Christopher Lundgrens webbsida

Mitt intresse för musik

Här berättar jag om mitt stora intresse för musik. Både var jag fick mitt intresse och hur jag har påverkats av musiken

Allmän lyssning av musik
Uppväxt med blandad musik
Min relation till den klassiska musiken
Att låna musik på bibliotek
Att lyssna via webben eller ladda ner musik istället för att köpa eller låna
Komponerar egen musik

Senast Uppdaterat

Allmän lyssning av musik

I nuläget kan jag lyssna på nästan vad som helst, allt från klassiskt till hårdrock och schlager till ravemusik. Jag gillar också rock n roll där Elvis Presley är den bästa eller snarare var den bästa artisten. Hiphop diggar jag också till en viss del, bland annat Eminem och 50 Cent om man bortser från texterna och låtarnas handling. Jag vet några som lyssnar på hårdrock och det är också trevligt ibland. Populärmusik i överhuvudtaget kan vara trevligt att lyssna på.

Jazz och dansband är musikgenrers som jag dock inte lyssnar på så mycket, likaså folk- och världsmusik men även där finns det viss musik som går att lyssna på. Världsmusik är dessutom väldigt häftig och vissa låtar är som en blandning mellan folkmusik och populärmusik. I korthet lyssnar jag egentligen på det allra mesta i musikväg.

På sista tiden har jag ju mest lyssnat på klassisk musik men andra musikgenrers finns ändå kvar i hjärtat och jag lyssnar på annan musik med kompisar och ibland på radio. Att jag tycker om det allra mesta eller i alla fall kan lyssna på väldigt blandad musik har resulterat i två böcker. Dels i boken "Om klassisk musik", dels i boken "Allmän musik" (projekt). Ett urval av böckernas fakta har jag laggt ut via den här webbsidan.     

Uppväxt med blandad musik

Så här var det från början. När jag var liten växte jag upp med radion och dåtidens populärmusik, den som spelades på olika radiostationer. Det var ju ingen klassisk musik direkt som jag egentligen växte upp med. Förutom radion hade mamma också en del skivor, Där bland Abba, Peter Jöback, Sarah Brightman och Barbra Streisoch. Vid ett tillfälle köpte hon en CD-skiva med en grupp som heter Secret Garden. Det var väl på slutet av 90-talet hon köpte den tror jag och jag uppskattade musiken.

Det var inte popmusik, snarare vacker musik. Vissa spår hade sång och vissa inte. Musiken upplevde jag som klassisk musik, vissa spår var uppmuntrande och glada medan andra spår var vemodiga och sorgliga. Jag uppskattade som sagt Secret Garden och dess musik liksom Barbra Streisoch och Sarah Brightman.

2003 köpte mamma en CD med artisten Josh Groban som jag också uppskattade. Han och de andra nämda artisterna spelade lugnare musik än pop- och rockmusik och när jag lyssnade kände jag harmoni, glädje och sorg. Jag fick olika bilder i huvudet, och ibland sjöng jag egna texter tyst för mig själv så ingen kunde höra vad jag sjöng, för det ville jag inte.

Det där hade jag känt igen från en CD-skiva med klassisk musik som jag och mina klasskamrater fick höra under en period i högstadiet. Lärarna hade sagt att det var avkopplande med klassisk musik ibland och därför lyssnade vi på det då och då, ett spår åt gången.

I början av 2000-talet lyssnade jag också på radio, på Energi, förkortades NRJ, och uppskattade även popmusiken. Jag gjorde det parallellt med att lyssna på mammas lite lugnare och finare CD-skivor. Lite senare, ungefär vid 2002, hade jag mer och mer börjat lyssna på P3. Jag älskade topplistor och listor av olika slag så jag lyssnade gärna på Tracks och Topplistan. Lite senare lyssnade jag även på Svensktoppen i P4.

Sedan började det hända en del. I början av 2004 började det ske förändringar i P3 som gjorde att jag trappade ner något på lyssnandet. Förutom topplistorna hade jag en period lyssnat på P3 klubb och P3 mix, och vissa andra program med modern dans- och klubbmusik.

Tiden gick och det blev en del ändringar med dessa program, vilket ökade mitt intresse av mammas skivor och jag började lyssna på P2. För en av mina före detta lärare som är operasångare hade sagt att P2 var en bra kanal. Det var också lite grann genom honom som jag började lyssna på P2 och då började jag känna den klassiska musiken mer och mer.

