1982

Om yrket som grävande journalist

Hur kommer det sig att du började intressera dig för journalistik?

Det var faktiskt ett träd som gjorde det. När jag var sju år så högg de när ett träd på min skolgård och jag blev jättearg. Jag fick med mina kompisar att krama trädet och sitta runt, och sedan så lovade min lärare ”vi ska inte hugga ner trädet, se till att gå in på lektion” och efter det så låste de in oss i klassrummet och så sågade de när trädet. Det tyckte jag var jätteelakt. Då startade vi en skoltidning för att kunna skriva av oss hur dumma vi tyckte att lärarna var, och rektorn.

Finns det något speciellt ämnesområde du gärna gräver i?

Vården och psykiatrin. Jag har gjort granskning också om taxi och färdtjänst, alltså sådant där som handlar om folk, inom psykiatrin speciellt, alltså folk som inte har en röst utåt, så är det någon med makt som håller på och jäklas med dem, då vill jag vara där och granska så att det blir ordning och reda.

Vilka svårigheter har du stött på under ditt jobb som grävande reporter?

Man kan få hot. Det är lite ens jobb att göra folk arga, alltså när de blir granskade kan de bli lite sura på en, och sedan också att många är rädda för att prata med journalister, de är rädda att bli av med jobbet. Det rår en stor tysthet liksom, inom vården och skolan och så där, så då får man ha många anonyma källor istället, men det är väldigt synd att det är så.

Vad innebär din roll som grävchef för Faktum? 

Ja, då är det så att jag gräver själv och hittar på egna idéer vad jag vill granska, men sedan också så styr jag upp faktakollen, och även min kollega Anna, som också är grävande journalist, då sitter vi och bollar och så där, så lägger vi upp en plan för hela året, det här ska vi gräva i. Det är jätteroligt. Vi tar emot tips från Fakum-försäljarna, för de är ute på gatan och ser en annan sida av samhället.

Hur är det att jobba kring hemlöshet, kopplat till Faktum?

Det är jättespännande. Om man jobbar på en stor tidning, eller som nu på SVT Plus, så kanske man får genomslag och så tänker man att ”vad bra, då kanske det blir en förändring”, men om man jobbar med en gatutidning så hjälper man också dem att sälja tidningen, om det är en bra tidning så kan ju Faktum-försäljarna säga ”kolla/läs Faktum för att det var på Rapport idag, och det var på DN idag” och då hjälper man dem att sälja tidningen, så att då känns det dubbelt så bra.

Hur är det att jobba med journalistik utomlands jämfört med i Sverige?

Det är mycket svårare. Det finns ingen offentlighetsprincip. Det är väldigt svårt att få ut papper och få folk att prata, så man är väldigt bortskämd i Sverige som journalist, att man kan gå till vilken myndighet som helst och begära ut alla mejl och så där. Sedan är det jätteroligt, Bangkok speciellt, älskar jag, det är ett bra ställe.

Är du där ofta?

Ja, jag var där lite på semester för några månader sedan. Sammanlagt har jag väl bott där i två år.

Vilket medium föredrar du att arbeta med: TV, radio eller tidning?

Åh, jättesvårt. Jag tycker att vissa ämnen som man gör behöver vara i TV för att det blir mer känsla, och andra ämnen är bättre i tidning, så att jag väljer mera media efter vad det är för granskning jag gör. Om det är psykiatrin då kanske man inte vill ha – även om patienterna är med på det, att de vill synas med namn – så kanske det inte är så kul för dem om tio år när de ska söka jobb, att det ligger på nätet. Då är det bättre att göra det i tidning för då kan man skydda dem mycket bättre.

Men sedan är det roligt om det är en dum chef eller någon som har gjort bort sig, då är det mycket roligare att filma för då ser man det. Man kan ju inte skriva så här att han var tyst i sju sekunder och det var en svettdroppe som kom ner, det går ju inte att skriva, men det ser man ju på TV.

Av de jobb du gjorde för SR, vilket var roligast?

Åh, oj oj oj, det är många grejer jag gjort där. Det var nog De brinnande förorterna. Jag åkte runt till Rosengård, Rinkeby, Backa, alla ställen där det hade varit upplopp och brinnande bilar, och försökte ge lite en annan bild av de här ställena. Alla som bodde där var så här jättevänliga och satt och drack kaffe och te och pratade med alla, så att det var riktigt roligt. Alla säger ”det är farligt, man kan inte åka dit själv” och jag sa ”så farligt var det, alla var jättesnälla”.

