Vi försökte till en början att få en liveintervju med Ann Petrén, men då hon hade fullt upp blev det en telefonintervju istället.

Om skådespelaryrket - På teatern

Hur kommer det sig att du ville bli skådespelare, och hur länge har du varit det?

Det är lättast att svara på hur länge jag har varit skådespelare och det kan man säga att jag har varit professionellt sedan 1979, kan man väl säga, när jag slutade min utbildning som hette Scenskolan då men som heter Teaterhögskolan nu. Nej, jag tänkte nog inte att jag skulle bli skådespelare när jag var liten. Jag tänkte att jag skulle bli veterinär, tror jag, Det var min dröm, när det kom till hästar och så. Men sedan tror jag att det väcktes när jag gick i gymnasiet faktiskt för jag började på en estetisk linje. Det finns ju sådana teaterlinjer nu för tiden men det fanns ju inte då, men det började i gymnasiet och var en ny linje på gymnasiet som hette estetisk linje, så kunde man välja teater, och där tror jag att jag började fundera på att jag kanske skulle hålla på med det men det var en sådan avlägsen dröm. Jag kände ingen som var skådespelare och jag kommer inte från en sådan familj så att det växte fram ganska sent i mitt liv tror jag att bli skådespelare.

Vad för teaterutbildningar har du gått? Den frågan har du egentligen svarat på då.

Ja precis. Jag har gått skådespelarutbildningen i Malmö, den hette Statens scenskola då, numera heter den Teaterhögskolan i Malmö, och dit sökte jag tre gånger innan jag kom in. Jag gick också på lärarhögskolan innan men den hoppade jag av.

Vilket tycker du är roligast att medverka i: teater eller film?

Det är så himla olika tycker jag. Teatern är nog det som känns som mitt hem liksom, mitt yrkesmässiga hem. Film är mer det som jag har gjort lite då och då. Det har en annan kvalitet på något sätt, då kommer man ut från det vanliga. Man blir mer äventyrlig på det sättet att man är någon annanstans. Man kanske filmar i en annan stad och man gör sådana saker, och det är ett annat egenarbete. På teatern jobbar man, repeterar tillsammans, man blir en grupp, och det är nog det som gör att jag tycker att det är det som kanske håller i längden på något sätt. Det finns inte så många skådespelare i Sverige som bara arbetar med film. Det är liksom kortare perioder, man kommer nära någonting och man är med lite grann kanske några dagar under en inspelning och sedan skiljs man åt, men på teatern så repeterar man ju i två månader tillsammans och sedan spelar man kanske i fem månader tillsammans och då är man en grupp, och det är det som jag har tyckt så mycket om med teater, att man är med i den här gruppen och delar liksom den här resan från att läsa en pjäs till man spelar den. Det är svårt att säga att det ena är roligare än det andra, om du förstår.

Kan du ge lite exempel på teateruppsättningar som du har medverkat i?

Jag har ju jobbat väldigt många år, jag har jobbat mest, längst, på Stockholms stadsteater, och det har varit de sista 25 åren faktiskt. Många år arbetade jag med en regissör som heter Suzanne Osten, som hade en egen grupp inom stadsteatern som heter unga Klara, den finns fortfarande men det är inte hon som är konstnärlig ledare där längre, men då arbetade jag väldigt länge där och det var fantastiska år. Jag har varit med i så himla många pjäser. Nu senast så spelade jag en pjäs som heter En rackarns långhelg på Stockholms stadsteater och innan det så spelade jag i Gösta Berlings saga, skriven av Selma Lagerlöf. Sedan har jag varit med i kända pjäser av William Shakespeare och August Strindberg. Sedan har jag spelat väldigt mycket nyskriven dramatik och så, och det arbetar jag med nu också, en ny pjäs som heter Du ska veta mitt värde.

Vilken teateruppsättning har varit mest betydelsefull för dig personligen?