Min relation till den klassiska musiken

Den klassiska musiken står mig lite närmare som sagt. Den är som en vän, om jag känner mig ledsen över någonting som har hänt och ingenting hjälper gör nästan alltid den klassiska musiken det. Jag kan till och med gråta och höjer då musiken och känner att jag nästan kramar den. Likaså om jag är besviken eller arg och bara känner ilska eller vemod sätter jag gärna igång lite klassisk musik. Den är avkopplande men kan vara både snabb, långsam, våldsam och lugn.

När jag hör musiken ljuda känns den som en nära vän, som någonting jag ser upp till. Om jag är glad lyssnar jag gärna på musik med uppmuntrande melodier och toner. Om jag däremot är ledsen eller arg blir det musik med vemod, mindre uppmuntrande toner. Ibland blir det både glada och sorgliga musikstycken jag lyssnar på. Genom musiken brukar jag må bättre efteråt än vad jag kanske gjorde innan, den kan inte bota problem men den fungerar som en dempande medicin som jag aldrig blir emun mot.

Ibland när jag lyssnar på klassisk musik väljer jag att lyssna på speciella delar och inte på en hel symfoni eller en hel konsert. Då lyssnar jag på de delar som jag är mest sugen att höra för tillfället. Så kan det också vara om jag lyssnar på annan typ av musik, att jag väljer vissa spår på CD-skivan eller till och med väljer bara början av en låt eller slutet. Det där beror på hur jag känner och vilket humör jag är på. I vilket fall som helst går mina känslor i musikens spår eller tvärtom.

Oftast lyssnar jag ändå på en hel konsert, ofta med musik av den sena barockens stora kompositörer som Bach, Händel och Vivaldi. Deras musikstycken var oftast inte så långa och komplicerade som till exempel Beethovens

eller Mozarts verk. Men även Mozart och Beethoven har jag lyssnat på och gör det fortfarande ibland. Mozart har skrivit så mycket fin musik och om han hade levat ett fullt liv hade han nog gjort verklistan dubbelt så lång, det vill säga över 1200 verk eller lite mer.

Inom klassisk musik kan jag lyssna på nästan vad som helst, det finns något bra med nästan alla genrers inom den klassiska musiken. Däremot har jag favoritgerers, viss slags musik som jag lyssnar mer på än annan musik. Kammarmusik och viss annan instrumental-musik står mig nära, konserter av olika slag, sonater och symfonier är vanligt att jag lyssnar på. Framförallt Vivaldis konserter av olika slag som jag älskar a

tt lyssna på. Det finns oftast blandade tonarter fast konsertens huvudtonart oftast är en durtonart. För det finns mycket att välja på bland Vivaldis 500-tals onserter. Bland sonater gillar jag Bachs flöjtsonater och Händels blockflöjtsonater. Att höra flöjtens eller blockflöjtens stämma tillsammans med en generalbas, som cembalo och ibland av ytterligare ett instrument är härligt. Då i blandade tonarter, både i dur och moll. Domenico Scarlattis cembalosonater är härliga dem också, flera av sonaterna har jag hört på radion och två har jag lånat fast som spelades på piano. Han skrev 555 sonater samman-lagt, dock ensatsiga.

Jag har tyvärr varit dålig på att lyssna på Scarlatti men det kommer att bli ändring på det. För Domenico Scarlatti komponerade omkring 555 cembalosonater och sammanlagt har jag bara hört några av dem. Som sagt, jag ska lyssna på det plus andra kompositörer som jag inte har lyssnat på så mycket.

Att lyssna på kompositörernas släktingar ska jag väl också bli bättre på att göra. Alessandro Scarlatti, far till Domenico gjorde också flera sonater som jag har hört på radio men som jag borde lyssna på fler gånger och låna från biblioteket eller köpa.

Genrers som jag inte lyssnar på så myclet är vokalmusik som kantater, mässor, motetter och körverk. Opera lyssnar jag inte heller på så mycket men där finns en stor anledning. Operor brukar vara så långa, upp mot två, tre timmar och oftast är dem inte översatta till svenska. Då kan det vara svårt att hänga med och om jag inte förstår vad som sägs eller sjungs blir det lite tråkigt faktiskt.

Att höra enstaka operaarior är trevligt ibland och att höra dem med vissa operasångare. Jussi Björling till exempel sjöng in en lång rad operaarior som jag har hört både på svenska och på andra språk. Men jag måste erkänna att

jag har varit dålig att lyssna på opera och operaarior på siståne tots att en av mina före detta lärare själv är operasångare.

Jag har inte heller lyssnat så mycket på musik med soloinstrument bortsett från sonater. Jag har då lyssnat mer på kammarmusik än på klaververk. Det är inte så att jag avskyr vokalmusik eller musik för soloinstrument men jag uppskattar kompositioner som innehåller fler instrument än ett lite mer. Så kommer det nog alltid att vara, om inte jag ändrar min musiksmak så den blir maximal.

