Christopher Lundgrens webbsida

Vänskapsförhållandet mellan Elisabeth och Karin.

Elisabeth som är i 20-årsåldern och Karin som är över 40 har ganska mycket gemensamt. Karin har dock lite mer livserfarenhet medan Elisabeth är lite mer osäker, eller snarare har mindre kunskaper i vissa områden.
När Karin var i 20-årsåldern var även hon mer osäker och hade mindre livserfarenhet. Skillnaden mellan Karin och Elisabeth är att Karin växte upp under 60-talet medan Elisabeth växte upp på 80- och 90-talen.

Karin och Elisabeth är bra vänner trots att det skiljer över 20 år mellan dem. De lärde känna varandra när Elisabeth och hennes tjejkompis Sara gick in i ett café som ärr anknutet till svenska kyrkan. Förutom att fika kunde man även läsa böcker som hade med svenska kyrkan att göra samt musikböcker. I bakgrunden spelades kyrkomusik.
Elisabeth som var väldigt musikintresserad tyckte att det var intressanta böcker om orgelmusik. I gymnasiet hade hon läst ett musikprogram och nu funderade hon på att plugga vidare inom universitetet för att lära sig mer om sitt specialområde.

Då Elisabeth och Sara fikade kollade Elisabeth inte så mycket i böckerna eftersom hon ville vara trevlig mot sin vän. Däremot stod hon en stund vid disken och pratade med Karin om musik innan de skulle gå vidare.
En vecka senare när Elisabeth inte hade någonting för sig efter sitt halvtidsjobb som assistent i en mindre dagisgrupp gick hon till caféet själv. Även denna dag stod Karin vid disken och tog emot kunder.

- Hej, sa Karin lite extratrevligt.

- Hejsan, sa Elisabeth.

De pratade en stund om musik innan Karin satt sig ner för att läsa någon musikalisk bok. Elisabeth njöt av musiken och läste samtidigt fakta om Jan Pieterszoon Sweelinck från Nederländerna. Hon satt där ungefär en halvtimme i sin egen musikvärld. Sedan tänkte hon för sig själv att hon skulle ta bussen hem.
Innan hon gick från caféet pratade hon ytterligare några minuter med Karin som gav ett par broschyrer med intressant fakta. Den ena broschyren var allmän information om svenska kyrkan medan den andra broschyren var ett vårprogram med musik, bland annat orgelkonserter.

Caféet var en plats där Elisabeth återkom ofta. Oftast gick hon dit på tisdagseftermiddagar eftersom Karin ofta jobbade då samtidigt som hon kunde få bra tips. Det som Elisabeth tyckte var så speciellt med Karin var hennes förmåga att ta emot kunder på ett bra sätt. Karin var verken överreligiös eller tråkig, hon var tvärtom väldigt trevlig och utåt.
De båda gillar musik av olika slag, faktiskt mycket klassiskt. Karin gav tips på några kompositörer som Elisabeth skulle kunna ta del av, bland annat César Franck och Olivier Messiaen. Så gav Karin Elisabeth tips på en konsert med gästspelande Sarah Kim då det huvudsakligen skulle framföras musik av Dietrich Buxtehude.

- Vad intressant, sa Elisabeth som aldrig hade sett orgelframträdanden förutom dem vid skolavslutningarna.

- Det är i en fin konserthall med en relativt nyrenoverad orgel, sa Karin.
Du kanske ser mig där också eftersom jag jobbar i konserthuset ibland.

Det var tveksamt om Elisabeth skulle få med sig någon till konserten eftersom ingen i hennes familj var särskilt intresserad av orgelmusik. Inte heller någon av hennes kompisar var vidare intresserade så det slutade med att Elisabeth fick gå själv.
Konserten var väldigt lyckad så det gjorde inte så mycket att hon fick gå själv. I publiken satt också Karin, något som Elisabeth upptäckte när konserten väl var slut.

- Tjena, sa Karin lite snopet. Hur står det till med dig?

- Bra tack, sa Elisabeth. Du då?

- Det är bra, sa Karin. Men hade du ingen att gå med?

- Nej, faktiskt inte så jag gick själv, sa Elisabeth.

