Situation

Historia om funktionshindrade människors livssituation

Det var inte längesedan som funktionshindrade personer, vanligen personer med utvecklingstörning, gömdes eller uteslöts i samhället. Det var som om de inte skulle få finnas, och dessutom idiotförklarades dem sedan flera århundraden tillbaka. Sedan tidigt 1900-tal fick de en ny benämning, psykiskt störda, innan det som småningom blev det idag vanliga begreppet "utvecklingsstörda".

Att nämnd grupp människor behandlades så illa förr i tiden, beror på flera orsaker. Framförallt var det skam för familjen gentemot grannar och släktingar att visa upp sina funktionshindrade barn, men okunskap i ämnet var också en anledning. Så sent som på 1950- och 1960--talen, var det fortfarande långt ifrån helt acceptabelt att ha funktionshindrade barn, och i synnerhet ta ut dem i samhället. Eftersom dessa människor inte "fanns", existerade inte problemet. Därför behövdes inga skattemedel eller annat ekonomiskt stöd, assistans eller andra resurser, för att hjälpa denna grupp att få ett värdigt liv.
Med tiden började föräldrar mer och mer ta hand om, och visa upp sina funktionshindrade barn. Föräldrarna älskade dem, precis som vilka barn som helst, även om samhället fortfarande inte hade full acceptans för dessa människor och inte heller alltid gav rätt hjälp. Så sent som 1969 erbjöds föräldrar till utvecklingsstörda barn att ge bort dem eller sätta dem på institution. Föräldrarna till Mats Melin, känd som Ica-Jerry och en av medlemmarna i Glada Hudik-teatern, blev tillfrågade om det, då Mats har Downsyndrom. Som tur är valde föräldrarna att behålla honom, vilket mamman är glad för, och har uttalat sig positivt om i dokumentärfilmen "Elvis i Glada Hudik".
I samma dokumentär säger Glada Hudik-teaterns grundare, Pär Johansson, att det är inte de utvecklingsstörda som har förändrats, utan folks syn på dem. Jag tog hans resonemang helhjärtat för det han sa kändes bara så rätt. Förövrigt är dokumentärfilmen verkligen sevärd och genom biografier om vissa av skådespelarna framgår lite information om utvecklingsstördas historia.

Med tiden utgjorde funktionshindrade en ny samhällsgrupp, som skulle ha samma rättigheter som alla andra grupper i samhället, vilket innebar att det nu behövdes läggas pengar även för den gruppen. Institutioner inrättades och nödvändig hjälp började ges. Såväl boende med särskild service och dagcenter startades så funktionshindrade fick en meningsfull sysselsättning. Omsorgslagen och andra lagar kom till på 1970- och 1980-talen, för att tillgodose funktionshindrades rättigheter. Dock kvarstod fortfarande mycket arbete för att både integrera dessa människor i samhället, och för att individer skulle få mer rätt hjälp på individnivå.
Under 1990-talet sades det att utvecklingsstörda skulle vara så normala och duktiga som möjligt, vilket Pär Johansson påpekar i dokumentären "Elvis i Glada Hudik" men att han inte kan hålla med om resonemanget. Personer från Glada Hudik-teatern hade gått en skoknytarkurs varav den som hade gått längst tid hade deltagit i kursen i åtta år.

1994 trädde Lagen om service till vissa funktionshindrade, LSS, i kraft, och ersatte den tidigare omsorgslagen samt mindre lagar. Funktionshindrade inklusive personer med utvecklingsstörning, integrerades ytterligare i samhället. Nu började dessa människor, med ännu mer hjälp och rätt stöd kunna delta i samhället mer på allvar. Insatser som personlig assistans, ledsagare, kontaktperson, daglig verksamhet (till en början dagcenter), avlösarservice i hemmet, korttidsboenden, boende med särskild service och särskolor, är några exempel.
Detta underlättade för föräldrar, som nu fortfarande kunde arbeta och som ibland behövde avlastning. Dock medföljde detta att ytterligare skattemedel behövdes för att samhället skulle ha råd att hjälpa dessa människor. Till skillnad från många andra lagar är LSS en rättighetslag, vilken ska följas och som ska lappa över andra lagar ifall flera lagar krockar med varandra.