Att låna musik på bibliotek

I mitten av 2004 började jag gå till Uppsala stadsbibliotek för att låna CD-skivor. I början hade jag mest lånat musik med pop- och rockartister. Det var lite senare som jag började låna mer och mer klassiskt. Bland det första jag lånade med klassisk musik kan nämnas en CD med de fyra orkestersviterna av Johann Sebastian Bach, där stycket Air ingår i tredje sviten. Jag lånade också en CD med svenska serenadensemblen som spelade Serenaden ”Gran Partita” i B-Dur av Wolfgang Amadeus Mozart och en serenad i d Moll av Antonin Dvorak. Dessa Serenader fick mig att tänka på det tragiska dramat i Knutby som hade skett några månader tidigare och som det för tillfället var mycket skriverier och prat om. Framförallt Dvoraks serenad fick mig att tänka på händelsen, både på pastorn, barnflickan och den mördade frun.

Jag visste att man bara fick låna fem CD-skivor åt gången så jag utnyttjade det och lånade nästan alltid full pott. Men en gång, det var nästan i början då jag lånade klassisk musik, som jag av en olyckshändelse råkade glömma två CD-skivor på bussen hem vilket jag upptäckte när jag precis hade klivit av bussen. Så jag kollade med hittegodsavdelningen i Uppsala och med Uppsalabuss men fann ganska snabbt att jag aldrig skulle få tillbaka de borttappade CD-skivorna. Jag fick förlängt lån i flera veckors tid så att jag skulle kunna leta vidare men till inget resultat.
Det hela slutade med att jag fick köpa de borttappade CD-skivorna på egen hand och ge till biblioteket. Det var nämligen en bibliotekarie som hade sagt att jag kunde köpa skivorna för billigt pris eftersom det handlade om skivor från bolaget Naxos. Istället för att betala 200 kronor per CD som böter behövde jag bara betala 120 kronor i affären, alltså 60 kronor per skiva och det var ju ett billigt pris.

Under åren blev det en del lån och jag har haft olika favoriter, bland dem Johann Sebastian Bach och Wolfgang Amadeus Mozart men nya favoriter tillkom och gamla försvann. Till en början visste jag inte så mycket om vilken musik som tilltalade mig och gick mest efter vad andra hade sagt och jag hade mest hört talats om Bach, Mozart och Beethoven och visste egentligen inte så mycket om enskilda verk.
När jag letade bland skivorna lånade jag främst musik av nämnda kompositörer men för att utforska den klassiska musikens kompositörer började jag som småningom låna musik av kompositörer som ajg aldrig hade hört talats om. Ett exempel var Bohuslav Martinu med symfoni nummer 5 och 6. När jag lyssnade på musiken fick jag känslan av filmmusik och jag fastnade för den första satsen ur symfoni nummer 5. Det var också häftigt att han levde så sent, in på mitten av 1900-talet. De flesta kompositörer levde betydligt tidigare, uppfattade jag.
Efter en tids lånande av musik av olika kompositörer började jag söka efter musik med mycket moll i sig, musik som var vemodig och sorglig. Det berodde på att vi hade pratat om dur och moll på musiklektionerna för tillfället. Vi hade några gånger en tävling där vi elever fick gissa om det var dur eller moll, ett durackord eller ett mollackord som musikläraren spelade. Därför började jag leta efter musikstycken i molltonarter, mest bland kompositörer som jag hade hört talats om.

I början var det svårt att förstå hur jag skulle hitta rätt musik med ungefär den stämningen som jag ville höra. Eftersom det fanns så många alternativ så tog jag mest bara något som verkade spännande och ingen önskeskiva.
När man skulle låna CD-skivor på den tiden tog man en kopia av fodralet från lånehyllan så fick man originalfodralet med CD-skivan i av bibliotekarien. Jag hittade exempelvis Beethovens nionde symfoni och på en liten informationslapp på platsfodralet stod det Symfoni nr 9 i d moll så jag lånade den. Men väl på originalfodralet stod det D Minor och jag förstod inte riktigt vad som menades med det. Jag förstod inte heller riktigt när jag lyssnade på symfonin.
Den var väldigt lång och var inte så vemodig som jag hade trott. I mitten av första satsen var det flera partier som jag upplevde som dur fast det kanske inte var så mycket dur egentligen. Andra satsen som är den kortaste hade häftig rytm och slagverken som spelade i takt med övriga symfoniorkestern var härliga. Tredje satsen var den långsammaste och den kändes seg. I den fjärde satsen kände jag igen melodin, det var samma melodi som användes till en sång som handlar om de tolv månaderna, en sång som vi sjöng när jag var liten. Jag kände också igen när kören och de olika sångsolisterna sjöng. Jag hade förmodligen hört lite av musiken från annat håll.

