Christopher Lundgrens webbsida

Den funktionshindrade killens favorit.

Christian är 21 år. Hans familj har fyra familjemedlemmar, mamma Eva, pappa Lars, lillebror Patrik och Christian själv förstås. Det är Christian som är huvudpersonen i denna berättelse som har temat relationer med andra människor. En annan centralperson heter Karin som jobbar i ett café som är anknutet till svenska kyrkan. Karin är även med i sagan "Vänskapsförhållandet mellan Elisabeth och Karin".
I denna berättelse får du veta mer om Christian och hans möte med Karin som han tycker om. Han lär känna henne genom musikaliska sammanhang då han överlämnar notmaterial som Karin ska lämna över till någon pianist.

Det som skiljer honom från andra människor är att han har diagnosen autism och att han är synskadad. Hans funktionsnedsättning har inte enbart påverkat synen, utan också honom mentalt. stora delar av skoltiden gick han i så kallad särskola, förutom i årskurs fyra till sex.
Efter studenten för ett tag sedan började Christian jobba i en tryckerigrupp inom Daglig verksamhet. I en redovisning som gjordes om honom under gymnasiesärskolan skulle han liksom sina skolkamrater placeras i Daglig verksamhet efter skoltiden. Det är en arbetsplats för funktionshindrade personer där vissa precis har kommit från gymnasiesärskolan medan andra är veteraner.

När Christian inte är på jobbet brukar han vara med sina vänner. Han har flera ytliga vänner, människor som han bara träffar ibland eller endast ser på jobbet. Utöver de ytligare vännerna har han två vänner som ligger honom närmare, två killkompisar som han umgås med ofta. Den ena heter Klas medan den andra heter Martin.
De båda jobbar liksom Christian inom Daglig verksamhet, Klas i en Ica-affär och Martin i en datorgrupp. Ibland träffas alla tre då de hittar på någonting, antingen hittar på saker utomhus eller spelar kort. Att spela "Finns i sjön" är Klas favoritspel så de tre grabbarna brukar spela det spelet. Någon gång går de på bio också. De hittar alltid på någonting tillsammans.

När Christian verken är på jobbet eller hos sina vänner är han hemma där han bor med sina föräldrar Helene och Kurt. Kurt som har sjungit i kör tidigare under sitt liv har ett stort intresse av körmusik. Han har under alla år lyssnat på körmusik men även på instrumental musik från äldre tider, framförallt tidig romantik.
Intresset för klassisk musik har fadern fört över till sonen som gärna lyssnar på musik av klassiska kompositörer. Även fast han har några skivor med popmusik så föredrar han faktiskt sina CD-skivor med klassisk musik. Joseph Haydn är en kompositör som stor Christian nära, å våd han älskar Haydns symfonier. Christian vill förövrigt ha en CD-box med samtliga 104 symfonier.

Bland vännerna är det Martin som är mest lik Christian vad gäller musiklyssnandet. Martin har visserligen inte så mycket klassisk musik hemma men de få skivor han har lyssnar han gärna på vid stunder då han vill njuta eller kanske är jätteledsen. Vid de tillfällen då Christian hälsar på Martin eller tvärtom brukar ett av ämnena vara klassisk musik. Martin är också en diggare av äldre rockmusik så emellanåt pratar de om rock' n roll.

När Christian var 19 år fick han plötsligt en idé, att han skulle söka på ord via Internet som hade med mobiltelefons ringsignaler att göra. Det fanns flera ringsignaler med intressanta namn så en dag sökte han på Altavistas ljudsökningssida. Han skrev in "hymn.mid" vilket gav flera träffar. Tanken med att söka på ringsignalernas namn var att få reda på om det gick att ladda ner signalerna på nytt om det hände någonting.
Sökresultatet visade ungefär hundra träffar då han gick in på de översta sidorna. Väl inne på den andra sidan uppifrån såg han en länk:

- Ladda ner NoteWorthy Composer testversion gratis för att skapa musik.

Det här måste jag prova, tänkte Christian som klickade på länken för att komma till produktens webbsida. Han sparade den nerladdningsbara installationfilen på sin dator där han sedan installerade programmet. Han satt närmare tre timmar i sträck framför datorn den dagen, kanske lite för länge eftersom det kändes ansträngande för hans ögon. Eftersom Christian inte har riktigt full syn blir det mer ansträngt för honom än för de med full syn, ögonen blir tröttare
Nästa dag fortsatte han att prova sitt kära musikprogram då han började komponera en lätt komposition för piano. Han hade lärt sig en del av notsystemet så han förstod ungefär vilka toner han skulle använda sig av. Att skriva i noter tyckte Christian var väldigt bra eftersom han hade lättare med noter än med att enbart höra toner som han sedan ska spela efter.

När det hade gått några dagar hade han blivit klar med sin första komposition för piano. Även fast den var väldigt enkel så var den bra tyckte han. Så fortsatte han med flera korta stycken för piano. Sedan provade han att komponera musik för soloinstrument som flöjt och därefter för fagott. Musiken lät på den tiden väldigt enkel, mest som att man tryckte på de vita tangenterna på ett piano.
Efter flera månaders komponerande hade han ganska mycket material på sin dator som han lagrade på sammanlagt tre CD-skivor. Efter ytterligare ett tag blev det material till två CD-skivor, bland annat musik för stråkinstrument. Än idag komponerar Christian musik på sin fritid, musik som han dock inte lagrar på CD eftersom det skulle gå åt så många CD-skivor då.

