Christopher Lundgrens webbsida

Om Karl Christopher Lundgren.

Kort om uppväxt, skolor med mera!

Min födelse och tidig diagnos

Jag föddes den 13 november 1985 på Akademiska sjukhuset i Uppsala, precis som vilket barn som helst. När jag var några månader gammal började jag dock visa tendenser på att synen var mycket nedsatt för jag kollade inte som alla andra barn. Genom ett syntest konstaterade läkare att jag hade en grav synskada, något som oroade mina föräldrar. För att säkerställa att jag inte hade någon tumör blev det ett flertal sjukhusvistelser. Läkarna kom fram till att jag hade en hjärnskada samt att synnerverna inte hade bildats som de skulle och därmed kunde man utesluta tumörer. På grund av de missbildade synnerverna, och alltså inte ögonen, var min syn försämrad på vänstra ögat och i princip helt borta på det högra.

När jag var ytterligare några år gammal konstaterades även autism, eller rättare sagt ”Autistiska drag”, en diagnos som kan se väldigt olika ut för person till person. Den autistiska biten upptäcktes bland annat genom mitt ovanligt sena tal, jag var nästan fyra år då allt kom på en gång. Så hade jag konstiga rörelser som barn normalt inte har, så kallade stereotyper.
Mamma hade sagt vid ett tillfälle att man inte får gå över en speciell gräsmatta, något jag hade tagit till mig. Vid ett senare tillfälle när vi ginade över vår egen gräsmatta blev jag flyförbannad.
- Man får inte gå över gräsmattan, skrek jag hysteriskt.
Det var likadant när vi åkte buss. Mamma hade sagt att bussar INTE får åka på trottoaren. Vid ett tillfälle då ena bakhjulet på bussen nuddade en trottoarkant blev jag ilsk.
- Bussen får inte åka på trottoarkanten, skrek jag argt och tillade att chauffören måste köra samma väg igen utan att köra på trottoaren.
Mamma försökte lugna ner mig samtidigt som folk stirrade på oss. Jag brydde mig inte i att någon tittade, eller snarare att jag glömde bort att andra fanns med på bussen.
Den där biten var ganska jobbig för mamma som dock kämpade bra. Som vuxen undrar jag hur mamma bar sig åt för att få bort det där beteendet. Pappa då, hur tyckte han om mina funktionshinder? Jag vet egentligen inte så mycket eftersom mina föräldrar separerade vid den tiden då jag började prata. Han var aldrig med om de värsta bitarna då jag var så historisk när det hände små fel som jag upplevde som gigantiska misstag.

Pappa föresten, hittade snabbt en ny tjej efter att mamma hade lämnat honom. Den där tjejen var väl bra till en början, tyckte jag, då jag fortfarande hade kontakt med pappa. Brorsan min följde också med och hälsade på pappa, han var bara så liten då, endast mellan två till fyra år.
Den där tjejen, eller kvinnan som jag säger, visade snabbt sina mindre trevliga sidor. Hon blev snabbt med barn med pappa och då tappade vi kontakten. Som både resten av min familj och andra släktingar på pappas sida har förtstått handlade det hela om att pappas nya tjej inte ville att han skulle ha någonting med det förflutna att göra - alltså oss, mig och min bror.
Än idag har jag ingen kontakt med pappa, jag har enbart sett honom vid ett par tillfällen, senast omkring år 2000, då han har kommit ensam och hälsat på oss ett par minuter för att sedan göra andra ärenden. Jag har aldrig träffat de två barnen som pappa och hans tjej har gemensamt. Barnen vet inte ens om att de har två halvsyskon men vi vet att de existerar. "Men tacka fan för det", tänkte jag förr när jag gick i gymnasiet. Pappa har alltid varit en fegis som min faster har uttryckt det några gånger. Som tur är har jag lite kontakt med min faster och mina kusiner samt farmor och farfar.
Vid sidan om problemet med pappa har jag annars haft en ganska bra uppväxt bortsett från mina funktionshinder Autism och synnedsättning samt lindriga utvecklingsstörning som konstaterades vid en utredning som gjordes när jag var i sexårsåldern. Mer om min diagnos kommer senare i denna text då det bland annat kommer att vara utdrag från mina journaler där det stor om mina funktionshinder.

Uppväxt; Dagis, lekis fritis & skola

Då jag gick på dagis och senare på lekis var jag med barn utan funktionshinder. Min lillebror och jag gick dessutom på samma avdelning i området Länna utanför Uppsala när jag var liten. Det var när jag skulle börja skolan som jag också sattes in i ett fritids för funktionshindrade. Jag visste inte vad ordet funktionshindrad var för någonting och förstod till en början inte att alla andra också hade någon form av funktionshinder.

