Namn: Katharina Cohen

Född:  26 juni 1975

Yrke:   Skådespelare

Om skådespelaryrket

Hur kommer det sig att du ville bli skådespelare?

Jag vet inte. Jag har alltid velat vara skådespelare enda sedan jag var kanske tre år. Jämt har jag sagt att jag vill bli skådespelare. Nu så vill jag fortsätta vara skådespelare för att det är världens roligaste jobb. Man får leka på jobbet, och bli utklädd av riktiga proffs, och man får lossas att man är någon annan och göra saker som jag aldrig skulle göra. Som Katharina skulle aldrig våga göra vissa saker, som mina rollfigurer vågar, och det är väldigt roligt att få chansen liksom.

Kan du ge lite exempel på teaterproduktioner som du har medverkat i?

På Uppsala stadsteater så var jag med i Tre systrar, och jag var med i Pinocchio, som också gick på Uppsala stadsteater, då var jag Pinocchio. För länge sedan så spelade jag med i en pjäs som heter House in garden, det var 2003, och då träffade jag min man där faktiskt, som också jobbar på Uppsala stadsteater, han heter Robin Keller, så vi träffades i Uppsala. Jag har varit med i så många, men det jag tycker är roligast, det är att spela barn- och ungdomsteater. Det är roligast för det är roligaste publik, för barn och ungdomar sitter inte still bara, i vad man än gör, utan man får anstränga sig lite. De är lite kräsnare än vuxenpubliken så man måste jobba mer för dem. Det är roligt. Jag har jobbat ganska mycket på Unga Klara, som är en barn- och ungdomsteater här i Stockholm, och det tyckte jag var jätteroligt.

Vilken teateruppsättning har varit roligast att medverka i?

Alla är roliga på sitt sätt. I Pinocchio till exempel var det jätteroligt när Pinocchio gjorde så dumma saker hela tiden. Pinocchio var inte så smart och då brukade publiken ropa på mg att det var fel, att jag skulle göra på andra sätt, och det tyckte jag var jätteroligt. Bokastavslandet som går på TV, det är för lite mindre barn. Det finns på ur.se och titta på. Det var jätteroligt att spela in.

Brukar du vara nervös inför ett teateruppträdande?

Ja, jättenervös, och så tänker jag varje gång: åh jag är så dum i huvudet, varför har jag valt det här jobbet? Å jag är helt korkad, kan jag inte bara välja ett helt vanligt jobb och sitta på Ica, och går runt och är jättenervös. Sedan, efteråt, så bara: Åh jag har världens bästa jobb, det är så roligt! Och sedan nästa dag: Åh varför har jag valt det här jobbet? Så varje dag är jag jättenervös, och sedan när jag är färdig med jobbet så tycker jag at det är jättetroligt och jag är jätteglad.

Det blir som en repris av dagen innan.

Ja, det är det, det är som måndag hela veckan. Jag blir lika förvånad varje gång.

Fast det är bra att det slutar roligt, om man säger så, och får alltid återuppleva det roliga med det.

Ja. Jag får alltid applåder när jag går hem från jobbet. Det sitter ett helt gäng och säger: Vad bra jobbat! Jag säger: Tack, nu går jag hem.

Har du råkat göra bort dig på scen någon gång?

Ja, jag har gjort jättemånga tokiga saker. Jag har glömt mina repliker, då har jag fått säga till sufflös att jag behöver min replik, då får man säga text. En gång så gjorde jag någon konstig dans för att jag skulle försöka dölja att jag hade kommit bort mig, så då sa jag text till sufflösen  och då skrattade hon så mycket för jag gjorde en sådan konstig dans, så hon förstod inte, så tillslut fick jag stanna, så fick jag titta på henne och ropa på henne, Ann-Sophie, TEXT. Hon sa: Ja, oj, förlåt, så fick hon leta upp. En annan gång så skulle jag slå en kulle så här: pang, och ge honom en smäll, och så skulle det komma ett ljud, och så kom det där ljudet alldeles för tidigt, innan jag ens hade hunnit slå, och då glömde jag bort av mig själv, och låtsades inte… och egentligen ska man ju bara inte låtsas om att det har blivit fel och gå vidare, men då glömde jag av mig själv för att jag var lite trött, så jag ställde mig så här och bara tittade på ljudteknikern och bara: Vad gör du? Och sedan bara fortsätter jag. Sådant har jag gjort en del. Sedan har jag börjat skratta. När jag spelade med Robin, då började vi fnissa jämt i en scen, och när jag tittade på publiken, och så tittade han på mig, han hade ryggen åt publiken, då gjorde han en massa tokiga miner och höll på och skelade och räckte ut tungan och så där, och det såg inte publiken, så då bröt jag hela tiden ihop och skrattade jättemycket, men jag skulle vara arg på honom och skälla på honom, men jag bara stod och skrattade, så en gång jag bara gå och bara: Åh, och inte spela klart resten av scenen, utan bara gå. Det är mycket sådant där. Det är roligt Man kan gå och titta på en teaterföreställning flera gånger, därför att den är olika varje gång. Så kan man se också: där gjorde skådespelaren annorlunda än igår, eller där gjorde hon fel, eller där snubblade hon, det gjorde hon inte igår.