Emellanåt sökte Christian information om olika musikstycken på Internet. Han studerade bland annat Johann Sebastian Bachs Menuett i G Dur för klaverinstrument. Det var i anslutning till hans andra beställningsverk som skulle vara ett glatt pianostycke. Det första beställningsverket var ett kort stycke för blockflöjt solo så nu skulle han göra sitt andra beställningsverk som skulle låta proffsigare.
Stycket för blockflöjt hade delvis harmonisk mollskala tillsammans med ren mollskala men stycket lät ändå lite för enkelt. Att Christina hade gjort det som ett beställningsverk var för att Martin ville ha bakgrundsmusik till en animerad kortfilm som han gjorde där han gick i konstskola vissa dagar i veckan. Pianostycket skulle Christian komponera för att Martin skulle använda det till ett tema, en bok vars handling utspelade sig på 1700-talets mitt.

Så en dag kom Martin på en strålande idé. Skulle man inte kunna skicka in en del av noterna till konserthallen där någon antingen kunde spela det på piano eller göra om det för orgel. Christian tyckte att det var en väldigt bra idé så han skulle se vad han kunde skriva ut för några noter. Det där pianostycket som Martin hade önskat sig av Christian skulle bli ett bra exempel, någorlunda bra melodi som inte heller var för krånglig att spela.
Det fanns dock ett problem med materialet, hur skulle Christian kunna skriva ut det, han som inte har någon skrivare till sin dator. Inte heller Martin hade en skrivare så Christian fick klura ut hur han skulle göra. Efter ett tag slog det honom att en kompis som han inte träffar så ofta kunde skriva ut för han hade en skrivare.

I väntan på att få noterna utskrivna skulle Martin som hade kommit på idén först att meddela det. En tisdag ringde Martin till Christians mobiltelefon.

- Kan vi inte träffas en stund idag för jag har slutat jobba, sa Martin.

- Ja visst, sa Christian. Jag kommer snart för jag ska bara plocka undan.

Efter att Christian hade sagt adjö till sina arbetskamrater på tryckeriet gick han mot ett café som tillhör svenska kyrkan. Martin hade sagt att det fanns musikprylar, böcker med mera att läsa i om man inte ville fika eller att man kunde göra båda delarna. Christian var dock tvungen att ta en buss för att komma närmare stan. Sedan träffade han Martin utanför caféet.

- Hej M, sa Christian som ibland bara sa första bokstaven i en persons namn.

- Hej polaren, sa Martin. Ska vi gå in?

- Ja visst, instämde Christian som följde med Martin in på caféet.

Väl inne på caféet gick de båda herrarna fram till disken. Martin hade redan hunnit pratat med den kvinnliga receptionisten en stund medan han väntade på Christian så hon visste nu en del av hur det skulle kunna gå till.

- Hej, sa den vänliga kvinnan. Så det är du som skapar musiken.

- Ja, instämde Christian. Jag skapar musik i ett dataprogram på fritiden.

Han gav mer information om pianostycket, att det kunde framföras antingen på piano eller på orgel. Hon tog på sig ansvaret att ta emot noterna som hon sedan skulle skicka vidare till antingen en pianist eller en organist. Christian bestämde med receptionisten att han skulle återkomma när han hade noterna i handen. De bestämde att han skulle gå just till henne eftersom hon visste vad det hela rörde sig om.
Tisdagen följande vecka dök Christian upp själv utan notmaterial. Han hade glömt materialet hos Martin under helgen då de hade kollat så allt var korrekt. Det sa Christian också till receptionisten och lovade att han skulle ta med sig noterna veckan därpå. Utöver deras prat om notmaterialet pratade de om händelser i musikvärlden, bland annat evenemang i konserthuset. Christian fick också ett informationsblad om musiken i konserthuset samt evenemang i kyrkorna omkring i staden.
Så pratglad som Christian är pratade han gärna lite extra. Han hade berättat lite kort om sitt musikintresse och nämnt orgel och piano som de instrument han gillar mest. På tredje plats kom symfonisk musik som symfonier av Mozart eller Haydn. Receptionisten gav honom information om nämnvärda kompositörer som Frédéric Chopin och Franz Liszt. Samuel Barber var också ett tips som Christian fick vad gäller det kändaste verket Adagio for strings.

Efter en fullspäckad vecka med många aktiviteter blev det tisdag igen. Denna dag hade Christian i alla fall med sig notmaterialet till caféet.

- Vad bra att du kom ihåg noterna denna gång,
sa receptionisten Karin efter några ord om veckan.

- Men det känns som det saknas några papper, sa Christian.

Han letade fördärvat efter den sista bunten papper. Verket bestod av fyra satser som hade omkring tre papper vardera så det skulle också vara bra om det var komplett. Christian kände sig lite stressat där han stod mittemot Karin. Tillslut hittade han bunten som hade fastnat ihop med den tredje. Han gav över notmaterialet plus ett litet handskrivet brev där det fanns telefonnummer och e-post.