År 1992 började jag i en särskoleklass på Bergaskolan där jag gick i tre år. I min klass var vi fem elever med medel eller på gränsen till hög utvecklingsstörning samt en lärare och en assistent. När vi skulle börja årskurs fyra flyttade hela klassen med både elever och lärare till Malmaskolan. Vid den tiden hade läraren förstått att jag var alldeles för duktig för att vara kvar i den klassen så vissa lektioner hade jag i en vanlig klass med tredjeklassare. Det var då jag började få aningar om det här med särskola och funktionshinder, vad det innebar. Gentemot de andra eleverna i min lilla särskoleklass var jag överduktig då jag var den enda som hade förmågan att läsa. Det kunde hända att jag fick hjälpa de andra eleverna om jag var färdig med mina uppgifter.
Trots min synskada gick det lätt att även hjälpa mina klasskamrater ibland, mycket tack vore att jag hade en specialanpassad bänk för synskadade så jag kunde höja bänken för att lättare se texten istället för att jag skulle behöva sitta neråtböjt med huvudet. Jag fick även en apparat med en TV-skärm som förstorade texten ytterligare vid behov. Utöver zoom för att anpassa texten från böcker fanns en kamera så jag kunde få överblick i hela klassrummet.

Som individ utvecklades jag ganska mycket under de lektioner jag fick ha med tredjeklassarna. För att komma till en klass med likasinnade elever som mig blev det bestämt att jag till höstterminen i årskurs fem skulle få börja i en Montessoriklass i Heidenstamsskolan. Först var jag tvungen att gå några månader i en särskoleklass i Bergaskolan för att i oktober samma läsår börja i Montessoriklassen i Heidenstamsskolan. Vid min sida skulle jag ha en assistent som enbart skulle hjälpa mig de första tre månaderna för att jag sedan skulle bli självständig. Det fanns dock brister som gjorde att jag behövde assistent även i fortsättningen. Det innebar att jag först hade en ung tjej som assistent de tre första månaderna för att jag sedan skulle få en ny kvinnlig assistent. Samtidigt kom en tjej till våran klass och var där sex timmar i veckan för att hon utbildade sig till Montessorilärare och då var hon ofta med mig och min assistent.
Efter en tid i Heidenstamsskolan började jag tycka att lektionerna blev jobbigare och jag fick ovanligt många läxor, både enligt mig själv och min mamma. När jag gick i årskurs sju var pressen alldeles för stor och jag upplevde att både min assistent och tjejen som skulle utbilda sig till lärare ställde för höga krav på mig. Mamma märkte också att jag inte trivdes riktigt längre så hon och min lärare hade samtal om att jag skulle få byta skola så jag återigen skulle få gå i särskolan fast nu med elever som verkligen var på samma nivå som mig. Från och med årskurs åtta gick jag återigen i en särskoleklass på Eriksbergsskolan. Även om jag faktiskt saknade vissa lektioner, vissa lärare och till och med vissa elever på Heidenstamsskolan var jag glad att jag hade bytt skola eftersom tempot inte var lika högt längre och alla fick den hjälp man behövde. Jag gick ut grundsär år 2002 efter att ha gått ett extra år (årskurs tio).

Sedan hamnade jag på Fyrisskolans gymnasiesärskola, något som till en början inte var självklart eftersom det hade funnits tankar på att jag skulle börja en liten klass på Ottelinsskolan. Efter praktik på både Ottelinskolan och Fyrisskolan hamnade jag tillslut i en nystartad klass för personer med autistiska drag på Fyrisskolan. Även där tillkom det ett extra läsår och jag gick då på gymnasiesär. De fyra åren under gymnasiet gick fort för mig då jag trivdes i klassen. Undantaget var under de senare åren då det blev komplikationer mellan några elever som gjorde att jag kände mindre lust att vistas i klassrummet.
Vid fjärde ring (extraåret) var jag på praktik på flera arbetsplatser. I marsmånad var jag vid Uppsala stadsbibliotek, i april vid Snabel-@ samt Ordbild som är två grupper inom Åmynningens dagliga verksamhet (där jag arbetar nu). Sedan var jag på praktik vid Kulturarvs-IT tillhörande Upplandsmuseet då jag pendlade mellan Uppsala och Morgongåva. Därefter hann man knappt blinka innan avslutningsdagen skulle äga rum. Den 9 juni år 2006 slutade jag gymnasiet vilket var en ganska bra tid.

Under min tid i högstadiet och gymnasiet hann jag också byta fritids några gånger. Dels gick jag på fritids Dimman som håller till vid Liljeforsskolan, dels gick jag på fritids Bullerbyn som har flyttad några gånger men alltid inom Uppsala kommun men slutade där något år innan jag slutade gymnasiet. I båda fritidsverksamheterna gick jag med andra funktionshindrade.