Vilken typ av rollkaraktär tycker du mest om att gestalta?

Jag får ofta spela väldigt glada och flamsiga personer för att jag är ganska glad och flamsig själv, men jag tycker att det är jätteroligt att göra deprimerade människor som är så ledsna som inte orkar gå upp ur sängen, utan bara ligger ner så här, det tycker jag är jätteroligt, men det får jag nästan aldrig göra.

Går du själv och ser på teater?

Ja, men jag är så himla snål så att jag vill gå och titta på teater utan att betala så mycket pengar, för att jag tycker det är ganska dyrt att gå på teater. Då brukar jag alltid tjata på mina kompisar på teatern att jag vill ha billigare biljetter. Men jag brukar absolut gå och titta på teater. Nu var jag och tittade på stadsteatern här i Stockholm, på Den långa marschen, det var roligt. Men jag känner så många så det är väldigt speciellt att gå och titta på ens kompisar, för då ser jag så här: men Andreas, du står ju där och hittar på nu, så där tycker du ju inte på riktigt. Sedan älskar jag att gå på bio, jag tycker att det är underbart. Jag brukar gå på bio själv så där. När man är skådespelare jobbar man så kostiga tider, så då kan vi vara lediga helt plötsligt mitt på dagen, så då kan jag gå på bio själv mitt på dagen själv när det inte är någon annan där.

Då är det väl nästan tomt i salongen kan jag tänka mig, för att det inte är så många som går för att de jobbar oftast.

Då är det jättemysigt så det tycker jag är roligt. Jag var och tittade på Ghostbusters, den var jätterolig, den tyckte jag väldigt mycket om. Jag var där med min dotter som är nio.

Vad är roligast: teater eller film och TV?

Det är svårt att välja, för att när man är med på teatern, då får man som sagt applåder när man går hem, och det händer nya saker varje gång man spelar, och man får träffa publiken. Jag ser liksom de som tittar. Men när man är med i film och TV och så, då är det roligt för då är det så många som får se det, och då får man liksom komma hem och nästan hälsa på hos folk i deras vardagsrum, så då är det så många som har sett det, och det är väldigt roligt för att man måste liksom spela mindre. Man får inte göra så mycket när man är med i TV eller film. Man får liksom ta ner allting. När man gör det ena så saknar jag det andra. Det går inte liksom att välja, men teatern är nästan roligare. Jo, teatern är roligare. Det är roligare att träffa publik.

 
Christopher och Katharina.

Tillbaks till Christopher
Till sidans topp

Vilken TV-produktion tycker du har varit roligast att medverka i?

Det var roligt att få vara med i Glappet, för den är det så många som har sett och tyckt och det har betytt så mycket för dem, så det är en av de roligaste.

Hur var det att spela Josefin i Glappet och hur var din medverkan?

Det var roligt. Jag var väldigt, väldigt nervös, och jag tyckte att det var läskigt att jag skulle behöva pussa de där gamla farbröderna. Det tyckte inte jag alls var så roligt, men det roliga var att jag var 20 då och jag är 41 nu, så att jag är äldre än vad de farbröderna var då, och jag tyckte att de var jättegamla, och jag känner mig inte så gammal nu. Men det var roligt, då var ju allting så nytt så det var så spännande, det var så konstigt allt det där med allt man skulle göra, att man inte fick titta in i kameran, att man skulle låtsas en massa olika saker. Det var så nytt och roligt liksom. Sedan var regissören väldigt snäll och bra, Peter Schildt, och jag och Julia Dufvenius blev så himla bra kompisar.

Har du och Julia någon kontakt idag?