För att försöka förstå hur det fungerade kollade jag både på den lilla lappen med information och på plastfodralet när jag skulle låna ny musik. Då ringde en klocka i min skalle och jag fattade att minor betyder moll på engelska men vad jag inte tänkte på var att dur nästan heter likadant på engelska. Jag tänkte inte på att det också kunde stå major, alltså dur på engelska, jag tyckte att orden var så lika.
Så var det när jag lånade musik av Leopold Mozart, Wolfgang Amadeus Mozarts far som också komponerade musik, jag trodde att det stod minor på allting så jag lånade CD-skivan som innehöll sinfonior, en föregångare till symfonin. När jag väl lyssnade på stereon där hemma lät det alldeles för glatt för att vara moll så jag kollade på fodralet och såg då att det stod major. Alltså gick alla sinfonior i olika durtonarter.
Jag blev inte besviken för det, för jag uppskattade musiken och enstaka satser hade små mollpartier så det gjorde ingenting. Efter det förstod jag skillnaden mellan major och minor och jag har förstått att musikstycken som går i en durtonart ofta innehåller en liten gnutta moll och tvärtom.

Under min tid på gymnasiet var bibliotekarierna på Fyrisskolan där jag gick så snälla och lånade om CD-skivorna ytterligare en gång om det blev krisläge. Det var inte så ofta som det hände tack och lov, för jag ville vara ordentlig. Bibliotekarierna Jonas och Jessica på Fyrisskolans bibliotek var jättetrevliga och snälla så jag gick ofta ner dit. Ofta lånade jag böcker men ibland gick jag bara ner dit för att prata. Då kom vi ofta in på ämnet klassisk musik. Jessica och Jonas som båda är fjorton år äldre än mig, var ju ganska unga, hade ibland tips på bra musik som jag lånade. Jessica gav tips på en del verk av Georg Friedrich Händel och ett adagio i g moll av Tomaso Albinoni. Så jag lånade musik av bland annat Händel och av mina tidigare favoriter. Adagio i g Moll av Albinoni fanns som nerladdningsbar ljudfil på Internet så det laddade jag ner och lyssnade på. Delar av musiken kände jag igen från skivan Eden med Sarah Brightman som jag lyssnade mycket på.

Musik av Georg Philipp Telemann, Joseph Haydn och Johannes Brahms lånade jag också under gymnasietiden. Likaså lånade jag musik av Antonio Vivaldi, en av de kompositörer som jag lånade mest musik av i över huvudtaget. Johann Sebastian Bach lånade jag också en del musik av, han var också en favorit när jag nyss fann den klassiska musiken men intresset för hans musik svalnade och Vivaldi blev den stora favoriten.
Musik av Franz Berwald, Peter Tjajkovski och några till har någon gång spelats i stereon, men allt med hörlurar eftersom de flesta i min familj inte är så förtjusta i klassisk musik. Det är bara mamma som gillar en del klassisk musik och jag förstås så hon kunde ibland vara nyfiken på vad jag hade lånat.
Vissa CD-skivor lånade jag flera gånger vid olika tillfällen. Dels har musikerna tolkat kompositören på ett bra sätt, dels har musiken tilltalat mig. En CD-skiva med flöjtkonserter av Vivaldi som heter ”Famous Flute Concertos” där bland andra City av London Sinfonia och Capella Istropolitana medverkar har jag lånat vid flera tillfällen och njutit varje gång jag har lyssnat på den. Det har känts ungefär som om den skulle vara en ny CD för mig och jag blev aldrig trött på musiken, bara jag fick pauser ibland från den.
Dock har intresset för att låna musik in princip upphört då jag hittat nya vägar att få tag i musik. Genom att ha upptäckt webbsidan Youtube samt musiktjänsten Spotify har jag fått tag i musik den vägen. Mer om dessa tjänster finns i kapitlet "Tjänster..."

Att lyssna via webben eller ladda ner musik istället för att köpa eller låna

Tjänster för laglig nedladdning eller lån av musik - utan kostnader

Nya och gamla musiktjänster via Uppsala stadsbibliotek

På Uppsala kommuns hemsida har Uppsala stadsbibliotek en egen sida med olika tjänster och kataloger över media som går att låna. Omkring 2005 upptäckte jag två musiktjänster, dels Musikwebb.se där man lånade musik under begränsad tid, främst populärmusik, dels en intressant nedladdningstjänst där man helt gratis och lagligt kunde ladda ner klassisk musik i form av MP3-filer som man dessutom fick behålla och kunde kopiera och flytta mellan olika enheter som MP3-spelare och mobiltelefoner. Medan jag enbart använde Musikwebb.se några gånger under denna tid använde jag den interna nedladdningstjänsten betydligt oftare.