Arbete

Måndagen efter våravslutningen var jag under två veckor på Fyrisskolans bibliotek och fick några slantar för det. Att jag som funktionshindrad hade den möjligheten var riktigt kul. (Det där med arbete för funktionshindrade började jag tänka på under sista läsåret).
Sedan var jag ledigt till och med 2 augusti då jag började jobba på riktigt. Notera ordet "På riktigt". Det var alltså den 2 augusti år 2006 som jag började jobba inom Daglig verksamhet. För mig blev det två arbetsplatser i samma byggnad, Snabel-@ och Ordbild som alltså var två av mina tidigare praktikplatser.

På Snabel-@, där en del av detta material har skrivits, arbetar man bland annat med den egna tidningen Snabel-posten som har funnits sedan 2005. På Ordbild, som jag arbetade på under några år,
Andra gruppen som är Ordbild är en resursenhet inom Daglig verksamhet som skapar begåvningsstöd för funktionshindrade. Det kan vara allt från pictogram-bilder till avancerade veckoscheman. Det går även att besöka deras webbsida www.ordbilduppsala.se för att se vad verksamheten sysslar med samt att se länkar till andra resursenheter.

Från och med 9 januari 2007 började jag även jobba på Fyrisskolans bibliotek. Det skedde varje tisdag då jag hjälpte de snälla bibliotekarierna med bland annat att sätta upp böcker och tidskrifter. Betalningen skedde dock enligt reglerna för Daglig verksamhet vilket innebar att jag fick så kallad HAB-ersättning samt aktivitetsersättningen från försäkringskassan. Även arbetstiderna var de samma, 9 till 15.
Under sportlovet (vecka 8 i Uppsala) 2007 jobbade jag dock under måndagen och onsdagen för bibliotekets räkning. Då fick jag lön från biblioteket, alltså timlön som folk inom öppna arbetsmarknaden får. Som funktionshindrad har jag dessutom sommarjobbat på biblioteket under sommaren 2006 och fått timlön.

Mer omkring mina funktionsnedsättningar!

Hur min synskada har påverkat mig

Som liten förstod jag inte vad jag hade för fel, eller snarare att jag inte visste om mina funktionshinder. I lågstadiet hade mamma berättat för mig att jag inte hade full syn strax innan jag skulle få hjälpmedel från syncentralen. I slutet av mellanstadiet insåg jag att min syn inte var som alla andras. Jag förstod på allvar att jag aldrig skulle kunna cykla eller köra bil. Innan hade jag bara fått det förklarat för mig utan att jag egentligen förstod innebörden av det. Nu när jag började förstå konsekvenserna var jag mer uppmärksammad på texter med mera.
Glasögon skulle inte förbättra min syn på grund av att felet inte var i ögonen utan i synnerverna. Så sa ögonläkaren på syncentralen då jag gick i årskurs tre eller fyra. I årskurs fem eller sex, jag minns inte riktigt, hade dem ändrat sig, plötsligt skulle glasögon hjälpa till en viss del. Det var ett besked som gjorde mig väldigt glad. Även fast glasögon inte skulle ge full syn så skulle dem stabilisera synen något plus att min Nystagmus skulle sjunka något.

Mitt bollsinne är i botten plus att jag har svårt att hänga med i översättnings- texterna på TV på grund av min "synskada" som mamma alltid uttryckte det. Just att titta på TV eller att spela bollsporter var något som inte jag gjorde så ofta, bollar var jag ju rädd för efter att jag som åttaåring fick en basketboll rakt i huvudet då jag dagdrömde vid närheten av en basketkorg. TV-tittandet fokuserades nästan enbart på svenskspråkiga TV-program. Att titta på utländska filmer tyckte jag var jobbigt för att jag knappt hann läsa hälften av texten.
Om det var lite tal i till exempel ett humorprogram kollade jag visserligen ibland då jag tittade på det roliga. Det gick några bra humorprogram i kommersiell TV på den tiden, bland annat "Låt kameran gå" på TV3 och "Gått och blandat" på TV4. Mr Bean var också någonting som jag uppskattade för han pratade nästan aldrig vilket gav få översättningstexter att försöka läsa. Dessutom var han ju rolig den token.

Hur är det vid andra tillfällen, exempelvis när jag är ute på någonting? Det går i regel alltid bra med det jag gör. Jag måste dock kolla lite extra när jag går över en väg, vill gärna kolla en extra gång för att försäkra mig att det är fritt fram. Vid de tillfällen då jag åker med busslinjer som jag vanligtvis inte brukar åka med kan situationen dock kännas lite jobbig.
Min synnedsättning gör det svårt för mig, eller i princip omöjligt att se vilket nummer det är på bussen när den är på långt avstånd. När bussen är tio, tjugo meter från hållplatsen kan jag äntligen tyda vilket bussnummer det är men då är det nästan för sent att visa att man ska åka med. Som hjälp finns oftast andra människor som också åker buss. Om det bara går en buss från en hållplats vet jag ju också att när jag ser någonting stort grönt fordon på långt håll så är det bussen jag ser.