- Vad spännande, sa Karin.
Jag ska kolla om någon av våra pianister kan använda det här.

- Det skulle vara roligt att få höra någon spela min musik, sa Christian.
Jag har annars bara hört den på datorn och det är inte lika intressant.

Efter pratstunden fortsatte Christian till biblioteket för att se vad det fanns att låna. Han hade inte hört så mycket med Franz Liszt så det skulle bli några lån av CD-skivor med just musik av Franz Liszt. Samuel Barber hittade han också på en CD-skiva som han lånade hem.
Medan han lyssnade på musiken i sin CD-spelare på väg hem tänkte han på musiken, tänk om han får höra sin egen musik spelas på riktigt. Själv kunde han inte spela så mycket, möjligen enklare melodier.

Några dagar senare när Christian kollade sin e-post hade han fått ett e-brev med följande text.

Hej Christian!

Jag arrangerar konserter i konserthallen och har tagit del av ditt notmaterial. Tänkte att vår store pianist Bengt-Åke Lundin skulle kunna ta emot materialet för att eventuellt kunna spela det. Vi får se om han har tid men ett försök är i alla fall värt.
Bengt-Åke brukar jag träffa ibland så han har i alla fall tagit emot materialet. I I början av mars, om lite mer än en månad spelar han i vårat konserthus där det bland annat blir verk av Claude Debussy. Utöver programmusiken kommer några extranummer så vi får se hur det blir. Jag håller tummarna med att det fungerar...

Med vänlig hälsning Leif Lööf-Aronsson arrangör

Vad roligt det skulle bli om Bengt-Åke Lundin kunde spela musiken, tänkte Christian som kände sig glad över att ha fått ett gensvar. Så glad som han blev ville han berätta det för Karin på caféet. Föresten hade han snappat upp att hon heter Karin genom ett samtal som hon tog emot samma dag som Christian lämnade in noterna.
Så var det tisdag då han besökte caféet än en gång, den fjärde i ordningen. Denna gång var det ganska mycket folk så han läste i en av caféets böcker som hade intressant information att ge. Efter en kvart var det inte lika mycket folk längre så det var fritt fram att gå fram.

- Hej där inne, sa Christian.

- Hej på dig, sa Karin. Så du är här på besök nu igen.

- Ja faktiskt, sa Christian. Ni har intressanta böcker som jag läste i.

- Vad bra, sa Karin. Det finns mycket intressant i hyllorna.

- Vet du en sak, sa Christian som böt samtalsämne.
Det finns en chans till att Bengt-Åke Lundin kan spela upp mitt verk.

- Vad roligt, sa Karin.
Jag lämnade över materialet till Leif Lööv så han skulle skicka noterna vidare.

- Visste du att det skulle skickas vidare till Bengt-Åke? frågade Christian.

- Det visste jag inte, sa Karin.
Men han lovade att höra sig för med någon pianist.

- Tänk om Bengt-Åke skulle spela musik av en okänd som jag, sa Christian.
Vad glad jag skulle bli om det nu hände.

Han skulle snart träffa Klas så det var dags att börja röra på påkarna. Innan Christian gick från caféet fick han höra att Karin skulle vara ledig i sex veckor så det skulle dröja ett tag innan han skulle kunna se henne igen. Innan han skulle gå köpte han en läsk som han skulle dricka hos Klas.

Kvällen hos Klas var trevlig med både mat och TV-tittande. Både den kvällen och flera kvällar under den närmaste tiden umgicks Christian med sina kompisar. Både med Martin, Klas och med Marcus som skrev ut noterna åt honom.
Fem veckor efter att Christian hade pratat med Karin på caféet var det dags för Bengt-Åke Lundin att gästspela i konserthallen. Programmet skulle bestå av musik med Claude Debussy plus några extranummer där vad som helst skulle kunna spelas. Christian ville absolut gå på konserten så han hade lyckats få med Martin vilket han hade lyckats med.

På lördagsförmiddagen åkte Christian hem till Martin för att först umgås en stund för att sedan ta en promenad till konserthuset. Efter att ha varit hos Martin några timmar gick de båda grabbarna till stan vid tretiden för att komma i god tid till konserthuset. Även fast det bara tog ungefär en halvtimme att gå mot stan så ville de ha tid ifall de ville ta en paus under promenaden. De ville inte komma för sent heller så det gjorde ingenting om de skulle komma en kvart tidigare.
Det var tio minuter kvar tills konserten skulle börja när Christian och Martin var framme. Efter att ha passerat receptionen letade de upp lediga platser vilket det fanns ganska gott om. Vad det skulle bli kul att se en känd svensk pianist vid flygeln, så roligt att äntligen få höra pianomusik på riktigt. Annars var det på skolavslutningarna som musikläraren spelade piano.