Det är en schablonbild, folk försöker göra en schablonbild av hur samhället ser ut.

Exakt, farliga förorten liksom, men så var det inte.

Kan du tänka dig att jobba mer med radio framöver?

Ja absolut, det är ett väldigt bra medium för att det är lite mellan att skriva och TV. Det är väldigt lätt, jag kan ta min lilla diktafon och så kan jag springa ut och göra en intervju och ta mig hem och redigera, så kan man göra hela kedjan själv. På Plus, där jag jobbar nu, där är det kanske tjugo personer inblandade och då gäller det att varje liten del i kedjan gör rätt. Går det fel någonstans, då går allting fel.

Då får man skylla på dig för det är du som är ansiktet utåt

Exakt. Jag får ta skiten om någon annan gör fel, fast jag får ta åt mig äran också om de gör rätt. Då tror alla att det är jag som har varit duktig, så att det är bra.

Hur tyckte du var det att jobba med Uppdrag Granskning?

Jättespännande, det första inslaget jag gjorde var om färdtjänst och taxi och då kunde jag visa att - det skulle bara bli ett kort inslag men sedan insåg jag hur illa det var - då kunde jag visa att dömda våldtäktsmän och mördare, som hade blivit av med sin taxilegitimation, kunde fortsätta och köra taxi och speciellt inom färdtjänsten var det helt vidrigt. Det var en tjej, hon var väl kanske tolv år och kunde inte prata, och då märkte föräldrarna att varje morgon skrek hon bara och ville inte gå in i taxibilen, och då var det för att han hade våldtagit henne varje dag under ett års tid. De kunde se sedan på GPS:en att bilarna var borta i 40 minuter eller en timme liksom. Det var inte förrän hon kom till skolan en dag och kläderna var helt sönder som de förstod det här, och då när de kollade den föraren så var han redan dömd och han hade inget taxileg. Det är ju upphandlat av kommunen. Men efter det så har de infört ett datorsystem så att direkt när någon åker fast för en sådan här hemsk grej så åker de ut, då kan de inte köra färdtjänst längre så att det har ändrats och det känns jättebra så att det är stopp för det nu.

Vad är roligast, Uppdrag Granskning eller Plus?

Oj, nu kommer min chef bli sur, Uppdrag granskning! Ofta på redaktionen så vill jag granska mer än vad vi har tid med och då säger redaktionen så här att ”nej men Josephine, det här är inte Uppdrag granskning”, och jag ”Ja jag vet men det borde vara det”. Uppdrag granskning kan man jobba med fyra månader med en grej och verkligen nörda ner sig och liksom ta reda på allt, så det är jätteroligt faktiskt. Plus är jättekul också men på ett annat sätt.

Tillbaks till sidans topp
Tillbaks till Christopher

Programledare för Plus

Hur kom det sig att du blev ny programledare för Plus och hur kändes det?

Det var högst oplanerat. Jag hade precis blivit fastanställd på Faktum och hade bara varit det i fyra dagar, och jag hade tänkt vara kvar där för jag trivdes så bra. Sedan ringde de från Umeå och frågade ”Vill du bli programledare på Plus?” och jag sa ”Jag har aldrig varit programledare” och de sa ”Nej exakt” och jag ”Men jag kan inte sånt, jag har inte gjort det” och de ”Vi kan väl provfilma, det är ju kul”. Sedan fick jag det och jag sa ”Nej, jag vill inte, jag vill inte vara programledare, jag vill inte synas” Så tjatade de på mig i några veckor tills jag sa ja. Jag kan inte säga nej till ett program som har gått i 28 år, Sverkers gamla program, det går inte, så att det var bara att lära sig då, hur man gör.

Varför tror du att de vände sig till dig?

För att de ville ha det här grävandet, och också att de vet att jag inte är rädd för obekväm stämning, skapa dålig stämning, och det får man göra ofta när man granskar folk och ställa samma fråga tjugo gånger för att få ett svar. Sedan ville de inte ha någon som var för känt ansikte heller, för då är det kanske kopplat till något annat program så de ville ha en egen ”Josse” liksom.

Hur känns det att konfrontera ”skurkarna” och hur klarar du av deras mothugg?