- Jag jobbade inte idag så jag gick med min familj, sa Karin.

- Vad bra Sarah var, sa Elisabeth.

Eftersom det inte var så många som tittade på konserten så hoppades Elisabeth på att kunna få en kort pratstund med Sarah Kim. Hon ville tacka Sarah för en bra konsert. Det blev dock ingen pratstund med Sarah Kim eftersom hon gick iväg direkt efter slutapplåderna. Antagligen skulle hon förbereda sig för spelningar på andra ställen.

- Vad ska du göra nu? frågade Elisabeth nyfiket.

- Jag ska vara i stan och titta lite, sa Karin.
De andra skulle på någon bandymatch som inte intresserar mig.

- Kan vi ta sällskap om det inte stör? frågade Elisabeth.

- Ja visst, sa Karin. Det är inge fara.

De gick mot stan där Karin skulle köpa någonting till sin familj. Elisabeth skulle snabbt hem så hon tackade för sig.

- Du får ha det så bra, sa hon och gav Karin en "hej då kram".

- Detsamma så ses vi någon gång, sa Karin hjärtligt.

Några veckor senare skulle en annan storhet, Andrew Canning, spela musik av César Franck, något som Elisabeth gärna ville se. Denna gång skulle Karin jobba då med att ta emot besökare, för det var ett gäng personer från caféet som turades om med detta.
Denna konsert skulle Elisabeth i alla fall inte gå på själv för en av hennes killkompisar, Linus, skulle gå med psykiatrin där han jobbade. Det var fem personer i 50-årsåldern som hade blivit intresserade. De skulle träffas utanför konserthuset kvart i fyra för att konserten skulle börja en kvart senare.

- Hallå, på er, sa Elisabeth när hon såg Linus med sina klienter.

- Tjaba, sa Linus. Det här är nog ganska häftigt, tillade han.

- Ska vi börja gå in? frågade en klient.

- Det ska vi göra, sa Linus.

Linus med sia klienter och Elisabeth tog sällskap in i musikhallen för att hitta lediga platser. Karin hade sagt vid ett tillfälle att ungefär halva salen brukade fyllas så chansen att få plats var stor. Dessutom var konserterna i konserthuset på lördagar ofta gratis, i alla fall det som hade med svenska kyrkan att göra.
De gick förbi receptionen där de visade att de skulle se konserten med Andrew Canning. Det satt två personer bakom disken, Karin och en annan tjej som tag emot besökarna. Eftersom konserthallen egentligen är flera hallar där det är olika evenemang så var det mycket folk, några hundra personer som skulle se Andrew Cannig samt några hundra personer som skulle gå på andra evenemang.

- Vad mycket folk det är, sa Linus.

- Jo, sa Karin. Det var ju en del även fast alla inte ska höra orgelmusiken.

- Då går vi in, sa Linus till sitt gäng inklusive Elisabeth.

Väl inne i konserthallen väntade alla människor, främst äldre, på att Andrew skulle börja spela. Det började med musik av César Franck, det som ingick i huvudprogrammet. Sedan spelade han några extranummer med musik av bland annat Flor Peeters vilket var uppskattat av Elisabeth.

Efter konsertens slut skulle Linus åka till psykiatrin med sina klienter medan Elisabeth inte hade någonting för sig då hon tänkte kolla lite i konserthuset. Hon hoppades kunna se Andrew en kort stund i alla fall för hon är en sådan person som gärna vill tacka folk för det de gör eller har gjort. Efter en stunds spanande kunde hon se skymten av den duktiga organisten gå tillsammans med en kvinna. De hade dock så bråttom att det inte var någon idé för Elisabeth att gå fram.
Strunt samma, tänkte Elisabeth som nu gick runt i de få affärer som var öppna, där ibland en musikshop som innehöll en rad olika titlar. Hon fann bland annat CD-skivor som innehöll konserter som hade bandats från konserthallen. Det fanns dock ingenting som Elisabeth ville köpa denna gång så hon tänkte gå vidare.
Receptionen var stängd, den stängde när konserten hade börjat så hon kunde inte se om Karin var kvar. Fler andra affärer var också stängda så Elisabeth åkte hem till sig.

