Extramaterial från våra skribenter

Malin Spångberg

Min livshistoria

Jag heter Malin och jag föddes den 9 april 1985 i Uppsala. Min mamma heter Rut och min pappa heter Johnny, jag har tre halvsyskon och två bonussystrar. Min äldsta brorsa heter Robert, min yngsta äldre bror heter Marcus ”det är han som bor i Australien”, min syster heter Maria och mina bonussystrar heter Emma och Ida. Jag har en katt som heter Estrella. Jag bor tillsammans med min sambo Fredrik.

När jag var liten bodde vi i ett hus på landet, det var mysigt, men lite ensamt. Jag älskar djur, det har jag gjort i hela mitt liv. Mina favoritdjur är katter, hästar, hundar, delfiner, apor och vargar. Jag ville bli djurvårdare eller jobba inom media när jag var liten, så en av drömjobben slog in ändå.

När jag föddes var det mycket som jag inte skulle klara av enligt läkarna. Jag föddes med höftledsluxation så jag fick ligga i skena. Mina muskler var slappa, dom sa att jag nog aldrig skulle lära mig att gå. Men det dom inte viste var att den lilla tjejen var envis och gav aldrig upp. Det jag lärde mig var att gå, springa, cykla och mycket mer som alla andra barn. Jag hade problem med talet också, fick gå hos talpedagog. ”Det kanske är därför jag är blyg”. Men jag är mycket mer öppen nu för tiden, pratar och är mer framåt. Nu när jag mår bättre och har bättre självförtroende.

När jag skulle börja i första klass var jag inte skolmogen, jag fick gå om sexårsverksamheten. Sen gick det några år, skolan blev svårare, jobbigare och jag blev mobbad under den tiden också. När jag skulle börja i fyran  fick jag börja i särskolan. Jag var för duktig för särskolan och vanliga skolan var för svår, jag hamnade mittemellan. . Jag gick i lågstadiet i Enevadskolan, mellanstadiet i Bergaskolan, Högstadiet i Eriksbergskolan, gymnasiet gick jag först i Fyrisskolan på medieprogrammet och mitt sista år gick jag på Lundellska skolan, Skrapan, på deras omvårdnadsprogram.

”Sjung om studentens lyckliga dagar”

När skolan var slut och jag hade tagit studenten började jag arbeta på en förskola i Svartbäcken. Det var roligt att ta hand om barnen. Men jag kände mig aldrig som en av dom andra anställda. Jag kände mig hela tiden som en praktikant eller vikarie. Det går an den första tiden, men inte i nästan fyra år. Sedan började jag på Snabel-Posten och det har jag aldrig ångrat att jag gjorde.

Jag trivs som fisken i vattnet, jag har trevliga arbetskamrater och arbetshandledare. Jag gillar att skriva på datorn och umgås med mina kompisar på jobbet. Jag går fram och tillbaka till jobbet, det blir sammanlagt tre timmar per dag. Jag tycker  inte det är negativt att jobba inom daglig verksamhet, det är bra att det finns. Det skulle inte vara roligt att bara sitta hemma på dagarna.

Min diagnos

Jag fick våren 2011 eller 2012 gå igenom en psykologutredning för att kunna fastställa vad jag har för diagnos. Under uppväxten hittade dom inte vad som var fel med mig. Dom bara antog saker, men dom visste inte. 26 år senare får dom fram vad jag har för diagnos och det är Lindrig utvecklingstörning.

Jag ser det så här; diagnosen är bara ett namn på pappret, sedan är det hurdan jag är som person. Det är jag som gör mig så unik och inte diagnosen. Det är bra att jag har fått ett namn på diagnosen ändå, då vet jag att jag inte är ”dum i huvudet”. Det är bara att jag tänker långsammare än andra. Sedan får jag hjälp med saker som jag annars inte skulle ha fått hjälp med.

Jag är inskriven på habiliteringen och går där regelbundet, men jag var mer där när jag var yngre.

Intressen  och Fritid

Mina intressen är läsa, se på filmer, sport, djur, matlagning och bakning.
På min fritid umgås jag mest med min sambo och våran katt.
Men jag är med kompisar också.
Jag har börjat träna, simmar och går promenader.
Mår bra i både kroppen och själen.
Jag brukar gå på Storvreta innebandys hemmamatcher.
Ibland åker vi och kollar på olika evenemang, i Globen till exempel.
Jag älskar att åka på kryssning  till Åbo fram och tillbaka.

 Jag är bara mig själv och ingen annan.