Funktionshindrades rätt i samhället idag

I år, 2014, har LSS funnits i tjugo år, och det har verkligen blivit ett blandat resultat. LSS är en fantastisk lag på papper, men ekonomiska hinder och politiska beslut, som ofta beror på okunskap, har gjort att lagen inte alltid kunnat efterföljas. I vissa fall har utvecklingen till och med backat. Exempelvis har flertalet personer, som tidigare fått insatser beviljade, vid nyansökningar blivit nekade samma insatser, trots oförändrade förhållanden. Folk har utförsäkrats och kommit i utanförskap, också det trots oförändrade förhållanden och till följd av hårdare krav. Alliansen var innan årets riksdagsval stolta över att färre personer "behövt" sjukersättning och istället fått arbeten eller sysselsättningar, något vanliga medborgare kunnat motbevisa då många av de utsatta istället har fått söka försörjningsstöd via Socialtjänsten. En del utsatta är personer med funktionshinder, exempelvis gravt synskadade eller blinda. Vissa personer har fått beviljad Daglig Verksamhet men ändå fått avslag vad gäller aktivitetsersättning eller sjukpension.

Ett väldigt dåligt beslut, som har med ekonomi att göra, är att boenden för personer med LSS-beslut har tagit på sig ansvaret att vara ledsagare, parallellt med sina ordinarie tjänster som boendepersonal. Detta har lett till att personer som tidigare haft ledsagare eller kontaktperson, i och med att de har flyttat till boende eller som sedan tidigare bor i boende, har fått förnyade ansökningar avslagna. Tanken är att boendepersonal ska ersätta det arbete som ledsagare och kontaktpersoner gör, och på så vis sparar kommunerna pengar. Dock fungerar detta väldigt dåligt eftersom det brukar vara mellan fyra och sex boende per LSS-boende, och att samtliga måste samsas om de två eller tre personal som arbetar samtidigt.
Detta ska, enligt riktlinjerna, inte påverka personer som inte tillhör något boende, och dessa personer kan därmed fortsätta ansöka om ledsagare eller kontaktperson och troligtvis få sin insats beviljad.

Bortsett från de negativa effekterna till följd av dåliga beslut, har LSS möjliggjort att folk fått hjälp i hemmet, eller fått personlig assistans vid utflykter och aktiviteter. Daglig verksamhet i någon form, har varit en daglig sysselsättning eller stimulans. Boenden har varit en trygghet och hjälpande hand i hemmet med mera.

Dålig ekonomi bromsar LSS

Förutom att för liten andel skattemedel går till LSS, sjukvård och äldrevård, har också personer med aktivitetsersättning eller sjukpension för låg inkomst. Det har inte varit någon höjning på ungefär femton år, och ersättningen har därmed inte följt inflationen då såväl mat, kläder och diverse utgifter stiger sakta men säkert. Därtill kan vanliga lönearbetare förhandla sig till höjda löner, men olika hinder gör att inte folk som har LSS-beslut inte kan göra det.

Konsekvensen blir att människor med aktivitetsersättning eller sjukpension inte har råd att exempelvis resa eller bekosta nöjen, som andra människor har råd med. Dessa människor måste ideligen spara pengar för att ha råd med någon dyrare aktivitet, eller för att till exempel ha råd att köpa nya möbler eller andra tillbehör till sitt hem. För personer som är i behov av färdtjänst, blir det än mindre utflykter och investeringar då såväl den dåliga ekonomin i sig självt och de för höga avgifterna för färdtjänsten, gör att folk helt enkelt tvingas stanna hemma, eftersom nästan alla pengar går åt till viktiga utgifter.
Om aktivitetsersättningen för en person mellan 21 och 29 år, ligger på ungefär 6300 kronor i efterskatt, samt ett bostadstillägg för en hyra på 4500 kronor, får personen i fråga ut ungefär 10750 kronor i månaden. Detta, plus eventuellt habiliteringsersättning på max 1064 kronor i månaden, gör att det kanske bara blir runt 3000 kronor kvar efter alla avgifter som hyra, mat, el, busskort eller arbetsresor, telefoni, internet och försäkringar. Det är inte ovanligt att dessa personer är i behov av en eller flera mediciner, vilket ofta blir en dyr kostnad - för det kostar att vara sjuk. Därtill tvingas många att lägga undan några hundralappar till utöver, som ska gå till läkarbesök samt sparande för framtida köp av möbler, vitvaror eller andra investeringar i hemmet.

En rimlig höjning av aktivitetsersättning eller sjukpension skulle vara minst 1000 kronor men gärna det dubbla beloppet. Mellan 1000 och 2000 kronor extra i månaden skulle göra oerhört mycket för den enskilde individen.

