Namn:

En dag i augusti åkte Erica och jag buss till Västerås för att intervjua skådespelaren Malena Engström. Det blev en lång och trevlig intervju.

Om skådespeleriet: Film & TV

Hur kommer det sig att du ville bli skådespelare?
Jag började dansa balett när jag var fyra år, så dansade jag jättemycket under hela min barndom. Jag var liksom intresserad av teater och gick någon teatervariant på gymnasiet och var nyfiken och så, men det var dansare jag var då, danspedagog och sedan jobbade jag som dansare i många år. Men efter ett tag var det som att teatern drog mera ändansen på något sätt, så sökte jag mig till den. Jag gick och tittade på en massa föreställningar och kände att det där var ännu mera jag på något sätt. Så började jag söka till scenskolan och tillslut kom jag in då i Malmö, och då lämnade jag dansen lite bakom mig. Och jag har haft ett konstnärligt intresse sedan jag var liten, och hitta något slags sätt att uttrycka sig och undersöka saker, och dansen och skådespeleriet för mig är lite samma sak, det är bara att det är olika uttryck för någonting, man berättar någonting med sig själv med kroppen eller att man ingår i en pjäs eller så där. Eller så ville jag bli arkeolog också när jag var liten, och jag tycker att det här på något sätt är det. Man gräver i olika människor, inte bara sin egen roll, utan kanske när man ska försöka berätta en historia så är allas historier intressanta att försöka förstå, och sedan får man på något sätt vara den som försöker berätta om någonting, som egentligen bara är små kludd på ett papper, och sedan ska det bli människor. Det är jättespännande, det är som att vara arkeolog. Så hittar man ett litet ben och så putsar man på det: Ah, okej, var det så det var. Någon sorts undersökare, detektivarbetare nästan, att försöka förstå: Hur tänker de, varför säger hon så här? Det är spännande.

Vilken typ av rollkaraktär tycker du mest om att gestalta?
Det är nog faktiskt sådana som är ganska komplexa, som inte är så lätta att förstå, där man måste knäcka nöten och försöka förstå dem. Och så sådana som ligger lite långt ifrån en själv, och då blir det oftast svårare att förstå de enkelt. Sedan, det allra viktigaste är sammanhanget, man jobbar med bra människor och bra regissörer som tycker att det är intressant att försöka undersöka saker och inte bara, som det ibland kallas för, leverera, utan att man faktiskt arbetar och undersöker mycket. Det är nog det som är det mest intressanta, tycker jag.

Vilken TV-produktion eller film tycker du har varit roligast
att medverka i?
Åh det var en svår fråga. Det har varit roligt på olika sätt. Ibland kan det kanske ha varit roligt för att det har varit en utmaning, och då är det kul att man har lyckats göra det. Eller så kan det ha varit ett roligt sammanhang eller så där, så att olika produktioner har varit olika roligt på olika sätt, tycker jag. Det var spännande att jobba med något som heter ”Springfloden” nu som jag har gjort på TV, och jag tycke om de regissörerna. Och det första jag gjorde som heter ”Offer och gärningsmän”, då var jag helt grön, det var det första jag gjorde, så det var jättespännande. Allt var nytt för mig då, så det smattrade med saker som jag skulle försöka förstå hur det fungerade med att filma och så, och så var det en fantastiskt intressant roll också och berättelse. Sedan var jag med i en långfilm som heter ”Falla vackert”, den var också jätterolig att göra.

