Kristina Bromark

Varför ville du börja med den här LSS-inflytandegruppen? Vad är bakgrunden till projektet?

Bakgrunden till projektet är att man vill förstärka medverkan av brukare i Uppsala län, och hela Sverige för den delen. Bakgrunden är att vi ska förstärka brukarmedverkan, och den som vet hur det kan gå till är personer som har egen erfarenhet. Då ville jag börja i den änden, för att man annars, nästan alltid, börjar uppifrån och så jobbar man sig ner i organisationen, och då hinner man inte ner till brukarna som det handlar om, för då tänkte jag att jag börjar med personerna som har erfarenhet, de som det gäller och frågar ”hur vill ni ha det” så att den här gruppen är viktig, för att den gör att jag håller mig kontakt med syftet och vad jag gör, bland annat.

När kom idén till gruppen, och när startades den?

Idén fanns långt innan projektet startade, för att vi jobbade med brukarinflytande på andra områden. När vi fick reda på att den här satsningen skulle bli på det här området, då var vi väldigt klara med att det var så här vi ville göra, så att den idén föddes ett par år innan.

Varför valde du/ni de medlemmar som tillfrågades för att vara med i gruppen?

Det blev så för att vi började med det vi kände till, så vi bjöd in ganska brett, för båda områdena, LSS och social/psykiatri. Då var det vissa personer som vi redan hade kontakt med i den här gruppen som träffade politiker, som hade varit med i delaktighetsmodellen 2012, som vi redan träffade. De personer, där bland annat du [Mattias] är med, fanns med. Sedan var tanken att det skulle bli en länsövergripande grupp men som det ser ut nu så är det bara länsövergripande i tanken, genom Pia och Birgitta.

Mattias: Egentligen är det mest vi här, lokalt. Det har ju blivit så, det beror på resor och sådant där.

Och sedan att vi inte har fått upp kontakter men det kan ju utvecklas. Just nu har det blivit och formats till en mer lokal grupp.

Hur många/vilka medlemmar är med i gruppen?

Som det ser ut just nu så är det Pia Ek från FUB, Birgitta Anér från Autism och Aspergerföreningen, sedan är det du Mattias Persson från Snabel-a och Christopher Lundgren från Snabel-a, Johanna Lindbom från Fyrisskolans café, Daniel Johansson från Biltema, Tomas Folkesson som är närvårdsstrateg för kommunen och landstinget, Bengt Finn som är samordnare på Regionförbundet, Bengt Lövgren som är på en daglig verksamhet i Eriksberg, och sedan är det jag själv som jobbar som utvecklingsledare i en satsning… eller jag jobbar på Regionförbundet, men just nu så är jag finansierad av en satsning som sker i hela Sverige, som handlar om evidensbaserad praktik, det är SKL och regeringen som har gjort en överenskommelse om det här, så det är en stor satsning i hela Sverige på det här området.

Mattias: Sedan måste man också, när det gäller de här frågorna, betona att alla handikappade är olika och det påverkar ju starkt en sådan här grupps arbete.

Vi har pratat många gånger om att vi har brukarnas perspektiv men att man inte företräder alla brukare men man har det perspektivet, men sedan kan man inte säga att man företräder precis alla, men det är kanske mer nära, att komma närmare ett brukarperspektiv om en brukare företräder, än om en chef företräder, kan man tänka sig, så om man nu ska välja det ena eller andra så kanske ett brukarperspektiv är bättre, även om alla inte är lika så kanske man har en lite lika situation.

Vilka frågor tas upp i gruppen och vad har den åstadkommit?

Det har tagits upp ganska mycket sakfrågor, mycket om färdtjänsten, mycket om habiliteringsersättningen, en del om orättvisor, och lite om hur man tycker att det är, exempel på hur det ser ut. Sedan har vi också pratat mer och mer om former för hur man som brukare kan vara med och ha inflytande på olika nivåer, både sakfrågor och formfrågor.

Vilken respons har ni fått från politiker, tjänstemän och brukarföreningar?