Än idag finns motståndare till funktionshindrades rätt i samhället

Ett sorgligt konstaterande är att det än idag, år 2014, finns människor som är emot ett rättvist samhälle, och som tycker att funktionshindrade inte är lika värda som alla andra. Jag har själv fått tagit emot smällar via internet.

När jag för några år sedan, i ett inlägg på Flashback Forum, kritiserade förändringar vad gäller ledsagning, svarade en medlem att denne tyckte att förändringen var helt rätt och att funktionshindrade bara behöver två mål mat om dagen. Enligt denne är funktionshindrade en belastning för samhället, både för att de inte kan arbeta och själva bidra till samhället, och för att insatser och anpassningar bekostas via skattemedel.
När jag stred emot medlemmens resonemang tyckte denne bland annat att man kunde avlösa problemet genom fosterdiagnostik, om tecken visades på att barnet kunde födas med skador, skulle abort tillämpas. Avslutningsvis mjuknade medlemmen något men vidhöll fortfarande sitt resonemang och ansåg att denne hellre betalar skatt för cancersjuka personer än för funktionshindrade och invandrare. Dessutom följde medlemmen forumets riktlinjerna och var aldrig hotfull.
Utöver denna medlems negativa inlägg, försvarade andra medlemmar min kritik och en medlem markerade mot den negativt inställde medlemmen. Vad gäller inlägg på Flashback Forum, är alla medlemmars uppgifter och riktiga namn anonyma, det enda som används för att koppla inläggen till de olika medlemmarna är de användarnamn som medlemmarna har.

Förutom anonyma inlägg på internet, förekommer hot, mobbning och trakasserier mot funktionshindrade och utvecklingsstörda, på både skolor, mötesplatser och ute i samhället. Det kan vara allt från att folk retas lite eller harmar en person, till att ta eller förstöra föremål. I värsta fall kan personer fysiskt angripa mot individer, som att kasta snöbollar eller sten. Orsakerna till dessa hemska beteenden kan vara allt från okunskap och dålig uppfostran, till att personerna vill avreagera sig för att de själva blir mobbade, och vad passar inte bäst då? Jo, att reta och hacka på de som är svagare. Just funktionshindrade personer är i regel svagare än många andra, vilket folk nästan alltid vet.

Att kämpa mot mobbning och diskriminering

Förutom hot och trakasserier, blir en del personer med funktionshinder diskriminerade, antingen av företag och butiker där de är kunder, eller på arbetsplatser som av olika anledningar inte ger denna målgrupp anställning eller sysselsättning. Det kan handla om allt från dålig framkomlighet till dåligt bemötande. Vid en jobbansökan kan funktionshindrade nekas anställning, blått för funktionshindrets existens, fast personen mycket väl skulle klara av arbetsuppgifterna och dessutom helhjärtat vill ha jobbet. Alternativt påstår arbetsgivaren att det inte finns lediga jobb, bara för att inte behöva anpassa arbetsmiljön.
Vid besök i butiker eller ombord på bussar, kan diskriminering ske, genom att personalen inte vill hjälpa exempelvis rörelsehindrade personer att komma dit de ska, eller att de blir nekade att åka buss för att chauffören inte vill hjälpa dessa människor.

Oavsett hur funktionshindrade blir diskriminerande, är det samhällets plikt att se till att vidta åtgärder för att diskriminering inte ska få ske. Arbetsgivare ska bli skyldiga att att låta funktionshindrade få en chans att visa vad de kan. Om arbetsmiljön inte är tillräckligt bra, ska detta lösas, som ett steg bort från diskriminering. Likaså ska inte folk bli diskriminerade på grund av etnicitet, kulturellt ursprung, religion, sexuell läggning, kön eller andra orsaker. Därför är mottot "Alla människor är av samma värde" väldigt bra.

Tillbaks till sidans topp

Tillbaks till Christopher

Önskade förbättringar

Åtaganden

LSS grundprinciper är väldigt bra, men vad som står i lagen fungerar inte alltid i verkligheten. Därför borde en del förändringar göras, så att LSS verkligen finns till för alla, och verkligen kan efterföljas.

• Beviljandet av Daglig verksamhet bör per automatik ge rätt till aktivitetsersättning/sjukpension

Detta skulle innebära att alla personer som ansöker om Daglig verksamhet och får det beviljat, per automatik också får aktivitetsersättning eller sjukpension. Detta krav skulle leda till att ingen kan få Daglig Verksamhet men ändå behöva söka försörjningsstöd.