När klockan slog 16 trädde pianisten Bengt-Åke Lundin fram på scenen för att ta emot applåder av publiken. Strax efter applåderna höll en man ett tal där han välkomnade den gästspelande pianisten och berättade lite av programinnehållet. Sedan tog Bengt-Åke ton då han spelade några stycken ur Claude Debussys preludier ur bok 1. Han fortsatte med andra kompositioner av samma kompositör tills han började spela några extranummer. Det blev några stycken av Carl Philipp Emanuel Bach.
Sedan applåderade publiken igen då det såg ut att vara slut på konserten. Strunt samma, tänkte Christian som fastslog att hans musik inte hade spelats. Just som Christian var på väg att säga till Martin att de skulle gå knastrade det till i mikrofonen.

- Det här var inte allt, började han säga.
Jag ska spela ett musikstycke av en svensk kompositör som heter Christian Söderström. Stycket kallas pianosolo.

Christian blev häpen, Martin likaså. Medan Bengt-Åke Lundin framförde stycket lyssnade de båda vännerna skarpt. Efteråt kom tankarna. Tänk vad häftigt att få höra musiken spelas på riktigt. Visserligen spelades bara första satsen, säkert för att det skulle bli för mycket annars. Men vad gör det, Christian har i alla fall hört en del av sitt verk.
De blev verkligen överlyckliga, speciellt kompositören. Han liksom Martin var intresserade av att tacka pianisten personligen men de kunde inte träffa honom. Efter applåderna av Christians komposition gick Bengt-Åke in i logen, sedan syntes han inte till.

- Vi kan tydligen inte prata med honom, sa Christian.
För han har någ mycket att göra med tanke på hur känd han är.

- Nehej men ska vi gå då? frågade Martin.

- Visst, sa Christian. Jag är ändå väldigt glad eller snarare överlycklig.

Christian skulle sova över hos Martin tills på söndagen så de skulle ha det roligt. Martins bor i en egen lägenhet i ett vanligt bostadsområde där han har tillgång till personal som han dagligen har kontakt med. Personalen hjälper honom och de andra som tillhör gruppboendet med det dem behöver hjälp med. Då berättade Martin för Gustaf, en av personalen, om dagens härliga upplevelse.

- Vad roligt, sa Gustaf och tittade på Christian.

- Det var verkligen jätteroligt, berättade Christian.
Just att han spelade min pianokomposition också.

- Ja verkligen, sa Gustaf som nu skulle in till basen.

- Vi lär inte glömma bort den här dagen i första taget, sa Martin.

De gick upp till Martin där de spelade kort samtidigt som de lyssnade på den musik som Bengt-Åke hade spelat tidigare samma dag. Kvällen gick fort, även natten och söndagsmorgonen som började med frukost. Vid eftermiddagen for Christian till sig med gårdagens lycka. Det konstiga var att han aldrig sa någonting till familjen, han vågade väl inte för att föräldrarna inte skulle tro på honom.

Dagen därpå var det måndag då Christian jobbade i tryckerigruppen. Resten av veckan var i princip likadan utan att någonting speciellt hände. Under följande helg åkte Christian till sin mormor som bor i Mora. Det är egentligen inte hans biologiska mormor eftersom hans riktiga mormor dog när Christian var liten. Hedvig som hans plastmormor heter är änka efter att Christians morfar gick bort för något år sedan.
Att träffa Hedvig igen var roligt efter ett halvt år. Eftersom det är en ganska lång bit till Mora åker familjen inte dit så ofta. Christian har bra relation med Hedvig. Han säger inte mormor till henne, utan hennes riktiga namn eftersom hon kom in i bilden ganska sent. Hedvig hann bara leva med Christians morfar i åtta år eftersom han sedan dog av sjukdom.

Vid helgens slut var det åter dags att förbereda sig inför en ny vecka. Just denna vecka skulle Karin vara tillbaka på caféet så Christian skulle absolut dit på tisdagen för att dela med sig av sin glädje. Förutom ett vanligt besök skulle han dessutom ge Karin en CD-skiva som tack för hjälpen. På måndagskvällen hade han lagrat en CD-skiva som innehöll egna kompositioner, däribland pianosolot som Bengt-Åke hade spelat en bit från.
Väl på tisdagen promenerade Christian till caféet efter sin arbetsdag. Vid caféet var det dock en annan person som stod vid receptionen, en något äldre kvinna som hade en ung tjej bredvid sig. Christian tog istället en bok vid hyllorna för att läsa lite. Med tanke på hans synnedsättning tog det längre tid för honom att läsa liten text så han fick kämpa med boken. Efter en kvarts läsande var Karin fortfarande inte vid disken så Christian tänkte att han skulle gå om inte hon dök upp snart.

- Hej, hördes en vänlig stämma bakom de två kvinnliga personalen.
Det var Karin som dök fram vid disken. Hon hade suttit i telefon.

- Såg du konserten för ett par veckor sedan? frågade hon.

- Det gjorde jag och den var verkligen bra, sa Christian.

- Själv spelar jag gitarr i en liten grupp som spelar i konserthuset ibland,
sa den äldre kvinnan.

- Min dotter är med i en föreställning som jag ska titta på, sa Karin.
Men vi ses väl.

- Det gör vi, sa Christian och började prata med de andra bakom disken.

Även den yngre tjejen började prata så det var en härlig stämning. Madeleine som heter gjorde praktik då hennes arbetsledare Kerstin var den äldre kvinnan närmare 60 som emellanåt tog emot kunder.