Hur synskadan påverkar mig idag är ungefär på samma sätt som när jag var yngre. Skillnaden är att jag har mer kunskaper idag än vad jag hade förr. Nu kan jag också lättare beskriva mina svårigheter som medförs av synskadan vilket var svårare förr. I tonåren kändes det jobbigt att prata om synnedsättningen vilket det inte är idag.
Det var bland annat brorsans och mina kompisars test av olika slag som gjorde att det var jobbigt att prata om synskadan förr. Då jag var tvungen att på något sätt meddela om synen fick jag en rad tankar. "Jag kommer aldrig att få köra bil på grund av synskadan", eller "Jag kommer aldrig att kunna cykla för att jag ser för dåligt". Så hade jag också frågor i mina tankar som "Jag ser bara med mitt vänstra öga, hur skulle det vara att se med båda ögonen" och "Varför skulle just jag se dåligt? Jag vill ju se som alla andra".
Men idag tänker jag inte så mycket på just dessa frågor. Om liknande frågor dyker upp så blir jag inte ledsen eller nedstämd vilket jag kunde bli om man pratade om synen för länge sedan. Det kan till och med vara skönt för mig att prata om det, att beskriva hur det kan vara att inte se som alla andra.

Att leva med funktionshinder

I min situation klarar jag det allra mesta själv. Jag är självständig, tar mig fram på egen hand i kollektivtrafiken samt gör aktiviteter själv. I de flesta situationer är jag som vilken person som helst. Jag umgås med kompisar, hjälper gärna till och så vidare. För det mesta fungerar det bra för mig.
Men det finns även situationer där jag inte vet hur jag ska bete mig, eller situationer där jag inte klarar av saker och ting. Diagnosen om autism sänker min sociala förmåga något, kan ibland ha svårt att veta hur jag ska bete mig vid olika situationer med människor. Det som nämns tidigare i texten, att jag blev riktigt arg för små saker vid yngre ålder, har självfallet med diagnosen att göra. Även fast andra barn kunde bli arga ibland så blev jag arg på ett annat sätt plus att jag hade konstiga ryckningar emellanåt.
Det var mina avvikande beteenden som fick mamma att sätta mig i särskolan men min intelligens var bättre än vad som syntes på utsidan. Det var därför som jag hamnade i Montessoriklassen i Heidenstamsskolan. Tyvärr tillät inte mina funktionshinder mig att klara av pressen riktigt på vissa punkter så jag hamnade åter i särskolan där jag gick resten av skoltiden.

Det där med svårigheter som mina handikapp medför har skapat en rad tankar omkring mitt liv. Med tanke på att jag är så medveten om det jag inte kan blir jag frustrerad. Det uppstår då och då situationer som jag inte vet hur jag ska handskas med. Jag tar ofta till mig mer än vad som är nödvändigt vilket jag vet nu när jag skriver. Det är inga större svårigheter att skriva ut med text, att förklara om olika situationer. Men när det väl är konflikter i familjen blir jag som förbytt mot någon annan.
Du som läsare har nog svårt att förstå vad jag menar med bara korta förklaringar så jag kommer att ge exempel på olika sorters situationer där jag kan vara avvikande från andra människor. Det blir i små historier i olika rutor.

Vid sådana tillfällen kan jag även få lite underliga rörelser och / eller föra ljud av olika slag som mummel eller att prata högt för mig själv. Det kan de andra i familjen också bli irriterade på. "Vad håller du på med?" kan en fråga vara. Jag kan till viss förståelse hålla med om det men jag har väldigt svårt att inte reagera mig på det sättet. Det tillhör min autistiska diagnos vad jag själv har förstått. För mig är det naturligt att ha delvis avvikande beteenden medan de andra tycker att jag är helt knäpp.
Jag kan hålla med om att vissa saker jag gör är knäppa, jag kan förstå att de andra i familjen reagerar ibland. Men det som gör mig så irriterad är att de inte verkar koppla till att mina avvikande beteenden är en del av mitt funktionshinder. Det i sin tur får mig att reagera ännu mer, alltså skulle jag inte lika lätt visa konstiga sidor om de skulle tänka sig för med vissa saker.

Vid perioder då jag är nedstämd, vilket jag är ibland, kan jag inte kontrollera mig lika lätt som när jag känner mig relativt bra eller jättebra. Då jag blir arg, mest inombords, far mina händer lite som de vill precis som jag vill slå på någonting. Ibland stämmer det att jag vill slå på någonting, eller till och med slå en person men jag hindrar alltid mig själv från att slå någon levande varelse för det är ju så fel att slåss.
Jag känner en blandning mellan aggressivitet, hat och sorg när jag brusar upp på grund av olika händelser. Som tur är håller jag mycket inom mig, det enda som sticker ut är mitt mummel eller om jag slår på mig själv som jag brukar göra när jag blir irriterad. Jag blir inte hysterisk som när jag var liten, utan det är mest små kommentarer som egentligen inte ges till någon även fast det råkar handla om exempelvis familjen.