Vi har ju inte varit så synliga än, vi har ju jobbat ganska mycket internt och jobbat mycket med just olika sakfrågor, med identiteten i gruppen, och med Janne Sjonemark, och de senaste månaderna så har vi träffat politiker och tjänstemän, och så har vi vari i Bollnäs. Jag ser det som att nu börjar vi kunna, för vi har inte vetat riktigt vilka vi är, vad vi vill, så nu känns det som att gruppen har bestämt sig, Nu kan man gå ut med någonting.

Har ni sett något resultat av gruppens arbete?

Det konkreta resultatet är att vi har träffat politiker och tjänstemän ett par gånger och att vi ska få träffa dem igen, men det har inte hänt något konkret än, mer än det. Ett resultat där det har förändrat, det har nog inte, mer än det som vi har pratat om, det vi sa att färdtjänstfrågan kanske har fått en skjuts framåt på grund av den här gruppen, delvis, men också mycket annat. Eller att Christopher skickade in en fråga till AimDay, skulle det ha hänt om inte vi hade jobbat i den här gruppen?
Där måste man peka på de här relationerna kanske, som är så viktiga, och där man känner varandra nu, där man kan nå varandra på ett mycket närmare sätt. Sedan, som Birgitta berättat tidigare, att vissa tjänstemän verkar ha ändrat lite inställning och attityd. Kan det vara ett resultat av att vi har träffat? Det är svårt att säga.

Tillbaks till sidans topp
Tillbaks till Christopher
 

Namn:	Pia Ek
Född:	1946
Bor:	Björklinge
Arbete:	Jag är pensionär men är med i FUB och jag är även med i läns-FUB. Dessutom företräder jag min son som har grav utvecklingsstörning.

Varför ville du vara med i LSS-inflytandegruppen?

Därför att det inte är så många som är aktiva i FUB. De personer som är medlemmar har antingen småbarn så de har inte tid, så det är nästan bara jag och några till som hinner, det är det ena. Det andra är att jag tycker att det är en otroligt viktig fråga, att man ger mer inflytande till personer med utvecklingsstörning.

Mattias: Att brukarna, då i ditt fall utvecklingsstörda, verkligen får säga vad de vill, precis som jag, jag har inte utvecklingsstörning, men jag vill ju också.

Där vill jag ju att alla egentligen ska få komma till tals, även de som inte kan prata, och dit har vi ju långt kvar än. 

Mattias: Sedan gäller det också att få till exempel befattningshavare och politiker att förstå det och sedan verkligen tar hänsyn till vad vi säger också.

Jag tror att det ligger väldigt mycket i det här att få de att faktiskt förstå och lära känna hur personer med utvecklingsstörning har det. Jag håller med er fullständigt, de är okunniga om det här. De kan mycket lite.

Vad tycker du själv om gruppen och om de här frågorna, och historien också, det här vi sa innan, om du lyssnade. Vad tycker du om de här frågorna.

Fråga ett, det var varför. Den kan ju bara Kristina svara på egentligen. Fråga två, idén. Hur Kristina och Regionförbundet har arbetat, det är på ett bra sätt tror jag, med tanke på att ni som nu representerar personer som normalt inte får prata, får komma till tals och får säga vad ni vill. Det är ju bra.
Fråga tre: Om jag tycker att det har resulterat i någonting, då är det väl samma som Kristina säger då, och kommit fram till att få träffa högre tjänstemän och högre politiker. Det är någonting som jag genom det jobb jag haft… för jag har jobbat tidigare och kommit fram till att det troligtvis bara är där vi kan göra skillnad. Att prata med personal ute i verksamheten ger inte mycket för de har ju bestämmelser över sig.

Mattias: Det är ju de här över som man behöver få prata med, och där har vi ju en väldigt bra grej, det där häftet från Halmstad. Det häftet var ju väldigt bra, även om det fanns vissa tekniska problem med det, men det var väldigt bra innehåll. Det innehöll ju väldigt mycket det vi vill, och även det du [Pia] vill.

Ja för det var FUB i Halmstad som har drivit det ihop med riks-FUB så det är precis vad FUB-rörelsen vill.