Hur var det att spela Lene i Rederiet?
Det var väldigt speciellt, för att de som hade jobbat tidigare med Rederiet var som en familj, de hade jobbat ihop i flera år, varje dag och så där. Har du varit hos någon på ett släktkalas någon gång och man kommer in och inte känner någon och alla andra känner varandra? Så tänkte jag. Hej, här är jag, jag är ny här. Själva sammanhanget var jättekul att komma in i på det sättet, och sedan tyckte jag att det var ganska spännande att göra en sådan riktig skurk. Hon var ju jätteskurkig. Det var jättesvårt att förstå att hon var så taskig ibland och så där, och att hon slogs mycket och sådana saker, så att det var ganska spännande faktiskt. Och precis samtidigt som jag spelade in den så gjorde jag en polis i någonting som heter ”Brottsvåg”, och det var nästan precis samtidigt, och båda två var ganska tuffa av sig, så det var också så här, a den här var tuff på ett annat sätt och den är tuff på det här sättet, och varför gör hon så här? Så det var jätteskoj. Så var det kul att lära sig en massa stunt-grejer och slåss mycket och ramla mycket. Sedan är det roligt nu för nu har det blivit kult. Rederiet är i efterskott så himla kultigt, är det inte det?
Jo det tycker jag.
En av Sveriges första såpor liksom.
Ja det är det, och en av de längst pågående var den.
Vad tyckte du om Lene när du såg Rederiet?
Hon var skurk, och en typ av person jag inte skulle vilja umgås med.
Det tror inte jag heller att jag skulle vilja göra faktiskt. Och då kan det vara en utmaning att inte smyga in att hon egentligen är jättesnäll för mycket, utan man måste ändå våga vara så där taskig och så där, så kan det glimra till någonstans att varför är hon så här? Jo hon kanske har en jättedålig barndom bakom sig eller någonting sådant. Det var jag tvungen att tänka att hon egentligen inte ville vara elak men att hon någonstans hade lärt sig att jag måste vara så här för att överleva liksom, en överlevnadsinstinkt liksom på något sätt, att hon var lite skadad av sin historia och så. Likförbannat var jag tvungen att göra henne jätteskurkig, det var min uppgift att vara den där superskurken.
Du gjorde det väldigt bra måste jag säga.
Tack så hemskt mycket. Vad glad jag blir. 

Hur var det att spela Bea i Wallander-filmerna?
Vet du vad det första jag kom att tänka på då? Det var att vi hade några scener som vi spelade in nere vid havet. Jag är lite tokig i havet, jag behöver åka till havet minst en gång per år och bara se det, gärna på kvällen liksom, det behöver inte vara så där sol och badhavet och strand, utan på kvällen, och det var några scener borta vid havet. Jag fick till och med gå ner och doppa havet, för det skulle se ut som att jag hade badat. Åh en dag på jobbet och jag får vara nere vid havet mitt i natten liksom, det var jättehärligt, och så bodde jag på ett hotell också vid havet. Jag tänker på havet direkt när du säger Wallander, det var roligt, och sedan var det kul att spela ihop med Krister Henriksson. Det var roligt att vara med i den här Wallander som har gått så länge. Jag har faktiskt varit med i Wallander en gång förut i en annan roll också, vilket är lite konstigt kanske, så jag har varit med i två olika Wallander-roller.
Men det var väl några år mellan den första och senaste.
Då var jag Johanna Sällströms, alltså dottern Lindas kompis som hette Mira, och sedan fick jag plötsligt en annan roll i Wallander också, så det var ju roligt.
Vad tyckte du om Beas och Wallanders relation?
Jag tror att karaktärerna tydde sig till varandra. Det var inte bara att morfar hämtade sitt barnbarn [på öppna förskolan], utan det var någonting mer, känns det som, tycker jag. Det är bara min gissning.
Ja, och så är det, den som tittar är ju den som vet vad som har hänt. Man bildar sin egen historia liksom, som tittare. Du bestämmer vad du har sett. Från början var faktiskt tanken att de verkligen skulle bli ett ordentligt par och så där, men i en sådan här serie skriver man mycket manus vartefter och så. Det blev inte riktigt lika mycket ett äkta par av dem som det var tänkt från början, för det modulerades fram under tiden på något sätt, så att de var mer att de tassade som två tonåringar, så kom de inte riktigt vidare.