Ibland har jag försökt att få de jag bor med att inse att jag är som jag är. På ett sätt håller mamma med i alla fall, jag skulle inte vara den jag är om jag plötsligt blev helt frisk, alltså att bli av med mina autistiska drag plus att bli helt seende. Visst har mamma något förståelse men det finns fler saker som jag vill att hon ska kunna förstå precis som det jag nämnde tidigare.
Ända fram till gymnasiet reagerade jag bara på att folk var för hårda mot mig, jag reagerade aldrig på när folk daltade. Men under gymnasietiden började jag bli uppmärksam på när folk behandlade mig som en liten plutt fast jag var omkring 18 år. Exempelvis inom sjukvården för funktionshindrade har jag emellanåt upplevt dalt från personal. Även på olika verksamheter där jag har varit har människor använd en nästan daltig röst, att sänka sin nivå kraftigt, när den eller de har pratat med mig.

Om vi för tillfället lämnar hur det är nu och går tillbaka så ska jag försöka ge en bild över hur jag har upplevt folk. Utan någon motivering upplevde jag att vissa var för stränga mot mig. Som liten hade jag kvar min gammelfarmor (farmors mamma). Eftersom jag lätt tog illa vid mig av arga röster som liten upplevde jag henne som sträng, jag sa att hon hade en vass ton.
Förutom att jag tog så illa upp när bussens ena bakhjul råkade snudda trottoarkanten så hade jag svårt med tillsägelser. Ofta blev jag mest irriterad inombords men ibland kunde jag gråta när jag blev tillsagt. Ofta använde den som sa till mig ett röstläge som jag inte klarade av. Det var ofta hur personer sa till mig som påverkade min reaktion.
Successivt ändrades mitt beteende vad gäller hur folk talar till mig. Fortfarande kan jag ta illa upp för vissa saker som i familjen, det kommer nog alltid att finnas där så länge vissa av oss är så olika. Däremot tar jag det lite mildare nu än för flera år sedan.

Som sagt, under gymnasiet ändrades min uppfattning och jag började lägga märke till när folk omkring mig var daltiga. Notera att daltig inte behöver betyda att folk pratade som om jag var en liten bäbis. I mina fall handlar det mest om att personal etc. pratade tydligare med mig, något barnsligt kanske, på ett lite överdrivet tydligt sätt som jag mer blev arg över än att acceptera. Det var främst på mina två kortidshem som mamma hade satt mig i där jag i första hand lade märke till detta.
I slutet av gymnasietiden var den där känslan om daltande mer trängande än någonsin. Framförallt på Nordkalotten, min senaste korttidsverksamhet, kände jag tydligare när viss personal var på gränsen till daltiga eller rent utav använde en daltig metod. Självklart var inte alla på samma sätt. Några var knappt eller inte daltiga alls medan vissa var i ett mellanskede. Även de som daltade mest var mer daltiga mot personer som behövde den typen av kommunikation.

Procentuellt var det inte så många som verkligen använde den typen av kommunikation med mig, för knappt någon av de ordinarie personalen gjorde det. Jämfört med många andra tillhörde jag den gruppen individer med vuxet beteende. Det var oftast vikarier eller personal som jobbade sällan som kommunicerade på det där irriterande sättet. Som det är på de flesta platser för människor med funktionshinder pratar ibland vissa personal om saker som andra människor inte har med att göra. När det var så på exempelvis Nordkalotten förstod jag mer än vad vissa trodde, främst när vikarier pratade om löner.
Fler av personalen, oftast vikarierna, gjorde mig arg inombords när de hade samtal om personalgrejer när jag var i närheten. Enligt min uppfattning drog dessa personal alla över en kant, jobbade de med utvecklingsstörda människor kunde de prata tystare om grejer som de inte hade att göra med. Personalen tänkte inte på att vissa var så pass lindrigt utvecklingsstörda att de ändå kunde förstå samtalet och att höra det fast personalen pratade med något sänkt röst för att inte höras så väl.
I största allmänhet tycker jag att det är dumt att prata om saker som folk kan höra utan att dem bör göra det. Faktiskt var det en manlig vikarie som höll med mig om detta när jag sa det vid ett tillfälle. Personalen kunde möjligen prata om sina saker när brukare som ändå inte uppfattar samtalen så mycket råkar vara i närheten men inte när vissa andra kunde höra samtalen.