Tisdagen följande vecka gick Elisabeth till caféet där hon har varit flera gånger. Hon hade förberett en liten present till Karin, en CD-skiva med musik av olika kompositörer som Karin tyckte om. Elisabeth var väldigt förtjust i Karin, en sådan vänlig person hon är. Hon hade till och med bjudit Elisabeth på en kaka sist de sågs då de tittade på organisten Sarah Kim. Därför hade Elisabeth ordnat CD-skivan. Hon hade dessutom gjort låtlista plus en snygg framsida med kort information om musiken.

- Här får du igen för din vänlighet, sa Elisabeth.

Hon hade i princip nyss kommit då hon tog upp CD-skivan ur sin jackficka. Hennes jackfickor var så stora att det fick plats tre CD-skivor i varje ficka.

- Nehej, sa Karin förvånat. Vad vänligt av dig.

- Du har varit så vänlig så du måste få någonting tillbaka, sa Elisabeth.

- Tack ska du ha, sa Karin. Vilken bra musik du har tagit med.

- Jag vet ungefär vad du tycker om för musik, sa Elisabeth.
Dessutom verkar vi ha ganska så lika musiksmak.

- Jo tydligen, sa Karin. Den här CD-skivan kommer att gå ofta där hemma.

De pratade ytterligare en stund innan de plötsligt kom överens om att träffas en stund hemma hos Karin nästa dag. När Elisabeth var på väg hem var hon i sin egen värld. Elisabeth har stött på en av världens snällaste receptionister vars familj måste vara stolt, de har den bäste familjemedlemmen man kan tänka sig. Hon är vänlig, omtänksam och har många fina egenskaper. Dessutom har hon ovanligt sött utseende för sin ålder, hon är en bit över fyrtio men ser ut som tjugo.

På onsdagen träffar Elisabeth Karin utanför caféet vid femtiden. De åker i Karins lite äldre Volvo ut på landet, Karin bor nämligen en bit utanför storstaden med sin man Håkan och deras två barn David och Lovisa. I bilen berättar Karin lite om sin familj, om hennes barn och deras två katter Misse och Sigge som båda är bondkatter.
De kommer in på en liten gata där det endast är ett fåtal hus i äldre stil. Husen är byggda någon gång i början av 1900-talet. Så svänger Karin in på en mindre väg som leder till ett rött gulligt trähus.

- Här är det, sa Karin och stannade bilen.

- Vilket fint hus ni bor i, sa Elisabeth.

- Jo det är verkligen fint och vad det har hållit länge, sa Karin.
Vi har visserligen rustat om det då vi tog över det efter Håkans föräldrar.

- Så ni har ärvt huset?
frågade Elisabeth som är ganska intresserad av gamla hus.

- Ja det har vi, sa Karin.

När dem klev ur bilen kom en av katterna. Vad fin den var, tyckte Elisabeth. Karin tog upp honom och berättade att Misse var den äldste av deras katter. Han var mestadels svart men hade vita tassar och var lite vit under halsen. Misse var gosig, han kände också att Elisabeth har katter för han luktade på henne så mycket.
Efter en stund släppte Karin ner honom och tog med Elisabeth in i farstun. Då kom den andra kissen Sigge som var lite yngre än Misse. Även Sigge som var gråspräcklig var gosig men de hade inte samma föräldrar.

- Hej på er där inne, sa Karin så att de andra skulle kunna höra henne.

- Hej mamma, sa Lovisa. Så du har tagit med dig en vän.

- Ja det här är Elisabeth, sa Karin.

- Hej hej, sa Lovisa som tag hand med Elisabeth.

- Ta av dig skorna vet jag, sa Karin och tittade på Elisabeth.

- Ja visst, sa Elisabeth. Ni bor fint och har även fint invändigt.

- Tackar, sa Karin som gick in i köket för att förbereda lite fika.

- När kommer de andra då? frågade Lovisa.

- Pappa skulle hämta David så de kommer nog snart, sa Karin.
Ta för dig det du vill ha Elisabeth, tillade hon sedan.