Hur var det att medverka i Klassfesten?
Det var så längesedan, jag får tänka till där. Det är intressant när du ställer sådana frågor, då får jag sådana här, som med Wallander tänker jag på havet, Och nu när du säger Klassfesten tänker jag på 11 september-attacken, för det hände mitt under en inspelningsdag. Då fanns det inte sådana här smart-phones (smarta telefoner), men då var det någon som hade hört det på radio, så mitt under inspelning gick vi till något trapphus och lyssnade på radio, och då hade Pentagon också blivit bombat. Det var mitt under den inspelningen, så det var det första jag tänkte på nu när du frågade om Klassfesten. Så längesedan var ju det.
Det var roligt för jag fick ha en jättestor lös-mage, för hon skulle vara gravid. Det var spännande, och då hade inte jag varit det själv, så då fick jag tänka: hur känns det och hur gör man då när man går omkring med en sådan stor mage och har ett barn där och så, och sedan var ju hon också ganska kaxig. Det var lite svårt, för hon skulle vara nästan lite mobbig med en tjej och så där. Det var en ganska konstig scen att spela in, något av det elakaste jag har gjort, nästan värre liksom än Lene som är skurk, hon är ju det, men den här ska vara en vanlig tjej som bara var taskig mot en gammal klasskamrat, det var jobbigt tycker jag. Och sedan så hade jag tio tuggummin som jag tuggade på hela tiden. Tio tuggummin blev som ett jättestort tuggummi, men det var roligt, vi höll på att larva oss så mycket, vi som spelade de här klasskamraterna, det var skojigt att spela in det också.
Jag tycker att en sak var väldigt intressant, att hon som var lärarinnan blev så gammal. Blev inte hon 100, 101 år någonting?
Jo. Nu fick jag rysningar. Ingrid Luterkort, en fantastisk människa, gud vad underbar alltså. Henne skulle du ha träffat medan hon levde. Det var en ära att få jobba med henne. Det här satt igång så att jag blev helt rörd, lätt i gråten känner jag. Vad kul att du la märke till henne.
Jag har sett henne i en annan film ”Beck - Den japanska Shungamålningen” från 2007, så hon jobbade till en väldigt hög ålder.
Ja det gjorde hon. Hon jobbade mycket på radioteatern också. Det kan man lättare göra om man har lite stel kropp och så där.
Jo, intressant i alla fall, tycker jag.
Roligt, henne har inte jag tänkt på, på ett tag. Nu fick du mig att tänka på henne igen, tack!

Malena och jag. Hon visar stolt upp
sin pärlplatta som jag gjorde till henne.

Tillbaks till sidans topp
Tillbaks till Christopher

Frågor om skådespeleriet: Teaterproduktioner

Vilka teateruppsättningar har du medverkat i, bara några exempel?
”Hedda Gabler”, och då gjorde jag Hedda, och det var väldigt spännande. En som jag gjorde som heter ”I stand before you naked” är också en sådan som jag tänker på, av Joyce Carol Oates. Den var väldigt, väldigt intressant att jobba med. Så har jag jobbat mycket på Stockholms stadsteater. Du menar vilka pjäser jag har varit med i, antar jag.
Ja, pjäser.
Bad du mig att komma ihåg vad jag har gjort i mitt liv när jag inte minns det själv? Jag ska tänka efter. Först var jag i Växjö och där gjorde jag ”Hedda Gabler”, och ”Brott och straff” av Fjodor Dostojevskij, och Trettondagsafton. Jo, oj, ”Flykt” var en speciell grej, som en tysk regisserade, som var en femtimmarsföreställning, den var galen. Det var det första jag gjorde på stadsteatern (Stockholms stadsteater). Sedan var jag på Dramaten lite grann och gjorde två grejer, ”Hotel Strindberg” heter en grej och ”Drottning K”. Vad gjorde jag mer på stadsteatern? Jag ska tänka efter om det är några som du kan känna igen. Det är ganska mycket som är nyskrivet. ”Flickan i soffan” heter en som jag gjorde, men den känner man inte till så mycket, men det är en väldigt känd författare som heter Jon Fosse som har skrivit den. Jag tror inte att du känner igen så många.
Nej, det gör jag inte,  men några stycken.
Det är ganska många smala grejer som jag har gjort också, så där. Jag har inte gjort musikaler och sådant.   

Har någon av dessa pjäser varit roligast eller varit någon favorit?
Det var väldigt kul att göra ”Hedda Gabler”, det var därför jag sa den först tror jag, för att när jag gick på scenskolan så hade vi den pjäsen som rollarbete, när man går och lär sig, man får jobba med en lärare och jobba med rollen, och då gjorde jag ”Hedda Gabler” på scenskolan, när vi lärde oss teater. Då var vi sugna på att göra hela rollen, så tog det ett år efter att jag hade gått ut scenskolan, så fick jag göra den, och jag tycker det är en fantastiskt intressant pjäs av Henrik Ibsen. Den är jag så glad och tacksam för att jag har fått göra hela.
Du frågade efter favoritpjäs eller favorituppgift. Jag tror att jag skulle behöva att du flytta hem till mig och ställde mig frågor, så börjar jag komma ihåg mitt liv.