- Nu tror jag det är dags för mig att gå vidare, sa Christian efter en stund.
Men trevligt att prata med er båda.

- Tack, sa Kerstin.

- Ha det så bra och lycka till, sa Christian och tittade på Madeleine.

- Det samma, sa Madeleine.
Jag kanske jobbar här i framtiden, så vi ses kanske.

CD-skivan var kvar i väskan för det var Karin som skulle få den. Veckan därpå skulle hon dock inte kunna få CD:n för då skulle Christian åka med sin familj på en månads semester. Det innebar att Christian skulle vara tvungen att vara ledig från Daglig verksamhet, sitt jobb i tryckerigruppen.

Christians funktionshinder gör det svårt för Christian att tänka ibland. Hans sätt att tänka skiljer sig en aning från andras, hans autismliknade diagnos gör att han blir fixerad vid vissa saker. Om det är någon person som Christian uppskattar går tankarna på den personen djupare än hos andra människor. Det är han själv medveten om men hans tillstånd kan inte ändras på grund av funktionshindret.
Christian är en av alla människor med utvecklingsstörning, taskigt ord egentligen. Vem vill vara utvecklingsstörd, ingen egentligen. Vissa människor vet dock ingenting om sina egna problem medan andra är medvetna om att det är någonting som inte är som det ska. Vissa personer är medvetna om sitt funktionshinder och har dessutom delvis eller mycket kunskap omkring det. Christian tillhör den sistnämnda typen.

Nu när Christian skulle följa med sina föräldrar på semester började det där med funktionshinder att dyka upp kombinerat med minnen från senaste tiden. Just splittrade tankar förekom ofta för Christians del, något som kunde vara lite störande plus att det ofta sänkte ner humöret. Familjen skulle kampa med sin husvagn på några olika ställen så Christians tankar skulle väl dämpas en del under resan.
Så blev det fredag, en fin sådan, då Christian tog bussen till sina föräldrar, packningen hade Christians pappa hämtat vid boendet innan han skulle vidare till sitt jobb.

- Hej mamma, sa Christian när hon öppnade dörren för sin son.

- Hej min son, sa mamman. Nu ska vi ha det trevligt med kamping.

- Godkväll sonen, sa pappan.

- Vad skojigt det ska bli att resa, sa Christian.

- Ja, sa pappan. Nu ska vi fara iväg så hoppa in i bilen.

Alla i familjen klev in i bilen för att sedan åka på sin resa med husvagnen ihopkopplad med deras Volvo.

Ganska precis en månad senare var familjen hemma igen. En trevlig resa med flera kampingställen. Under resans gång besökte familjen även några släktingar, dels en kusin till Christian, dels mammans syster. De hade ätit god matsäck också plus att de spelade spel och lyssnade på musik på deras bärbara stereo.
Karin hade Christian fortfarande kvar i minnet fast det hade hänt så mycket. Hon var nog den äldsta person som Christian har gillat så mycket bland kvinnliga kassörer. Faktum är att denne unge man hade lätt för att gilla personer som han såg emellanåt, främst personal bakom kassan i affärer eller på fik där han var emellanåt. De flesta personerna Christian lade märke till, sådana personer som fastnade i hans huvud var mellan 20 och 30 år men Karin var en bra bit över 40.
Hon var ju ganska ungdomlig av sig även fast man märkte drag från 40 till 50-åringars beteende. Vänligheten var något som Christian tänkte på hos folk, hur vänlig en person är påverkar också hans intresse över den personen. Just Karin var en person som smälte in i hans hjärta. Frisyrer kunde han också fastna för, ungdomliga frisyrer tydde exempel på att personen verkade ungdomlig av sig. Karins frisyr, eller snarare hela håret, såg ganska ungdomligt ut.

Emellanåt uppstod det problem mellan Christian och sina föräldrar. Förutom att Christian reste tillsammans med sina föräldrar hade de bra kontakt enda tills det uppstod en konflikt mellan familjemedlemmarna. Christian hade andra åsikter i ett ämne än sina föräldrar vilket skedde periodvis. Denna gång var konflikten dock större än vanligt för att det handlade om problematik i vardagen.
När Christian vid ett tillfälle hälsade på sina föräldrar råkade han välta omkull en läskedricksflaska som nästan var full med Coca Cola. Christian blev nervös, något som han nästa alltid blev då han klantade sig hos andra eller hos sina föräldrar. Han var dock snabb med att hämta hushållspapper men det var mycket läsk som hade spillts ner på golvet.

- Det räcker inte med lite papper, sa mamman.
Hämta en trasa istället.

Christians pappa var ute när det hände så han kunde inte påpeka någonting men mamman som dessutom kunde ha rätt så högt humör kunde lätt tända till. Hon uppmanade sin son att ta en golvtrasa från badrummet men när Christian är stressad kan han inte fokusera riktigt så han hittade den inte.

- Hittar du inte trasan, sa hans mamma irriterat.

- Leta själv då, sa Christian.

- Du borde se trasjäveln, sa mamman.
Den ligger alltid på samma ställe precis som sist du var här.

Hon höjde rösten något för mycket. Det var inte bara en bestämd röst utan en väldigt irriterad eller nästan arg sådan. Mamma Eva gick dock själv för att ta fram trasan.