Halvdaltiga metoder att använda till kommunikation mellan personal och dem de tog hand om fortsatte även efter gymnasietiden då jag började jobba inom Daglig Verksamhet. Just vikarier har svårt att veta hur de ska bete sig vilket jag till visst del kan förstå. Jag blir bara irriterad på att de börjar med att använda en sådan metod så fort de vet att jag är en arbetstagare. Jag har börjat lära mig att det ofta förekommer situationer där man mer eller mindre blir bemött på ett sätt som man inte tycker om innerst inne.
Även inom Daglig Verksamhet är det olika vad gäller personalens beteende mot arbetstagare. De personal som jag har mycket att göra med bemöter mig på att bra sätt för de har lärt känna mig ganska bra under den relativt korta tid jag har jobbat. Att bli bemött på en lägre nivå kommer jag nog alltid att få stå ut med även fast det sker mer sällan bland människor som jag alltid träffar, folk som man ser nästan dagligen.

Handikappmetoder, som jag kallar det när man daltar, är väl användbar i vissa sammanhang till personer som har svårt att förstå ett vanligt samtal. Att inte prata som om man pratar med en bäbis men att prata tydligare kan för vissa vara en trygghet. För andra ger den metoden dock motsatt effekt som för mig som bara blir sur istället även fast jag inte visar det. Folk skulle ändå inte förstå vad jag menade.
För att göra det rätt för alla bör personal tänka på hur personen i fråga är, hur mycket han eller hon förstår, dennes förmågor med mera. Personal ska inte ta för givet att en gravt rörelsehindrad person inte förstår utan att denne förstår det allra mesta och kan ha många kunskaper. Den mest rörelsehindrade kan istället ha hög intelligensförmåga, vara medveten om allt precis som en frisk människa. Istället för att använda handikappmetoden bör personalen pröva sig fram för att hitta en bra nivå att samtala med individen.
Däremot ska personal vara omtänksamma, försiktiga med vad de säger och inte släppa sitt sätt att prata helt och hållet. Lösningen skulle vara att prata så normalt som möjligt men ändå vara tydlig, liksom att smyga in de tydliga budskapen under dialogen. Vissa ord är sådana ord som vissa behöver, att man byter ut vissa svåra ord mot enklare ord och samtidigt vara naturlig precis som man är mot sina vänner och andra man är med.

Nedan kan du öppna en länk som har med daltande att göra.

Till sidan - om hur folk egentligen är mot varandra när de talar

Svaga respektive starka sidor som funktionshinder innebär

Ingen vet exakt allt om mina funktionshinder, ingen vet exakt om någon annans heller. Däremot vet läkare väldigt mycket om funktionshinder i stort liksom forskare som forskat i ämnet. Det är därför väldigt bra att läkare kan fastställa diagnoser hos människor som man misstänker har funktionsnedsättning eller visar tecken på att någonting inte är som det brukar.
Jag är en av de människor som har en diagnos med beskrivningen "utvecklingsstörning", så står det specifikt om mig att jag har autism plus synnedsättning. Även en diagnos säger inte allt, för att kunna förstå mer om den aktuella individen måste man kolla mer noggrant i dennes diagnos. Vem som helst förstår inte den informationen heller, tillexempel om personen inte har erfarenhet.

Det där med erfarenhet och diagnoser är inte alltid så lätt även fast jag tycker att folk bör kunna förstå en del. Har man ingen aning om hur det är för den enskilde med funktionshinder så bör diagnosen vara ett försök till att man ska kunna förstå mer. Själv tänker jag så här:

• Funktionshinder - Man bör tänka till och på olika sätt beroende på vad det rör sig om för typ av funktionshinder. Så bör man tänka på vad eller hur man säger saker (undantag för skoj möjligen).

• Diagnos - Man ska inte ta saker förgivet (exempelvis om personens kunnighet). En individ med autismliknande funktionshinder kan vara helt osociala men man bör vara på sin vakt. Han eller hon kan även vara väldigt duktig trots sina sociala problem.

• Mentala funktionshinder - Autism tillhör enligt mig mentala funktionshinder. Det kan röra sig om förståelse och uppfattning. Autismliknande tillstånd (sjukdomar eller diagnoser) kan variera otroligt mycket från person till person.

Som i mitt fall är det både syn och autism som sänker mina möjligheter. Min IQ (intelligensförmåga) är även den sänkt en aning vilket kan märkas vid vissa situationer. Mamma som kan tala öppet om mina funktionshinder med såväl mig som människor som hon ser upp till, dock försiktigt, har sagt det fast med andra ord.

Vad är det sämre med funktionshinder? Jo, i korthet är det de begränsningar det medför. Såväl mentala som fysiska funktionshinder gör det svårare att anpassa sig. Likaså vad gäller sysselsättningar som jobb eller aktiviteter. Medan en frisk person klarar av det allra mesta så blir tillgängligheten betydligt mindre för en person med funktionsnedsättning.

Vad är fördelen med funktionshinder? Funktionshindret i sig är väl ingen fördel eftersom det medför minskat förmåga att klara uppgifter själv. Däremot kan vissa egenskaper vara i topp medan egenskaperna som påverkas av funktionshindret är i botten.