Lite grann, inte så mycket. Vi hade ganska mycket kontakt väldigt länge, men sedan började vi jobba på olika teatrar, och det liksom hände en massa saker. Som nu hinner vi inte ses så mycket men vi är kompisar på Facebook och skickar små meddelandet till varandra där vi säger: Nu måste vi ses, nu var det så längesedan, och sedan så glömmer vi av det igen, och sedan skickar vi nytt SMS och så här.

Ja, det blir väl lätt så tyvärr.

Ja det blir ju det.

Hur var det att spela Jenny Olsson i Rederiet?

Jag tyckte att det var svårt för vi skulle göra det så fort. När man gjorde Glappet, då fick vi göra så många omtagningar tills regissören tyckte att det var bra, men i Rederiet så skulle vi bli klara så fort för vi hade inte så mycket tid, så då tyckte jag att det var svårt att skynda på, men det var ju bra att lära asig det.

Såg du själv mycket på Rederiet när det gick?

Nej jag missade det. Jag var lite i fel ålder. Jag var inte hemma så mycket då och tittade på TV, men jag visste om vad det var och att det gick och så där, och jag var hemskt nöjd med att jag fick vara med precis i slutet. Jag tyckte att det var roligt. Har du tittat på Rederiet?

Jag var lite för ung när det började, jag var sju år då. Men från mitten, runt 1996/1997, när jag var över tio och började känna mig mogen för att förstå handlingen, då började jag kolla lite då och då. De tre, fyra sista säsongerna kollade jag frekvent, då kollade jag nästan varje torsdag. Då skulle jag alltid vara hemma på torsdagskvällar, och var inte jag det så bad jag familjen att spela in på videokassett så jag kunde se det senare.

Ja det är roligt med videokassett, för det var en så bra TV-tittarålder, men jag var 23, jag hade precis börjat scenskolan där, så jag var aldrig hemma och tittade på TV. Jag var alltid ute och sprang och gick i skolan och skulle umgås med kompisar, så jag missade det där. Jag vet att det är några som har tittat i efterhand, för man kan ju titta på allting sedan och det var roligt sa de, att det var spännande, när någon hade gjort och så åkte kameran in. Det var roligt, och jag kommer ihåg att de skulle göra en sådan här inåkning på mig, och då sa de till mig: Nu åker det här barnet jag skulle ta hand om iväg och du ska titta oroligt och ledset och vi ska göra en inåkning på dig, och jag kommer ihåg att det var så svårt att liksom titta så där oroligt och ledset länge för det var så svårt att liksom hålla uppe det utan att börja skratta eller att det blev konstigt.

Hur var det att spela Jessie i Jonson och Pipen?

Det var jätteroligt. Jag var med i fyra säsonger. Jag var med i Vilda västern, när de var musketörer, när de var i Stenåldern och i Nutid. Jag har inte sett den i Nutid, och sedan gjorde de en till Jonson och Pipen. Visst har de gjort fem?

Ja de gjorde en femte men den har jag inte sett.

Den har inte jag heller sett. Jag var inte med så varför skulle jag se?

Jag har sett en del av dem men jag har inte sett alla, men jag tycker att det är väldigt bra.

Ja, jag tycker också att de är jätteroliga. De är så himla smarta de där som gör det, Stefan Roos och Per Simonsson. De har fått göra julkalendern, Tjuvarnas jul. Så gör de julkalendern nu igen som kommer i år. Jag är jättesur på dem, att jag inte får vara med men de ska minsann jobba med andra. (lite besviket).

Du hade fått skällt på dem och sagt att du måste få vara med.

Ja jag ska göra det. Vi gick i gymnasiet tillsammans, så jag undrar varför just jag fick spela Jessi, för de tycker nog att jag är lite som henne, så där jobbig och skrikig. Jag vågar kanske inte skrika och vara sur på dem, då får jag kanske spela en ännu värre figur.

Hur var det att spela bildlärare i Tusen gånger starkare?

Det var svårt för hon var så dum. Hon sa att de skulle komma och städa och så där, och det tyckte jag var svårt. För jag, Katharina, tycker att hon var dum men hon tycker ju själv att hon är god och snäll och gör rätt, och det var lite svårt att försvara henne när jag ändå tyckte att hon gjorde fel mot de här barnen, som sa att de skulle komma dit och städa fast det inte var de som hade stökat ner och så där, men det var roligt sedan att få vara med i dansen. I slutet är vi med i dansen och det var roligt att få spela in. Bloopers är ofta roliga.

Ja det är dem. Jag har bland annat sett några bloopers från Rederiet och det är rätt kul.