- Du är fan dum i huvut, sa hon och torkade bort den utspillda läsken.

- Sluta håll på mamma, var det sista Christian sa innan han blev helt tyst.

Varför skulle hon vara så irriterad. Var hon på väg att få tjejgrejen eller hade hon den redan. Vilken idiot hon var i alla fall. Det var inte första gången läget var spänt mellan familjemedlemmarna.
Visserligen tog Christian mer illa vid sig än vad andra människor skulle göra på grund av sin diagnos. Han känner stark irritation i onödan också då händelsen i praktiken inte har varit så stor även fast han har upplevt det så. I vilket fall som hälst övergår ofta irritation till ledsamhet, Christian blir ledsen i själen även fast han inte syns på utsidan.

Nu var det dock inte bara inbillningar eller överdrivna känslor från Christians sida utan hans mamma var hetare än någonsin. Patrik som också har flyttat hemifrån hade varnat Christian om det då han ringde hem till Christian. Det kopplade han nu ihop med den senaste händelsen. Samtidigt som hon hade blivit så het på gröten var hon nära på att bokstavligt talat slå sönder en kruka som hon hade fått av sin mor en gång i tiden.
Allt blossade upp i Christians hjärna nu strax efteråt. Christian ville inte leva för stunden. Varför ska man leva när redan befintliga problem växer. Han kände sig som en misslyckad själ där endast skalet var riktigt bortsätt från synen. Själen, hjärnan och allt inom sig var en enda sörja. Han var ett skämt, något som man kunde leka med precis som man ville.

Allt det glada var försvunnet för stunden men Christian och hans föräldrar skildes dock som vänner för varför skulle man tjafsa en hel kväll. De arga sidorna hade han för tillfället gömt inom sig. På natten kom känslorna dock tillbaka. Det var bara aggressioner som visades i hjärnan. Gamla minnen som borde ha raderats kom också fram, händelser inom familjen som borde ha varit bortglömda.
Död, hoppa, skjuta sig, ta livet av sig, förinta familjen, pang, försvinn, hoppa framför ett tåg men kanske överlever fast är skadad för resten av livet. Många sådana ord tänkte Christian tyst för sig själv. Varför ska jag leva när det känns så här, min diagnos påverkar mig negativt, tänkte han.

En natt utan sömn gjorde så Christian åter tänkte de hemska tankarna. Klockradions irriterande signal var fruktansvärd denna morgon. Upp kom Christian i alla fall fast han var jätte trött. Han gjorde i ordning sig och åkte till jobbet precis som vanligt. Dagen började som vilken dag som helst bortsätt från att humöret inte var på topp.
Vid lunchrasten blev det för mycket för Christian då han samtalade med sin arbetskamrat Peter som kunde bli lite för mycket ibland. Christian sa bara till att han ville vara i fred men innerst inne ville han skrika ut sina känslor. Samtidigt som han faktiskt mådde psykiskt dåligt över allt han tänkte på blev det ännu värre av just det samtalet som han hade med Peter. Det hela rörde sig om att låna pengar. Att han valde att hålla det värsta inom sig var för att undvika problem på jobbet.

Vid arbetsdagens slut hade Christian sådan lust att hoppa framför tåget så han bestämde sig för att gå förbi tågstationen. Väl vid stationen fick han en tankeställare, skulle han verkligen våga hoppa framför ett tåg. Tänk hur människorna i omgivningen skulle känna efter en förlust. Medan Christian tänkte på hur han skulle göra gick han på vägen bredvid järnvägsspåret. Att smita in på järnvägen vid en öppning fanns fortfarande i tankarna, så han spanade efter en springa där han kunde gå in på spåret.

- Hej, hördes en röst straxt bakom honom.

- Hej, sa Christian.

Det var en ung tjej som jobbade i Christians gamla skola. Det tog dock en stund innan Christian kom på vem det var för det var ju ändå ett tag sedan han såg henne, Jenny som hon heter. Jenny fanns länge i Christians hjärta, i alla fall så länge han gick i skolan där han såg henne vid den lilla affären där man kunde köpa ätbara produkter.

- Det var längesen, sa Jenny.

- O ja, sa Christian. Kul att se dig igen Jenny.

Det blev ett trevligt samtal, dock lite kort eftersom Jenny hade lite bråttom. Så tokig som Christian är i att kramas gav han henne en kram innan hon skulle vidare.

- Jag känner mig lite stressad så jag måste skynda på till min buss, sa hon.
Så du får ha det så bra.

- Detsamma, sa en betydligt gladare Christian.

han gick tillbaka till stan för att ta en buss hem, knappt en timme senare än vanligt. Han kom hem ganska precis till personalen skulle ge honom mat stöd för det fanns en osäkerhet vad gäller matlagning. Även fast han klarade det mesta själv så fanns personalen där till hands.