Jämförelser mellan mina funktionshinder

Ibland jämför jag mina funktionshinder med varandra. Vad är det största problemet, synskadan eller mina autistiska drag? Det är svårt att säga på rak arm, jag kan inte ge ett konkret svar på den frågan. Vad jag vet är att mina funktionshindren påverkar mig på olika sätt vid olika tillställen. Om jag tittar på en dataskärm kan jag ha svårt att se vad det står om inte jag får se informationen från vissa vinklar. Jag hakar upp mig på vissa ord i till exempel en dialogruta så jag vill gärna ta mig tid att se texten.
Om jag är med ett sällskap, exempelvis några bekanta, uppkommer ibland situationer där jag blir ställd. Då är det oftast inte synen som är orsaken utan mina autistiska drag. Vi säger att de jag är med diskuterar någonting så frågar de mig om någonting som har med diskussionsämnet att göra, då blir jag vissa gånger ställd. Det kan kännas lite pinsamt då jag måste tänka i någon minut medan en annan person skulle ge svar nästan på direkten.
Ofta när det uppstår problem är det både syn och autism som är orsaken. Då är det synskadan som gör att jag har svårt att se texten men autistiska dragen som gör mig osäker. Det medföljer att jag blir mindre koncentrerad plus att jag har ännu svårare att se vad det står på en dataskärm till exempel. Eller om jag ska visa någon hur han eller hon ska åka om mitt sällskap jag åker med ska till ett ställe som man vet att jag känner till, då hinner jag ofta inte läsa vägskylten så jag får titta extra i omgivningen hur det ser ut. Genom att gå den vägen kan ge svar på var man ska svänga. Även där blir jag tveksam då det inte bara är synen som är ett hinder.

Känslor med mera!

Hur folk tänker om funktionshinder

Olika människor reagerar på olika sätt när de ser folk som beter sig udda eller om de ser utvecklingsstörda människor. Vissa använder olika metoder för att reta upp handikappade människor som problemet syns på. Andra bryr sig knappt om dem. En del människor, då oftast i sällskap, ställer för höga krav på funktionshindrade. Vissa daltar för mycket istället så att den handikappade blir irriterad för det. Så finns det de människor som är väldigt bra, de beter sig vänligt men ändå inte på ett irriterande sätt. Den typen av människor får i alla fall mig på bra humör.
Folk beter sig som sagt olika mot handikappade eller funktionshindrade människor. Jag har bland annat blivit utsatt för retande människor när jag var i lägre ålder. Som yngre lekte brorsan med en kompis som bodde tillsammans med sin storebror och deras föräldrar omkring hundra meter från oss. Några gånger följde jag med dem då jag blev retad. Någon gång började kompisen nästan att cykla på mig samt att hans bror harmade mig. Så arg jag var vid de stunderna.
Tydligen var kompisen inte så schysta mot brorsan heller. Han hade ställt till det några gånger i skolan så han retade inte bara handikappade. Undrar föresten hur han är idag, har han något vett? När brorsan hade nämnt att jag var handikappad hade kompisen frågat varför jag inte satt i rullstol. Det var ju ett tecken på att han inte visste mycket, för handikappad kan man ju vara även fast man inte sitter i rullstol.

Det hände några andra småsaker för mig som yngre. En gång när brorsan och jag var på väg hem efter ett dopp på Fyrishov kom en kille på cykel i motsatt riktning.

- Är han handikappad eller? frågade killen lite störigt till brorsan då jag inte kunde bestämma på vilken sida jag skulle gå.

Vid ett annat tillfälle när jag var hos min mormor lekte jag vid en lekplats där det fanns en gungbräda som jag älskade att gånga på med brorsan. Nu var gungbrädan upptagen av några killar, i förmodligen något äldre ålder för de var ganska långa minns jag. Då frågade någon av killarna om jag ville gunga. Vad jag sa minns jag inte, jag minns bara att de hade fått mig på brädan för de gungade så hårt att jag var nära att flyga av flera gånger. Även fast jag inte ville gunga mer så brydde de i nte sig först, det var väl brorsan som fick dem att släppa av mig.
En annan gång när jag var hos mormor var jag ute ett tag. Nästan utanför mormors dörr fanns en dusch med ganska så kallt vatten. Där var det några killar som tydligen såg att jag var lite konstig på något sätt så de ville retas med mig. En kille sa att jag skulle få en sak om jag gick igenom duschstrålen med kläderna på.
Med en viss övertalningsförmåga gick jag motvilligt med på att göra som killen sa, för jag skulle ju få en sak. När jag gick igenom den iskalla duschen ett par gånger skrattade han lite utan att ge mig någonting. Han hade bara lurat mig just för att jag var något annorlunda. (Jag fattar det nu som vuxen människa).

