilja skriva på något vis.

Har du provat på att spela Xbox med Kinect någon gång?

Vad är det?

Det är TV-spel fast man spelar helt utan handkontroller.

Ja just det! Nej, det har jag inte gjort men jag vill gärna göra det. Det ser skitkul ut. Är det något du gillar eller?

Jag tycker att det är jätteroligt.

Jag förstår det.

Kanske en lite speciell fråga så här men jag tog med den av ren nyfikenhet.

Vi har ett Xbox så jag ska kanske köpa ett sådant.

Det ska ju gå att köpa till ett sådant löst och koppla till det.

Ja, precis. Jag har läst om det och det finns en massa olika spel som verkar skitkul.

Vad skulle du göra med pengarna om du vann en miljon?

Om jag vann en miljon så skulle jag investera i ett bra boende i Stockholm, resa och förverkliga egna projekt.

Till sidans topp
Tillbaks till Christopher


© Snabel-Posten - Arbete&Bostad - Uppsala kommun - Catharina Jakobsson - 018-727 16 55