Det måste vara jätteroligt.

Ja det är dem. Jag har bland annat sett bloopers med Bert-Åke Varg och Thomas Hellberg då de gör knasiga saker och säger fel. Jag älskar sådant också.

Det är jätteroligt. Det finns jättemycket bloopers på till exempel Jonson och Pipen, riktiga förfärliga bloopers. Jag vet inte om killarna har släppt dem eller om de bara har dem hemma och hotar så här: Vi kommer en dag att släppa de här. Och det var samma med Bokstavslandet, då visade de också en del bloopers. På premiärfesten fick vi se en massa bloopers, det var roligt. Det är väldigt kul.

Hur var det att medverka i Isdraken?

Det var roligt. Det var lite svårt att spela mot ett barn, men det var roligt för hon var så himla dum den här kuratorn, men han var också så den lilla ungen som sa att hans pappa var världens bästa trummis. Det var roligt faktiskt, han var så duktig det här barnet.

Men kan det inte vara svårt på inspelningar med barn, att få dem att orka hålla ut, för barn kanske inte alltid har lika bra tålamod som vuxna.

Ja, jo, det är det verkligen, och då är det också ett högt krav på den vuxna, för att om barnet tröttnar eller så där men helt plötsligt rakar vara bra, då gäller det att man är bra då också, för att man kan inte göra om det flera gånger för då kanske barnet har tröttnat, så man måste vara så himla fokuserad och så noggrann, så man inte gör något dumt när barnet är bra, utan det gäller att vara bra samtidigt.

Jag förstår, men jag kan tänka mig att det är en rätt härlig stämning att jobba med barn också.

Ja, det är mycket mer pauser, det är toppen. Man kan inte jobba så hårt. Så är det jättegott fika, godis och sådant där.

Det låter positivt.

Det är därför jag gillar att jobba med barn-TV.

Är det barn-produktioner du kommer att vilja jobba med framöver också?

Jo det är det. Som det ser ut nu, nu i höst, så kommer jag faktiskt att vara ledig från teatern och plugga istället, men sedan i februari så kommer jag jobba på Uppsala stadsteater med barnteater och det ska bli jätteroligt. Då får ni komma och kolla! Jag kommer inte ihåg vad pjäsen heter men den är nyskriven. Vi börjar jobba i februari så har den premiär i mars kanske.

Jag får väl försöka hålla mig uppdaterad.

Du får göra det, du får ha koll. Då kommer jag pendla till Uppsala.

Du sa tidigare att du har varit i Uppsala en del förut och spelat.

Jag är där en del, och min man är anställd där också, så vi har varit där ganska mycket, så vi har kompisar som bor där, så vi åker dit lite då och då, fast jag är mest bara runt teatern och inne i stan där, jag har inte varit ut så mycket i Uppsala.

Jag förstår men det är kul ändå.

Det är så fint där bakom slottet, när man går ner till de där Linnéträdgårdarna där, Botaniska.

Det är jättevackert, men då måste jag erkänna att jag som själv bor i Uppsala, blir nästan hemmanlind, så jag missar nästan det vackra. Jag vet ju att det finns men ibland är det nästan så man glömmer bort för att jag ser ju det varje dag, men ibland kan jag gå och tänka vilken vacker stad Uppsala egentligen är.

Det är ju det, jättefint. Menar du att du inte går varje dag i Botaniska och tittar? Det är så fint, jag tycker så mycket om trädgårdar och träd och så där, det tycker jag är fint.

Det är det ju, naturen är vacker.

Ja, man blir så lugn och glad.

Finns det någon skådespelare som du gärna skulle vilja spela tillsammans med?

Ann Petrén.

Det är många som säger det. Många som jag intervjuar nämner just henne.

Åh vad roligt. Henne skulle jag gärna vilja spela med. Henne kom jag på snabbast. Hon är trevlig tycker jag.

Vilken roll tror du att du är mest förknippad med?

Jag tror att jag är mest knippad med Josefin i Glappet. Den fick en sådan genomslagskraft då när den visades, så jag tror att jag är mest förknippad med den. Men för barn som är sex år, som tycker att de är jättestora, de tror jag mest förknippar mig med Livet i Bakstavslandet, för det märker jag när vi är på lekplatser och så. När jag är där med mina barn så är det många barn som pekar och känner igen mig och så här: Där är hon.

Tillbaks till Christopher
Till sidans topp

Övriga frågor

Vad hade du velat jobba med om du inte var skådespelare?