Tiden gick och Christian hade nästan glömt bort Karin, den vänliga kvinnan som tog emot hans notmaterial som pianisten Bengt-Åke Lundin spelade från. Jenny hade även hon börjat försvinna från hornhinnan, hon fanns kvar men inte lika djupt längre. Christian hade börjat tänka på hur han var som person, han skulle jobba på att inte visa sig svag eller annorlunda. Att umgås med sina kompisar skulle han dock fortfarande göra för speciellt Martin ville han inte sluta träffa.
Förutom konserten med Bengt-Åke Lundin siktade vännerna på fler konserter med andra pianister eller organister. En lördag skulle organisten Milke Falck spela på en konsert i konserthuset som Christian var intresserad av att se. Han hade lyckats ta med Martin även denna gång. Det skulle bli musik av Elfrida Andrée, Charles Tournemire samt Louis Vierne där samtliga verk var orgelsymfonier.

På lördagseftermiddagen sågs Christian och Martin utanför konserthuset, som riktmärke hade de en staty som symboliserade en spelande pianist. De gick in i konserthuset för att njuta av musiken som Milke Falck skulle spela. Milke Falck gästspelade bara i konserthuset eftersom han också var mycket i Uppsala där han var biträdande organist i domkyrkan.
Liksom den förra konserten var det ett lyckat framträdande med en publik som gillade det de fick höra. Efter applåderna skulle Christian följa med Martin för att umgås en stund, en repris av förra gången då Bengt-Åke Lundin spelade. Utanför entrén möttes grabbarna dock av en väl bekant figur, Karin som även hon hade sett konserten.

- Så ni var också på konserten, sa hon.

- Ja och den var bra, sa Christian. Så häftigt med orgelsymfonier.

- Det är ju häftigt, sa Karin. Det är lite mer som en symfoni än ett orgelstycke.

- Kul att du som delvis jobbar med konserterna även går på dem,
sa Christian som nu böt samtalsämne.

- Att vara publik är också kul som omväxling, sa Karin.
Annars står jag ju i kassan antingen i konserthuset eller i caféet.

- Ni kvinnor kan göra mycket, skojade Martin som var skojfrisk.

- Det stämmer sannerligen och den som säger något annat har fel,
skojade Karin tillbaka.

- Min familj väntar på mig vid bilen, fortsatte hon men vi ses säkert.

- Ha en fortsatt trevlig helg, sa Christian och gav en snabb kram.

- Tusen tack för CD:n, sa Karin. Vad duktig du är på komposition.
Och orgelstycket av César Franck var fint så tack än en gång.

- Varsågod Karin, sa Christian.

- Men trevlig helg, sa Martin.

- Detsamma, sa Karin.

När grabbarna gick mot torget för att ta bussen skojade de med varandra vilket de alltid gjorde när de umgicks.

- Hoppsan, sa Martin. Puss puss och åter puss.

- Asch, sa Christian. Det är ingenting alls och föresten har hon familj.

- Men tänk att du kanske är kär i henne ändå, sa Martin. Erkänn.
Jag vet att du gillar henne för det syns.

På ett sätt hade Martin rätt, Christian gillade henne. Hon var vänlig och faktiskt rätt söt för sin ålder, hon var dubbelt så gammal som grabbarna, absolut över 40 år.

På söndagen när Christian hade kommit hem från Martin satt han igång sin dator. Han öppnade Word där han började skriva ett brev. Efter en timme hade han skrivit så här:

Hej Karin!

Delar av mitt liv har inte alls varit bra medan andra delar har varit kanonbra. Det där med musiken på lördagarna är ett plus, en grej som jag verkligen gillar att titta på. Det är bland annat min kompis och du som har fått mig att gå på de här konserterna. Jag tackar min kompis för att han uppmanade mig att skicka in mitt notmaterial som du skickade vidare. Det är delvis du som gjorde det möjligt för mig att få höra egna kompositioner spelas. Så tackar jag dig för att du har givit tips på olika konserter som har varit värda att se.

Så tog han en paus, han lyssnade lite på musik fram tills klockan fem då han skulle börja med maten. Ylva heter den personal som skulle se till att tillagningen av spagetti med köttfärssås skulle gå rätt till. När maten var färdig gick Ylva ner till sig medan Christian åt sin mat. Efter maten satte han sig ytterligare en stund vid datorn för att fortsätta med brevet som han givetvis skulle skriva av för hand. Han fortsatte skriva så här:

Jag vill också säga några goda ord om dig . Bland annat att jag har fastnat för din vänlighet. Trots att du jobbar i delvis kyrklig miljö ser jag dig som vilken tjej som helst, en trevlig person dessutom. Fler personer bör vara så trevliga som du för det är trevliga stunder med trevliga personer som ger positiva effekter. Jag måste ge tillbaka genom att tacka för ditt beröm av mina kompositioner som du fick av mig.
Lycka till med dina nära och kära, bland annat din familj. Fortsätt med dina vänliga metoder för då får du många tack tillbaka, åtminstone från mig.

Hälsningar från amatörtonsättaren Christian!

Så slutade brevet som Christian på något sätt skulle ge till Karin. Christian tog penna och papper för att skriva av det han hade skrivit på datorn, för det var ju trevligare att ge ett handskrivet brev än ett brev med datortext. På tisdagen skulle brevet hamna i Karins hand var det tänkt. För att skydda brevet lade Christian in det i en påse som han sedan lade in i hans ryggsäck. Det skulle ligga där en dag innan han skulle ge det till Karin.
Måndagen var en vanlig arbetsdag. Efter arbetet hälsade Klas på hos Christian. Grabbarna hade en rolig kväll med musik, kortspel och de åt tillsammans. Efter att Klas hade hälsat på var det inte så mycket mer kvar av den dagen. Christian tittade bara till en extra gång att allt var rätt inför nästa dag. Sedan var det sovdags, god natt.