• Bättre villkor för personer inom Daglig verksamhet att sträva efter lönebidrag eller fast anställning

Idag kan personer som har Daglig Verksamhet arbeta externt på företag men fortfarande ha kvar Daglig verksamhet samt få habiliteringsersättning, vilket innebär att företaget i fråga inte behöver stå för några omkostnader eller lön. I vissa fall har personerna blivit så duktiga och utvecklats under flera år så att de, tillsammans med Daglig verksamhet, har förhandlat med företaget och myndigheter om att få lönebidrag istället, men då förlorat sin rätt till Daglig Verksamhet och gamla ersättning.
Att personer får lönebidrag är ur ekonomisk synpunkt bättre, men om personen på sikt visar tecken på att den inte klarar av arbetsklimatet, kan det vara väldigt svårt eller omöjligt att gå tillbaka och få tillbaka Daglig Verksamhet och sin gamla ersättning, eftersom det redan har ansetts att personen är för duktig och faktiskt klarar av den öppna arbetsmarknaden.

Vad som skulle kunna tillämpas och skapa trygghet, skulle vara ett mer flexibelt system, där möjligheten att växla mellan Daglig Verksamhet och därmed aktivitetsersättning, och lönebidragsanställning skulle finnas. Faktum är att förutsättningar faktiskt kan förändras, och ett mer flexibelt system skulle skapa en trygghet hos individen. Klarar man av ett lönebidragsarbete så är det bara att köra på, men om man av olika skäl inte klarar av det längre vet man att det går att komma tillbaka till Daglig Verksamhet, utan att förlora den ekonomiska tryggheten.

• Samarbeten eller sammanslagningar av olika myndigheter skulle förenkla vardagen för funktionshindrade

Att ansöka om aktivitetsersättning eller sjukpension är mer komplicerat än vad det behöver vara. Så här fungerar det idag:

1. Personen får hem ett brev från Försäkringskassan, där det står att ersättningen går ut ett visst datum och att en ny ansökan måste göras, men då med krav på ett nytt läkarutlåtande eftersom tidigare utlåtanden inte gäller.

2. Personen kontaktar sin husläkare eller annan läkare som har rätt att utfärda ett läkarutlåtande.

3. När utlåtandet är färdigställt skickar antingen läkaren det själv eller ber personen i fråga att skicka det till Försäkringskassan. Därtill ska övriga lämpliga bilagor skickas, exempelvis de som gäller uppgifter om skatter och annan information som Skatteverket tillhandahåller.

3a. Om uppgifterna stämmer och läkarutlåtandet är giltigt får personen fortsatt rätt till den ersättningen som anses i ansökan.

3b. Om uppgifterna inte stämmer eller inte anses vara kompletta måste personen själv kontakta läkare eller den myndighet som uppgifterna är från.

Denna process skulle kunna förenklas oerhört mycket genom antingen bättre samarbete eller sammanslagning av de olika myndigheterna. Processen skulle bli som följande:

1. Personen får hem ett brev från Försäkringskassan om att ersättningen håller på att gå ut men att den går att förnya.

2. Personen kontaktar sin läkare om att få ett läkarutlåtande. Läkaren får gärna ha tät kontakt med Försäkringskassan eller själv vara den person som beslutar om personen ska få fortsatt ersättning eller ej.

3. Om läkaren ändå inte kan ta beslut själv, ska det enda steget nu vara att läkarutlåtandet skickas till försäkringskassan, utan att krångla till med andra uppgifter och inte gå via Skatteverket. Därmed skulle ett beslut lättare kunna tas. Eftersom läkare och Försäkringskassan då skulle ha tätare kontakt, skulle besluten bli mer rättvisa och alla som har rätt till ersättningen skulle få den. Om läkaren själv har rätt att ta beslut skulle steg tre inte behövas utan ett svar skulle kunna genereras ganska omgående.

Vad gäller olika tilläggsersättningar, främst bostadsbidrag och bostadstillägg, skulle endast uppgifter om hyra och hyreskontrakt, samt eventuellt ett inbetalningskort, skickas in. Denna underlättande process kan genomföras eftersom resterande uppgifter faktiskt finns hos Skatteverket, vilken kan dela med sig av dem till Försäkringskassan. Därför bör Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Skatteverket och Kronofogdemyndigheten samarbeta mer eller gå samman. 