Jag kan inte säga en men jag kan säga flera om man tänker lite grann ifrån så där du vet milstolpar, man tycker ”här var jag med i någonting fantastiskt extra”. Sedan var jag med i en pjäs som hette Irinas nya liv, som bygger på en bok som en kvinna som har Downs syndrom har skrivit som heter Irinas bok och den gjorde vi en teaterföreställning på som hette Irinas nya liv. Det är nog en av de största teaterupplevelserna tror jag för att jag har varit med om. Sedan kan jag säga en pjäs som hette Det allra viktigaste, som också var på Unga Klara. En dag spelade barn, en som hette Pyret, som handlar om en liten flicka som var mellan två och ett halvt år och fem år, då var jag ungefär 35 år när jag gjorde den. Då spelade jag ett litet barn som gick i terapi hos en läkare kan man säga. Det var också väldigt speciellt att spela men det var jätteroligt. Det är nog de föreställningar som sitter närmast mitt hjärta kan man säga. Sedan är det närmast ens hjärta det man håller på med just nu liksom och så, då spelar jag en ryskamerikansk filosof, det som jag gör nu som hade premiär i maj.

Brukar du vara nervös inför ett teateruppträdande?

Ja, inför premiärer, jag tycker inte ens om premiärerna. Jag har haft det så bra och inte behöva tänka så mycket på om man är bra eller dålig eller så men när det kommer till premiärer så kommer också in det här att det ska bedömas på något sätt, det ska bedömas av recensenter och publik och man vet att man tycker ju själv när man har gått på teater att man sitter och tänker om man tycker att det är bra eller inte, eller är det intressant eller så där, man vet att allt det där far genom huvudet på dem som sitter och tittar och jag tycker att premiärer är nervöst liksom. Jag är mer nervös nu när jag är äldre än när jag var yngre tror jag. Det förväntas väl att man ska veta mer, och sedan numer finns det ju andra saker, nu är jag så gammal, jag fyller 62, och då är det också mycket att jag får arbeta mycket mer med texten, inlärning och så där, innan så bekymrade det aldrig mig men numera är det att jag får arbeta mycket mer utanför repetitionstid med texten om jag har mycket text och så. Innan det så var det bara att man lärde sig det under repetitionerna men det är inte riktigt så längre, och det är lite svettigt kan man säga.

Det kan jag förstå!

Det är ju så, när man blir äldre så får man lite sämre minne helt enkelt.

Men du är ju ung så det förstår inte du (skratt).

Inte än men det kommer väl sådär om 30 år, jag är 30 år nu så om 30 år är jag väl där du är idag så att då förstår jag nog.

Ja precis. Jag är dubbelt så gammal som du.

Men å andra sidan så säger en del att åldern inte har någon betydelse men jag vet inte.

På ett sätt har den inte det. På det sättet är det verkligen ett fantastiskt yrke tycker jag som jag har, att alla åldrar behövs på teatern så att säga. I pjäser som ska skildra livet på ett eller annat sätt ingår ju alla åldrar, och det är roligt att ha ett sådant yrke där man känner att alla åldrar behövs så det är roligt på det sättet.

Har du råkat göra bort dig på scen någon gång?

När man repeterar skulle man kunna säga att man gör bort sig lite grann varje dag. Man måste också våga göra det tycker jag. Jag brukar uttrycka det så där att man ska våga ta risker. ”Jag chansar på att göra så här” men det är klart man tycker att man har gjort bort sig någon gång. Nu är det egentligen dumt att tänka i termen att göra bort sig, men det kan ha hänt att man har kommit av sig eller att man börjar skratta. Det hände för någon vecka sedan när vi spelade den här En rackarns långhelg, att det blev bara för roligt så jag började bara skratta åt scenen och då tappade man men det gjorde inte så mycket för det tyckte publiken också var ganska kul tror jag. Men du vet, det blev bara för mycket och det blev så kul och så såg publiken detta och så började de skratta jättemycket och så började vi skratta jättemycket. Sådant är egentligen bara välgörande egentligen på ett sätt, det är inte farligt att göra bort sig, Men det är klart man har tyckt att ”det här gick inte bra”, ”det här skulle jag kunna göra bättre”, det har hänt flera gånger. Det har oftast hänt när man har varit spänd, som på premiärer, att jag har varit missnöjd efter flera premiärer för att jag har varit så nervös, och så där spänd och inte så där fri och öppen som jag skulle vilja vara liksom. Det är klart att det händer, om man ska kalla det att göra bort sig så där.