Måndagen övergick till tisdag då Christian skulle göra Karin glad - igen. Dagen började med jobbet inne i tryckerigruppen där läget var bra med de flesta. Denna dag var Christian inte ett dugg irriterad på verken Peter eller någon annan av hans arbetskamrater. Christian blev alltid extra glad när det skulle ske goda ting, dock lite överdrivet.
Vid tretiden när arbetsdagen var över gjorde sig Christian i ordning för att gå mot caféet. Han skulle kanske läsa någonting i böckerna som fanns i bokhyllorna eller ta en godbit. Promenaden dit var ganska kort med tanke på hur centralt de båda ställena ligger.

- Tjena, sa Karin när Christian knappt hann sikta in blicken mot disken.

Den här dagen var det inte så mycket folk så det blev en ganska lång pratstund. Karin fick brevet där Christian dessutom hade givit sin e-postadress. Karin tackade för brevet med en vänlig röst som Christian aldrig skulle glömma. Hon blev väldigt glad över brevet och det var det viktigaste.

- Men en sak, sa hon. Jag ska faktiskt ändra arbetstider på caféet.
Jag kommer bara att jobba förmiddagar från och med nästa vecka.

- Jaså, sa Christian. Varför då? undrade han.

- Det har med familjen att göra plus att vi ska ändra öppettiderna en aning,
gav Karin som svar.

De hade snackat omkring tjugo minuter så det var läge att börja göra någonting annat nu för att inte störa allt för mycket, tänkte gentlemannen. Synd att hennes arbetstider skulle ändras till det sämre för nu skulle hon sluta arbetet klockan tre vilket skulle göra det omöjligt att hinna se henne. Asch, man får väl minnas henne, och kanske blir det kontakt via e-post. Man får se helt enkelt.

- Lycka till med dina nya arbetstider och ha det så bra du bara kan ha det,
sa Christian innan han gick.

Emellanåt kollade Christian sin e-post där det sällan kom nya e-brev. Det var oftast bara gamla e-brev som han hade fått från några andra personer som han hade kontakt med via sin e-post. En av Christians gamla lärare var en av de personer som i överhuvudtaget skickade honom e-post. En musiker håll han också kontakten med fast de skickade väldigt sällan e-brev till varandra. För det mesta var det inget nytt i inkorgen. Det ko till och med mer skräppost än riktiga e-brev.
På måndagen veckan efter besöket inne på caféet var det tre e-brev i skräpkorgen varav ett hade Karin Lundquist som avsändare. Det måste vara en av de vänligaste, tänkte Christian. När han öppnade e-brevet läste han:

Hej vännen!

Jag ville skicka någonting till dig nu när du gav mig din e-postadress så jag har skickat några ljudfiler på musik som du definitivt inte har hört förut. Det är nämligen min dotter som har komponerat det här. Jag vet inte om filerna fungerar på din dator, (jag är inte så bra på datorer). Jag hoppas i alla fall att det ska fungera så får vi se vad du tycker om musiken. Själv är jag stolt över min dotters komponerande.
Hoppas det är bra med dig i övrigt. Med mig är allt i alla fall bra. Vi hörs väl någon gång.

Hälsningar Karin!

- Vad glad jag är, tänkte Christian tyst inom sig. Jag ska absolut skriva ett svar.
Dessutom provade han att öppna ljudfilerna men de gick inte att öppna på grund av att det var okänd typ av fil. Han började skriva det som han skulle skicka tillbaka, så här löd texten:

Hej Karin!

Det är bra med mig. Vad roligt att du skickade e-post till mig. Tyvärr fungerade inte ljudfilerna på min dator men det är tanken som räknas. Tack än då för att du provade skicka ljudfilerna, det var vänligt av dig. I största allmänhet är du en vänlig person som åtminstone har satt spår i mitt hjärta. Du är som en vän, en person som jag blir glad av.
Det här är nog ett konstigt påstående men jag måste ändå säga det. Om du var yngre eller jag äldre skulle du ligga högt upp på min lista över söta tjejer som jag skulle kunna tänka mig att ha ett förhållande med. Du tycker nog att jag är lite lustig men jag säger bara sanningen.
Ha det så trevligt med dina nära och kära.

Vänskapskramar: Christian!

Efter det e-brevet höll de Christian och Karin kontakten relativt flytigt. När kontakten var som tätast hann det bara gå en vecka mellan varje svar medan det kunde gå nästan en månad när kontakten var som glesast. I med att Christian och Karin hade kontakt via e-post var det sällsynt att Christian besökte caféet. När han väl gjorde det var han bara artig och sa någon kommentar till den som jobbade bakom disken. Annars var det läsandet som var mest intressant. Föresten var det inte ofta som han besökte caféet, faktiskt kunde det gå flera månader mellan varje gång.
Så slutar historien om Christian.

Uppdaterat: 2011-05-10