Det bjöds på kakor av olika sorter plus kaffe och saft. Det fanns också te för den som ville ha det istället. Det var precis som på caféet fast i hemmamiljö. De pratade om allt möjligt, såväl musik som arbeten. Lovisa berättade att hon gick andra året i en musiklinje för att hon var så intresserad av musik. Det lät ju spännande tyckte Elisabeth.

- Vad kul David, hördes det från farstun då dörren slog upp.
Det var David och Håkan som kom hem.

- Ska ni ha fika? frågade Karin. Det finns kaffebröd och någonting att dricka.

- Har vi fått besök? frågade David.

- Jo det här är Elisabeth, sa Karin. Hon är en trevlig tjej som är här på besök.

- Hej på dig, sa Elisabeth som var generad av vad Karin hade sagt.

- Elisabeth, sa Elisabeth och skakade hand med Håkan.

- Håkan, sa Karins man. Kul att råkas.

Elisabeth tyckte om hela familjen, framförallt David. Han var gullig och lite rolig också. David gick i lågstadiet i en liten skola som låg någon kilometer bort. Håkan jobbade som präst, lite lustigt att båda jobbade inom svenska kyrkan.
Det var en härlig stämning hos familjen Lundquist. När alla hade fikat följde Elisabeth med Lovisa till sitt rum. Där visade hon några grejer på sin dator, bland annat ett program där man komponerar egen musik. Hon startade en ljudfil med pianomusik i klassisk stil.

- Vad häftigt, sa Elisabeth. Kul att du gör lite klassiska grejer.

- Man tackar, sa Lovisa med ett leende.
Jag uppskattar klassisk musik även fast jag kan lyssna på annat också.

- Det är ungefär som jag då, sa Elisabeth.
I min skivsamling finns det både klassiskt och popmusik.

Sedan hördes välbekant musik från vardagsrummet. Elisabeth kände igen musiken, det var pianomusik av Olivier Messiaen. I samma ögonblick kom David in till Lovisas rum och sa:

- Kom till vardagsrummet.

- Vi kommer, sa Lovisa.

Inne i vardagsrummet spelades den där CD-skivan som Karin hade fått. Samtidigt lagade Håkan mat, potatisgratäng med kött. Karin samtalade med resten av människorna i huset. Elisabeth var nyfiken på vad David brukade göra så hon ställde några frågor om intressen.

- Vad tycker du om att göra då? frågade Elisabeth.

- Jag tycker om att spela sporter, sa David.
Fotboll, bandy och ishockey är roligt.

- Hejar du på något lag? frågade Elisabeth.

- I fotboll och hockey hejar jag på Djurgården men i bandy vet jag inte,
sa David.

- Vad tycker du om förutom sport? frågade Elisabeth.

- Musik och film, sa David.
Jag lyssnar på allt möjligt och tittar på olika filmer.

En halvtimme senare var maten klar. Vad gott det skulle bli med potatisgratäng, tyckte David. Resten av familjen Lundquist var också hungriga så alla åt mycket. Även Elisabeth tog en stor bit gratäng plus kött och grönsaker. Man skulle ju äta rätt, tyckte Elisabeth för det hade hon lärt sig från skolan.

Efter den trevliga middagen följde Elisabeth med Karin på en liten promenad. De gick längs vägen där det inte kom så många bilar för att visa lite fina hus. När de sedan kom tillbaka tackade Elisabeth för sig.

- Nu ska jag börja ta mig hem, sa hon.

- Om du vill kan jag skjutsa dig en bit, erbjud sig Karin.

- Om det inte är för mycket begärt så går det bra, sa Elisabeth.

- O ja verkligen, sa Karin.

Karinsläppte av Elisabeth vid en busshållplats så att det inte skulle bli så långt att åka. Annars skulle Elisabeth ha varit tvungen att byta från en landsbuss till en stadsbuss. Innan bussen kom bestämde Elisabeth och Karin att de skulle träffas snart igen.

- Hej då vännen så ses vi nästa vecka, sa Elisabeth. Ha det så bra.

- Det samma så ses vi, sa Karin och gav en hej då kram.

Sedan dess träffades Elisabeth och Karin ganska flytigt. Även Karins familj tyckte om Elisabeth och Elisabeth tyckte om dem.

Uppdaterat: 2011-05-10