Jag förstår. Det blir väl så när man har gjort mycket, många saker, att man nästan glömmer bort vad man har gjort.
Ja, och så är det nästan det sista man gjorde, som ligger närmast förstås, och ”Hedda Gabler” är något av det första. Så det första och sista vet man, men allt däremellan var ju massor av saker, men jag minns inte riktigt. Sedan var det väldigt spännande att göra den här Joyce Carol Oates-pjäsen. Det var en monolog och det trodde jag aldrig att jag skulle våga göra. Det var nio monologer, så man skulle stå ensam på scenen och prata ganska länge och så där, och det trodde jag aldrig att jag skulle våga göra, alltså att stå ensam. Dör jag tycker det är roligast att jobba ihop, alltså att jobba med varandra och se varandra i ögonen. Att bara stå alldeles ensam och inte ha någon att jobba med, utan bara jag, det trodde inte jag att jag faktiskt skulle våga eller vilja, så jag känner mig ganska modig som vågade göra det, så de minns jag också mycket. Och det var en ganska hemsk historia också, som den kvinnan hade varit med om. Hon var en ung flicka som det hade gått jättedåligt för i livet, så hon hamnade i tråkigheter och var tvungen att prostituera sig, ni vet att lägga upp sin kropp och så där, och blivit mördat mitt i allt det där. Monologen var att hon var död men berättade vad som hade hänt i hennes liv och hur det hade gått snett och hur hon hade blivit dödad och vad som hände innan hon dog och så där. Det har jag aldrig gjort, spela en död människa som pratar, men sådan rörande berättelse som hon hade. Det var fint att ta hand om henne liksom, den rollen, tyckte jag, och försöka vårda henne liksom. För ibland kan man känna så som att man har små bebisar, rollerna är det. Jag ska ta hand om dig så fort jag kan, förlåt, ikväll gjorde jag det inte så bra men jag försöker att ta hand om dig efter det här. 

Brukar du vara nervös inför ett teateruppträdande?
I början är det ju så när det är genrep och man inte vet riktigt hur det ska gå så är det extra nervöst. Jag har nästan aldrig varit så där nervös så det känns jobbigt och tråkigt och hemskt att gå ut, utan mer att det kommer ett pirr som är ganska bra, får man får energi av det också, att det finns något där. Ja men lite nästan som innan jag skulle träffa er, jag visste inte vilka ni skulle vara. Då kunde jag också känna mig lite nervös för att jag inte visste vilka ni skulle vara och så, lite det pirret kan jag känna innan jag ska ut på scenen. Nu får vi se hur det går ikväll och så. Men jag är inte så nervös att stå på scenen för jag har gjort det sedan jag var fyra år också, så det är jag van vid, så jag har ingen scenskräck så där, men en viss nervositet som oftast är bra, det kan jag ha.

Jag har läst att du hart gjort radiopjäsen Tid för ekot, hur var det?
Jag har gjort det ganska mycket. Det står på Wikipedia faktiskt, jag har sett att det står ”Tid för Ekot”, men jag har gjort ganska mycket radioteater. Jag älskar det. Det är ett helt annat sätt att jobba på, och för mig känns det som att man kommer in i den här – det borde ni göra, gå och intervjua någon som jobbar på Radioteatern – och komma in i den här stämningen. Jag får en känsla av advent, så här inför jul, ett slags lugn på något sätt eller man sätter på någon skön radiojul, så här julmusiklugn, och så är det på Radioteatern. Det är så tyst och ljudisolerat så det blir tvärtyst där inne, och en sådan koncentration med det här, micken där, och så sitter man ju oftast med manus så och jobbar på ett helt annat sätt än vad man gör med både film och teater, så jag tycker om den här koncentrerade stämningen på radioteatern, det är jättespännande, och svårt, därför att allt ska komma ut genom rösten liksom. Det är väldigt utmanande.

Bild på Malena och mig under pågående intervju.