Genom samma katalog som man söker efter material att låna hem eller för reservationer kunde man tidigare även söka efter ljudfiler, främst MP3-filer med klassisk musik. Dock behövde man ha ett lånekort från biblioteket med en PIN-kod som man använde för att kunna ladda ner filerna. Att man fick behålla filerna var väldigt betydelsefullt för mig då jag kunde samla ihop en hel del musik som tilltalade mig. Eftersom jag sällan köpte CD-skivor därför att jag tyckte det kostade för mycket pengar var det här sättet verkligen en gruva för mig.
Sedan tog jag en paus från att ladda ner klassisk musik så när jag några år senare fick för mig att ladda ner musik igen från tjänsten var den borttagen. Det fanns inga länkar och när man öppnade katalogen och sökte manuellt hittades inga ljudfiler. Det var lite tråkigt när jag upptäckte det men å andra sidan hade jag börjat hitta andra sätt att få tag i klassisk musik på.

Musikwebb.se, som fortfarande är en aktiv tjänst, abonneras av de flesta stora svenska biblioteken vilket innebär att om man har ett lånekort så kan man med hjälp av lånekortets serienummer låna musik, främst populärmusik men även några album med klassisk musik. Dock kan man bara lyssna på musikfilerna under en begränsad tid och man får låna max trettio titlar per månad. Innan man lånar musiken får man givetvis provlyssna på den vilket är bra så man inte lånar fel musikspår i onödan. Genom att söka efter artist, album, kompositör eller genrer blir sökresultatet också bättre.
Man får behålla ljudfilen i allt från en dag till en hel vecka beroende på skivbolagens krav, godkännande och upphovsrätt. När lånetiden har gått ut blir ljudfilen/filerna obrukbara och går inte längre att öppna. Ett speciellt skydd på dessa filer gör också att man inte kan kopiera dem. verken före eller efter att lånetiden är slut.

Andra sätt att få tag i musik

En väldigt bra musiktjänst som jag använder väldigt ofta är Youtube, en webbsida som innehåller mängder av videoklipp, såväl TV-program, filmer och musik, sådant som Youtube-användare lägger upp. För min del är det oftast musiken jag söker efter och oavsett vilken genre jag söker efter finns mängder med klipp. Om jag söker på Elvis Presley eller Antonio Vivaldi spelar ingen roll, det är en hel djungel med musikklipp.
Årsskiftet 2006, 2007 fick jag reda på denna tjänst genom en arbetskamrat så detta var ett nytt sätt för mig att lyssna på musik, helt gratis och utan att ladda ner. Redan från början var det främst klassisk musik jag sökte efter och jag gör det än idag. Omkring 2009 fick jag reda på att man både kunde ladda ner videoklippen och konvertera dem till MP3-filer så jag började ladda ner mer musik på det sättet och få en hel del musik på min dator.

Det nyaste sättet för mig att hitta musik på är via Spotify där man får lyssna fritt på låtar och hela album. Till en början var man antingen tvungen att skaffa en Premium-version eller få en inbjudan till tjänsten

Hur man samplar in ljud från olika musiktjänster och sparar som ljudfiler

Jag vet ett sätt för att få behålla ljudfilerna från en speciell tjänst fast man rent teoretiskt inte får eller kan göra det. Om man har operativsystemet Windows XP eller senare samt ett ljudkort med fungerande ljudenhet med funktionen ljudingång/stereo- eller mono mix eller wave-ingång så kan man sampla in ljudet från de lånade ljudfilerna. För att sampla in en sådan ljudfil ska man först till att inställningarna för inspelningsenheten är på wave-ingång eller motsvarande och sedan öppna ett inspelningsprogram. Därefter förbereder man den eller de filer man vill sampla från. Därefter startar man inspelningen för att i nästa ögonblick starta uppspelningsprogrammet för de ljudfiler man valt.
Jag förstår att personerna bakom ovannämnda tjänster inte blir glada när folk sysslar med sådana metoder för att behålla musiken. Om företagen med dessa tjänster redan har en idé om hur man kan stoppa sampling vet jag inte för närvarande men för företagens bästa skulle det vara bra med ett skydd. Personligen är jag glad över att det inte finns sådana skydd än så länge för nu kan jag ju spara den musik jag vill ha utan att bränna eller kopiera CD-skivor. Musikwebb har jag dock aldrig samplat från men däremot från en del andra tjänster. Vissa MIDI-sekvenser, i synnerhet de första av mina egna kompositioner, har jag också samplat men då har jag inte heller gjort något brott som att bryta mot upphovsrättslagen eftersom jag själv är upphovsman till MIDI-sekvenserna.