Det är jätteroligt, Det är det roligaste med jobbet. Nyligen gjorde jag en sådan intervju som kommer att vara på säsongspremiären den 10:e september och det handlar om privat tandvård, och då hade de verkligen misskött sig och gjort ett jätteilla ingrepp på en pensionär, och då trodde jag att han skulle göra en så kallad pudel, alltså att be om ursäkt, betala ersättning och säga att ”vi ska bättra oss”, då tänkte jag ”vad tråkigt och så”, men det gjorde han inte utan han höll fast vid att ”vi har inte gjort några fel, allting är bra” så det blev jätteroligt. Jag sa ”Vad är det du står och säger, vad då inte gjort några fel? Ni har ju knäckt käken på henne”

Vet du om något av fallen som aldrig löstes helt i Plus har klarats upp nu?

Hm… ja, det händer ju ganska ofta men det jag tänker på senast, det var ju Sara som bodde utanför Göteborg som blev lurad på Blocket. Då var det någon anonym välgörare som gav henne pengarna hon hade blivit lurad på, så att det var ju schysst. Han sa ”varsågod, jag såg programmet”. Det är ju bra.

Har det hänt fler gånger att folk donerar eller ger pengar?

Ja det har hänt förut, att de tycker synd om någon. Det har hänt i Uppdrag granskning också, att det är någon anonym då som går in och bara fixar. När jag jobbade på Faktum, då hade vi en Faktum-gala där vi presenterade våra försäljare, och Bertil som inte hade några tänder, efter det kom det fram en rik affärsman: ”Jag fixar dina tänder, det får kosta vad det kostar, du ska ha tänder”.

Vad roligt när det blir en positiv vändning.

Ja, jättekul.

Hur lång tid tar det från att inspelningen av ett avsnitt börjar till det visas på TV?

Fem veckor tar ju hela produktionen ungefär, och då är det att komma på idén, göra bakgrundsresearch, ut och filma, redigera ihop allting, kolla fakta, och sedan lägga till färg och ljusbearbetningen. Sedan ligger det klart ganska länge innan. Nu håller vi på med fyra program samtidigt som ska gå i september så det är ganska långt till dess.

Åker du ofta runt till andra städer för att träffa offer och så?

Ja det brukar jag göra. Experter och ansvariga sitter ofta i Stockholm, om det är på ett försäkringsbolag så sitter ju alltid huvudchefen här. Det är mycket i Stockholm. Sedan är det lite i Göteborg, lite Malmö och ut på landet och lite Sundsvall, Skellefteå. Man vet aldrig vart man hamnar.

Det blir mycket resande!

Det är mycket resande. Jag är väldigt bra på att sova på konstiga ställen, snabbt. Även den lilla flygturen från Umeå på en timme, då tar jag halsduken och bara lägger den så (hon visar) och så vaknar jag till när vi landar.

Det har aldrig hänt att flygpersonalen fått väcka dig för att du sover för länge?

Jo det har hänt många gånger faktiskt. De brukar skratta åt mig på Malmö aviation: ”E de snarkisen?”, säger de. De börjar bli lite så här… de börjar reta mig. Det får man leva med, det får man bjuda på.

Du kommer ju fortsätta med Plus i höst men hur blir det till våren?

Nej, man vet aldrig vad som händer.

Gör Plus någon skillnad i samhället?

Ja, det tror jag. Även i de fallen där företagen inte vill bättra sig eller inte vill ställa upp så handlar det mycket om att varna folk för vilka företag, eller utbilda att ”det här är dina rättigheter, gå inte på den här fällan” så att det har verkligen en effekt så att det är jättebra. Alla är ju konsumenter på något sätt

Tittade du själv på Plus när Sverker Olofsson med flera var programledare?

Ja, jag älskade det. Jag tyckte att det var jättebra, det var favoritprogrammet när jag var liten ”Åh jag ska kolla på Sverker”.

Ungefär så här: ”Mamma, pappa, får jag se på Plus?” ”Nej du är för liten för det” ”jag vill se!!!”

”Jag vill se Sverker!!!” Ja.

Du kan väl inte ha varit så gammal när det började?

Nej gud, men varje program skulle jag se.

Då kan jag tänka mig att du även såg när Åsa Avdic.

Ja, det gjorde jag, men Sverker blev ju en religion mer. Jag ska föreläsa med honom nästa vecka. Det blir roligt. Han är jättetrevlig. Han var min programledarcoach. Jag kallade in honom ”hur gör man?”. Han var jättesnäll.

Hur tycker du det är att se dig själv på TV eller höra dig själv på radio?