Det här är det nog många som svarar också, men jag tror att jag hade velat vara en trädgårdsmästare. Sedan tror jag att jag hade velat… Nu så skulle jag vilja vara läkare så att jag skulle kunna åka ut med Läkare utan gränser, och rädda alla barn i Syrien. Jag önskar verkligen att jag var utbildad i någonting som liksom kunde hjälpa till på något vis. Som skådespelare kan man inte hjälpa till riktigt att rädda liv. Man kanske kan få folk att skratta och bli glada, det är i och för sig ganska bra.

Favoritblomma?

Jag har faktiskt en. Jag måste bara komma på vad den heter. Jag tycker väldigt mycket om Liljor och de luktar så mycket, men Förgätmigej, de där pyttesmå blå, de tycker jag väldigt mycket om.

Favoritbakverk?

Åh, jag älskar bakverk. Det finns ingenting som slår en god tårta. En riktig gräddtårta med jordgubbar på, det är liksom det godaste som finns. Sedan tycker jag om mandelcroissanter.

Vilket land föredrar du: Sverige eller Holland?

Å vad svårt. Båda. Jag längtar jättemycket till Holland. Jag längtar ofta dit, men jag tycker väldigt mycket om Sverige. Vi har så bra sjukvård, mina barn går i skolan och har det bra och så där. Det tycker jag väldigt mycket om med Sverige. Sedan kan jag längta efter Holland för det finns en livsglädje där som jag tycker är härlig. I Sverige pratar vi alltid om att det är så farligt att äta vissa grejer och så där, men det är inte lika mycket så där i Holland, tror jag.

Händer det att folk tror att du är släkt med Leonard Cohen med tanke på din stavning?

Ja, jätteofta. Jag brukar använda det ibland också och säga, i Holland säger man Cohen istället för Cohen, men då brukar jag ibland säga att jag heter Katharina Cohen, det är samma som Leonard Cohen. Det sa jag mer när jag var yngre. Det är många som har frågat.

Jag misstänkte det, även om jag själv vet att du antagligen inte är släkt med honom.

Nå, kanske på jättelångt håll, man vet inte.

Det är roligt med namn som stavas lika men uttalas olika. Om man inte har sådan jättekoll kan man bli osäker och tro att det är samma ändå.

Jo, det är ju så med efternamn, att det uttalas bara lite olika, men Cohen går alldeles utmärkt. En gång fick jag ett brev till Katharina Gå hem.

Nå! Vad roligt det blev.

Jag har fått hem brev till Katharina Känn.

Tänk att breven kommer fram fast det står fel. Det är klart att adress och postnummer stämmer och gör att det hamnar rätt.

Så tänker man så här: Gå hem, här finns det en som heter Cohen eller Cohen, och här finns en som heter Andersson, Hm, vi testar Cohen.

Har du hört talats om mobilspelet Pokémon GO?

Ja, jag har det inte tyvärr, men min styvson som är 21, han har det och min lillebror har det, som är 25 men han tycker inte att det är ett spel utan han tycker det är seriöst och han tar hand om sina Pokémons och utvecklar dem. Har du det?

Ja det har jag. Jag spelar det lite då och då.

Hur många har du då?

Jag kommer inte ihåg exakt men inte jättemånga men jag har några stycken. Man kommer också upp i olika nivåer och då är jag på nivå 14 och det ska finnas 40 nivåer då blir det svårare och svårare desto längre man kommer, och svårare att fånga Pokémon.

Men då har du ganska många ifall du är på nivå 14, då har du hållit på ett tag.

Ja det har jag. Bara någon vecka efter att spelet släpptes i mitten på juli laddade jag ner det, och tycker det är roligt. Jag blev nyfiken då en kille jag känner visade mig det.

Mina barn är väldigt förtjusta i Pokémon. Nu har inte de egna telefoner så de kan inte spela det men de har små Pokémon-figurer i plast som de leker med väldigt mycket. Så vet jag att Pikachu är bäst. Har du Pikachu?

Nej, faktiskt inte.

Han är svår att få, har jag förstått.

Ja det stämmer, men det är roligt ändå, det blir en utmaning.

Ja, sedan är jag så virrig, så om jag skulle gå omkring och fånga Pokémon på stan, då skulle jag vara en trafikfara, för jag är nästan en trafikfara redan nu, jag glömmer av mig och går runt och tittar och så där.

Det var alla frågor jag hade.

Hade du inga mer?

Inte vad jag kommer på just nu, om inte du har Erica!