En sak som jag däremot gjorde mycket som yngre var att om jag hade lånat en kanonbra CD-skiva så lagrade jag vissa spår eller hela CD-skivan i datorn förutsatt att materialet endast användes för eget bruk och inte brännas ner till andra CD-skivor. Att lagra CD-ljudspår på datorn är också olagligt vad jag vet och jag har skärpt mig. Eftersom jag nästan aldrig lånar CD-skivor från biblioteket längre och istället lyssnar på musik via olika tjänster så kan jag av den anledningen inte kopiera från CD-skivor längre.

Varför lyssna via diverse musiktjänster istället för att låna eller köpa CD-skivor

När mitt intresse för klassisk musik ökade omkring 2004 lånade jag flitigt musik på Uppsala stadsbibliotek. Att jag inte lånar musik därifrån särskilt ofta numer beror på flera saker. Till en början handlade det mest om att jag under en period hade varit sen med att lämna tillbaka de CD-skivor jag hade lånat. Ibland gjorde jag naturligtvis fel därför att jag var sen med att lämna tillbaka CD-skivorna trots att jag egentligen borde ha haft koll. Vissa gånger var det bibliotekets fel som gav dålig information om jag faktiskt inte själv visste vilket datum CD-skivorna skulle vara tillbakalämnade. Ibland fick jag dessutom betala små extraavgifter för dessa misstag, oftast mellan tio och tjugo kronor per tillfälle men det var ändå onödiga pengar. Fler tankar och funderingar kring biblioteket finns i avsnittet "Min relation till Uppsala stadsbibliotek".
En annan sak som var den definitiva anledningen till att jag slutligen gav upp den fysiska CD-skivan var att flera nya musiktjänster började locka mig till att använda dem istället. Dessutom finns andra småsaker som har bidragit till mitt val. För det första har jag flera CD-skivor som jag knappt har hunnit lyssnat på då jag till en början ville få mer tid åt detta. För det andra kidnappade CD-enheten i min stereo en av de fyrtio CD-skivor som ingår i min Vivaldi-box som jag lyckligtvis nog köpte för flera år sedan. Verken jag eller någon i min närhet lyckades få ur CD-skivan från CD-enheten så om stereon i överhuvudtaget finns kvar måste man skriva isär CD-enheten för att få loss CD-skivan.

Varför sluta låna böcker och CD-skivor på stadsbiblioteket bara för småsaker? Jag har inte slutat helt och hållet med att låna material, vill bara ta en paus. Småsaker brukar bli något större för min del på grund av störningar som jag är född med. Dessutom är jag långsynt vad gäller bemötande, händelser med mera. Dessutom har jag en speciell relation till biblioteket eftersom jag praktiserade där i slutet av marsmånad sista läsåret på Fyrisskolan, vilket är flera år sedan. Relationen med personal på stadsbiblioteket påverkade därmed mitt val samt att en av mina CD-skivor fastnade i CD-enheten.

Komponerar egen musik

Så här började det

Intresset för klassisk musik fick jag 2004, bland annat genom de musikstunder vi hade i skolan. När jag under hösten 2005 lyssnade på ringsignalerna som jag hade på min mobiltelefon hittade jag en ringsignal med filnamnet cirkus.mid och jag använde det som sökord på Altavistas gamla tjänst för ljudfiler där jag bland annat fann en träff innehållande en länk till musikprogrammet NoteWorthy Composer. Signalerna var alltså skapade som midi-sekvenser, ett slags ljudformat som man kan använda på datorer och i syntar (synthesizers), ett format som jag kände till eftersom jag flera månader tidigare hade lyssnat på musikfiler i just detta format.
Jag laddade ner programmet, NoteWorthy Composer där jag testade olika funktioner och försökte lära mig hur man använde programmet. Det såg ut som ett ordbehandlingsprogram och man skrev i noter och man kunde därefter provlyssna på det man hade gjort. Jag skapade en ljudfil med instrument som piccoloflöjt, oboe och cembalo. Efter ett tag hade jag gjort tre filer, sedan tre till med samma instrument. Därefter använde jag mig av lite andra instrument och då också av stråkar, fast det låter väldigt oproffsigt tycker jag nu förtiden, och tillslut hade jag skapat sju musikstycken med tre satser i varje stycke.
Medan jag komponerade kom idén till en egen verkförteckning som skulle ordna mina kompositioner i kronologisk ordning. Till en början kallade jag den för LWV-förteckningen men när jag upptäckte att LWV även var en förteckning över kompositioner av Jean-Baptiste Lully fick CLV (Christopher Lundgrens verk) bli plan B.
Sedan spelade jag in ljuden i WMA-format (Windows Media Audio) och brände ner filerna på en CD-skiva då jag tydligt angav CLV-nummer till varje komposition. Strax därpå skapade jag ytterligare några CD-skivor med egenkomponerad musik. Emellanåt lärde jag mig nya saker och kom på nya idéer till komponerandet, efter en paus hade jag kommit på att använda två stämmor med stråkar istället för en.