Tillbaks till sidans topp
Tillbaks till Christopher

Övriga frågor: Om dans & andra saker

Hur kom det sig att du började dansa?
Jag tror att det började med att min pappa hade sagt att om det blir en flicka får hon dansa balett. Så tog de mig till dansskolan när jag var fyra år och fick börja, och så blev jag blixtförälskad, jag älskade det. Jag vet inte om jag någonsin sa det när jag var liten att jag ville dansa, men jag ville det sedan jag hade provat på det, det kommer jag inte ihåg för att jag var så liten, men det var mina föräldrar som satte mig där och jag blev absolut biten direkt, där. Jag tyckte det var helt fantastiskt underbart, härligt. Och nu undervisar jag balett här igen, i den skolan som jag gick själv, faktiskt, så jag är balettfröken också.

Vilka danser undervisar du i?
Jag undervisar i klassisk balett och tåspets. 

Var det de danserna du själv dansade som liten?
Vilka bra frågor du ställer. Ja jag dansade mycket balett, men jag dansade också mycket jazzdans, och då undervisade jag i det också, jazzdans och showdans, och samba. Jag turnerade med en sambagrupp och dansade med en massa olika plymer och bananer på huvudet och så där, men då var det mest att när jag jobbade så var det mest jazzdans, men nu är det bara klassiskt. 

Jag har läst att du även har turnerat med dans?
Mycket, jättemycket, jättekonstiga länder. Jag har varit i Nordkorea, Oman, Sibirien och hela Sverige. Jättekonstiga, Nordkorea. Jag har dansat för Kim Il-sung, det är helt sjukt, det är det faktiskt. Jag visste inte att det var så hemskt att göra det, det skulle man inte göra förmodligen, han var ju diktator, ja men det har jag gjort i alla fall. 

Vilket av dina jobb tycker du är roligast?
Det är faktiskt svårt att säga vad som är roligast, för jag tycker nog att kombinationen, att jag har möjlighet att både när jag är skådespelare och stå på scenen på teatrar och filma och radio. Den mixen, att jag har haft turen att få göra alla de sakerna inom det, är roligt. Och inom dansen att ha dansat själv och att jag kan undervisa är kul att jag har gjort både och, och inom teatern har jag också undervisat mycket förresten, och framförallt kombon, att göra många olika saker, att jag kan både hålla på med skådespeleri och dans, det är det roligaste att jag har båda två, känner jag, och just nu längtar jag väldigt mycket efter att ta upp mitt skådespeleri lite mer, sedan mitt barn börjar bli lite större så kanske jag kan jobba på en teater igen. Det är faktiskt kombinationen, jag har svårt att välja. Det är väldigt spännande att filma, för det är så här och nu och aldrig mer – på gott och ont, ibland kan det vara så här att när jag kommer hem så tänker jag: nej, varför gjorde jag så, det var så där jag skulle ha gjort det, och då kan man inte göra om det. Det kan man göra på en teater. Då kan tänka att det här ska jag testa imorgon, så det finns ju inte på film, det är ju kört, då är man rökt.
Det är svårt kanske att få hela produktionsbolaget att göra om allting igen.
Kan vi göra om den där scenen, nu vet jag hur jag ska göra den?

Vad har du på gång just nu?
Just nu håller jag faktiskt på att börja driva den här balettskolan som jag jobbar på, att jag och en kollega ska ta över, för hon som äger den nu är 87 år snart så att det är någon annan som måste ta över, hon har märkt det, så det håller jag på med just nu. Och sedan som jag sa så har jag börjat känna att nu kanske jag snart kan, om jag får möjligheten, så skulle jag kunna stå på scenen igen snart med tanke på mitt barn och så. Sedan vet man aldrig med filmroller och sådant där, de dyker upp plötsligt. Annars har jag inget som jag har framför mig just nu, att nästa vecka ska jag iväg och filma, utan det är lite småbubblor som inte är värt att hoppas på än förrän jag vet. Så om du har någon film på gång kan du ju ringa mig.
Jag är nog ingen bra filmregissör eller producent.
Är du säker. Du är ju nyfiken av dig.
Man tackar. Man får se.

Favoritämne när du gick i skolan?
Teckning (Bild) och svenska 

Något land som du vill besöka?
Island en gång till för där har jag varit en gång och det var fantastiskt. 

Favoritsötsak?
Lakrits 

Vad gör du helst en varm sommardag?
Är på ett badställe med mitt barn, medan hon kanske badar och jag kanske fiskar, och att jag kan äta ute på kvällen. Det är mina favoriter.