Hur jag blir behandlad på olika ställen

Ingen är ju precis likadan som någon annan, liksom med hur man behandlar andra. Det finns ju inte heller några exakta regler för hur man ska behandla alla, bara att man ska behandla folk med respekt. För mig är det självklart att man ska behandla varandra med respekt. Alla är lika värda oavsett kön, etnicitet, religion, ålder eller sexuell läggning. För mig räknas också personlighet samt eventuella funktionshinder. Alla är lika värda som sagt vilket är viktigt att folk förstår.
Många människor bryr sig faktiskt om de som har funktionshinder på ett eller annat sätt. Problemet är att vissa överdriver istället vilket kan få motsatt effekt. En av de personer som känner så är jag själv. Hur det kan gå till finner du på länken i kapitlet "Att leva med funktionshinder" i i avsnittet "Mer omkring mina funktionsnedsättningar!".

Om varenda människa i denna värld skulle förstå alla människors situationer (och hjälpa varenda person) skulle livet nog kännas tråkigt på något sätt. Om allting skulle vara bra och inga problem existerade skulle folk inte veta skillnaden mellan bra och dåligt och ingen skulle uppskatta "det som är bra". Å andra sidan bör i alla fall funktionshindrade människor accepteras precis som alla andra. Likaså vad gäller utsatta personer.
Ingen har förståelse för alla människor men alla bör bör ha förståelse för någon (för närstående eller andra människor de bemöter). Såväl handikappade som sjuka människor ska ju bli bemött på ett bra sätt men ändå inte särbehandlas i negativ mening.

Personligen blir jag behandlad på ett ganska bra sätt. Som du kan läsa i kapitlet "Att leva med funktionshinder" i avsnittet "Mer omkring mina funktions- nedsättningar!" blir jag inte allt för särbehandlad i hemmet. I vissa situationer tycker jag till och med att övriga familjemedlemmar är lite väl hårda. De har för lite förståelse i vissa situationer på grund av dåliga kunskaper medan de är nästan för förståelse i andra situationer.
Inom "Daglig verksamhet" där jag är arbetstagare i två grupper är det si och så där. Jag blir väl behandlad av såväl arbetskamrater som arbetshandledare, precis som alla andra. Men problemet är "hur arbetshandledarna är mot sina arbetstagare". Det jag stör mig på är att "vissa", främst vikarier, sänker sin nivå när dem pratar med en. Som jag nämnt tidigare så tar dessa personer "förgivet". Medan vissa inte bryr sig alls är jag en av de människor som mest upplever dessa saker inom jobbet.

I affärer, fik etcetera är personalen helt naturliga. Anledningen lär vara att de träffar så många olika typer av människor att de förstår att personer med avvikande tendenser i de flesta fall förstår vad de gör för handlingar. Eftersom man enbart säger vad man vill beställa i en restaurang eller på ett café hinner inte kassörskorna/kassörerna få sig en uppfattning av lättare förståndshandikapp. För mig är det ju på det sättet eftersom jag inte alltid visar mina autistiska drag. Om jag "råkar stamma" inför personalen tänker dem inte att det beror på mitt funktionshinder.
Personal i affärer eller på andra ställen där jag vistas ibland tar mig för det mesta för den jag är. Dem är alltså naturliga men ändå inte för torra och tråkiga (förutom någon enstaka personal). Däremot får jag känslan av att viss personal är extra trevliga när jag pratar med dem, vilket kan bero på att jag ofta försöker vara trevlig.

Då jag möts av trevlig personal har jag naturligtvis lättare att själv vara trevlig vilket ger en positiv känsla inom mig. Om personalen dessutom använder sitt naturliga tal kombinerat med vänlighet känner jag mig respekterad och kan på grund av detta bli ännu mer trevlig. Det är inte omöjligt att jag och denne hamnar i ett samtalsämne vilket får mig på glatt humör och gör att jag känner lycka, speciellt om det råkar vara en tjej.
Sedan kan minnen av den stunden sitta i ett par dagar, främst dyker minnena upp vid läggdags. Om det istället var personalen som skulle börja prata med mig skulle också jag minnas den stunden mer, extra mycket om det leder till en slags vänskap.

Aldrig, eller bara någon enstaka gång, har personal reagerat negativt på grund av att jag har funktionshinder. Jag kan inte minnas något fall där funktionsnedsättningen är det störande momentet som påverkar människor inom serviceyrken negativt. Det mest irriterande är annars daltande talteknik som jag kallar "att sänka sin nivå". Men i de flesta av dessa fall har det ändå inte handlat om kränkning.
De få tillfällen där jag har blivit illa behandlad har varit i skolan (under mellan- och högstadiet). En gång när jag skulle byta om efter skolidrotten upptäckte jag att mina kläder låg utslängda lite överallt. Utöver den incidenten har endast folk sagt kommentarer eller härmat mig. Anledningen här med största sannolikhet varit att de som retat mig har lagt märke till mitt delvis avvikande beteende.

Observera! Sidan är inte fullständig. Den kommer att uppdateras inom några veckor.