Tillbaks till sidans topp
Tillbaks till Christopher
 

Namn:	Thomas Folkesson
Född:	1957
Bor:	Uppsala
Arbete:	Närvårdsstrateg, Koordinator mellan kommun    och landsting

Genomgång av frågorna till Kristina:

Varför ville du börja med den här LSS-inflytandegruppen som har blivit viktig?

Det som är mitt nuvarande uppdrag, eller min tjänst som jag har som närvårds-koordinator. Vi är tre stycken i Uppsala kommun, då har vi delat upp våra arbeten i lite målgrupper. En av oss jobbar med hälso- och sjukvård, lite äldre som hamnar på servicehus, mycket sjukvårdsdel. Vi har en medarbetare som jobbar i huvudsak med psykiatrifrågor, och jag har då mera fokus på funktionsnedsättning och där ingår LSS. Nu har det varit lite prioritering runt barn med funktionsnedsättning för min del, men jag har också i uppdrag att jobba med vuxna som tillhör LSS, och då har det varit naturligt att, det här är ett utvecklingsområde, jag ska ju jobba med utvecklingsområden, och det här med delaktighet och inflytande är ju väldigt viktigt område, nästan det viktigaste området, så därför kände jag att det här var naturligt. Jag har letat naturligtvis, vad finns det för aktiviteter i Uppsala kommun och landstinget här i länet då som jobbar med grupper, och då var det Regionförbundet och ni då som delvis tidigare varit inblandade, så det är en del av mitt jobb, kan man då säga, som styr mig till detta.

När kom idén till gruppen, och när startades den? Det var ju inte du som startade den, det var ju Kristina.

Jag har ju hela tiden ändå hållit på med de frågor som gruppen tar upp. Jag har jobbat i funktionshinderomsorg kan man säga sedan början på 1980-talet. Då tycker jag, om an tänker tillbaka, då fanns inte tankarna om delaktighet och inflytande på ett övergripande sätt, det tror jag alltid har funnits på individnivå, i gruppbostaden, i Daglig verksamhet, i möte med personal, men inte på högre nivå.

Varför valde du/ni de medlemmar som tillfrågades för att vara med i gruppen?

Jag kan ju tycka ändå om det här med valet av medlemmar. Att ha personer med egen erfarenhet, som jag brukar uttrycka mig, det handlar ju om LSS målgrupp, och då är det nummer 1, det är ju att det är faktiskt personer med egen erfarenhet där vi har fem personer i gruppen idag. Vi har ju också, inte att förglömma då, både Pia Ek och Birgitta Anér har ju också en form av brukarerfarenhet, de är också anhöriga och företräder sina barn kan man säga. Att det sedan är Regionförbundet, och sedan är jag vald, och det tror jag mycket beror på att jag både representerar kommun och landsting.

Mattias: Det är ju bra att båda kommer in.

Att vi inte tappar landstinget.

Mattias: Landstinget är ju ändå de som har hand om sjukvård, men ändå tycker ju jag att, jag har väldigt lite kontakt med dem, men jag märker att landstinget ligger långt efter kommunen i de här tankarna.

Vilka frågor tas upp i gruppen och vad har den åstadkommit?

Nu när vi under ett par år har jobbat med mötesformer här, där vi tillsammans funderat på vad inflytande och delaktighet är, så har frågorna varit väldigt mycket utifrån de medlemmar som har varit med. En fråga som jag vet att du [Mattias] är väldigt angelägen om, det är om färdtjänsten, tillgänglighetsdelen. Några av frågorna bygger ju på att vi har lite olika intressen. Sedan har det varit andra frågor som har varit på tapeten, men den stora frågan och den viktigaste frågan, tänker jag nu ändå är att forma en grupp, ett stöd från brukarhåll när det gäller att hjälpa kommun och landstings högre tjänstemän och politiker, att forma framtiden, det är ingen specifik fråga, utan det är mera en konstituering utav samordningen.