Jag komponerade konsertliknande stycken, dock endast i rena tonarter och i många fall använda jag instrument på fel sätt eftersom jag inte hade särskilt mycket kunskap i komposition. Jag komponerade i olika teman och samlingar, dels en samling med sex stycken för trumpet, violin, oboe, fagott, cembalo och stråkar som skulle efterlikna Johann Sebastian Bachs Brandenburg-konserter samt en samling innehållande fem fyrsatsiga stycken för olika instrumentationer, bland annat två för flöjt och blockflöjt vilka var inspirerade från Georg Philipp Telemanns dubbelkonserter för dessa instrument.
Sedan komponerade jag två samlingar stycken med tjugofyra stycken vardera, en i varje tonart. Den ena samlingen var komponerad för klaverinstrument, den andra för klarinett solo vilka jag lät en vän spela några stycken ur då han spelar klarinett. Därefter komponerade jag flera tresatsiga stycken för olika instrumentationer. Samtliga samlingar lagrade jag på CD-skivor.

Efter att jag hade komponerad ett flertal kompositioner fick jag en massa tankar och funderingar kring hur de stora kompositörerna egentligen skrev sina verk. Jag började inse att mina kompositioner var alldeles för tråkiga och inte hade särskilt många likheter med någon klassisk kompositörs musik. Även om jag hade lärt mig vissa saker så hade jag långt kvar att lära.
När jag komponerade musik gjorde jag ju enbart det via datorn och eftersom jag inte har någon musikutbildning eller gått i musikskola kunde jag inte spela så mycket själv, bortsett från att jag kunde spela några enklare sånger på piano och några grejer på gitarr och elbas. Att spela efter noter eller att spela på gehör kunde jag inte heller. Jag förstod visserligen notsystemet lite grann så därför kunde jag skapa enklare melodier i rena dur och mollskalor utan harmonik eller melodik.
Att använda fasta förtecken för att bestämma tonart lärde jag mig efter några månader men att sätta ackord och använda tillfälliga förtecken vid harmoniska och melodiska skalor visste jag fortfarande inte så mycket om. Likaså visste jag inte vilka tonarter som använde samma förtecken eller vilken tonart som är den andres parallelltonart samt vilka tonarter som är närmast varandra i kvintcirkeln. En av få grejer jag kände till var att C dur och a moll inte har några fasta förtecken alls i rena dur- och mollskalor.
Jag jämförde mellan en av mina kompositioner för piano och turkish rondo (tredje satsen i a moll) från Mozarts pianosonat nr 11 i A dur genom att öppna musikprogrammet och öppna de två kompositionerna. Då såg jag skillnader, vissa toner var höjda, de hade korsförtecken, men jag förstod inte varför, jag såg inget mönster. Jag provade att ta bort några av de höjda tonerna från Mozarts verk och gjorde så att de var heltoner och då lät det ju konstigt.

Utveckling av mitt komponerande

Det skulle ta ytterligare ett halvår innan jag i överhuvudtaget förstod hur man använda tillfälliga förtecken och få någon melodik och harmonik i överhuvudtaget. Det tog mig åttio kompositioner innan jag kände mig nöjd på riktigt över vad jag åstadkommit. Efter att en av mina närmaste vänner hade fått lyssnat på några av mina kompositioner gjorde jag ett beställningsverk till honom. Både i detta verk och en orgelsvit som båda gick i molltonarter använde jag mig för första gången av tillfälliga förtecken men tonspråket var fortfarande ganska enkelt och jag växlade inte så mycket mellan olika tonarter. Min nästkommande komposition, som idag är den första i CLV-förteckningen, "Stridsringen svit 1" komponerades i augusti 2006 och var det första verket jag var nöjd med. Innan jag började komponera detta verk hade jag studerat några MIDI-sekvenser från musik komponerad av Johan Helmich Roman och Henry Purcell.
Under denna tid hade jag lärt mig mer musikteori, mycket genom läsning på Internet och av MIDI-sekvenser med musik av andra kompositörer. Under samma tid började jag även transkribera musik av Vivaldi och Roman. Därefter skrev jag såväl pianomusik som kammarmusik samt en orgelkomposition. Efter att jag i början av 2007 besökte Uppsala domkyrka och hört talats om den nutida nederländska kompositören Ad Wammes fick jag ytterligare idéer till mitt komponerande och började med en samling av tolv pianostycken kallad "Small pieces book 1". Därefter började jag komponera i nya genrers och på så sätt utvecklades mitt komponerande ytterligare.