Jättepinsamt och obehagligt på alla sätt och vis. När jag skulle se det första programmet då satt jag med en sådan, bokstavligen, en skämskudde ”åh konstigt!!!”. Jag hade precis vant mig vid att höra min egen röst i radion, att den låter lite konstig. Sedan också att se sig själv på TV, man gör så konstiga saker som man inte tänker på. När jag tänker brukar jag ta på födelsemärket på hakan, det ser inte klokt ut. Jag tänker ”varför gör jag så?”. Så sitter jag så här också, jag sitter aldrig som man ska, utan jag sitter som en pösmunk, det syns ju väldigt mycket på TV.

Jag tycker du gör bra ifrån dig i alla fall.

Schysst, tack!

Vad tittar du själv på för TV-program?

Uppdrag granskning så klart, dokumentärer. Fransk film, japansk film, och Family Guy så klart, det gillar jag också.

Har du något speciellt jobb på gång just nu?

Det är det här med privata tandkliniker. Det är ju så svårt, vad gör man om det går fel, för man är både kund och patient, samtidigt, så vart tusan vänder man sig då? Man kan inte gå till Allmänna reklamationsnämnden (ARN), man kan inte gå till Konsumentverket för de prövar inte det för att det är hälsovård. Går du till IVO prövar de inte ersättningsfrågan, för om du har betalat 20 000 och blivit felbehandlad. De kan ju inte ge tillbaka pengarna heller så att vart ska man ta vägen? Det försöker jag klura ut nu.

Har du någon förebild inom journalistyrket?

Ja, Janne Josefsson, Stina Dabrowski och Hannes Råstam, speciellt Hannes Råstam, han är ju död nu tyvärr, men det var han som avslöjade Thomas Quick-skandalen. Han var den bästa av alla journalister, han var så noggrann och han höll på i år och han gav aldrig upp och han var jätteduktig verkligen.

Har du något bra tips på hur man kan bli en bra journalist?

Tillbaks till sidans topp
Tillbaks till Christopher

Övriga frågor – Lite smått och gott

Favoritjuice?

Citronjuice. Organic

Favoritbakverk?

Oj jag gillar många, chokladboll. Jag har gjort slut på alla chokladbollar i automaten på jobbet, och så börjar jag ringa hela tiden och nu vet de vem jag är också: ”Är det Josephine, programledaren? Har du ätit upp alla chokladbollar?”. Jag svarar ”Ja, fyll på mer”. Det blir i alla fall två chokladbollar per dag. Det gör att man lever längre, ja.

Favoritresmål? 

Bangkok

Gör helst en solig sommardag?

Grillar med mina balkankompisar. De grillar gris på pinne, alltså med lite motor, och så sitter man hela dagen och så grillar den av sig själv. Sedan äter man bara lite så här, det är jättemysigt.

Vilken är din största önskan?

Oj… Min största önskan??? Oj vad svår fråga. Jag vill ju jättemycket saker. Att vara lycklig, det innefattar ju allt det.

Vad hade du jobbat med om du inte var journalist/programledare?

Oj… Hm.. Diktator kanske. (Skratt, skratt) Styra upp hela världen, världsdiktator, bara se till att allting blir rätt, sluta alla krig. Gör bara som jag säger så blir allting jättebra.

Då hoppar jag på det tåget.

Det är bra, du får vara med.

Känner du till någonting om LSS och Daglig verksamhet?

Ja det gör jag. Jag har en polare som har LSS-stöd och sedan har vi också på skolan, ett gymnasium, Munkebäck tror jag han gick på, hade en särskild särskola också. Det var ju skitbra för då var alla eleverna ihop och även stödpersonerna och så där, ja det är bra. Det är också någonting man kanske borde granska, saker som inte fungerar.

I Uppsala har vi problem, kopplat till färdtjänsten. De har ju börjat med samåkningssystem vilket har krånglat till det. Jag hade en kollega som skulle åka färdtjänst, det var kanske 300 meter och de åkte ungefär runt halva stan bara för att de skulle hämta folk på vägen, bara på grund av det dumma samåkningssystemet som trädde i kraft i januari.

Min polare, förut hade de taxi väldigt lokalt, och han har väldigt svårt för nya personer, och då var det alltid samma förare varje dag. Sedan tog Taxikurir över och då var det ny förare varenda dag, och han blev jättenervös av det här. De visste inte vägen och det blev väldigt oroligt.

En del med psykiska funktionshinder behöver struktur och rutin, och samma sak varje dag.