Mattias: Det är också vad jag har sagt hela tiden, att de vet inte vad de beslutar om, då behöver de vår hjälp så att det blir rätt, för det är det som det inte har blivit med till exempel färdtjänsten, och det beror ju på okunskap.

Absolut. Det är ju det som är viktigt, en jätteviktig fråga, att utvecklas.

Där ar vi också det som jag brukar säga, det som Janne har tagit upp lite grann, det här med kommunens utveckling och den här toppkurvan, för jag tänker att Uppsala kommun är lite för stor egentligen. Det blir svårt att hantera för politikerna helt enkelt, därför att områdena är för stora, för att Uppsala är en för stor stad och det är många brukare och vi är helt enkelt för olika för att det ska bli riktigt bra.

Precis. Det finns ju faktiskt flera städer i Sverige som är större än Uppsala, men om vi tar Stockholm så här man där valt att dela upp Stockholms stad i stadsdelar.

Det hade vi här i Uppsala också.

Ja, men vi ska kanske inte ha fjorton kommundelar, som vi hade en gång i tiden, utan det kan räcka med att dela Uppsala kommun i fyra delar, så blir det ändå något rimligt hanterbart.

Jag tror att det skulle vara bättre faktiskt, för jag tror att mycket av problemen beror på att Uppsala är för stort. Politikerna lär inte känna de som de ska bestämma över och sådana där saker, helt enkelt för att det är för många, vi är för stora.

Det absolut.

Vilken respons har ni fått från politiker, tjänstemän och brukarföreningar?

Jag ser ju och förstår att responsen har ju fått ett konkret resultat i att politiker kommer när vi har våra möten, och inledningsvis så var det ju ganska många. Första mötet, tjänstemannamötet, var också välbesökt, men det blev färre sedan.

Jag kommer ju ihåg det här första januarimötet med politikerna, då var det ju många. Det var ju nio tio stycken och det tycker jag är bra.

Det är ju ett kvitto på respons.

Att de spontant sa att de ville ha fler möten, det är ju också bra. Det visar att de ser värdet i vad vi har att ge.

En annan koppling till respons kan ju också vara den interna gruppens respons, att man faktiskt kommer till de möten man kallas till. Skulle du eller någon annan tycka att det inte var så viktigt och så, då skulle du komma kanske. Då är det ett mått på respons också, den inre responsen där.

Har ni sett något resultat av gruppens arbete? Det har vi ju lite grann, men vad tycker du?

Ja absolut. Resultatet är ju att jag personligen lär mig ju hela tiden. Jag personligen kan räkna upp resultat i form av att jag får en kunskap om hur era tankar går. Jag lär mig också, om vi tar din hjärtefråga, färdtjänsten, då blir det ett resultat för mig, och det här är jätteviktigt, för det är väldigt begränsande för dig och förmodligen för många andra också, till skillnad från mig själv som kan både cykla, gå och springa till jobbet.

Mattias: Det är ju också en annan aspekt, inte bara just att man kommer ut, utan också hur, att man kommer iväg på en gång och sådant där tycker jag också är viktigt. Jag vill inte hålla på att planera för att jag ska åka, bara för att färdtjänstcentralen vill ha en massa tid för att planera onödig samåkning som ändå inte fungerar.

Sedan andra resultat… det blir ju ändå så… det jag ville säga där är att jag tycker att vi kan mäta lite resultat i våra möten, att vi lär av varandra, och vi vässar oss i möten med tjänstemän och politiker, för vi får träna att tycka till om olika frågor.

Mattias: Det är också en grej som många handikappade behöver.

Ja, man kanske i vissa fall behöver lite extratid, men det behöver ju alla, tror jag. Sedan, ett resultat är ju någonting som vi inte riktigt vet när det gäller helheten här och framtiden, för den frågan skulle vi vilja få här om ett år till exempel. Vad är resultatet? Jo, i den bästa världen har vi kommit in i organisationen som ett naturligt inslag. ”Nu är det dags för ett nytt år och vi måste ha en verksamhetsplanering för 2016 eller 2017. Det här är frågor so kommer att beröra dig Mattias eller gruppen här. Hur ser du/ni på det?”