Vid denna tid började jag se tillbaka på vad jag hade komponerat totalt och insåg då att tonspråket i mina första åttio kompositioner är i likhet med tonföljden av någon som knäpper på de vita tangenterna på ett piano. Det som jag var nöjd med från början blev med tiden generad av att själv höra för att det var så oprofessionellt gjort.

Ytterligare utveckling av mitt komponerande

Tiden gick och jag komponerade flitigt i olika genrers, dock nästan enbart instrumentalmusik. Förutom att jag utvecklade mina kompositioner med inspiration från klassisk musik började jag också komponera populärmusikaliska kompositioner. Det hela började med att jag någon gång år 2007 sökte efter musik av Georg Friedrich Händel och hittade en MIDI-sekvens innehållande en remix av "Arrival of the Queen of Sheba", en sinfonia eller symfoni som inleder tredje akten av oratoriet Solomon, så jag kopierade delar av denna och gjorde en egen komposition vilken var en remix av Stridsringen svit 1.
Eftersom jag då hade fått en modell, eller mall, till populärmusikaliska kompositioner började jag komponera flera stycken, såväl remixar och originalkompositioner. Något år senare hittade jag MIDI-sekvenser innehållande låtar med både rock'n roll- och hiphopartister vilka jag bearbetade och gjorde egna kompositioner av. Från rock'n roll-låtarna komponerade jag helt nya sånger och från hiphoplåtarna gjorde jag egna låtar med teman från musik av Jean-Philippe Rameau.

Parallellt med dessa kompositioner började jag dela in olika typer av kompositioner i olika verkförteckningar. Medan kompositionerna i klassisk stil fick fortsätta vara med i CLV-förteckningen fick de populärmusikaliska kompositionerna den egna verkförteckningen CLP (Christopher Lundgrens populärmusik). Jag komponerade växelvis klassiska och populärmusikaliska kompositioner, dock med mer fokus på de klassiska.
Frånbörjan av 2009 hände en del grejer i mitt liv som gjorde att jag nästan upphörde med mina kompositioner. Under hela året komponerade jag enbart två kompositioner, en för cembalo med namnet Musique de Rameua n. 1" (CLV 124) och en konsert för stråkar och generalbas (125).
Sedan sommaren 2010 började jag återuppta komponerandet igen och hade då fått ytterligare en del kunskaper, endast genom självinlärning. På så vis har det sedan fortsatt.
Man får väl se hur det blir i framtiden, vad som händer med mina egna kompositioner, om jag kanske går någon musikutbildning eller kurs i komposition för att lära mig om ämnet. Att spela på gehör skulle vara roligt för mig att kunna, i så fall skulle jag lätt komponera mängder av musik för olika instrument. Jag skulle dessutom förnya en del av mina gamla kompositioner och göra musiken mer professionell och varierad. Precis som jag har gjort hittills skulle jag skriva dur/molltonal musik och inte göra som kompositörer har gjort det senaste århundradet, att skriva i tolvtonsteknik och atonal musik. Möjligtvis skulle jag skriva några enskilda satser på ett modernt sätt men i övrigt skulle jag skriva musiken som den lät på 1700- och 1800-talet.

Syftet med mina kompositioner

I dagsläget har jag inget speciellt syfte med mina kompositioner utan jag komponerar för att jag tycker det är roligt och för att det är ett bra sätt att uttrycka mig. Om ingen lyssnar på min musik spelar det ingen roll, bara jag får komponera ibland så känns det bra. Sedan är det här med musikarkiven på min webbsida inte heller en viktig grej egentligen utan en möjlighet att i överhuvudtaget lägga ut min musik och jag tjänar ingenting på min musik för jag tar verken betalt eller lägger ut annonser eller reklam för att få in pengar. Detta är helt en hobby som jag kan dela med mig av via mitt jobb på Snabel-a. Sedan får folk säga vad de vill, de får tycka vad de vill om det jag gör. Det spelar alltså ingen roll för mig hur folk tycker och tänker.

Uppdaterat: 2011-10-24