Man har kommit in på fel ställe i pjäsen. Det har jag varit med om att andra har gjort och glömt bort att de ska komma in till exempel, och då får man när publiken är där, improvisera kring det, det har ju hänt någon gång, eller att det händer någonting, att någonting går sönder på scenen, då får man välja om man ska fortsätta spela eller ska man bryta hela föreställningen och säga ”nu måste vi bryta här för nu går inte den här ridån ner” eller så. Sådana situationer har ju hänt, och då får man fatta beslut om att. Ibland kan man ta sig förbi sådana där småsaker utan att publiken märker det, men när det är stora saker som publiken uppenbarligen märker, då måste man trassla sig förbi det på något sätt. Det är klart att det har hänt knasiga saker så där. Ibland har publiken inte märkt det faktiskt. Jo visst har det hänt men inget sådant där som jag kan säga ”å då hände det”. Jo det var en gång som en skådespelare inte kom in helt enkelt, det kommer jag ihåg, det blev väldigt speciellt. Då får man ropa på människan eller försöka hitta på något så vi improviserade en stund, och jag vet faktiskt inte om publiken trodde att det skulle vara så eller inte.

Egentligen så är det bara ni i ensemblen eller på teatern som har manuset. Jag menar, publiken vet inte.

Nej precis, och ibland kan man ta sig förbi de där små haverierna liksom och så där. Det är klart, det har hänt en gång att ridån inte gick upp, då kunde vi inte spela liksom. Eller det har hänt att ett helt ljusbord, att det hade blivit statisk elektricitet så allting hade raderats ut. Nu är det datoriserat väldigt mycket, förr var det manuellt. Nu är ljusbord och ljud från datorer, men när jag började jobba var det inte datorer utan då var det manuellt liksom. Varje ljusförändring, man tog lampa för lampa. Men i början tror jag, innan det var helt datoriserat, då var jag med en gång på en turné når jag jobbade i Västerås på Länsteatern, att vi fick ställa in föreställningen, för det hade hänt någonting med hela ljusbordet, ungefär som när strömmen går, allting hade pajat, och då fanns det inget ljus på scenen, och då kunde inte vi spela föreställningen heller, för det är en del av föreställningen, det är ju liksom ljussättningen, så då fick vi ställa in den föreställningen, och det var bara en föreställning. I Fagersta kommer jag ihåg att det var förresten, som ligger i Västmanland, så de fick aldrig se den föreställningen helt enkelt. Sådant kan ju hända. Det kan ju hända att man blir sjuk också, plötsligt mitt i föreställningen, och får bryta hela föreställningen. Det har ju hänt att jag har varit med i föreställningarna man har brutit men det har inte varit jag som har varit sjuk. Någon gång ramlade en skådespelare ner från en ganska hög trappa, och vi fick bryta föreställningen och hämta ambulans. Sådant har ju hänt. Det är sådant där, du vet klassiker som att ”finns det någon läkare i salongen?” Det har jag varit med om två gånger. Det har inte gällt mig då utan det hat varit jag som har ropat ”Finns det någon läkare?”

Det måste vara rätt läskigt när det uppstår?

Det är jättehemskt, och jag har också varit med, innan jag började på scenskolan så jobbade jag lite grann i en teatergrupp, och då spelade vi utomhus och där välte ett ljusstativ på publiken. Det är nästan ännu värre faktiskt. Ibland händer det olyckor på teatern men det tänker man inte på. Det finns många möjligheter till olyckor på teater. Det hänger lampor tio meter, fem meter upp i luften i någonting som heter rår och de måste säkras så de inte åker rakt ner. Sedan har det hänt någon gång att någon har glömt att sköta det där och så har det ramlat ner någonting från taket, eller att det är luckor i golvet som man inte har varnat för, till exempel i scengolvet, eller sådana där saker. När man går bakom scenen är det oftast ganska mörkt, och man är van att springa en speciell runda bakom scenen för att kunna komma in på andra sidan. En gång så kanske en tekniker eller någon har flyttat på några saker och man springer rakt in i någonting, sådana där saker. På det sättet är det ganska… varje gång måste allting vara som det brukar vara bakom scenen. Det är som när du är hemma för hemma så vet man vad allting finns. Här är stolen, här är ljusknappen, här tänder jag, i den här lådan ligger den här kastrullen. Man vet ju precis allt, man kan nästan blunda i sitt hem och veta var allting är. Det är lika viktigt på teatern eftersom allting ska ske så där, snabba byten och så, och gör man någonting bakom scenen så då kan det hända grejer.
Men det är en väldigt rolig arbetsplats, det tycker jag. Det är ju aldrig likadant. Varje dag är ju olika på det sättet.