Mattias: Att man verkligen frågar innan de tar beslut, för det är ju en annan fråga som är problematisk för mig.

Men det kan vara ett mått på ett resultat också, från och med nu så har vi exempel på situationer där man faktiskt har frågat innan det är beslutat, innan resultatet, eller innan aktiviteten har startats igång, eller innan man beslutar.

Mattias: Så det inte blir sådana knasiga saker som att de säger att de ska upphandla. Mitt boende blev upphandlat, de berättade att det var en upphandling på gång men sedan fick inte vi veta någonting förrän det var färdigt, då blir man ju bara orolig, och jag tycker att det var fult.

Det är ju absolut så att det bör ju alla medborgare och även de som nyttjar tjänster direkt, få information om: vad betyder upphandling, vad betyder att konkurrensutsätta, och på vilket sätt kan jag som nyttjar insatserna påverka eller bli informerad. Det tror jag är ett resultat som både politiker och tjänstemän har tagit till sig att: ”just det, vi upphandlar verksamheter utan att informera de som bor i exempelvis en gruppbostad” och det tror jag att man skäms lite för, att det går till på det sättet.

Mattias: Och ändå fortsätter de lite grann. Där är en grej behöver.. Som jag kommer ihåg våran upphandlig, vi ville ju få information men då sa kommunen att det var sekretess fast handlingarna är offentliga. Det var ju att ljuga för oss.

Det var ju krock där. Det låter ju inte som någon sekretess om det är offentligt. Det är motsägelsefullt.

Varför ville du vara med i LSS-inflytandegruppen? Och det har du ju delvis svarat på.

Jag har ju svarat på det utifrån ett professionellt skäl, det är en del i min yrkesroll att jobba med de här frågorna, men sedan finns det ett personligt intresse då som jag kan lyfta in i den frågan och det är att jag har en bakgrund, när jag började välja yrke en gång i tiden så började jag att jobba inom särskola, och jag tyckte det var en väldigt positiv och spännande miljö att jobba i, och jag jobbade i Enköping på Westerlundska Gymnasiet. Där startade vi alltså en yrkesträningsklass, så hette det på den tiden, alltså en gymnasieklass inom särskola. Det var den första grupp som just på Westerlundska i Enköping, var aktuell, och den fick jag vara med och bygga upp, så jag jobbade där i tre år. Sedan har jag jobbat på och i alla ”rummen”, kan man säga, som personer med funktionsnedsättning kan hamna i, det vill säga skolan, sedan när man blir vuxen så blir det någon form av sysselsättning eller liknande. Jag har faktiskt haft lite engagemang runt fritidsfrågor också. Sedan har det varit både, som jag säger, övrig LSS, alltså ansvarig för ledsagare, assistans, personlig assistans, och den typen av jobb, eller rättare sagt, jag var ledare för sådan verksamhet, ledare för daglig verksamhet, ledare för boende med särskild service också, så att jag har varit i alla de här, i produktionen, nära den enskilde, mycket samarbete med FUB och anhöriga och självklart brukare. Jag var med faktiskt och startade en referensgrupp en gång i tiden, jag var verksamhetschef för daglig verksamhet i Uppsala kommun, då var jag faktiskt högsta chef, typ 1999 till 2002. Var till och med chef över Bengt Finn på den tiden.

Mattias: Det var ju Bengt Finn som jag fick mitt jobb av, på Snabel-a.

Han var ju arbetsanpassare då, men det som var också ett angeläget forum, jag var alltså med i det sammanhanget och jag var verksamhetschef då, motsvarande Karin Brolin då och tidigare Carina Eriksson. Hur som helst så var det Bengt Lövgren, som är med i den här gruppen, han och jag och ett antal andra personer med funktionsnedsättning åkte till Gävle och studerade deras referensgrupp för att vi sedan skulle starta en egen. Vi åkte i alla fall dit, så frågade vi hur det gick till och hur man möttes och så. Då startades referensgruppen, daglig verksamhets referensgrupp, och den tror jag lever vidare.