• Sänk kostnader för personer som använder färdtjänst

Sänk kostnaden för färdtjänstresor, eller ta bort eventuella kostnader för arbetsresor eftersom personerna som nyttjar dem ändå betalar för färdtjänsten. Detta skulle resultera i att fler personer skulle kunna ha möjlighet och råd att komma ut i samhället, vilket i sin tur skulle minska depressioner och därmed minska kostnader för eventuella mediciner mot depression.
Om vi tar situationen i Uppsala, för att lättare kunna komma med ett konkret förslag, skulle exempelvis färdtjänsten ingå i den summan som betalas för arbetsresor, eftersom summan motsvarar avgiften för ett månadskort för bussar. Alternativt skulle arbetsresorna bli kostnadsfria och att priset för färdtjänstresor skulle sänkas till en rimlig nivå.

Värt att tillägga är att Vänsterpartiet i Uppsala inför valet ville införa fri kollektivtrafik, vilket då förhoppningsvis även skulle inkludera arbetsresor. Vad som händer med den frågan nu efter regeringsskiftet vet jag inte, för Socialdemokraterna bildar ny regering med Miljöpartiet men utesluter Vänsterpartiet. Tyvärr tror jag att detta leder till att Vänsterpartiets förslag inte kommer att genomföras.

• Mer pengar till ledsagning och kontaktpersoner

Idag får personer som bor på boende med särskild service i regel inte beviljad ledsagare eller kontaktperson, eftersom kommunerna har tagit ansvaret för dessa uppdrag. Personer, som ändå har ansökt om det, får i regel avslag med hänvisning till att boendepersonalen ska agera ledsagare vid aktiviteter. Denna princip är orättvis och fungerar inte eftersom det i regel alltid är fler boende än personal.
Även om personalen kan fördela sina timmar på alla som bor i ett boende, kommer varje enskild person ut alldeles för kort tid. Oftast får personerna bara en egen aktivitet i veckan, eller i bästa fall två, eftersom personalen ska hinna vara med alla sina boenden. Därför skulle ett återinförande av externa ledsagare eller kontaktpersoner även till dessa personer göra det möjligt för dem att komma ut oftare. Från mellan två till fyra timmar i veckan skulle det åtminstone bli sex timmar i veckan, eller i vissa fall kanske åtta timmar. Dessutom kan personen i samråd med sin ledsagare eller kontaktperson vara mer flexibla och bestämma mer efter deras schema utan att behöva anpassa sig till personalens scheman.

• Bättre samarbeten eller upphör med privatiseringar inom LSS

Sedan flera år tillbaka har privatiseringar inom välfärden skett, bland annat så har LSS-boenden ingått i upphandlingar då vissa av dem blivit uppköpta av privata aktörer, exempelvis Humana. En stor nackdel med denna åtgärd är att träffpunkter, som drivs av kommunerna, av flera skäl inte tillåter personer som bor i privata boenden att delta. Likaså kan privata aktörer ha träffpunkter dit endast personer som bor på boenden tillhörande den specifika aktören delta.
För att göra träffpunkter tillgängliga för samtliga berörda personer, bör någon av följande åtgärder göras:
1: Träffpunkterna är öppna för alla, oavsett vilken aktör personen tillhör, samt att verksamheterna ha en kommunikation med varandra.
2: Privatiseringar för LSS-boenden ska upphöras och alla boenden ska åter bli kommunala. Då skulle alla personer per automatik kunna delta, eftersom det är en enda utförare.

Resultat

I och med alla åtgärder, skulle LSS fungera bättre och kunna efterföljas som den är tänkt. Alla personer skulle ha rätt till det stöd de behöver och som de dessutom enligt lag har rätt till. Det skulle bli mindre isolering och därmed mer social stimulans, mindre utgifter för medicin mot depressioner och en allmänt gladare atmosfär för och omkring den huvudsakliga målgruppen.

Relaterat material

Med tanke på att jag tror så starkt på resonemanget "alla människor är av lika värde" så har jag naturligtvis märkt att många människor tyvärr inte tänker på samma sätt, vissa av dem är nära släkt eller andra personer som jag är i nära relation till. Dessa människor är i många fall alldeles för kritiska till hantering av vissa politiska eller samhällsrelaterade frågor. Några andra personer är istället lite för blåögda utan att överhuvudtaget tänka på riskfaktorer.
Dessa, nästan extrema, åsikter har fått mig att förstå hur komplext samhället egentligen är men att många människor försöker tänka ur ett enkelt perspektiv. För att resonemanget ""alla människor är av lika värde" ska fungera i praktiken, måste vi tänka komplext för att inte skapa orättvisor.

Läs mer om detta här: Samhället är komplext.