Tillbaks till sidans topp
Tillbaks till Christopher

Om skådespelaryrket - Film och TV

Hur var det att medverka i Den bästa sommaren?

Det var längesedan. Det var en fin film, tycker jag. Jag var inte med så mycket. Den spelade vi in i Trollhättan, och det var roligt. Man känner ju nästan alla skådespelare på ett eller annat sätt. Jag tyckte det var roligt att jobba med Kjell Bergqvist. Och jag tror att något av de där barnen som var där nu är vuxen skådespelare också, pojken där tror jag.

Jag har sett den här filmen En underbar jävla jul och där är han med och spelar. Det är en av de två pojkarna.

Det är en av pojkarna där, precis, just det. Det är väldigt speciellt när man blir så gammal, att man har haft med barn i filmer och så blir de vuxna. Det var roligt tycker jag, då var jag inne hos begravningsentreprenören där. Jag ramlade väl när i någon kista eller något. Det minns jag som väldigt roligt. Det var några dagar bara. Det är lättare att komma ihåg när man har varit med många dagar i en film och så där, men jag minns det bara som ett väldigt roligt arbete, och det var roligt med Kjell Bergqvist. Vi har varit med i en annan film tillsammans, som inte är så bra, Åsa-Nisse, och jag spelade Åsa-Nisses fru i den och då var Kjell Bergqvist Åsa-Nisse.

Hur var det att medverka i Bron?

Ja det var ju väldigt speciellt för det var en väldigt otäck människa som jag gjorde där faktiskt. Saga Norén som serien speglar, hon som är en av huvudkaraktärerna i serien, då spelade jag hennes mamma som var väldigt obehaglig, och som hon inte ville träffa alls. Hon var en väldigt grym människa faktiskt, så på ytan skulle det vara lite trevligt tyckte hon men hon var ju bara ute efter att trycka ner sin dotter kan man säga. Hon har skadat den här dottern vad man vet. Man gör ju alltid en bakgrundshistoria fast det kanske inte finns med i filmen så att säga. Saga vill absolut inte träffa sin mamma men då söker ju mamman upp henne och tillslut tar mamman livet av sig och försöker få det att se ut som att det är Saga som har dödat henne, som hämnd liksom så det är en väldigt otäck och obehaglig roll tycker jag, men det är också intressant att göra sådana där obehagliga roller faktiskt och försöka få de att luras lite. Man ska gå på att den här människan är trevlig. Det är otäcka människor som kan svänga på en sekund och bli väldigt grymma liksom.
Har du sett Masjävlar?

Den har jag sett, den är bra.

Den regissören, Maria Blom, och hon har också skrivit det manuset. Det var hon som regisserade och skrev den här pjäsen En rackarns långhelg, och den spelade jag syster med samma person som jag var syster med i Masjävlar, Kajsa Ernst. Masjävlar var ett jätteroligt arbete, det var lite längre. Det var roligt att spela den där systern, det var ju tre systrar i den filmen. Det var roligt att spela på dalmål till exempel. Det är kul med dialekter. Min mamma var från Hedemora, så vi bodde i Hedemora och Falun, så jag har växt upp med den dialekten. Vi har ett sommarställe i Hedemora också, så det var väldigt kul. När man spelar med dialekter är som att sätta på sig en mask, man blir liksom någon annan på en gång. Så tycker jag om den dialekten väldigt mycket. Det var väldigt kul.

Dialekter kan vara väldigt roligt överhuvudtaget.

Vilken typ av rollkaraktär tycker du är roligast att gestalta?