Mattias: Den ligger men vilande, men den har varit väldigt aktiv.

Min ambition då, när jag mötte enhetschefen, föreståndaren, enhetschefen, på daglig verksamhet, det var ju flera enhetschefer, dem jobbade jag tillsammans med och talade om hur budgetläget var och vad det var för utvecklingsområden, och sedan någon vecka eller fjorton dagar efter att de hade fått information, så mötte jag referensgruppen och berättade: ”Så här ser det ut nu, nu kommer vi starta upp en ny daglig verksamhet, ett nytt dagcenter som det hette på den tiden, och så kändes det verkligen självklart och naturligt. Det var lite innovativt på den tiden.

Mattias: Det gick fort från beslut till utförande i alla fall, och det är ju bra. Det är det som också är problem med kommunen, att de kan prata väldigt länge och sedan blir det antingen ingenting, eller också tar det väldigt lång tid innan det blir något. Det är därför jag säger att Uppsala kommun är lite för stor, jag brukar säga det här med många kockar gör dålig soppa, för jag tror att det är det som är orsaken till varför Uppsala kommun har problem. Det är ju precis det som i den här kurvan som Janne brukar prata om.

Kurvan där beskriver ju hur organisationer och verksamheter utvecklas. Ofta går det upp, upp, upp, upp, och tillslut så är man på en topp där, och sedan går det ner, och sedan är det frågan om man ska ta ett omtag. Hur kan man vara, om man är bäst, hur kan man maktvidhålla det? Det är ju lite svårt. Vi har ju recept på det, att dela kommunen i fyra delar.

Mattias: Jag tror faktiskt att det skulle vara bra, helt enkelt för att kommunen är för stor.

Kommundelar är ett spöke, eftersom det en gång i tiden var väldigt många kommundelar. Som med den här idén, att inte alls stödja det på fjorton kommuner, utan att man istället har fyra delar, att man delar in i väderstreck, det är väl logiskt, Södra, Norra, Östra, Västra. Så kanske man anpassar de områden utifrån hur insats… det vet jag inte… och då kommer vissa delar att vara sammanhållet, vi har verksamhet som finns i alla de här fyra kommundelarna. Äldreomsorg kanske ska vara fokuserat på de södra delarna, de som har äldreomsorg i de södra delarna samarbetar och de har ett eget ansvar för ekonomi och liknande. Östra likaså. Man kanske kan ha just det här med omsorg kopplat till ekonomi.

Då blir det också enklare för politikerna att träffa de personer som de ansvarar för, för det är det jag tror är problemet också idag, att politikerna hinner inte med att träffa alla. Jag har aldrig varit med om att politiker har kommit till oss på Snabel-a till exempel, utom när det kom studiebesök från regeringen, men det är en annan sak.

Kristina: Har ni läst i tidningen? Jag läste att Mohammed Hassan kommer att sitta på Wayne´s Coffee, tror jag att det var, och käka croissanter och dricka kaffe med medborgarna. Han har bjudit in, kanske främst folkpartister nu men han tänker att han ska öppna upp i höst och ha det som en form, för han sa så här att han tror att man har lättare att kommunicera om man dricker kaffe och fikar mellan fyra ögon.

Så var det på kommundelstiden, det var väldigt konkret och nära relationer till politiken. Jag, som bodde i Gottsunda-Sunnersta-området, då var tanken att politikern skulle vara boende i den här kommundelen. Han eller hon visste precis hur Gottsunda centrum såg ut.

Mattias: Då får man lokalkännedom.

Kristina: Jag tror att det är jätteviktigt. Där tror jag vi är något på spåret också, att vi försöker att skapa relationer.

Tillbaks till sidans topp
Tillbaks till Christopher

Fotokollage - se Uppsala från nya stadshusets tak

Intervjun med Thomas hölls på hans arbetsplats i nya stadshuset vid stationsgatan. Efter intervjun tog Thomas med oss upp till högsta våningen, där man kan gå ut på taket som är en slags uteplats med bänkar och bord. Jag fotograferade utsikten.