Det kan jag inte heller säga så här men det är alltid roligt att göra någon som är extrem, tror jag. Jag gillar när det är väldigt uttaget, och jag har gjort många sådana roller, jag tycker att det är ganska kul. Jag har inte spelat till exempel sådana här roller som Julia i Romeo och Julia, sådana här ljuva roller, inte när jag var ung heller, ljuva flickor. Jag har mera gjort andra typer av roller faktiskt. Jag har spelat man i en pjäs, jag har spelat barn, så jag gillar sådant som har varit lite speciellt liksom, tror jag. Jag har också spelat in på film, sådant som har varit väldigt normalt och nertonat och så där. Jag gjorde en film som heter Happy end. Där spelade jag en byskollärare och det var väldigt nertaget, och då var det väldigt kul för mig att göra det för att se att det kan jag också göra liksom, spela, det är som att man skulle kunna säga att man är naturalistiskt, lite grann som folk beter sig, egentligen beter vi oss hur som helst. Man kan ju göra vad som helst. Jag tycker det är tråkigt att göra roller som inte finns så mycket att ta på. Man kan få frågan ”kan du göra den här frun till den här mannen?”, det är tråkigt att göra roller som är bara till för någon annan roll i filmen eller teatern. Det försöker jag låta bli att göra faktiskt. Det finns för mycket kvinnoroller som är sådana, att man inte vet: vad har hon för yrke? Vad är hon bra på? Vad tycker hon? Medan den där mannen i pjäsen eller filmen, han har både yrke och får jättemycket plats. Det är tråkigt att göra de här kvinnorna som bara stöttar de här männen, det försöker jag låta bli. Så finns det mycket mer kvinnoroller som är så här faktiskt, det har jag märkt. Vad har de för jobb, vad är de bra på? Hon är väl inte bara någons syster eller någons fru eller någons mamma liksom. Det där försöker jag nog själv se till att jag gör roller som man liksom kan berätta någonting om.

Nu går det någonting på SVT Play som heter Full patte. Det är två systrar som heter Bianca och Tiffany Kronlöf. Det här är andra säsongen, och då gör jag en psykolog som egentligen är en uteliggare som har hamnat på parkbänken, som är återkommande en gång i varje avsnitt, det var väldigt roligt. Jag tycker det är roligt när man kan göra både skådespelarkomedi och spela tragedi, både vara komisk och både vara allvarlig. Jag tycker det är viktigast att göra allt liksom, jag ska kunna göra allt. Det är också roligt att få fram komik i det som är väldigt svart, det roar mig också. Jag tycker det är svårt att säga. Jag har inga drömroller så där, och det där skulle jag vilja göra, men jag har haft flera drömroller. Man blir den roll man håller på med och arbetar med för stunden. Det är ju som en dröm som ska bli verklighet, en vision som ska bli verklighet, en idé om en roll som man ska försöka få fram.

Vilken TV-serie eller film har varit mest betydelsefull för dig att få vara med i?

Jag har bara gjort en TV-serie som jag har varit med ifrån början till slut i en stor roll, och det är en serie som heter Kvalster som var för tio år sedan kanske ungefär, som regisserades av Lisa Ohlin. Där jag och en annan skådespelare som heter Anna Ulrika Ericsson, vi spelade två städerskor. Det var två kvinnor. Jag var arbetslös och hade bara varit hemmafru i hela mitt liv och hon hade jobbat som strippteasedansös, och de bestämmer sig för att starta ett städbolag och tjäna sina egna pengar och bryta sig loss från sina lite kuvade liv, det var ett jätteroligt arbete alltså, då var det fyra månader som jag bara höll på med det, och det är en väldig lyx att bara göra det och ha en stor roll i en TV-serie. Då var jag tjänstledig från teatern och så gjorde jag det. Det var väldigt roligt tycker jag att få bara ägna mig åt en sak. I höstas så spelade jag och Johan Ulveson terapeuter i en serie som också var att vi var med en gång i varje avsnitt och spelade ett per terapeuter, det var också väldigt roligt. Då var man återkommande, man var med två gånger i månaden bara och spelade in, det var väldigt roligt. Den kommer inte sändas förrän om ett år tror jag. Det är ju så när man spelar in någonting så dröjer det ett år innan man får se det färdiga resultatet, så är det alltid, för det mesta.

Vilken roll tror du att du är mest förknippad med?

Jag tror att jag är förknippad… när det gäller film och sådant så tror jag att det är den här Mäsjävlar eller en film som heter Om jag vänder mig om, som jag gjorde med Björn Runge innan jag gjorde Masjävlar. Den fick jag en guldbagge för. Jag fick en guldbagge för den och för Happy end, men Happy end var en smalare film som inte sågs av så många, men Om jag vänder mig om sågs av en större publik och hela filmen fick väldigt mycket priser och så. Den var till och med och tävlade i Berlin och fick pris på filmfestivalen där. Det är nog Masjävlar och Om jag vänder mig om.

Finns det någon skådespelare som du skulle vilja spela tillsamman smed?

Det finns skådespelare och jag har gjort det också med många. Jag tycker att Gunilla Röör, och så även Kajsa Ernst som jag spelade med nu tycker jag. Det finns många som jag tycker är fantastiska och bra och så där. Många har jag ju redan jobbat med. Det finns jätte många fantastiska på stadsteatern som jag har jobbat med och jag är jätteglad att jag har jobbat med några som nu är ganska gamla och nästan har slutat, som Sven Wollter till exempel, som jag har spelat med. Det är fantastiskt. Jag har också spelat med en skådespelerska som är 90 nu, Meta Velander heter hon, det är fantastiskt. Gunilla Röör och jag har gjort en liten film, en intervjufilm med Meta Velander som finns på stadsteaterns hemsida faktiskt. Malin Ek är också en skådespelerska som är en favorit som jobbar på Dramaten. Vi har jobbat tillsammans i flera pjäser. Det finns så himla många skådespelare och det finns så många som inte är i Stockholm också. Jag menar, det är ett avlångt land och det finns så många bra skådespelare ute i landet och så där, det tänker man nog inte på. Det är lite Stockholms-fixerat men det är också fixerat i att det är lite för enahanda, vilka som är med i TV, det är lite för mycket samma skådespelare. Lotta Tejle tycker jag också är en fantastisk skådespelerska. Hon är med i 30 grader i februari, en TV-serie.

Många blir man också överraskad av för man kanske inte kände till dem, eller inte visste att de fanns. Så kommer det nya hela tiden också. Det kommer många unga fantastiska skådespelare. Jag är i en fas där jag rundar av nu på något sätt. Det är inte så många år kvar till jag går i pension.

Hur tycker du det är att se dig själv på TV?

Tillbaks till sidans topp
Tillbaks till Christopher

Övriga frågor

Har du jobbat med någonting annat förutom som skådespelare?

Nej, inte efter att jag utbildade mig. Innan så var jag på väg att bli lärare och sedan har jag haft en massa ströjobb för att jobba på somrarna. Undervisat har jag gjort, i skådespeleri alltså. På utbildningarna har jag undervisat en del och så där. Jag har jobbat i många år som hemsamarit till exempel inom hemtjänsten. Jag har jobbat på bageri flera gånger. Sedan höll jag på vid sidan av med möbeltapetsering och det var väl något som jag tänkte att om jag skulle sluta hålla på med teater och så skulle jag vilja hålla på med möbeltapetsering. Men nu är det definitivt för sent att tänka att man ska börja göra något annat, men skulle jag välja nu om jag skulle leva jättelänge och vara pigg, då tror jag att jag skulle jobba med något som handlar om trädgård eller vara utomhus, men det kan man göra ändå vid sidan. Jag har inte haft något annat yrke liksom, och jag hoppade ju av den där lärarutbildningen och började på skådespelarutbildningen istället. Den enda gång jag funderat på det var när jag hade jobbat i ungefär åtta år kanske eller något sådant där, då tänkte jag om jag skulle byta och bli möbeltapetserare istället för att jag tyckte det var så kul att hålla på, jag gick sådana här kurser, men det blev ingenting av det mer än en hobbyverksamhet då.

Favoritgrönsak? Vitkål. Det tycker jag är jättegott.

Favoritbok? Ängel bland skuggor av Niklas Rådström

Favoritresmål? Indien.

Vad gör du helst en vacker sommardag? Jag är utomhus. Jag tycker väldigt mycket om att vara utomhus, jag märker det, jag bor i ett hus i Stockholm, i en förort, och det är det där att jag kan gå ut. En vacker sommardag, då ror jag på Dalälven, är svaret på den frågan.